söndag, mars 19, 2006

Dikt samt tal av Sven-Erik Liedman och Henry Ascher på 3-årsdagen av Irakkriget


Nedan en dikt och två av de uppskattade talen vid demonstrationen på treårsdagen av Irakkriget den 18 mars 2006 i Göteborg



Nyheter Från Födelsestaden , F-moll
av Khaled Ahmed - 18 mars på treårsdagen av Irakkriget


F ö d e l s e s t a d e n fortfarande belägrad
Folket är fast i en fälla
Förbjudet att gå ut
Fortlöpande förmörkelse
Framtvingad fasta
Förorenat vatten
Farligt att andas
Förrädisk frid


F ö r s v a r s l ö s a f a m i l j e r i väntan med
Farhågor på den förestående attacken
Förbön och rop för fred når himlen
Förgäves att hoppas på nåd
Fienden är på frammarsch
Framgången firas med fyrverkeri av vit fosfor
Förkolnade kroppar försänkta i sömnen
Förödelsens överlevande förvandlas till flyktingar


F u l l s k a l i g t f o l k m o r d
Förtvivlade föräldrar
Förgråtna barn
Fängslade fäder
Förtidigt födda och förvanskade barn
Förlorad framtid.


F a l s k a f ö r e v ä n d n i n g a r
Fastslagna fängelser och fler dolda fångläger
Fasansfulla förbrytelser förevigas med foto
Fläck av skam i fiendens ansikte
Fiendens förlovade frihet ger avsmak av förödmjukelse
Frihetens fana är fosforescent


F ö r f a t t n i n g e n f ö r p e s t a d
Förfalskade nyheter sprids som en farsot
Främmande figurer fortplantar förskräckelse
Fienden skapar fejd och splittring
Fester av blod bjuds dagligen
Förövarna fylls med skadeglädje
Förfädernas helgedomar förgrips och förstörs


F ö r e b u d om förbannelse och undergång
Förhistoriska föremål försvinner
Förbiflygande flyttfåglar faller
Fler anfallande flygplan faller
Fienden flyr i panik
Fienden är feg och gömmer sig bakom
Flerfaldiga fasader och förintelsevapen


F o l k e t s hjältemod förbryllar världen
Folkets försvar fortsätter - förstärks



Sven-Erik Liedman

En gång för länge längesen, när historien grydde över mänskligheten, grydde den först över det landskap som idag är Irak. I detta tvåflodsland kring Eufrat och Tigris skedde med stor sannolikhet några av de stora genombrotten i mänsklighetens historia.


Det är där som de tidigaste beläggen på drejskivor finns - drejskivan, denna fantastiska uppfinning som än i dag ger möjlighet att forma både de nyttigaste och de skönaste kärl och vaser.


Det är också där som det äldsta skriftsystemet tycks ha uppkommit och med det det mänskliga minne som sträcker sig bortom den enskilda hjärnan och den muntliga berättelsen.


Genom skriften kan vi komma i omedelbar kontakt med dem som levt för längesen. Det äldsta av diktverk, Gilgamesheposet, härstammar från Tvåflodslandet. Det var där som lagar skrevs ner för första gången. Där finns de äldsta biblioteken med väldiga mängder lertavlor.


I staden Nippur finns det privatbibliotek som är nästan 4000 år gamla. För bara tjugo år sedan hittade men i solgudens tempel - Shamashtemplet - i Sippar ett intakt bibliotek med 56 hyllor inmurade i väggarna och med lertavlor ordnade i samma system som de haft för 2500 år sedan.


Det var i samma del av världen som kalifen al-Mansur grundade staden Baghdad för snart 1250 år sedan och där den avancerade kultur som kännetecknade islam hade sitt självklara centrum. Det var där som den legendariske Harun ar-Rashid var kalif - han skänkte en klocka till Karl den Store i Europa som européerna inte sett maken till.


Det var detta land som kolonialmakten Storbritannien lade under sig i sin strävan att behärska världen. Efter första världskriget befästes det engelska herraväldet. Sedan dess har britter och efter hand också amerikaner betraktat Irak som sitt intresseområdet. Intresset har blivit intensivare ju begärligare oljan blivit.


En hårdhudad och skurkaktig diktator, Saddam Husein, utmanade de oljetörstiga västmakterna. Utmaningen blev krigsanledning när USA, den enda supermakten, hade både en president och en vicepresident som hade all sin rikedom och all sin framgång att tacka oljeindustrin. Bush, Chaney och Saddam Husesyn är alla som sardiner, inlagda i olja.


För tre år sedan startade det ohygglig krig som George W. Bush förklarade avslutat den 1 maj för snart tre år sedan men som likväl fortsatt med oförminskad styrka och ohyggliga lidanden alltsedan dess. Kriget föregicks av de mest omfattande demonstrationerna i mannaminne - men världens herrar, så demokratiska de än låtsas vara, struntade i folkets röst.


- Vi är inte lika många i dag som vi var då, vårvintern 2003. Jag hoppas att det inte beror på att många ser det meningslöst att protestera. Tvärtom - borde slutsatsen vara - vi måste göra livet svårt för maktens alla storpampar med våra protester.


Protesterna kan inte bara gälla den fruktansvärda kriget. De måste gälla hela sättet att konsekvent sätta makt före rätt som vi bevittnat alltsedan det så kallade kriget mot terrorismen inleddes. Se på Guantánamo! Se på Abu Ghraib! Se också på hur staten Israel till och med kan gå in i ett annat lands fängelse och hämta ut en misshaglig fånge där! På ett mer utmanande sätt kan man knappast visa att rätten är underkastad makten.


I denna utförsbacke mot tilltagande rättsupplösning har inte Sveriges regering eller dess ledande politiker visat någon lust att hamna på efterkälken. Även här skall demokratin försvaras genom inskränkningar i demokratin. Tomas Bodström har ett leende lika fagert och lika falskt som Tony Blair.


Sveriges regering har inte heller visat något kurage gentemot krigsherrarna i Irak eller mot övertrampen av rättvisan. Den 90-årige Sverker Åström, vars diplomatiska karriär sträcker ända tillbaka till 1939, gick häromdagen ut med en stor protestartikel i Dagens Nyheter mot regeringens exempellösa flathet gentemot Guantánamo, Abu Ghraib och annat liknande.


Inte ett ord fick han till svar! Man kunde åtminstone hoppas att Persson och Freivalds skämdes! Men nu går Göran Persson ut och förklarar stolt att Tony Blair skall hjälpa honom att vinna valet i höst. Tony Blair! en lismande politiker som visat sig vara en lika inpiskad lögnare som Bush i Irakfrågan!


Man kan med ängslan fråga sig vad den borgerliga oppositionen skall kontra med - någon livligare vakthållning kring internationell rätt kan man knappast vänta sig på den kanten. Kommer Reinfeldt att engagera Bush i sin kampanj? Eller får man nöja sig med Fog Rasmussen och Pia Kiaersgaard?


Sverige säger alltså ingenting om koncentrationslägret i Guantánamo. Ett koncentrationsläger är det nämligen! Inför det ordet kan en och annan kanske invända: men inte skall man ända jämföra Guantánamo med vad nazisterna gjorde. Till detta måste man svara: nej, det kan inte jämföras med nazisternas utrotningsläger. Men det kan jämföras med deras koncentrationsläger. Koncentrationslägret är ingen nazistisk uppfinning. Hitler och hans anhang lånade både idé och ord från britterna.


De första "concentration camps" inrättade i engelsk regi under boerkriget vid förra sekelskiftet. I Guantánamo utsätts människor för omänsklig behandling, för tortyr och förnedring. De vet inte ens vad de är anklagade för. De vet inte hur länge de skall sitta inspärrade. Det är ohyggligt - lika ohyggligt som alla koncentrationsläger är var de än befinner sig, i Afrika, i Tyskland, i Sovjetunionen eller Ryssland, i Kina, i Amerika.


Förenta Nationerna är i färd med att utarbeta en ny internationell standard för mänskliga rättigheter. USA finner förslaget urvattnat. Det är fräckt i överkant. Men vem tror att en sådan standard verkligen skulle bli effektiv? Skulle den riktas mot Kina? Kanske som ett vagt mummel, men inte mer.


En politiker - nej, jag namnger honom inte igen - har sagt: "Den som står i skuld är inte fri." En stor del av USA:s krig i Irak bekostas av Kina. Hundratals miljarder dollar har lagrats i det landet. Om Kina skulle få för sig att sälja alla sina amerikanska dollar, skulle dollarn sjunka som en sten.


Nej Kina kan fortsätta att avrätta tusentals av sina medborgare. Det enda land som bryter mot alla vedertagna mänskliga rättighet och som nu verkligen hotas - är Iran. Där finns en regim lika motbjudande som Saddam Husseins. Men är det anledningen till det nya vapenskramlet? Ack, glöm det. Iran har också olja, mycket olja.


Där, liksom i Irak, skulle ett utländskt erövringståg omöjliggöra för den opposition som finns att ändra landet i demokratisk riktning. Men vad är demokratin värd? Vad är den värd gentemot några miljoner fat olja?


Till detta kan vi bara svara: Den är lika mycket värd som vi gör den, genom att vara ständigt aktiva, ständigt vaksamma medborgare. Det är vi, folket, som kan göra demokratin levande. I dag drar vi ett litet strå till demokratins stack. Vi måste fortsätta att göra det i morgon också, och i övermorgon!



Henry Ascher

"Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter." Detta är ju den första artikeln i Deklarationen om mänskliga rättigheter skriven omedelbart efter andra världskrigets förfärande erfarenheter.


Västvärldens ledare brukar hävda att denna princip utgör grundvalen för den västerländska demokratin och dess humanism. "Alla människor … lika värde…" Det är en viktig tanke. Men idag, 3 år efter att USA påbörjade kriget mot Irak, måste vi fråga oss betyder den något utöver de högtidliga proklamationerna? Spelar den någon roll i det verkliga livet?


Jag var inbjuden för att tala om Israel-Palestinakonflikten. För att försöka göra effekterna av muren på något sätt begriplig för dem som lyssnade gör jag ett tankeexperiment. Jag föreställer mig att muren är förlagd till Göteborg. Staden är delad. En del av muren spärrar av Vasagatan utanför lokalen där jag pratade.


Människor kan inte ta sig till jobbet, till skolan, till sjukhuset, till sina barn, till vänner och släktingar. Har man tur släpps man igenom någon av de få portarna. Men då får man köa i timmar och risken finns alltid att soldaterna trakasserar eller stoppar en. Eller att man kommer fram men inte hem.


Under diskussionen efter mitt föredrag reser sig en äldre man. "Om jag riskerade att en bomb briserade på spårvagnen när jag åkte, ja då skulle jag vara glad om det fanns en mur i Göteborg", säger han. Innan jag ens hinner börja fundera på ett svar ställer sig en ung tjej upp. "Du som talar om bomber på spårvagnarna! När du säger att du skulle vilja ha en mur, vilken sida av muren tänker du dej att du befinner dej på då?"


Som färsk läkare arbetade jag i palestinska flyktingläger i Libanon på 80-talet. Vi svenska läkare och sköterskor blev ofta hembjudna till människor som delade med sig av sina erfarenheter. Att sitta på golvet i ett skjul med tak av korrugerad plåt och genom 70-80-åriga kvinnor och män få betrakta vår del av världen utifrån, genom deras ögon, var en stark och omskakande upplevelse som jag bär med mig än idag.



Det jag förstod den gången var att människor i denna del av världen ständigt blivit lurade av ledarna för våra länder. Grundlurade, på varje upptänkligt sätt!


De gamla berättade hur palestinierna stödde britterna under första världskriget mot den turkiska ottomanska ockupationen mot löfte om självständighet. I själva verket hade England och Frankrike långt innan kriget var avgjort delat området mellan sig och ritat upp nya skrivbordskonstruerade gränslinjer och stater. Sedan har det bara fortsatt genom alla år.


Och inte var det bättre i Irak. Irak skapades som stat efter första världskriget när Storbritannien konstruerade landets gränser av ett antal oljerika provinser och såg till att Nationernas Förbund, FN:s föregångare, gjorde det till ett brittiskt protektorat.


Saddam Hussein tog makten i en USA-stödd statskupp för att förhindra nationalisering av oljan. Han fick sitta kvar för att han gjorde det USA ville genom att fängsla, tortera och avrätta medlemmarna i det inflytelserika irakiska kommunistpartiet.


USA sålde vapen till Saddam Hussein för att Irak skulle kriga mot den USA-fientliga regimen i Iran och när Irak höll på att vinna kriget började man sälja vapen också till den andra sidan för att hålla kriget igång, kontrollera området genom att försvaga båda länder och samtidigt tjäna pengar.


Men demokratin då, hur är det med den? I Bushs senaste tal till nationen nämnde han ordet demokrati inte mindre än 10 gånger. Vid hälften av tillfällena handlade det om demokrati i Mellanöstern. Men för människorna i större delen av världen, de vanliga enkla människorna, har detta ord kommit att betyda något annat än för oss i väst.


När USA talar om demokrati betyder det för dem Abu Ghreib, Falluja, Guantanamo och bomber över Afghanistan och Bagdad. Det betyder 100 000 döda irakier, krig och en förstörelse vi bara sett början av.


Få av oss i väst vet att det funnits mängder av demokratiska rörelser och regimer i Mellanöstern alltsedan det tidiga 1800-talet. Varenda en av dem har krossats, utan något undantag. Varför då? Jo det första en verkligt demokratisk regim gör är förstås att se till att landets befolkning får kontroll över råvarorna, att de får del av vinsterna.


Och detta är inte något en stormakt som USA är det minsta intresserat av. Det är t.ex. därför den demokratiskt valde och omvalde Hugo Chavez i Venezuela, världens 5:e oljeproducerande land, demoniseras samtidigt som Venezuela hotas av ett amerikanske militäringripande.


Sanningen är att samtidigt som USA använder bristen på demokratiska regimer i Mellanöstern, något som man alltså i högsta grad själva är orsak till, för att motivera sin militära närvaro, sina krig och sin ockupation av området, så är man i själva verket livrädd för en verklig demokratisk utveckling i världens fattiga råvaruproducerande länder.


USA:s världspolitik handlar överhuvudtaget inte om demokrati eller mänskliga rättigheter. Det handlar om frihet. Men inte den frihet deklarationen om mänskliga rättigheter handlar om. Särskilt inte om alla människors lika rätt till frihet och i all synnerhet inte om att vi alla skulle vara lika mycket värda.


Det handlar om USA:s ensidiga "frihet" att kontrollera råvarumarknaden på sina egna villkor, och då särskilt oljan. Den som inte håller med måste ställa sig frågan varför USA så länge stödde Saddam Hussein, varför man fortfarande stöder Saudiarabiens och Kuwaits kvinnofientliga diktaturer.


Om vi bara lyssnar till människorna i flyktinglägren eller i Bagdads förstäder så behöver vi inte förvånas över deras vrede och ilska, t.ex. över USA:s vapenskrammel mot Irans påstådda kärnvapenhot samtidigt som samma USA ger Indien sin välsignelse att utveckla kärnvapen och samtidigt som Israels kärnvapen inte ens behöver inspekteras eftersom USA tycker det är OK att de står utanför FN:s internationella atomövervakningsorgan IAEA.


Detta är inte frihet, inte demokrati och inte principen om människors lika värde. Det är hyckleri och inget annat. Och hyckleri har för människor i den fattiga delen av världen blivit essensen i Västmakternas agerande i demokratins namn.


Om vi intresserar oss det allra minsta för att lyssna på dessa människor, de som befinner sig på fel sida av muren, så är det inte heller särskilt förvånande att Hamas vinner det palestinska valet, ett val som t.o.m. USA kallade demokratiskt fram tills valresultatet stod klart.


För den palestinska regeringen under Arafat och Abbas hade ju valt den fredliga vägen. De hade kompromissat och gjort eftergifter och ingått vapenvila. De hade vädjat till Israels och västregimernas tal om demokrati, mänskliga rättigheter, till talet om alla människors lika värde.


Och vad har resultatet blivit? Palestiniernas situation har aldrig aldrig varit sämre än nu! 50% befinner sig under fattigdomsgränsen, undernäring breder ut sig, hälften av alla barn är traumatiserade. Den olagliga muren byggs vidare djupt inne på ockuperad mark.


Och vad gör Israel, USA och EU? Vad gör Göran Perssons regering? Man ställer krav på eftergifter. Men inte av ockupationsmakten utan av de ockuperade palestinierna! De skall erkänna Israel och lägga ned motståndet. De skall erkänna ingångna avtal.


Samtidigt kan Israel lugnt fortsätta ockupationen och krossa den palestinska stat man erkänt i avtal men aldrig i verkligheten tillåtit. Man kan lugnt fortsätta med utomrättsliga avrättningar och, som nu i veckan, kidnappningar av politiska ledare (självklart utan att riskera att terroriststämplas).


Man kan ockupera alltmer mark, bygga ut bosättningar, tillåta beväpnade bosättare att trakassera palestinska bönder och förstöra deras skördar. Israel kan lugnt ta sig in i palestinska områden när de behagar och göra vad de behagar.


De kan fortsätta att stjäla palestinska tullpengar och det kan vara alldeles säkra på att ingenting alls kommer att hända dem, åtminstone inte från USA:s och västvärldens regeringar.


Israel hade aldrig kunna agera såhär i strid, mot internationell rätt, Haagdomstolens beslut om muren, FN-resolutioner och Oslo-avtalet, om man inte haft USA bakom ryggen, det USA som på mindre än 5 år startat krig mot Afghanistan och Irak och hotar Iran, Venezuela, Kuba, Nordkorea, Syrien för att inte nämna alla länder där man försöker manipulera regimerna.


Men idag, 3 år efter ockupationen i Irak påbörjades, reser sig ropen från demonstrationståg över hela världen, från 100 000 döda i Irak, från flera tusen döda unga amerikaner som med löfte om den drägliga framtid USA annars förvägrade dem tagit värvning. Var är massförstörelsevapnen? Var finns kopplingen mellan de grundmurade fienderna Saddam Hussein och Al Quaida?


Idag vet hela världen att det vi sa när vi försökte stoppa kriget för 3 år sedan är sant. Ingen offensiv i världen, vare sig mot Samarra eller någon annanstans, kan dölja kejsare Bushs pinsamma nakenhet. Han bluffade precis som pappa Bush gjorde med kuvöserna i Kuwait, de som fick USA:s kongress att besluta om det första kriget mot Irak.


Ändå serverar media återigen okritiskt USA:s krigsförberedande propaganda om Iran som bygger kärnvapen, Kuba som hotar USA, Venezuelas demokratiskt valde president Chavez som hotar demokratin, o.s.v., o.s.v. Och vår regering sväljer det villigt, nu som då.


Efter tre år börjar nu USA inse att de inte kan besegra det folkliga motståndet i Irak. I det läget tar man till den för dem näst bästa metoden: att härska genom att splittra för att på så sätt försvaga motståndet och åtminstone förhindra att någon annan får kontroll över Irak och dess olja.


Detta kan man uppnå genom att provocera fram inbördeskrig eller genom att splittra upp landet i olika delar. När vi betraktar vad som händer i Irak idag skall vi inte glömma att scenarion med bombdåd, provokatörer, dödsskvadroner och terrorgrupper har använts åtskilliga gånger under historien, både av USA och tidigare stormakter.


Jag vet inte vem som häpnade mest, mannen eller jag, den där gången flickan frågade om vilken sida av muren han befann sig på. Men han tystnade. Och själv har jag tänkt mycket på hennes svar sedan dess.


Det är så självklart för oss som haft turen att födas i den rika världen, det är liksom hela existensens utgångspunkt och förutsättning, att vi befinner oss på rätt sida, alltid på rätt sida. Om muren, om gränsen, om skiljelinjen mot fattigdom och förtryck, mellan de imperialistiska länderna och de koloniserade. Vi är vi. Och? dom är alltid dom.


Men gränsen är tunn. Vi kunde lika gärna fötts på den andra sidan. "Tänker dom inte på att de kunde vara dom?" sa en av mina pojkar förvånat när han var 6 år och jag försökte förklara för honom om rasistiska attacker mot flyktingar.


Tänker dom inte på att de kunde vara dom? Är det inte egentligen just precis så enkelt? Det kunde vara vi. Inlevelseförmågan är en djupt mänsklig egenskap och kanske en av de egenskaper som gör oss just till människor.


Vi som samlats här idag har något gemensamt. Och vi har något gemensamt med alla andra som idag demonstrerar runt om i världen mot USA:s krig i Irak. Vi tänker på att vi kunde vara dom. Att vi skulle kunna bo på andra sidan muren.


Vi hyllar tanken på alla människors lika värde och rättigheter, på verklig demokrati och verkliga mänskliga rättigheter. Och vi menar att de som förvägras den rätten, som lever under ockupation i enlighet med folkrätten har rätt att göra motstånd.


Och vi vet att den dag de länder som idag kontrollerar världen inte bara använder dessa ord som tomma floskler utan lever upp till deras verkliga innebörd, ja den dagen kommer vi att kunna riva alla världens murar…