söndag, november 06, 2005

Riverbend om Iran, USA och den grymma verkligheten i Irak

http://riverbendblog.blogspot.com/
Filmer och drömmar


Mina föräldrar liksom många andra irakier från deras generation och bakgrund försökte hindra oss från att titta på för mycket TV när vi var barn. När E och jag var yngre höll de ögonen på vilka shower och filmer vi kunde titta på. De ville inte att vi exponerades för propaganda- arabisk eller västlig sådan- eller att vi såg program som innehöll omåttligt med våld, ovårdat språk eller sexuellt innehåll.


Å andra sidan uppmuntrades vi att läsa alla sorts böcker. Jag växte upp med böcker som sträckte sig alltifrån Jane Austen till John LeCarre, från Emily Bronte till Maxim Gorky till Simone de Beauvoir, inget någonsin var förbjudet område.


När det gäller filmer och TV fanns det tillfällen då något slapp igenom deras censur -eller snarare, när VI smet igenom deras censur och tittade på ett program hos en vän eller släkting.


Jag inbillar mig att människor kommer ihåg en eller två filmer som de sett under sin barndom och som kristallklart etsat sig fast i minnet i åratal. När det gäller mig själv minns jag särskilt två sådana tillfällen. Det ena är en film och det andra är någon slags inspelning eller dokumentär- jag kommer inte ihåg vilket.


Efter vad jag minns hade ingen av dessa filmer vare sig namn eller plats knuten till sig- Jag kan inte erinra mig var någonstans jag sett någon av dem. Bilderna kan däremot komma upp i mitt huvud med ett DVDoriginals skärpa.


Den första av dessa minns jag som en film om Förintelsen. Den var inte autentisk men uppenbarligen baserad på verkliga händelser. Jag såg filmen någon gång under mitten av åttiotalet. Bilderna som skrämde upp mig allra mest var dem på en liten flicka på inte mer än sex eller sju år, som nazivakterna fick att springa iväg och försöka klättra uppför en väldigt hög mur. Man lovade att hon skulle bli fri om hon kunde klara detta.


Så fort som hon började springa iväg mot muren på sina små fötter snubblande fram i ansträngningen att lägga sträckan mellan förövarna och friheten bakom sig, började vakterna släppa loss sina tre stora och skräckinjagande svarta hundar


Jag kan inte minnas exakt vad som hände därnäst, men däremot en symfoni av terror- hennes skrik, skällande hundar och skrattande vakter.


Den andra filmen eller klippen hade inga skådespelare- utan verkliga människor som levde ut sin skräck. Vi besökte Irak och jag var ungefär 8 år gammal då jag stötte på någon någonstans som satt och tittade på det jag först trodde var ett nyhetsreportage på grund av bildkvalitén, men som senare visade sig handla om en iransk krigsfånge.


Jag såg hur de iranska vakterna i en bil band fast armarna på denna uppenbart hjälplösa man ihop med en annan bil. Jag var ung då, men förstod ändå vad som i nästa ögonblick skulle hända. Jag ville springa därifrån eller blunda- men förmådde inte ens röra mig. Jag satt som förstenad, ungefär som om jag också hade kedjats fast. I nästa ögonblick började de båda bilarna köra åt varsitt håll- och mannen befann sig redan i dödskamp när hans ena arm slets loss.


De skräckupplevelser som drabbade dessa krigsfångar i Iran fick vi leva med även efter kriget. Ryktena om tortyr- både mental och fysisk- kom ofta tillbaka och blev så småningom också bekräftade, så att mödrar bad till Gud att deras söner skulle vara döda istället för fängslade i Iran- särskilt efter det att denna video kommit ut, antingen år 1984 eller 1986.


Varje irakier som hade släktingar saknade i kriget, upplevde dem i krigsfångens plågade ansikte vars arm blev avsliten. SCIRIledaren i Irak Abdul Aziz Al Hakim och hans döda bror Mohammed Baqir Al Hakim var vid den tiden välkända förhörsledare och torterare av irakiska krigsfångar i Iran.


Jag tror inte det finns en enda familj här, som inte förlorat en kär anförvant eller flera i kriget med Iran. Det finns inte en enda familj som inte har hört talas om skräckhistorier utifrån de krigsfångar som släpptes fria ända fram till år 2003. Bara i vår familj miste vi fyra män i kriget. Tre rapporterades döda- en shia och två sunni- medan den fjärde varit saknad ända sedan 1983.


När han gick ut i kriget var S 24 år och förlovad, på väg att gifta sig inom ett år. Huset var till och med möblerat och datum bestämt för giftermålet. Men han kom aldrig tillbaka. Hans mor, min mammas kusin, gav år 2003 till slut upp tanken på att han någonsin skulle komma hem. Men med varje ny grupp krigsfångar som återvänt från Iran, ringde hon runt och frågade efter nyheter om sin älskling S. Hade någon sett honom? Hade någon hört något från honom?


Var han död? Men med varje ny besvikelse talade vi ändå om för henne, trots de många åren som gått, att det fortfarande fanns hopp att han kunde komma tillbaka. Att han var i livet. År 2002 bekände hon för min mor att hon önskade att någon en gång för alla kunde komma och krossa hoppet så att hon äntligen fick bekräftelse på hans död. I hela sitt hjärta, sitt modershjärta, visste hon ändå att han var död, men behövde ändå få det bekräftat. Men utan att först ha tvingats att fullständigt ge upp allt hopp, skulle detta kännas som en form av svek.


Denna plåga i samband med det långa kriget med Iran, gör den nuvarande situationen i Irak så svår att uthärda- särskilt i år. Ockupationen är inte längre amerikansk. Visserligen är den det militärt sett, men till sitt innersta väsen har den långsamt men säkert gått över till att bli iransk.


Det började naturligtvis med Badrmilisen och de många Iran-baserade politiska partierna som följde de amerikanska tanksen i hälarna under april 2003. Det fortsätter idag med en skev omröstning, och en konstitution som garanterar en irakisk stat i söder efter modell från den islamiska republiken Iran.


Resulten från denna omröstning har varit så nedslående och det har kommit så många berättelser om fusk och ljusskygga affärer (särskilt i Mosul), att det redan idag talas om att bojkotta valet i december. Det hela kunde ha blivit en lysande möjlighet för nickedockorna att visa upp något av den demokrati de påstår att irakierna nu åtnjuter under dagens ockupation- men den chansen har de grymt slarvat bort.


När det gäller decembervalet har Sistani fram tills nu skyggt avstått från att öppet stödja någon politisk gruppering. Detta kommer antagligen att fortsätta ända fram till slutet av november/tidig december, allteftersom hans efterföljare framhärdar i att be honom utfärda en fatwa om valet. Slutligen kommer han att ge sitt stöd till ett av partierna och deklarera att en röst för detta parti är en helig plikt. Jag tror att han liksom förra gången kommer att stödja UIA, den Förenade Irakiska Alliansen.


Intressant nog kommer UIA denna gång att bestå inte bara av SCIRI och Dawapartierna utan också av Al Sadrs parti. Många av dem som följde händelserna i Irak förra året kommer att känna igen Muqtada som den radikala ”terroristen” som sätter eld på saker. Förra året fanns det en häktningsorder på Muqtada från Inrikesministeriet understött av amerikanarna, vilka ständigt förklarade att de antingen skulle häkta denna ”radikala präst” eller döda honom.


Nåja, idag är han väldigt mycket vid liv och involverad i den sk politiska processen. De amerikanska politikerna och deras nickedockor har varit mycket energiska. Al Sadr och hans efterföljare är ansvariga för sådana aktiviteter som att terrorisera frisörer, bomba spritbutiker och kidnappa kvinnor som inte varit klädda på rätt sätt, därför att allt detta anses strida mot Islams lära. Läs mer om Al Sadrs milis- och vem vågar därefter säga att amerikanarna, britterna och nickedockorna i regeringen har allt under kontroll?


Amerikanare frågar mig oupphörligt- “Vad tror du händer om vi drar oss ur Irak- de radikaler du är så rädd för kommer antagligen då att ta över”. Verkligheten är att de flesta irakier inte alls gillar fundamentalister utan istället vill ha stabilitet i landet. De flesta irakier kommer inte att stödja ett Iraninfluerat Irak. Den amerikanska närvaron här i landet arbetar hand i hand med t.ex Badermilisen, eftersom man endast tillsammans med Iran lyckas slå ner alla dem som är emot ockupationen.


Om och när amerikanarna lämnar landet kommer deras nickedockor i sin tur att få packa ihop och lämna landet till var de nu kommer ifrån. För utan sitt amerikanska skydd och politiska vägledning skulle dessa inte ha en chans.


Vi bokstavligt talat skrattar när vi hör hur mycket dämpade hot amerikanska politiker utfärdas mot Iran. De har inte längre råd att hota Iran eftersom de mycket väl vet att skulle Al Sadres följeslagare, det iranska prästerskapet, Sistani och Badrmilisfolket resa sig mot amerikanarna, hade dessa tvingats dra sig ur Irak inom en månad.


Om Iran kan göra som de vill när det gäller att anrika uran? Naturligtvis kan de det. Om Teheran deklarerade att imorgon dag är vi i färd med att förhandla om kärnvapen, skulle Bush vara tvingad att återigen få sätta på sig sin fejkade pilotdräkt och entusiastiskt brista ut om kriget mot terrorn- för att därefter sätta mer press på Syrien.


Gratulera, ni i USA- inte bara det hårdföra iranska prästerskapet driver showen i Iran- de driver också showen i Irak. Maktskiftet borde ha varit uppenbart för världen när den högsta budgivaren Chalabi sålt sin trohet till Iran redan förra året.


Amerikanska och brittiska söner, döttrar och äkta makar dör idag för att denna december irakerna skall kunna få gå ut och rösta för att det iransktinspirerade prästerskapet skall få försätta oss några präktiga fyrahundra år tillbaka i tiden.


Vad hände med drömmen om ett demokratiskt Irak?

Irak har varit drömlandet för alla utom irakerna själva- Den persiska drömmen om en shiakontrollerad islamsk stat skapad utifrån iransk modell inklusive helgedomarna i Najaf, den pan-Arabiska nationalistiska drömmen om en enad arabisk region med Irak som den skyddande östra flanken, den amerikanska drömmen om kontroll över regionen genom att installera permanenta baser och en lydregering i ett av områdets rikaste länder, den kurdiska drömmen om en oberoende kurdisk stat finansierad av oljerikedomarna i Kirkuk.


Nickedockorna som amerikanarna satte vid makten förespråkar alla dessa drömmar förutom irakernas egen dröm: Drömmen om irakiska muslimer, kristna, araber, kurder och turkmener. Drömmen om ett förenat, stabilt och blomstrande Irak, vilken under de sista två åren gått upp i rök samtidigt med bilbomber, militärräder och en främmande utländsk ockupation.

0 Comments:

<< Home