tisdag, oktober 25, 2005

Nobels fredspris - åter i skottgluggen

Nobels fredspris och Iran åter i skottgluggen


Det var en splittrad opinion när Nobels fredspris i år skulle delas mellan atomenergiorganisationen IAEA och dess chef El Baradei. IAEA har nämligen uppdraget att både kontrollera efterlevnaden av Ickespridningsavtalet för kärnvapen och att arbeta för kärnkraftens spridning ute i världen.


Men kärnkraft och kärnvapen hör ihop som siamesiska tvillingar, vilket ytterst få människor idag är riktigt medvetna om. Kärnkraft som Marviken i Sverige och t.ex i Frankrike utvecklades från början just som ett led i landets kärnvapenprogram och fick därefter också en civil användning.


Därför är USA angelägen om att hindra Iran från att utveckla kärnkraft, vilken så småningom också kan leda till utveckling av kärnvapen. Trots att Iran har skrivit under Ickespridningsavtalet och är berättigad till civil kärnkraft.


Men som ensam stormakt gör USA som det vill och i strid mot Ickespridningsavtalet uppgraderar man sina egna kärnvapen och utvecklar nya små mininukes, eller sådana som kan borra sig långt ner i underjorden, bunkerbusters, till eventuella underjordiska kärnvapenlaboratorier.


USA säger nämligen att de kan tänka sig att anfalla ett land med kärnvapen, även om landet ifråga själv inte innehar några sådana. Många länder önskar därför skaffa sig kärnvapen för att avskräcka USA från anfall, ungefär som Nordkorea gjorde och därför har blivit lämnad ifred.


Men i Irans fall har IAEAs chef El Baradei inte böjt sig för USAs påtryckningar att inte tillåta civil kärnkraft. Men USAs FNambassadör Bolton har enligt förre vapeninspektören i Irak, Scott Ritter, redan skrivit talet där han efter diverse piruetter i FNs Säkerhetsråd får ett nej från Ryssland till sanktioner mot Iran och då kommer att slå näven i bordet och förklara FN värdelöst och att USA ensamt tänker fullfölja sitt uppdrag gentemot Iran.


El Baradei böjde sig inte heller när USA ville anfalla Irak år 2003, trots att precis alla inom den amerikanska och brittiska administrationen visste, att Irak hade tvingats skrota alla sina WMDplaner redan 1992.


Enligt Ritter ville USA egentligen tvinga sin gamle vän Saddam Hussein på knä och måste hitta ett lämpligt skäl för sina sanktioner. Det blev den stora bluffen att Irak innehade kärnvapen. Tolv långa år av FNsanktioner följde, bara för att tvinga Saddam Hussein på knä.


Det blev tolv fruktansvärda år för Iraks folk, alltmedan Saddam själv satt kvar och skaffade sig inkomster genom oljesmuggling. I början av 2003 ställde USA sitt ultimatum: Ta fram era massförstörelsevapen eller vi anfaller. Utgången var given. Det fanns inget att trolla fram och resten är redan historia.


Idag kallar Scott Ritter sin chef, Hans Blix, för en feg intellektuell jurist som kommer att dömas av historien. Detta för att Blix inte vågade konfrontera USA i detta kritiska skede strax före kriget. Att han inte förklarade att Irak saknade massförstörelsevapen och missade sin chans att bli ihågkommen som den man som lyckats vända historien.


Tyvärr verkar feghet vara en sjuka också för den svenska regeringen. Istället för att ställa sig upp mot de makter som idag förmörkar världshorisonten har statsminister Persson förklarat att George W Bush är en "rasande trevlig karl" och justitieminister Bodström arbetar nu för fullt med att lagstifta om att vår telefoni, mail och webbtrafik skall lagras som ett led i president Bushs "krig mot terrorn".

0 Comments:

<< Home