måndag, juni 26, 2006

Unikt vittnesmål om Irak som säger allt - och annat



http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_13021006.asp
Mitt Irak är i spillror
Yusra Moshtat

Föreställ er hur det skulle vara att komma hem varje kväll och inte veta om ni kan laga mat eller sköta den personliga hygienen. Så lever man i miljonstaden Bagdad ännu tre år efter att Bush proklamerade att kriget var slut, skriver Yusra Moshtat.


Ockupationsmakten vill få oss att tro att kriget i Irak i själva verket är ett stort demokratiprojekt. Diktatorn är störtad. En irakisk regering har utsetts genom ett fritt och allmänt val. Folket har sagt sitt.


Bush reser till Bagdad, skakar hand med premiärministern och ler mot världen. Nu väntar en lysande framtid för det irakiska folket.


Detta är naturligtvis en propagandabild. Irak är varken fritt eller demokratiskt och än är vägen lång innan vi når dit – om vi någonsin gör det.


Efter hemkomsten till Washington kastar Bush också in en brasklapp: ”Framgång i Irak beror på irakierna själva. Om irakierna inte har viljan till framgång, blir det heller ingen framgång för dem.”


Landet skälver i sina grundvalar efter ett brutalt krig och en ockupation som vi ännu inte ser slutet på, och nu påstår Bush att det irakiska folket har sitt öde i egna händer.


Grunden för allt normalt liv har underminerats och därmed har förutsättningarna för verklig demokrati och frihet försämrats för oöverskådlig tid. Etniska motsättningar, religiös splittring och kriminalitet har satt sina spår. Pessimismen är utbredd bland de irakier jag talar med.


Särskilt svår är situationen i Bagdad, där människor riskerar sina liv varje dag, särskilt efter de senaste veckornas ökande våldsspiral.


Men vi har tydligen oss själva att skylla. Bara en så enkel sak som att åka till arbetet kräver noga planering. Vare sig man väljer bil eller buss riskerar man att skadas eller dödas.


Personer i högre ställning, tjänstemän, universitetslärare och så vidare. tvingas byta bilar, välja andra färdvägar från en dag till en annan, börja och sluta arbetet på olika tider, allt för att undvika det attentat som man hela tiden oroar sig för.


Doktor Donny George Youhkanna, riksantikvarie och chef för Nationalmuseet i Bagdad, berättade vid ett besök i Sverige i maj om plundringen och förstörelsen av oersättliga kulturskatter runt om i landet.


Det är en förstörelse som antingen är direkt orsakad av kriget eller en följd av den allmänna laglösheten, som gett plundrare en unik chans att brandskatta museer och arkeologiska fyndplatser runt om i landet.


När jag talade med honom på telefonen efter hans hemkomst var han fortfarande chockad över ett attentatsförsök som hade ägt rum mot Nationalmuseet samma dag. Femtio beväpnade personer hade stoppats alldeles utanför museiportarna.


Kvinnans ställning har försämrats dramatiskt. Ett ofta använt argument för kriget har varit att befria kvinnorna från islams patriarkala förtryck och tvånget att bära slöja; detta i ett land där kvinnans ställning har varit erkänt bra jämfört med andra länder i Mellanöstern.


Kvinnor i Irak har inte behövt bära slöja, man har haft rätt till utbildning och har haft en förhållandevis stark ställning på arbetsmarknaden (jag arbetade själv som civilekonom bland annat på Elverket i Bagdad).


Nu har det gått så långt att kvinnliga bilister stoppas på gatan. ”Sluta att köra bil annars dödar vi dig”, sa man till min kusin för bara någon vecka sedan när hon körde genom Bagdad och stoppades på gatan av en grupp män. The Independent har rapporterat om en liknande situation för kvinnorna i Basra.


Fortfarande råder brist på el och vatten. Det är svårt att tro att denna mäktiga ockupationsarmé inte kan skydda el- och vattenförsörjningen om man bara bestämde sig för att göra det.


Föreställ er hur det skulle vara att komma hem varje kväll och inte veta om ni kan laga mat eller sköta den personliga hygienen. Så lever man i miljonstaden Bagdad ännu tre år efter det att Bush högtidligt proklamerade att kriget var slut.


Laglöshet råder. Människor kidnappas i stort sett dagligen av kriminella och religiösa grupper som har vädrat morgonluft efter att i åratal har hållits i schack av Saddams diktatur.


En släkting till mig kidnappades tidigare under våren. Man tvingades betala en stor lösensumma för att få honom frigiven.


Han slängdes ur en bil på en gata i Bagdad, svårt misshandlad och chockad. Mot bakgrund av detta är det inte så märkligt att medelklassen flyr landet. De upplever att de inte längre har någon framtid i Irak. Pengar och kunskap strömmar ut ur landet


Många flyktingar hamnar i Jordanien där de betalar skyhöga böter för att få stanna. De som härdar ut lever i skräck och hopplöshet.


En enkel sak som att handla i Bagdad medför så stor risk att de som har råd betalar andra för att göra nödvändiga inköp, det vill säga de som har det ännu sämre ställt och alltså inte har något val.


Irak har bombats årtionden tillbaka i utvecklingen. Irak var en välfärdsstat med gratis sjukvård och utbildning.


Om vi höll tyst kunde vi i vart fall leva våra liv i fred. Andelen fattiga var lägre än i till exempel USA. Vad som nu återstår är ett land i spillror.


Vi ville ha demokrati men inte till vilket pris som helst.


Vi ville inte ha den sorts demokrati som först kräver denna omänskliga uppoffring, som ödelägger det som utgör själva grunden för den sanna demokratin, som varje dag leder till oskyldiga människors våldsamma död och berövar miljontals barn och ungdomar deras framtidstro.


Om man betänker att det aldrig har varit ockupanternas avsikt att i första hand skapa demokrati i Irak, då framstår den fruktansvärda cynismen i än tydligare dager. Vilket förakt visar man inte alla de människor som man påstår sig vilja hjälpa.


Det irakiska folket lider för oljans skull och landets strategiska läge i det eviga kriget om världsherravälde.


Demokrati är i sammanhanget bara ett ord man använder för att vilseleda och dölja sina egentliga avsikter.


Även jag upplevde förödelsen
Ingrid Ternert



Yusra Moshatat skrev nyligen på Brännpunkt, den 23 juni, om hur hennes hemland Irak lagts i spillror. Att demokrati knappast kan ha varit målet för president Bush då han invaderade landet och ställde till med en sådan fasansfull förödelse.


Artikeln vållade ett ramaskri bland vissa av Svenska Dagbladets läsare, vilka i hundratal kom med syrliga kommentarer. Själv skrämdes jag av de grumliga åsikter som vädrades på detta sätt.


Efter att ha ha vistats i Bagdad redan före kriget år 2003, då som "Mänsklig sköld", och sedan dess besökt landet vid ytterligare tre tillfällen på sammanlagt åtta månader, kan jag starkt bekräfta vad Yusra Moshtat beskriver av läget. i Bagdad.


Vid varje ny resa dit kom jag att uppleva en dramatisk förändring till det sämre. Till slut vågade inte ens den familj som jag då bodde hos ha mig kvar. Mitt utländska utseende ökade nämligen risken för att deras hus skulle komma att sprängas i luften.


Något liknande upplevde vi Mänskliga sköldar aldrig före kriget. Jag kunde till och med promenera ensam i Bagdad mitt i natten. Människor var också nyfikna på oss och visade oss sin omtanke och gästfrihet. Det var heller aldrig fråga om att vi någonsin kände några krav på oss att se ut eller uppföra oss på något särskilt sätt.


Tvärtom visade befolkningen en i mina ögon otrolig tolerans mot oss utlänningar och såg genom fingrarna på en del även i mina ögon rätt märkliga beteenden.


Men så satt också Mellanösterns gamla gästfrihet djupt hos befolkningen. Varje främling togs om hand på det bästa sätt. Ja också från den gamla beduinkulturen härrörde sig detta med att ta väl hand om sina gäster. I tre dagar kunde de matas och skötas om innan de till slut tillfrågades om sitt egentliga ärende.


Idag är läget däremot något helt annat i landet. Numera är det inte bara religiösa extremister och kriminella som utgör en risk. Med invasionen kom också katastrofen och de utländska soldaterna med sina medhjälpare syns överallt i staden. Den journalist som vill göra ett ärligt jobb riskerar sitt liv varje minut, inte minst från de amerikanska soldaternas sida.


Aldrig har så många journalister på så kort tid fått sätta livet till för militärens kulor som under detta krig, på det finns det tydlig statistik. Men vad är det då som skall döljas för omvärlden? Möjligen just de lögner som Yusra Moshtat nyligen pekade på.


Yusra Moshtat´s svar på påhoppen efter SvD-debattartikeln


Det måste vara tillåtet att kritisera USAs politik i Irak utan att bli anklagat för att ge sitt stöd åt Saddamdiktaturen. Jag har inget till övers för den terror som Saddam utövade. Jag försvarar inte våldet, dödandet, den totala bristen på demokrati, men det betyder inte att vi måste tiga om det som sker nu.


Jag har liksom alla andra i vårt land rätt att uttrycka min åsikt i vilken fråga som helst utan att utsättas för personliga påhopp, kränkningar och hotelser.


USA stödde Irak under kriget mot Iran. Försvarsminister Rumsfelt skakade hand med Saddam och sålde vapen till honom. Vem talade då om demokrati?


Efter Gulfkriget, efter tolv år av förödande internationella sanktioner och ytterligare ett krig måste vi fråga oss vad USA vill ha istället för Saddams diktatur! Har vi inte rätt att vara misstänksamma vad gäller USAs och Storbritanniens avsikter mot bakgrund av den politik som man tidigare fört?


Alla som är insatta i situationen i dagens Irak vet att levnadsförhållandena är mycket svåra (läget i Kurdistan är dock ett annat). Den förtvivlan som människor känner är inte en längtan efter Saddams diktatur. Den är ett uttryck för en önskan om ett bättre liv efter åren av krig och internationella sanktioner.


USA är en demokrati. Det irakiska folket har därför all rätt att kräva mer än vad man hittills har fått. De amerikanska och brittiska regeringarna har ännu inte levt upp till sina löften och vi är många som tvivlar på att den inslagna vägen leder fram till att de infrias.


Jag hoppas dock av hela mitt hjärta att Irak ska resa sig ur askan ännu en gång, att den regering som nyligen färdigbildades ska kunna skapa den framtid för Irak som vi alla drömmer om.