söndag, maj 28, 2006

Svenska soldater riskerar livet för Bushs krig i Afghanistan medan försvarsmakten gör reklam för utlandsstyrkan och Bodström för CIA


Aftonbladets och DNs intressanta rapportering om de svenske i Afghanistan, men först Brevväxling mellan Afghanistansolidaritets Stefan Lindgren och insatschefen generallöjtnant Jan Jonsson (foto DN)



När riksdagens försvarsutskott fick sin föredragning om säkerhetsläget i Afghanistan, torsdagen den 18 maj, informerade man om att den danska observatörsgruppen blivit beskjuten. Däremot berättade insatschef generallöjtnant Jan Jonsson ingenting om granatattacken mot de svenska soldaterna.


- Jag hade inte lyckats verifiera huruvida det var riktat mot de svenska soldaterna eller inte. Det kunde lika gärna ha varit en strid mellan två fraktioner där vi hamnade emellan, förklarar han för DN.


Nu har följande brev ankommit från Överbefälhavaren (genom generallöjtnant Jan Jonsson) till Föreningen Afghanistansolidaritet. Visserligen framgår inte vad brevet svarar på, men när det gäller så höga militärer får man vara tacksam ändå.

=========================================

Bäste Stefan


ISAF som är en NATO-ledd styrka till stöd för stabilisering och säkerhet i Afghanistan arbetar under ett FN-mandat. ISAF är enligt folkrätten inte att anse som en ockupationsmakt. Avtal finns dessutom med den legitimt tillsatta regeringen i Kabul. Där så är lämpligt och möjligt deltager ISAF i uppbyggandet av de inhemska, afghanska polis- och militärstyrkorna.


Med vänliga hälsningar

Jan Jonsson
Generallöjtnant

===============================================

Oavsett frågorna är svaren väldigt entydiga.

Situationen är ju lika solklar som den var t ex när ett annat land i enlighet med ett vänskapsfördrag med Afghanistan, i full enlighet med folkrätten, på värdlandets begäran införde en temporär kontingent till stöd för stabilisering och säkerhet i Afghanistan. (Sovjet)


Det temporära kontingenten var enligt folkrätten inte att anse som en ockupationsmakt. Avtal fanns med den legitimt tillsatta och av FN erkända regeringen i Kabul.


Där så befanns lämpligt och möjligt deltog den utländskas kontingenten i uppbyggandet av de inhemska, afghanska polis- och militärstyrkorna.


Alltsammans klart som korvspad. Generallöjtnant Jonssons argument duger lika gott som försvar för USA:s ockupations som för Sovjets 1979-1988. Med så skarpa hjärnor i ledningen kan man ju tänka sig Sveriges chanser vid ett utländskt ockupationshot.


Med tanke på det svenska försvarets "ökade internationalisering" ökar sannolikheten att trupperna inte alls är hemma om det skulle hända Sverige något.


Glistrups berömda försvarsmodell, som begränsade sig till en telefonsvarare med orden "Vi ger upp" framstår då som ett jämförelsevis välrustat alternativ.



http://paktribune.com/news/index.php?id=145039
Kabul Sunday May 28, 2006

.........................
As many as 365 people, mostly militants, have died in an upsurge of violence since May 17, according to Afghan and coalition figures. Because of the difficulty of accessing the scenes of combat, those figures could not be confirmed independently.


Abdul Qadar Noorzai, the director of the Kandahar office of the Afghanistan Independent Human Rights Commission, said Afghans who had fled their small village of Azizi told him that about 25 family members died in one mud-brick home and that nine others perished in the village’s religious school, or madrassa, during a strike this week by U.S. warplanes.


About 11 civilians were wounded in total, he said, and villagers reported burying about 35 "unknown people" -- meaning militants from outside their area.


The estimate of 34 deaths more than doubles the number of dead civilians given by the governor of Kandahar and President Hamid Karzai, who said that 16 people had died.



Hellre knark än krig
Aftonbladet Peter Kadhammar


2006-05-14
Medan svenska soldater och diplomater ansvarar för uppbyggnaden av säkerheten i norra Afghanistan flödar narkotikan ut ur landet, upp genom Centralasien och vidare till Europa. I det område där svenskarna har övertagit ansvaret slår produktionen av opium alla rekord. Skörden ökade förra säsongen med 334 procent.


Detta får omedelbara konsekvenser i Sverige och övriga Europa. Priset på heroin har aldrig varit så lågt som nu. Vallmon blommar på den heta, torra prärien i Balkhprovinsen, den prunkar på välvattnade åkrar omgivna av gröna chenarträd som ser ut som stora lönnar, och pundarna blir allt fler och dör som aldrig förr i Malmö, Göteborg och Stockholm, men också i provinsstäder som Eskilstuna och Norrköping.


Sambandet är enkelt och entydigt. Så vad gör Sverige i Afghanistan?

Under några dagar har vi rest med patrullerande soldater och den svenske diplomaten på plats, Per Normark, för att försöka förstå den saken. Med Normark, en före detta yrkesofficer i 40-årsåldern, åkte vi i konvoj till huvudstaden Aybak i Balkhs grannprovins Samangan. Vi hade skyddsvästar på oss och åkte i tre Toyota Landcruisers med svenska soldater beväpnade till tänderna.


Aybak är en sömnig och dammig håla med 60 000 invånare. Normark skulle träffa provinsguvernören Shabaq, vars kontor var inrymt i en tvåvåningsbyggnad målad i rosa och med ljusgröna kolonner och knutar. Sex uttråkade poliser satt i entrén. Deras kalasjnikovs låg på ett bord med vit duk och där hade de också lagt sina nymålade grönvita hjälmar, som blivit kvar efter den näst senaste invasionsarmén – den sovjetiska – i detta plågade land.


När Normark kom reste de sig hastigt och stod i något som liknade givvakt. Normark har titeln ”politisk rådgivare” i de fyra nordliga provinserna Balkh, Samangan, Jowzjan och Saripul. Han är en man med stor men informell makt. Normark kan stöta på biståndsorganisationer och regeringen nere i Kabul om guvernören i Aybak behöver pengar, vilket han alltid gör.


Guvernör Shabaq, en kortväxt fryntlig herre, tog emot på sitt kontor, ett mörkt rum med nio små glasbord och soffor och fåtöljer längs väggarna. På skrivbordet hade han en liten jordglob som jag senare förstod är standardgåva från någon hjälporganisation till guvernörer, viktiga byråkrater och politiker.


Den svenske diplomaten började försiktigt och artigt att utfråga den afghanske guvernören. Efter en stund kom de till den viktigaste frågan narkotikan.
– Vi fokuserar på att förstöra opium i alla distrikt, sa guvernör Shabaq.
– Mycket bra, sa Normark och skrev i en liten svart anteckningsbok.
– Överallt dit vi kan köra med bil är opiumfälten förstörda.
– Mycket bra.
– Men i Balkh finns så mycket opium! Samma sak i Saripul.
– Mmm.


Jag återger detta möte därför att det illustrerar hur Sveriges uppdrag ser ut. Normark antecknar, sammanställer information och vidarebefordrar önskemål om mer bistånd. Den allt avgörande frågan, den om opium, kan han inte göra något åt, och får inte heller försöka.


Därför sitter han och tar tacksamt emot det sensationella beskedet att opiumodlingarna i provinsen Samangan i stort sett är utrotade, trots att odlingen här enligt FN:s statistik tredubblades förra säsongen.


Det är inte så att Per Normark är en blåögd svensk som åker runt och tror på allt han får höra. Han träffade även en lokal politiker, som också sa sig vara en hängiven kämpe mot opium. – En ärkeskurk! sa Normark efter mötet.


Men Normarks uppgift är att så att säga uppmuntra de goda krafterna i norra Afghanistan. Om man ska se till konkreta resultat tycks denna strategi vara ett svårslaget misslyckande.


Under talibanernas sista år vid makten ströp de produktionen av opium. År 2001 producerade Afghanistan blott 185 tusen ton opium. Det märktes omedelbart i till exempel Malmö, där priset på heroin fördubblades. Förra året producerade Afghanistan 4,1 miljoner ton opium. Det var 87 procent av världsproduktionen. Priset på heroin i Malmö är så lågt att langare klagar på att det inte lönar sig deala längre.


Vi åkte från Aybak tillbaka mot Mazar i Sharif på Route 5, en väg som ryssarna byggde på 1970-talet. Stora delar av vägen var asfalterad, på vissa sträckor höll man på att lägga asfalt. – Det är ett biståndsprojekt att laga vägen, sa Normark. En bra väg underlättar handeln. Han tillade: Opium åker med där.


Förklaringen till rekordproduktionen är bland annat att de krigsherrar som var USA:s allierade mot talibanerna försörjer sig på opiumodling. Efter talibanernas fall har de fått fritt fram, samtidigt som talibanerna i söder också handlar med opium för att finansiera sitt krig mot amerikanerna och deras allierade.


Att bekämpa narkotikan är den enskilt viktigaste frågan. Men det gör vi inte. Det ingår inte i vårt uppdrag. Hur det går ihop förstår jag inte. Men att bekämpa narkotikan är förstås farligt, sa Per Normark.


Svenskarna rör sig i ett område som anses lugnt men ”oförutsägbart”. På resan till Aybak passerade vi Kholm, en liten by med butiker i skjul längs vägen och en underbar oas med träd som bar fikon, mandel och granatäpplen. Där hade norska soldater blivit beskjutna en vecka tidigare.


De tre svenska bilarna körde kloss inpå varandra och gruppchefen i min bil, Linus, sa åt chauffören Joel att strunta i plåtskador och köra för allt han kunde om vi blev beskjutna.


Jag skriver bara deras förnamn, för det är en svensk säkerhetsåtgärd att soldaterna bara har förnamnet på namnbrickan. Så att terrorister inte ska hämnas på dem i Sverige. Låter det märkligt? Det är mycket som är märkligt. Det är som om själva den svenska missionen i Mazar i Sharif ännu inte har hämtat sig från förvåningen att vara med i ett storpolitiskt äventyr under amerikansk ledning. Är det sant!


Har vi svenskar fått ansvaret för hela fyra provinser i norra Afghanistan, som ett led i kampen mot … terrorismen? Är detta på allvar? Inte riktigt. Försvarsmakten köpte till exempel billigast tänkbara containrar i Turkiet som bostäder. När de efter mycket krångel kom fram regnade det in, handtagen lossnade och det fanns inte tillräckligt många så en del soldater bor fortfarande i stekheta tält. Det turkiska köket fungerar fortfarande inte. Ökenuniformerna, impregnerade mot de aggressiva sandflugorna, var försenade en och en halv månad.


Det finns tolv duschkabiner för 250 personer i ett klimat där det nu kan bli uppåt 40 grader i skuggan. Personalen får dela på 23 toaletter vilket major Ingvar Eriksson från Boden betecknar som ett säkerhetsproblem. I dagarna har vi haft en magsjukeepidemi. Den kan hänföras till bristande hygien. Vi har för få toaletter och tvättutrymmen. Jag hörde få soldater som klagade. Men den svajiga och töntigt byråkratiska planeringen är ett symptom på en större oklarhet.


Den svenskatruppen ingår i Isaf som är en Natoledd styrka. Den är här på FN-mandat och inbjudan av Afghanistans regering. Amerikanernas jakt på talibaner och terrorister nere i söder heter Operation Enduring Freedom och påstås vara något helt annat.


Men självklart hänger det ena ihop med det andra. Om inte svenskarna – och andra länder – vore här skulle amerikanerna själva få patrullera området. Nu behöver de bara kolla så att svenskarna gör rätt.


På den svenska basen utanför Mazar i Sharif finns en ständig representant för State Department, amerikanska utrikesdepartementet. Den amerikanske representanten har eget kontor och är med på de flesta möten. Per Normark tycker inte att det är ett dugg konstigt.


– Amerikanerna har satsat så mycket i Afghanistan så de vill veta vad som pågår. Jag ser det från den positiva sidan. Amerikanerna ger oss information som vi annars inte skulle ha.


Chefen för den svenska insatsen, överste Bengt Sandström, säger att amerikanen aldrig lagt sig i svenskarnas beslut. Men Sandström har på omvägar fått veta att den förre amerikanske representanten – det kommer en ny om ett par veckor – var ”imponerad” av hur svenskarna tog över från britterna i Mazar i Sharif.

– Det vet vi för att rapporten överlämnades till vår ambassad i Washington.Kul

Visst är det roligt att USA tycker att Sverige är duktigt, men det visar också att detta uppdrag, trots att det formellt är så tydligt, blir lika handfast som en hägring i öknen.


Den organisation Sverige leder kallas PRT, Provincial Reconstruction Team.-Operation Enduring Freedom (amerikanerna) ska slå sönder terrornätverken. PRT ska bygga upp landet, sa överste Sandström. Men vem är terrorist och vem bygger upp landet?


Den 25 november förra året small en bomb 800 meter från Camp Northern Lights” som den svenska basen heter. Två svenska soldater som passerade i bil dödades. Vem dödade dem? Polisutredningen har gått i stå, sa överste Sandström. Vid attentatsplatsen börjar stadsbebyggelsen med låga, bruna hus av lera och små affärer och verkstäder öppna mot grusvägen.


– Alla vet vem som gjorde det. Men ingen säger nåt, sa Linus, som var chef i bilen till Aybak. Vem är terrorist och vem är vän?


En av de viktigaste makthavarna i svenskarnas område är general Dostum, milisledaren som bytt sida fler gånger än någon kan räkna. Men han stod på USA:s sida mot talibanerna och får därför vara ifred. Dostum är anklagad för svåra krigsförbrytelser, bland annat för att ha stekt/kvävt talibanska fångar i slutna containrar.


Per Normark berättade om ett möte med Dostum i februari. Det gällde inlämning av vapen. Sedan stod han i baren och serverade oss drinkar. Men några vapen serverade han inte. Dostum har lovat att lämna in vapen. Men han gör det inte, sa Normark. Vad ska svenskarna göra åt det? De kan bara be, precis som de ber att krigsherrarna, knarkbaronerna och de fattiga bönderna ska sluta att odla opium och smuggla det till Europa.


Den allt överskuggande frågan i Afghanistan är så känslig och farlig att svenskarna bokstavligen blundar för den. Vi skulle följa ett svenskt militärt observationsteam i provinsen Saripul under några dagar. När vi reste dit, i militär konvoj, sa Johan, en kapten: Ser vi opiumfält stannar vi inte.


Vi vill inte förknippas med opiumbekämpning. Många av de attacker som sker kan förknippas med opium att man har kommit för nära. Det vill de inte.


”De” är knarkmaffian. Vi såg ett litet opiumfält och svenskarna körde förbi. Att bekämpa opium är de afghanska myndigheternas uppgift. Tyvärr sker det inte.


De svenska soldaterna i Saripul, knappt 20 man, hade hyrt ett par hus inne i stan. De bodde granne med en ökänd krigsherre, som de dock inte ville tala om enär ämnet var känsligt. En kapten vid namn Magnus ledde gruppen och jag antar att dessa soldater är något av det finaste Sverige har.


De var extremt vältränade och man fick knappt plats i bilarna på grund av alla vapen. Några av dem var rena Rambofigurerna, men bara till det yttre, för de var inte ett dugg macho eller krigiska. Tvärtom var de försiktiga och ödmjuka och hängivna tanken att göra något bra i Afghanistan.


Vi reste upp i bergen, genom landskap som skiftade från gröna dalar med fält av blå blommor som låg likt ett skimmer över landskapet, över stenöken, förbi lerberg, skifferberg, sandberg och berg av sten som ingen av oss kunde namnet på, hela tiden på en väg där dammet låg likt mjöl som virvlade upp i tjocka, kvävande moln, en väg där stenar stack upp i mjölet så att bilen ständigt krängde. Färden var drygt nio mil. Den tog sju timmar.


Vi kom fram till byn Pasni. En polispostering, några byggnader av brun lera, låg i norra utkanten. Den afghanska flaggan slokade på en hemmagjord stång. En åsna skriade. En polisman satt på en jordslänt och beklagade att de bara hade en bil, chefens. Vid utryckning får poliserna gå. Det kan ta tre dagar att komma dit de ska. Polischefen Najibullah satt på golvet i sitt tjänsterum. Kapten Magnus gick in och satte sig och förhörde sig försiktigt om situationen i distriktet.


Polischefen berättade om översvämningar, marktvister och om att en del människor är villiga att lämna ifrån sig vapen. Under de två dagar vi reste med Magnus och hans män lät han mig ställa frågor också. Jag tyckte nästan synd om honom, för så fort jag kom in på den allt avgörande frågan, opium, visste jag att Magnus blev orolig. Opium är utanför hans område. Han ska inte röra det. Och förresten sa alla jag frågade att man har slutat odla opium eftersom regeringen bett dem. (Svenskarnas afghanske tolk log åt dessa försäkringar.)


Till slut fick jag intrycket att dessa sympatiska soldaters viktigaste uppgift var att vinka genom bilrutorna och dela ut fotbollar till skolbarn. Ändå, och detta är ytterligare en paradox, finns inte mycket val. Vad ska svenskarna göra? Åka hem och låta afghanerna sköta sitt land själva?


Varenda afghan jag talade med sa att då blir det inbördeskrig igen. Så medan vi deltar i att stabilisera Afghanistan blommar vallmon, knarkbaronerna blir rikare och rikare, och för att inte störa ordningen tittar Sverige åt andra hållet.

Krigsherren Atta har blivit guvernör och ”samarbetar” med svenska Isaf-styrkan

20060515 (foto AB)
MAZAR i SHARIF. Guvernör Mohammad Atta skrattar hjärtligt när jag tar upp den gamla historien med polischefen. Den är för rolig! Atta sitter i en fåtölj med snidad guldfärgad träram och rött tyg och sträcker ut sina långa ben över den handknutna mattan. Tänk att polischefen Khakrizwal hade mage att anklaga honom, Mohammad Atta, för att vara inblandad i opiumhandeln!


Han påstod att Atta försökte skaffa sig monopol på narkotikahanteringen! Är det konstigt att människor blev upprörda? Spontant gick de till polischefens hus och tog honom till fånga! Mohammad Atta ler. Han sträcker sig i stolen, ser på mig och lyfter sina kraftiga ögonbryn i en outtalad fråga: Nu har du väl förstått hur det ligger till?


Mohammad Atta är guvernör i Balkhprovinsen, där opiumproduktionen ökade med 334 procent förra året. Han sitter längst in i ett enormt mottagningsrum dit besökare släpps in stötvis. Hit kommer kvinnor som återvänt från flyktingläger i Pakistan. De ber om hjälp. Atta sticker till dem hundra dollar.


Nu kommer 20–30 män in i rummet samtidigt och de sätter sig i sofforna längs väggarna, försiktiga, uppsträckta. Det är män från Mazar i Sharif men också från byar och småstäder runtom i provinsen. Alla vill ha hjälp. Den som sätter sig närmast Atta är säkerhetschef uppe vid gränsen mot Uzbekistan, en av de vägar där narkotikan smugglas för vidare transport till Europa. Dessutom är han skolkamrat med guvernören.


Atta berättar några roliga minnen och alla i rummet skrattar, allra mest den mustaschprydde säkerhetspolisen som fnittrar som en flicka. Atta är guvernör men de flesta kallar honom kommendant. Han var en av Afghanistans mäktiga krigsherrar och säger att han som mest hade uppåt 40 000 man under vapen. För ett par år sedan hade han 4 000 man, men nu, när han utsetts till guvernör, har han inga soldater alls.


Säger han. Förre polischefen i Balkh tycks ha varit en hederlig man, en av få som på allvar försökte stoppa opiumhandeln. Enligt en dansk rapport beslagtog polisen i juli 2004 stora mängder narkotika från Attas milis. Atta lät då sina soldater sätta polischefen i husarrest. Kraftmätningen slutade först när president Karzai utnämnde Atta till guvernör och förflyttade polischefen till Kandahar.


Vad hände med polischefen sedan? frågar jag. Åh, någon dödade honom med en bomb. Atta organiserade om poliskåren i Balkh och anställde sitt eget folk. ”Så polisen i Mazar kommer inte att stoppa några fler av Attas narkotikatransporter”, står det i rapporten från danska institutet för internationella studier.


Här bör jag nämna att guvernör Atta förnekar att han har något med knarkhantering att göra. Han säger att det i själva verket var polischefen som var droghandlare, i alla fall hade han knark i sin bil. Guvernör Atta är en av svenskarnas viktigaste samarbetspartner i norra Afghanistan.


Han deltog när den svenska missionen invigdes den 15 mars och svenska representanter träffar honom regelbundet. Men vad kan man samarbeta om, med en man som påstås vara en av nyckelpersonerna i narkotikahandeln?


Atta har visat sig pragmatisk och förändringsbenägen. Han kan säkert ändra sig vad gäller opiumhandeln, säger ett av de svenska underrättelsebefälen på ”Camp Northern Lights” några kilometer från Attas guvernörskontor. Den svenska förhoppningen är alltså att guvernören i en fattig provins i ett av världens fattigaste länder ska säga: Nej, nu struntar jag i miljoninkomsterna och hittar på något annat.


Guvernör Atta förstör verkligen, under stor publicitet, en del opiumfält, men den svenska analysen är att han möjligen gör det för att skapa eget monopol. Alltså det som den olycklige polischefen sa för två år sedan.


Jag tänker på detta när jag sitter i fåtöljen bredvid Atta. Han säger att FN:s statistik över opiumodlingen är överdriven, helt fel. Sedan rycker han på axlarna. Är vi inte klara med ämnet narkotika snart? Atta är lång och ser vältränad ut. Han bär en kritstrecksrandig kostym och har välansat skägg. En gentleman. Han är bara 42 år men sedan länge en legend.


Som 19-åring gick han ut i jihad mot ryssarna. Han berättar att han kunde leva på mögligt bröd uppe i bergen. Ibland svalt han. Han var ingen krigsherre utan en frihetskämpe. Han saknade böcker. Han försöker ta igen det nu, säger han, genom att studera persisk litteratur på distans. Är Mohammad Atta Afghanistans framtid?


Den amerikanske försvarsministern Rumsfeld har offentligt kramat Atta eftersom han slogs mot talibanerna. Den svenska kontingenten hoppas att Atta ska bli snäll och lämna vapnen och narkotikan, om han nu är inblandad, bakom sig.


De män som kommer in i rummet för att be om hjälp tar honom för vad han är, den mäktigaste mannen i provinsen, den som med ett ord kan lösa oöverstigliga problem, den som med en handrörelse kan sopa undan allehanda besvärligheter. Atta skrattar.


Två män klagar på att ett byval inte gått rätt till. Atta säger att det ska utredas. En man säger att enligt den nya stadsplanen ska hans hus rivas. Atta svarar att han inget kan göra. En tredje man vill bli medlem i Afghanistans olympiska kommitté. Atta säger att han får vända sig till Kabul.


Man efter man kommer fram till guvernören och de lutar sig fram och klagar, berättar, viskar, bönar, och Atta svarar var och en med några meningar. Till sist kommer den rundlagde säkerhetschefen. Han lutar sig nära Atta och viskar. Munnen nuddar vid guvernörens öra. Han viskar och viskar och det är omöjligt att höra vad han säger.



Ett skenbart lugn
DN runt 28 maj Ewa Stenberg

Försvarsmakten spelar ett dubbelspel om säkerhetsläget för de svenska soldaterna i norra Afghanistan. Officiellt var attentatet som kostade två soldaters liv i november en engångshändelse.


Men bara under den vecka DN var i Mazar e-Sharif utsattes en grupp svenska soldater för en granatattack och en grupp danska soldater besköts med automatkarbiner och granater.


Right in to the Danger Zone från filmen "Top Gun" rockar i högtalarna när vi kliver in i pansarterrängfordonets buk för en färd till Kabuls flygplats. Killarna i besättningen är skärrade. Det har varit tre attentat på en vecka i Kabul mot den fredsframtvingande Natostyrkan Isaf som Sverige deltar i.

- Vi kör inte en meter i onödan, säger de.

Isaf är här på inbjudan av Afghanistans folkvalda regering och arbetar med stöd av ett FN-mandat. Ändå är det uppenbart att inte alla afghaner tycker om att ha västerländska soldater på sin mark.


Två italienska soldater dödades några dagar tidigare av en vägbomb och ett kanadensiskt arméfordon skadades av en självmordsbombare i bil. Vägen vi åker på, Jalalabad Road, räknas nu som en av världens farligaste. Den förbinder Nato-förläggningen där de svenska soldaterna bor med Kabuls flygplats.


Men vi har fått veta att vi ska lämna rädslan och attentaten för att flyga upp till lugnet i norr. Den svenska försvarsledningen beskriver norra Afghanistan som ett relativt säkert område, och det bombattentat som dödade två svenska soldater i november som ett undantag.


När det tyska militärplanet tagit mark i Mazar-e Sharif hämtas vi av svenska Isaf-soldater i vanliga jeepar som är oskyddade för såväl splitter som beskjutning. De berättar om en explosion i området nu på morgonen.


Säkert inget farligt, tänker jag, när jag möter svenska översten Bengt Sandström som för befäl över den 270 man starka Nato-styrkan i dessa fyra provinser i norra Afghanistan. Han säger att det nu är dags för soldaterna att veva ner rutorna på bilarna och sluta använda pansarterrängfordonen.


Läget är relativt lugnt, det finns ingen känd talibanaktivitet i området. Skyddsnivån måste sänkas efter den uppiskade stämning som rått sedan bombattentatet som dödade två och skadade två andra svenska soldater i november.


- Säkerhet beror inte på antalet millimeter plåt, säger han och förespråkar i stället att soldaterna ska försöka komma nära människor i trakten. Då är lager av skyddsutrustning och pansar en dålig signal.


- Säkerhetsnivån kan bli kontraproduktiv. När människor blir neddammade av ett pansarterrängfordon för andra gången blir de irriterade, när det händer tredje gången blir de förbannade.


Så har han sagt förut, vilket har väckt misstämning på förläggningen. En soldat pekar ut de tre minnesstenarna över de två svenska och den brittiske soldat som dött i två olika attentat här i Mazar-e Sharif i höstas. Alla tre hade överlevt om de hade åkt i splitterskyddade fordon i stället för i vanliga jeepar.


Överste Bengt Sandström beskriver ett land som långsamt blir säkrare och bättre, narkotikaproduktionen och de lokala krigsherrarna till trots.

- Nu finns här glassförsäljare och prydnadsbuskar. Det såg vi inte för ett och ett halvt år sedan, säger han.

Vi ska få se själva. Vi är bara på den svenska militärförläggningen för att packa om, nu ska vi ut och åka i fem dagar med ett observatörsteam. Men resan blir försenad. Tydligen har det med den där explosionen att göra. Efter ett par timmars väntan kräver vi att få besked om vad som hänt.


Pressofficeren berättar att det fortfarande inte är fastställt, men att det kan ha varit ett bröllop där någon firade genom att skjuta i luften. Vi kan tryggt åka genom området till Sar-e Pol-provinsen där vi ska tillbringa de kommande dagarna.


Senare, när vi efter fem dagar kommer tillbaka till förläggningen, ska jag få veta att det inte var något bröllopsfirande, utan en grupp svenska soldater som blev beskjutna med granatgevär.


Men det vet jag ingenting om när vi åker i väg förbi attentatsplatsen utanför staden Aqchah i tre Toyota Landcruisers tillsammans med fem soldater, två officerare och en tolk. Vi lyssnar på Johnny Cash och militärerna tittar ut i natten med sina mörkerseende glasögon.


Efter att ha sovit i ett välbevakat hus, basen för de tre observatörsgrupperna i Sar-e Pol-provinsen, rullar vi mot bergen. Men vi hinner inte långt förrän vi stoppas av ett radiomeddelande. Polisen har skjutit ihjäl tre personer, två vuxna och ett barn, i byn Latee som ligger i närheten, i samband med att ett opiumvallmofält brändes. Läget kan bli spänt.


Ändå börjar något som på ytan liknar en lyckad äventyrsresa. Vi färdas i flodfåror, genom smältvattenssjöar och på annat som det krävs en expert för att säga att det är en väg. Vi ser örnar, en fantastisk stjärnhimmel och ett landskap som påminner om Jämtland i dalgångarna och Grand Canyon när man höjer blicken. David badar i en smaragdgrön sjö, några små lurviga piggögda djur tittar förvånat på.


Vi åker med rutorna nedvevade. Soldaterna vinkar och hälsar på dem vi passerar:

- Salam aleikom - hej!

De flesta vinkar tillbaka.


Men det finns några detaljer som inte passar in i äventyrsresan. Eriks ryggsäck, som jag vilar armbågen mot bak i jeepen, är fylld av kulspruteammunition. Och när killarna vinkar med ena handen håller de andra handen på sina automatkarbiner som är dolda i knät.


Hur kommer det sig förresten att de har en utbildad sjuksköterska i en grupp på sex personer? Och varför turas de om att gå vakt med mörkerseende glasögon hela natten?

- Allt är inte glass och ballonger även om det ser ut så på ytan, säger Jocke.

- De flesta ser oss som ett nödvändigt ont och välkomnar vår närvaro. Men det räcker med att några vill oss ont för att det ska kunna gå illa.


Soldaterna i de lätta jeeparna i det bergiga landskapet med få vägar och många trånga pass är sårbara. Egentligen har de bara varandra att lita till. Sverige har till skillnad från många andra länder inget luftunderstöd för sin militära insats.


De har inga helikoptrar och trots att Sverige satsat omkring 100 miljarder på ett stridsflygplan går Jas ännu inte att använda i Afghanistan. Såväl kommunikationsutrustningen som lufttankningsförmågan brister fortfarande.


Om någon av soldaterna skulle behöva evakueras får de lita till tyska räddningshelikoptrar stationerade i Uzbekistan. Till de mest avlägsna byarna vi besöker tar det minst två och en halv timme för en helikopter att ta sig, och den landar inte om den inte har stöd från marken.


Sedan tar det ytterligare tid att flyga sårade till det norska fältsjukhuset i Mazar-e Sharif. En sårad soldat ska helst ligga på operationsbordet inom en timme.


I vanliga fall består denna observatörsgrupp av sex svenska män mellan 29 och 40 år, samt den afghanske tolken Wais Mehrabi. Svenskarna har alla tjänstgjort flera gånger förut i olika internationella militära operationer och de förefaller identifiera sig mer som soldater än någonting annat.


De har arbetat tillsammans i tre månader, men man får känslan av att de växt upp ihop. Innan vi går och lägger oss berättar Erik om de värsta pojkstrecken när han växte upp, de andra skrattar igenkännande redan när han nämner de galnaste kompisarnas namn.


Det är personer som Magnus, David, Jocke, Erik, Henrik och Johann som är kärnan i den nya försvarsmakten nu när invasionsförsvaret är nedlagt. De internationella insatserna är det svenska försvarets viktigaste uppgift. Här ska de skapa säkerhet och stödja den afghanska regeringens arbete med att återuppbygga landet.


Säkerhetsstrategin bakom formulerades tydligast av Natos generalsekreterare i samband med att talibanregimen som beskyddade Usama bin Ladin störtades:

"Om inte vi åker till Afghanistan kommer Afghanistan till oss."

Men det är ingen lätt uppgift att stötta den nyvalda afghanska regeringen. Den har utsett flera tidigare krigsförbrytare till officiella positioner, dem måste de svenska militärerna samarbeta med.


Landet flödar av vapen och narkotika. Det finns 120 000 olagligt beväpnade soldater, och narkotikaproduktionen har skjutit i höjden sedan talibanregimen störtades.


För att värna Isafs säkerhet har de ingående ländernas regeringar beslutat att styrkan inte får befatta sig med opiumvallmon eller heroinfabrikerna. Det ska vara den afghanska polisens jobb.


Så när vi passerar ett fält av chockrosa vallmoblommor stelnar de två svenskarna i framsätet. Jocke pekar diskret ut fältet för Magnus, i tron att jag inte sett något. Tabu.


Vi åker mellan byar för att tala med byäldstar, polischefer och mullor. För att öka stödet för Nato-styrkan delar soldaterna ut radioapparater och skolryggsäckar. Resultatet är inte alltid positivt.


- Det bor 166 familjer här i byn och du gav mig 16 radioapparater. Det hade varit bättre om du låtit bli. Hur ska jag kunna fördela de här utan att människor blir arga, undrar byäldsten Mulah gul Mohammad i Khamideh.


I Jarghan blir rektorn glad att få en radioapparat till varje lärare. Nu kan de lyssna också på Isafs sändningar, som sorterar under den militära beteckningen Psykologiska operationer. Men på väg tillbaka genom byn några dagar senare stoppas vi av en rektor från grannbyn som lämnar över en underskriven och stämplad skrivelse där hans lärare kräver att också få radioapparater.


Magnus svarar att han ska försöka ordna fler radioapparater när vi kommer tillbaka till förläggningen.

- Är det något jag ångrar under de här tre månaderna så är det radioapparaterna. Såg du i hans ögon vad förbannad han var, säger han när vi satt oss i jeepen igen.

Byäldstarna vi träffar beskriver samstämmigt hur Sar-e Pol-provinsen har blivit säkrare. De är glada att ha sluppit talibanregimen och stödjer den nya regeringen i Kabul. Men vissa av dem känner sig samtidigt svikna.


- Vi följer regeringens direktiv och odlar ingen vallmo. Människor i byn har lämnat över sina vapen och i gengäld har vi blivit lovade olika projekt, Skyddsmurar mot översvämningar, en ny skola och brunnar. Men vi har inte fått det vi har blivit lovade, säger byäldsten Mohammed Hassan i Qal'eh Shar.

- Titta där nere, säger han och pekar mot den av vårfloden översvämmade ån, de började bygga där, sedan blev det stopp. Nu händer ingenting.

Ett tiotal män står runt omkring oss när vi pratar. De gestikulerar och fyller i när byäldsten talar.


Efter ett tjugo minuter långt samtal frågar Magnus byäldsten vad han tycker om Isaf. Då slår plötsligt männen omkring oss ned blicken. Ingen lyfter den igen förrän byäldsten har givit sitt svar.

- Vi förutsätter att du kommer att göra något för oss i framtiden, säger Mohammed Hassan.

I byn Negala visar byäldsten Usta Nooyudin oss flickskolan, som delvis består av tält. Han berättar att alla flickor i byn inte går i skolan eftersom lokalerna är så dåliga att föräldrarna inte vill skicka dit dem. Han pekar över bergen och förklarar hur långt en sjuk människa måste färdas på åsneryggen eller på en motorcykel för att få den enklaste sjukvård.


Flickorna blir blyga inför det ovanliga besöket och gömmer sig bakom sina sjalar. Pojkarna, som går i en annan skola i anslutning till moskén, har inga sjalar att gömma sig bakom. De har teckningslektion och iakttar storögt hur David ritar en hund på griffeltavlan.


Jocke och Henrik står på den lummiga gården nedanför klassrummet. De ser avspända ut men söker ständigt av området med blicken och känner Glockpistolerna mot låret. Tre kalvar springer in och motas ut av några pojkar. På ytan är det en idyll, men finns det något därunder?


Under resan stöter vi ihop med ett par folkvalda från provinsparlamentet. De beskriver hur långsamt återuppbyggnadsarbetet går, trots många löften.


- Många människor har slutat odla opium efter att ha fått löfte om hjälp för att kunna odla annat. Om människor inte får vad de blivit utlovade blir de missnöjda med regeringen. Och det har en väldigt dålig effekt på säkerhetsläget, säger Khalilullah som är sekreterare i provinsrådet.


Tillbaka i Mazar-e Sharif har en grupp ur vaktplutonen samlats för att patrullera kvarteren omkring förläggningen. Chefen, Patrik, lämnar en kort rapport om vad som hänt under natten. En observatörsgrupp liknande den vi var ute med har blivit beskjuten. Gruppen av danska Isafsoldater hade slagit läger för natten åtta kilometer från staden Aybak när de besköts med automatkarbiner från ganska långt håll.


Det kastades också tre eller fyra handgranater mot dem. En bil träffades men ingen blev skadad, de åkte snabbt från platsen. Några av vaktsoldaterna kommer senare att skickas ut till platsen för att "visa närvaro".


Kaptenen rapporterar också om nya hot: Två bilar med hemgjorda bomber sägs snurra runt i staden. Och en lokal källa berättar om underrättelseinhämtning från al Qaidas sida riktad mot Isaf.


Patrik säger att det här är en ganska vanlig dag. Han ger sina order:

- Blir vi beskjutna besvarar vi elden. Får vi skadade slår vi in en dörr och går in med de skadade samt försvarar platsen.


Vi sätter på oss de tio kilo tunga skyddsvästarna och ger oss ut i värmen. Polischefen Ayabak följer med på patrullen, Isaf försöker ofta patrullera med den afghanska polisen för att visa sitt stöd. Ayabak och Patrik pratar med människor vi möter och frågar affärsinnehavarna hur det går för dem.


Polischefen berättar om talibanaktiviteter i området och säger att han 15 dagar tidigare hittat en hemgjord bomb i skolan alldeles bredvid den stora svenska militärbasen.


- Säkerhetsläget blir värre. Men vi blir mer professionella, sammanfattar Patrik när vi återvänder till förläggningen.

Strax innan vi flyger hem säger stabschefen, överstelöjtnant Per Sandgren, samma sak: det blir värre. Nu ska första opiumskörden bärgas och oron ökar. Det förekommer talibanaktiviteter. Han berättar att ett par skolor bränts ned dagen innan i denna provins. En skadad lärarinna kämpar för livet efter att ha fått en granat kastad mot sig.


Han ser trött ut där han står i solen på den halvfärdiga basen. Alla arbetar hårt här, sju dagar i veckan från morgon till kväll. Köket har just stängt eftersom det finns e-colibakterier i vattnet. Det är fullt av sand på förläggningen eftersom Försvarsmakten valt att göra markarbetet efter själva byggandet.


Nu är det 44 grader i skuggan och risken är stor för sandflugor, små kryp som kan slå ut soldater genom de giftiga bakterier de sprutar in under huden. Den här veckan har de hittat två giftormar här, de trivs också i sanden. Och det är svårt att få hit det materiel som soldaterna behöver från Sverige.


De har till exempel länge begärt splitterskyddade glasögon. Trots att det dödliga attentatet, som påminde om behovet, inträffade för ett halvår sedan har inga kommit ännu.

Glasögonen kostar 398 kronor paret.

- Vi har inte anpassat oss till det nya insatsförsvaret vi talar om än. Det är många som inte förstått att det är det här som är huvuduppgiften, säger Per Sandgren och torkar svetten ur pannan.


Attacker mot svenskar i Afghanistan hemlighålls
DN

Minst tre attacker har utförts det senaste året mot svenska soldater eller soldater under svenskt befäl i Afghanistan - som försvaret har hemlighållit. Två av dem har inte ens riksdagens försvarsutskott informerats om.


Försvarsledningen har framställt bombattentatet i Afghanistan den 25 november, som dödade två svenska soldater, som en isolerad händelse i ett i övrigt relativt lugnt säkerhetsläge. Men DN kan avslöja att det har förekommit minst tre attentatsförsök ytterligare det senaste året, även om inga soldater blivit dödade eller sårade av dem.


Förra sommaren, i juni 2005, utsattes svenska soldater för en attack som hittills hållits hemlig. En fjärrutlöst bomb exploderade under en Landrover med två svenska Isaf-soldater i framsätet i centrala Kabul. Den bakre delen av bilen förstördes av splittret men soldaterna klarade sig oskadda. Däremot skadades ett antal civila afghaner som befann sig i närheten. Det är oklart om någon av dem dog.

Händelsen har inte rapporterats för riksdagens försvarsutskott.

- Jag har aldrig hört talas om den, säger Allan Widman (fp), som för fyra veckor sedan begärde en extra information från försvarsledningen om säkerhetsläget i norra Afghanistan.

När DN besökte det svenska militära ansvarsområdet i norra Afghanistan inträffade två attentat under loppet av en vecka. Tisdagen den 8 maj på morgonen besköts en grupp svenska underrättelsesoldater med granatgevär när de observerade trafiken på Afghanistans huvudväg, Route 5, öster om staden Aqchah.


De var utsända för att spana efter misstänkta talibaner som tidigare åkt runt och predikat mot väst i moskéerna. Granaten slog ner några hundra meter bakom dem. Antingen ville någon skrämmas eller så sköt han dåligt från den förberedda eldställningen cirka 400 meter från de svenska soldaterna.


Natten mellan måndagen den 15 och tisdagen den 16 maj besköts en grupp danska soldater, som arbetar under svenskt kommando, med automatkarbiner på relativt långt avstånd. Tre eller fyra handgranater kastades dessutom mot dem där de hade slagit läger för natten i närheten av staden Aybak. En av danskarnas bilar träffades, men ingen människa skadades.


När riksdagens försvarsutskott fick sin föredragning om säkerhetsläget i Afghanistan, torsdagen den 18 maj, informerades det om att den danska observatörsgruppen beskjutits. Däremot berättade insatschef generallöjtnant Jan Jonsson ingenting om granatattacken mot de svenska soldaterna.


- Jag hade inte lyckats verifiera huruvida det var riktat mot de svenska soldaterna eller inte. Det kunde lika gärna ha varit en strid mellan två fraktioner där vi hamnade emellan, förklarar han för DN.


Men i den veckorapport som stabschefen för den svenska insatsen i Afghanistan skickade fyra dagar tidigare framgår tydligt att attentatet bedöms vara riktat mot Isaf. Där påpekas att det nu är skördetid för opiumet, som ska transporteras längs vägarna till heroinfabrikerna. "Man ville varna oss för fortsatt inblandning i området".


Redan på kvällen samma dag som det inträffade informerades berörda befälhavare i Mazar-e Sharif om granatattacken mot de svenska soldaterna.


Insatschefen har inte heller informerat riksdagen om den fjärrutlösta bomben som skadade det svenska fordonet i Kabul i juni.

- Problemet är att veta vem de var ute efter. Var de verkligen efter oss? säger Jan Jonsson.

Men riksdagsledamoten Allan Widman anser att riksdagen måste få information om attacker mot svenska soldater.

- Jan Jonsson behöver på nytt inställa sig i försvarsutskottet för att ge den riktiga bilden. Vi riksdagsledamöter ska ta ansvar för den här insatsen och får inte undanhållas viktig information.


Om försvarsledningen inte berättar hela sanningen kommer ansvaret att falla tungt på dem om någonting allvarligt händer därnere, säger Allan Widman.


- Om försvarsutskottet vill ha en löpande underrättelserapportering får de väl beställa det, vår normala uppgift är att beskriva vad det finns för utvecklingstendenser i säkerhetsläget, säger Jan Jonsson.


- Om man alltid reagerar på de enskilda händelserna blir det ryckigt, det är de långsiktiga trenderna och helhetsbilden som är viktiga. Alla som har sett pojkfotboll vet exakt vad jag talar om, hur det går när alla springer efter bollen och ingen försöker positionera sig för att ta emot en passning, säger Jan Jonsson.


Beskrivningen av läget i de fyra provinser i norra Afghanistan där Sverige leder Nato-insatsen skiljer sig dramatiskt åt mellan olika delar av försvarsmakten.


Medan Armétaktiska kommandot (ATK), som direkt styr och ansvarar för utlandsstyrkan, beskriver hotbilden som hög till mycket hög, framställer försvarsledningen den som relativt stabil med en hotnivå som kallas förhöjd men inte hög, en trea på en skala 1-5. Bedömningarna har skiljt sig åt under ett och ett halvt år.


ATK har hela tiden krävt splitterskyddade fordon och högre skydd, något som försvarsledningen beviljade först efter attentatet som dödade två soldater i november.


Generallöjtnant Jan Jonsson förklarar de skilda synsätten med att han som insatschef hämtar sin information från flera källor än det egna förbandet, bland annat från andra länders underrättelsetjänster och från övriga delar av Natostyrkan Isaf i Afghanistan.


När DN besökte Afghanistan fick vi se bilder och höra berättelser om en lång rad incidenter, utöver attackerna. Vi såg bilder på en man som av misstag sprängt sig själv i luften när han fraktade en rad seriekopplade granater på en skottkärra på väg från flygplatsen mot den svenska militärbasen.


En annan misstänkt självmordsbombare, iförd något som tros ha varit en bombväst, sprängde sig själv utanför Blå moskén i centrala Mazar-e Sharif. Ingen omkring honom dog.


Kapten Henrik (som likt de andra militärerna i Afghanistan inte vill stå med efternamn) är expert på minor, oexploderad ammunition och hemgjorda bomber. Han säger att det hittas en hemgjord bomb ungefär var tredje vecka i det svenska ansvarsområdet. Men den som dödade två svenska soldater och sårade två andra den 25 november hann aldrig upptäckas innan den utlöstes.



CIA synar numera helt lagligt även dig
SvD 12 maj -06


USA får insyn i Europas datalagring

Även FBI och andra amerikanska polismyndigheter kommer att kunna ta del av de miljarder telefonsamtal, sms och epostbrev som enligt EU:s beslut ska lagras hos telekomoperatörerna.


Därmed får det kontroversiella trafikdatabeslutet, som fattades av EU:s justitieministrar i Bryssel i februari i år, mer vittgående konsekvenser än vad som hittills var känt, skriver Sydsvenskan.


Beslutet att lagra telefon- och datatrafik har tillkom för att underlätta terroristbekämpning. En av pådrivarna var justitieminister Thomas Bodström.


En vecka efter det avgörande ministermötet i Bryssel möttes EU och USA i ett så kallat högnivåmöte i Wien. Enligt protokollet från mötet lovade ordförandelandet Österrike att de enorma mängderna trafikdata ska bli lika tillgängliga för amerikanerna som annan data enligt avtal, rapporterar tidningen.


Carina Bring, justitiedepartementets expert i frågan, säger att det redan finns en internationell konvention som gör att Sverige kan lämna ut denna typ av uppgifter.



fredskoalitionen@yahoogroups.com
pg 4064380-1

medlem 100 kr
student 50 kr
förening 200 kr