måndag, juli 17, 2006

Röster om Israels krigshandlingar - Bara handelsbojkott kan stoppa övergreppen


"I själva verket är ingenting i det som nu sker överraskande"

Göran Greider i Metro 2006-07-17 om kriget i Gaza/Libanon


På rekordtid är nu Israel på väg att slå sönder den demokratiska utvecklingen i två områden i Mellanöstern. Den israeliska regeringens bojkott av och terrorhandlingar mot den palestinska Hamasregeringen, parlamentariker greps ju för några veckor sedan demonstrerade för palestinierna att deras vilja till demokrati är intet värd.


När sedan Israel angriper Libanon med helt oproportionerliga medel, ja i ursinne, undervisas även libaneserna i det utsiktslösa att bygga upp ett demokratiskt fungerande land ur spillrorna av det långa inbördeskriget.


Men är inte Israel en demokrati? Jo, landet skryter med att vara regionens enda demokrati och visst är det en demokrati, även om den israeliska staten systematiskt behandlar araber och palestinier i det egna landet som andra klassens medborgare.


Den israeliska demokratin är emellertid svag. Tvärsigenom den löper tunga ådror av doktrinära och odemokratiska föreställningar. De demokratiska värderingarna väger helt enkelt för lätt i förhållande till andra sämre värderingar, som viljan att lägga beslag på palestinsk mark samt den närmast sjukliga vördnaden för den egna militärapparaten.


Det är ju regionens i särklass starkaste militär, inte bara tekniskt och militärt utan också genom det sätt som många, det gäller inte alla en fredsrörelse finns där, israeler håller militären helig.


När således Hizbollah, i strid mot all rätt och moral, tillfångatog två israeliska soldater utlöste Ehud Olmert omedelbart en attack på Libanon som helt saknar proportioner. Till och med den svenske utrikesministern tycks anse det.


Enligt folkrätten har Israel rätt att försvara sig mot fientliga handlingar begångna på det egna territoriet. Men det egendomliga är ju hur massivt Israel går till anfall: Beiruts internationella flygplats bombas, hamnarna blockeras, civila drabbas utan urskillning.


Att Israel vågar detta beror uteslutande på två saker: de räknar kallt med att USA stöder aktionerna och de har sin militär, sin heliga militär. Kan den användas, då ska den användas. Något annat gives icke.


Regeringen vet dessutom att varje maktdemonstration från de egna styrkorna fyller många israeler med jubel: Så köper regeringen lojalitet från det israeliska folket. Själva tanken, den djupt demokratiska, att Israel bör kunna lära sig att leva i fred med en spirande palestinsk demokrati finns helt enkelt inte där.


Natten till söndagen föll granater över Haifa. När jag skriver det här rapporteras ett tiotal döda. Det är förfärligt. Avskyvärt. Men faktum kvarstår: det är den israeliska militära övermakten som gång på gång skapar logiken i den här ändlösa tragedin.


Även Hizbollahs stöd hos delar av den libanesiska befolkningen har ju sin grund i att de bekämpade den israeliska ockupationsmakten och bidrog till att Israel lämnade södra Libanon.


Sommarens upptrappning kom på ett sätt som en blixt från klar himmel. Men i själva verket är ingenting i det som nu sker överraskande. Så länge den starka parten Israel inte söker dialog och förhandlingar med sin omgivning kommer denna tragedi att fortgå


Parterna om kriget i Gaza


"Ett korrekt svar på terrorn"

Den israeliska ambassadören Eviatar Manor
http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_13209933.asp
SvD Brännpunkt 15 juli 2006


"Statsterrorism inte lösningen"

Den palestinska motsvarigheten Salah Abdel Shafi
http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_13215610.asp
SvD Brännpunkt 16 juli 2006 05:30


I en debattartikel på gårdagens Brännpunkt upprepar den israeliske ambassadören i Sverige, Eviatar Manor, ett gammalt israeliskt argument som endast Israel, USA och möjligen det lilla okända landet Mikronesien fortfarande tror på. Nämligen att Israel är offer för terrorism och ett land som ständigt är utsatt för hot från mörkrets makter.


Samt att Israel, som offer, har rätt att försvara sig självt - även om det innebär att attackera och döda civila, förstöra civil infrastruktur och beröva miljoner palestinier och libaneser basen för sitt dagliga liv.


Jag skulle vilja ta det här tillfället för att friska upp den israeliske ambassadörens minne och påminna honom om följande fakta: Israel är en av de verkligt få ockupationsmakter som fortfarande existerar i världen. Även efter det att Israel dragit sig tillbaka från Gazaremsan är landet en ockupationsmakt.


Inte bara för att de fortfarande ockuperar 95 procent av all palestinsk mark, utan även för att Israel behåller sin kontroll över tillfartsvägarna till Gaza, liksom kontrollen över all luft- och sjöfart.


Under maj och juni och före attacken på den israeliska posteringen vid Kerem Shalom hade Israel dödat minst 59 palestinier, varav nio var barn. Israeliska specialstyrkor kidnappade två civila palestinier från Gazaremsan bara två dagar före det att palestinska motståndsmän tillfångatog de israeliska soldaterna. Omkring tio tusen palestinier hålls fångna i israeliska fängelser, bland dem fyra hundra kvinnor och barn.


Direkt efter det att de israeliska soldaterna tillfångatogs gjorde president Abbas en intensiv diplomatisk ansträngning som syftade till att de israeliska soldaterna skulle släppas. Men istället för att ge dessa ansträngningar den tid som krävdes, inledde Israel en aggression utan motstycke mot de palestinska territorierna i allmänhet och mot Gazaremsan i synnerhet.


Den kraftstation som förser Gaza med mer än 70 procent av dess elektricitet bombades och förstördes. Stora transportleder bombades och all tillfart till och från Gaza stängdes av samtidigt som mer än 50 människor dödades.


Nio kom från sanna familj. Dessutom arresterade Israel åtta ministrar och över 20 medlemmar av det parlament som tidigare i år tillsatts genom ett demokratiskt, rättvist och fritt val. Valet övervakades av observatörer från såväl EU som USA, bland annat den förre amerikanske presidenten Jimmy Carter.


Listan på israeliska övergrepp och brott är för lång. Jag överlåter till läsaren att avgöra vem som är offer och vem som är terrorist. Den palestinska ledningens inställning är klar: Vi är emot alla angrepp på såväl palestinsk som israelisk civilbefolkning.


Samtidigt har vårt folk rätt - i enlighet med internationell lag - att motsätta sig en illegal ockupation. Detta har alltid gällt, och gäller fortfarande, alla folk som lider under en utländsk ockupationsmakt.


Om Israel verkligen är intresserat av en lösning med två stater - vilket den israeliske ambassadören hävdar i sin artikel - så borde man omedelbart upphöra med sin aggression, lämna alla illegala bosättningar och montera ned den mur som byggts på palestinsk mark. Endast då kan vägen ligga öppen för en lösning med två stater.


Ockupationen är grunden till allt det onda. Dödandet borde upphöra omedelbart - ett dödsoffer är ett för mycket. Ett upphörande av ockupationen skulle inte bara göra slut på lidandet för palestinierna, utan också ge Israel den trygghet som man strävar efter.


Till slut skulle också jag vilja påminna den israeliske ambassadören och Svenska Dagbladets läsare att bara två dagar före den israeliska militära aktionen inleddes hade alla palestinska fraktioner, inklusive Hamas, skrivit under ett dokument som krävde acceptans för en lösning med två stater baserad på 1967 års gränser och som begränsade motståndet till de ockuperade områdena.


Det är inte min sak att kommentera den israeliske ambassadörens åsikter rörande Libanon, men jag vill ändå uttrycka min gränslösa sympati och solidaritet med den libanesiska regeringen och det libanesiska folket i dessa svåra tider.


Fotnot: Salah Abdel Shafi kan inte kalla sig ambassadör, eftersom Palestina inte är en erkänd stat. Han är utnämnd av president Mahmoud Abbas, och inte av Hamas.



Folkrätt bara ord för Israel

Svd Brännpunkt 17 juli 2006
Fabia Midman om Libanonkrisen
omvärldsanalytiker, New World Order Development Forum



Israels ambassadör i Sverige, Eviatar Manor, skriver (15/7) att Israel attackerats än en gång på suverän israelisk mark och denna gång i norra Israel av terroristorganisationen Hizbollah. Hans regering lägger hela skulden på den libanesiska regeringen och betraktar attacken som en krigshandling från staten Libanon mot staten Israel.


Han preciserar inte var i norra Israel Hizbollah slog till mot en israelisk armépatrull då åtta soldater dödades och två kidnappades. Enligt den libanesiska polisen, tillfångatogs soldaterna i Aïta al-Chaab på libanesiskt territorium nära den libanesisk-israeliska gränsen där en israelisk militärpatrull syntes samma morgon.


Den libanesiske premiärministern, Fouad Siniora, tog avstånd från Hizbollahs angrepp på Israel och deklarerade att hans regering fördömer aktionen. Den libanesiska regeringen var inte informerad om aktionen och tar inte på sig ansvaret för attacken.


Ambassadören kallar angreppet för provokation och det har han rätt i. Men historien om attacker mellan Israel och Libanon är lång - denna återblick illustrerar Israels förhållande till internationell rätt:


1968 Israeliska kommandosoldater landar på flygplatsen i Beirut och spränger 13 libanesiska flygplan som en hämnd för att militanta islamister öppnat eld mot ett israeliskt flygplan i Aten.


1978 Israeliska trupper invaderar södra Libanon för att attackera den palestinska gerillan. FN:s säkerhetsråd antar resolution 425 för att Israel ska dra sig tillbaka och skickar en internationell fredsbevarande styrka till södra Libanon.


1982 Israel invaderar Libanon igen och ockuperar denna gång en del av Beirut. Attackerna resulterade i att cirka 14 000 libanesiska och civila dödas. Shiamuslimer som bor i större antal i södra Libanon var värst drabbade.


De bildar den militanta Hizbollah-milisen som står för det främsta motståndet mot Israels ockupation. Gruppen utvecklades senare till talesman för shiamuslimerna,
den största befolkningsgruppen i landet.


1985 Israel drar sig tillbaka söderut men skapar en säkerhetszon, Sheebagårdarna, längs Libanons södra gräns. Israel går med på fångutväxling och släpper 1 150 libanesiska och palestinska fångar i utbyte mot tre soldater som suttit tillfångatagna hos den palestinska gerillan sedan 1982.


1986 Ett israeliskt militärflyg skjuts ned i södra Libanon och piloten Ron Arad tillfångatas av shiamuslimer. Hans öde är ännu oklart.


1992 Israeliskt flyganfall dödar Hizbollah-milisens ledare Sheik Abbas Mussawi och Hizbollah utser den nuvarande ledaren Sheik Hassan Nasrallah.


1993 I juli gör Israel sitt hårdaste angrepp med flyg och artilleri mot södra Libanon sedan 1982 för att försöka eliminera Hizbollah och den palestinska gerillan.


1994 Israeliska trupper kidnappar den militanta ledaren Mustafa Dirani i hopp om att kunna använda honom för att få information om den saknade piloten Ron Arad. Israeliskt flyg anfaller en Hizbollah-bas och dödar omkring 50 gerillamedlemmar.


1996 I april sätter Israel Operation Vredens Druvor i verket för att få slut på attackerna från milisen. Israeliskt flyg attackerar libanesiska kraftstationer och israeliskt artilleri dödar mer än 100 civila libaneser som sökt skydd på FN-basen i Qana i södra Libanon.


1997 Tolv israeliska soldater dödas vid en kommandoräd i södra Libanon.


2000 I maj drar israeliska trupper sig tillbaka från säkerhetszonen och avslutar 18 år av ockupation av Libanon. I oktober tillfångatar Hizbollah-milisen tre israeliska soldater vid en gränsattack. De hittas senare döda. Hizbollah kidnappar senare en israelisk affärsman.


2004 Hizbollah utväxlar den israeliske affärsmannen och de tre soldaternas kroppar mot 436 arabiska fångar, bland annat Mustafa Dirani, samt 56 libanesiska soldaters kroppar. Åtminstone tre libanesiska fångar återstår och Hizbollah får ett löfte om att de också snart ska släppas.


2006 I februari i år dödar israeliska soldater en 15-årig herde inne på libanesiskt territorium. Hizbollah svarar med eld mot de israeliska posteringar i Sheebagårdarna. Israeliska flygvapnet gör räder över södra Libanon och dess artilleri beskjuter området kring 100 gånger under loppet av en timme.


Två Hizbollah-ministrar ingår i den libanesiska regeringen, men de tillhör inte den militanta grenen, "Det Islamiska Motståndet", inom Hizbollah som utförde attacken på libanesiskt territorium.


"Attacken är en del av en terroraxel skapad av Iran, Syrien, Hizbollah och Hamas", skriver ambassadören, men trots detta erkännande beslutar Israels premiärminister Olmert att hela Libanon obarmhärtigt ska bestraffas för angreppet.


Israel drog sig tillbaka från sin 18 år gamla - och illegala - ockupation av Libanon år 2000 och tillämpade därmed FN:s resolutionen 425 från 1978. Det tog Israel 22 år att fullfölja sitt åtagande som medlemsstat i FN.


Den bräckliga, ett år gamla libanesiska regeringen förväntas nu tillämpa FN:s resolutionen 1559 (från 2 september 2004), som kräver att alla miliser i Libanon avväpnas. Hittills har man till stor del lyckats och regeringen arbetar intensivt med frågan, men den kan inte lösas över en natt.


Libanon har bett USA att trycka på sina allierade i Israel för att de ska dra sig ur Sheebagårdarna som Hizbollah betecknar som libanesiskt ockuperat territorium. Israels närvaro i detta område legitimerar, enligt Hizbollah, en väpnad kamp för att befria landet från ockupation i brist på en riktig libanesisk armé.


Israels premiärminister Olmert antydde i mars i år att han kan tänka sig att Israel drar sig tillbaka från Sheebagårdarna men så har inte skett. Ett tillbakadragande skulle ha hjälpt den libanesiska regeringen att avväpna Hizbollah och sätta stopp på Syriens utspel i området.


Världen har bevittnat den spektakulära återhämtningen i Libanon efter inbördeskriget och hur chocken efter mordet på den förre premiärministern, Shafik Hariri, där Syrien utpekades, drev en miljon människor att kräva förnyelse och frihet, vilket ledde till att Syriens ockupation av landet upphörde.


De syriska trupperna lämnande landet i mars i år. Efter uttåget utsattes sedan landets kristna delar och personligheter för mord och bomber från pro-syriska krafter som motsatte sig Libanons demokratisering.


Libanons regering var på god väg att bygga en demokrati baserad på frihet och rättigheter som inte skulle tillåta att en milis beter sig som en stat i staten. Men Libanons regering måste, till skillnad från den israeliska, respektera alla sina minoriteter och eftersom libanesiska shiiter är den största av dem kräver processen mer tid.


den israeliska ambassadören anklagar Libanon för att orsaka instabiliteten i regionen, men faktum är att Israels krig mot palestinierna var orsaken till Libanons inbördeskrig (1975-1990). Antalet palestinier som flydde till Libanon från Israel skapade en obalans i Libanons statsskick som ledde till att den kristna befolkningen kom i strid mot palestinierna och sedan fick hjälp av Ariel Sharon, dåvarande försvarsminister i Israel.


Det var den 18-åriga israeliska ockupationen av landet som spred osäkerhet, inte bara i Libanon utan i hela regionen, då man fruktade planen på "ett stort Israel". Det är ett hån av ambassadören att åberopa folkrätten och FN:s resolutioner, de har aldrig varit annat än retorik att ta till när Israel behöver dem.

07/17/06 Democracy Now! Report
Hezbollah, the United States and the Context Behind Israel's Offensive on Lebanon


As Israeli warplanes continue to bomb Lebanon and Hezbollah fires rockets into northern Israel we get context on the crisis with two analysts: As'ad AbuKhalil, a Lebanese professor of political science at California State University and Chris Hedges, a senior fellow at The Nation Institute and the former Middle East bureau chief for The New York Times.


AMY GOODMAN: As we continue our discussion about what’s happening in Lebanon, we turn to Chris Hedges, journalist and author, foreign correspondent for the New York Times for many years, but now currently senior fellow at the Nation Institute.


War Is a Force Which Gives Us Meaning is one of his books. We have also heard that the U.S. embassy in Beirut has just been evacuated, in addition to the news of Israeli ground troops moving into Southern Lebanon and an Israeli plane being shot down, a fighter jet, by Hezbollah. Chris Hedges, your response.


CHRIS HEDGES: Well, this is the culmination of essentially five years of refusal by the Bush administration to do anything to keep alive the peace process. And what we see now is the result of that. We have left extremists on all wings -- Palestinian, Lebanese and Israeli


-- to dictate the language by which the conflicts are set, and that language is a language of violence. There is no other language now. And unless there is a force that steps in to try and moderate this self-immolation on the part of all of these extremist groups, the Middle East is going to spin into a death spiral, which could have disastrous consequences, not only for Lebanese, for Israelis, for Palestinians, but ultimately for us, as well.


You know, every day the conflict is ratcheted up on the part of Israel, with the news that you just read about ground troops going in, and there are fears that, you know, because Hezbollah is such an illusive target -- it’s not a conventional force -- because these sort of wild strikes and large numbers of killings, I think, are ultimately ineffective, because the weaponry that Hezbollah is now deploying is weaponry that they have not deployed in the past


-- I mean, the downing of an F-16, the sinking of an Israeli gun boat, the dropping of rockets on Haifa, and we hear rumors that they may have weaponry that can reach as far as the outskirts of Tel Aviv, there is a kind of -- you know, we have opened a kind of Pandora's box, which always happens in war. And now we’re just hanging on by the tail.


AMY GOODMAN: As’ad AbuKhalil, a professor at California [State University], Stanislaus, visiting at UC Berkeley, you’ve just returned from Lebanon. Did you see any of this coming?


AS’AD ABUKHALIL: Well, yes, I have returned from Lebanon only a week ago or less, and I have met and interviewed a whole number of people, including the leader of Hezbollah, Hassan Nasrallah. And I must confess to you that, no, there was nothing in the air about what was coming, and that is because these events were not planted in Lebanon and did not originate inside the country, but outside.


I must begin by dissenting by the comments of Chris Hedges, and this is one of the frustrating things watching these events here in the United States, and I don't want to talk anything about the U.S. government or about the mainstream media. I want to talk about progressives and their stances, people like The Nation magazine's editorial, about the words of Chris Hedges this morning.


He talks about the death of the peace process. No, no, no. This is not because the peace process was not ongoing. This is the peace process, Mr. Hedges. This is part of what the United States has been doing since the beginning of the so-called peace process, to subcontract the subjugation of the Arabs and all those who defend against Israeli occupation in the area.


I mean, he speaks about the spiral of violence, extremists on both sides. All this language is always intended to camouflage and hide and disguise the aggressor, the nature of the aggressor.


Let me put the context for this audience here, because a lot of people have been analyzing this conflict in terms of an outside conspiracy. On the right, you have people like George W. Bush, among others, blaming it all on Iran. On the left, you have people like Robert Fisk, who believe this is all about a Syrian conspiracy.


Yet the truth resides in an article yesterday by Robin Wright in the Washington Post. If there is a conspiracy in all of this, it is an American, Israeli, Saudi conspiracy that has been in planning for years in order to disarm Hezbollah as part of the 1559 United Nations Security Council resolution, and we are seeing the implementation of that resolution by force.


But we have to remind the audience about something: how Israel propaganda doesn't get updated. In 1982, I barely survived an Israeli invasion of the country. Back then, the Israelis were saying, “We are not against Lebanon. We just want to expel the PLO out of Lebanon.” Now, they are saying the same, with one difference: Hezbollah is the Lebanese population here.


I am from South Lebanon. I tell you that the entire population of South Lebanon stands behind Hezbollah, whether you like it or not. My 14-year-old nephew has been raised by secular leftists, like my family is, and yet he is now a passionate, enthusiastic supporter of Hezbollah. So when Israel said they want to drive them away from South Lebanon, what are they going to do? We’re talking about extermination of them?


And for people who talk about the beginning of this in the arrest and capture of these two Israeli occupation soldiers, we have to remember Israel has not been sitting idly by. Israel has been violating Lebanese sovereignty for the last several years, long after its so-called partial withdrawal from South Lebanon in May of 2000. Israel violates Lebanese earth space. They kidnap shepherds and fishermen from the area where I come from, which is Tyre, at will.


Some of these fishermen never come, some of them are killed. Plus, there are demands that all the Lebanese have, including the release of Lebanese prisoners held in Israeli jail, the fact that Israel has refused over the last several years all pressures and demands to give Lebanon, through the United Nations, a list of the 400,000 land mines that Israel has planted during its occupation in that region.


And when people on the left, like the editorial of The Nation magazine this week, an awful editorial, when they speak about -- as if this is about the ideology of Hezbollah. No, when we leftists speak about what’s going on, it is not out of sympathy for the ideology of Hezbollah.


First of all, Israel is not launching a war on the ideology of Hezbollah. It is launching a war, as Rania put it very eloquently, on the whole civilian population of Lebanon. This is exactly what we are talking about.


AMY GOODMAN: Your response, Chris Hedges.


CHRIS HEDGES: Well, I certainly did not mean to imply in any way that, you know, there we should ascribe equal amounts of moral blame to each side. Israel is clearly to blame here, both in terms of what is happening in Gaza and what is now happening in Lebanon.


On the other hand, this has been a long process of severe repression in Gaza and the West Bank, a kind of Africanization of the Palestinian people, reducing them to subsistence level. Gaza has become virtually a giant walled prison for 1.1 million Palestinians, and that kind of abuse, that kind of repression, in the absence of international condemnation and in the absence of any attempt on the part of the United States to intervene and create a more humane situation for the Palestinian, breeds extremism.


It breeds an extremist response. And these groups attempt to give back to the oppressor, albeit on a much smaller scale, what the oppressor has been meting out to them for years and years and years.


And so, while I sympathize with the argument that was just made, I do believe that this unchecked response on the part of Israel has fueled a movement where we now have two apocalyptic groups on either side essentially speaking in the language of violence, with large numbers of innocent people caught in the middle. And this is a tragedy that I think was a long time coming. I certainly do blame -- I lay the fault of this at the feet of the Israelis.


And just as I think that Israel had a large hand in creating Hezbollah after the invasion of Lebanon, it had a very large hand in creating Hamas. When I first went to Gaza in 1988, Hamas was a very marginal force. Fatah had almost complete control of the sympathy of the populace and certainly the power structure.


So, while I don't in any way want to let Israel off the hook, I think what we have done, and essentially by our negligence, is -- and by standing aside -- and I’m speaking, of course, of the United States -- is empowered these extremist forces, and we now have a kind of Ahab-like self-immolation that is taking place in the Middle East, and there seems to be no outside power, certainly not coming from the Bush administration or Washington, willing to step in and speak with any kind of reason or sanity.


AMY GOODMAN: The issue of the U.S. opposing a ceasefire in Lebanon.


CHRIS HEDGES: Well, this is exactly the point that I’m trying to make. You know, they have essentially washed their hands and refused -- I mean, Washington is probably the one force that can step in -- and not always successfully, as we’ve seen in the past


-- and bring some kind of restraint to Olmert's hand, but Washington's refusal to do that thrusts us in an incredibly dangerous environment, where there is no one to stay the hand of the Israeli government. There are no checks, there are no restraints. We don't know how far they’re going to go.


I mean, there are rumors or fears that, of course, they may actually make attacks against Syria. They buzzed -- you know, Israeli warplanes have sort of done flyovers of the house of the Syrian president, and when you listen to the rhetoric out of Jerusalem, it is all about stopping


-- I’m not saying that the rhetoric is why they’re in Lebanon, but the rhetoric is about the weapon shipments that they claim are coming from Syria and Iran into Hezbollah, and that’s why they say that they are carrying out these massive air strikes and massive attacks against Lebanon.


And, you know, I think we have to be clear that this has to fail. Hezbollah is not a conventional military force. There is no infrastructure to destroy to speak of. Their rockets are -- the rockets that they fire are in caches and wooden crates lying all over Southern Lebanon.


They may be able to target them after they’re fired, but we’re not fighting a conventional war. Israel is trying to fight a conventional war, but I think it’s doomed, and as the attacks continue and if there are more waves of rocket attacks -- and we think they have about 12,000, they have probably fired about 1,000 -- I mean, if these things keep coming and Israel, in their frustration, is allowed to continue to accelerate the aggression, who knows where it will go?


AMY GOODMAN: As’ad AbuKhalil, Hezbollah is saying free Lebanese prisoners in exchange for the capture of the Israeli soldiers. Who are these prisoners?


AS’AD ABUKHALIL: Well, I mean, there are at least three prisoners that we know of. The longest serving one is a Lebanese Druze, in fact, who in the 1970s joined a Palestinian organization, because he was, like many Lebanese at the time, enthusiastic in lending out support for the Palestinians.


The brother of this one, Samir Quntar, is now head of a movement that tries to bring attention to the plight of his brother. He is not a member of Hezbollah. He is a leftist, and I met him in the last trip. And his cause is well known all around Lebanon.


But it is not only about that. I mean, this is why so many people like me in the Arab world level charges of racism at many in the West, including on the left, because they seem to subscribe to the terminology, as I think your guest does, of the prevailing governments of the West, in terms of having more weight given to the frustration, to the so-called anguish of Israeli soldiers, than to the suffering of the civilian populations in Gaza and in Lebanon.


When we speak about these two Israeli soldiers -- and I will not name them because I’m afraid of giving credence to the propaganda of Israel, by which all those Israeli human lives are more valuable than Arab human lives -- we should speak also about the entire nations that are held in captivity, whether it’s in Gaza or whether it’s in Lebanon today.


I don't think Israel has an intention of launching any ground troops into Lebanon, because they prefer to just bomb the hell out of Lebanon from there, and they are cutting all these bridges and roads so that, I think, rules out any possibility of invasion.


And notice many people, in fact, including you, Amy, this morning, I’m afraid, you used the word “entrance,” about whether Israel will enter Lebanon. I mean, countries invade other countries, they don't enter. I mean, when Hitler went to Poland, he invaded Poland, he did not enter it. So we have to be careful about the language we use lest it lends propaganda credence to the aggressor.


I also want to say, so, for the Lebanese, there are the issues of the 10,000 Palestinian prisoners held without trial by Israel, the fact that Israel refused to release those prisoners -- and I must say as somebody who studies the various political movements of the region, Hassan Nasrallah, five months ago, gave a speech and he warned, he said,


“If those prisoners are not released, we will try to get an Israeli soldier.” I mean, he made it very clear. And if anybody believes that Israel spontaneously improvised an invasion and bombing of the country that we are witnessing today is somebody who absolutely doesn't know anything about the nature of policymaking inside Israel.


So at this point, any language, it seems to me, that speaks about the so-called cycle of violence, like the Department of State terminology and so on, is losing an opportunity to point the finger at the party that is doing much of the violence and much of the killing, the one that is committing this aggression.


The United States is not sitting idly by. The United States is not washing its hand. Its hands are dipped in the blood of the civilians of Lebanon. The United States is supporting wholeheartedly what’s going on. The footage of the children being killed in Tyre, the massacre in Marwahin, in the name of the U.S. government and many in the U.S. media, is justified self-defense.


These will have long scars. People are going to exact revenge. I mean, I know that in America we always think that Israel is the only one that is entitled to take revenge. I can guarantee you -- I mean, Chris Hedges at least admitted that Hezbollah was born within the womb, so to speak, of the Israeli invasion of 1982. It didn't exist prior to that.


I guarantee you a new organization is going to be born out of the agony of the Lebanese population, and they will certainly exact revenge, against Israel, against America and against all those who supported this aggression, and when that occurs, the American population, as always, and the media will say in innocence and wonder yet again, “Why do they hate us? What have we done to them?”


AMY GOODMAN: Professor As’ad AbuKhalil, what about the response of the Arab countries?


AS’AD ABUKHALIL: I mean, I think that there no doubt Arab countries are in cahoots in this particular conspiracy. There was a meeting of Arab foreign ministers in Cairo two days ago, and the minutes were leaked to the Arabic press, including to As-Safir, among others, and there was a clear intention.


The Egyptians, the Jordanians, the Kuwaitis, as well as the Saudis, primarily the Saudis, are participating in this campaign in order to disarm and weaken Hezbollah. What they don't know, however, is this is going to have reverberations that is going to affect their own stability.


Just yesterday, a group of Saudi dissidents, intellectuals from inside the country, may of whom are Shiite, released a strong denunciation of the policies of the Saudi government. Inside Egypt yesterday, a large group of the most well known Egyptian writers, intellectuals, leftists, released another statement denunciating the position of the Egyptian government, and there were demonstrations in Jordan about that. So, of course, they are part of the conspiracy that


I speak of. The Arab governments are working side-by-side with the United States and with the Israelis. As far as the U.S. is concerned, and the United Nations, of course, we have too much respect for the audience to speak about these entities as if they are independent operators on the world stage.


AMY GOODMAN: Finally, Chris Hedges, your last comment.


CHRIS HEDGES: Yeah, I mean, I think that, you know, I share his frustration with Washington. On the other hand, this is the world that we live in. And a Washington that I think has always been partisan towards Israel, it’s been one of the frustrations for those of us who have spent as long as I have in the Arab world, is not a perfect scenario.


On the other hand, a disengaged Washington, one that makes no attempt at all to restrain anything Israel does, that never questions this rightwing government in Israel, that never offers any kind of -- or proposes any kind of restraint is worse.


So, you know, it’s not a choice between what’s moral and immoral, it’s a choice between what’s immoral and what’s more immoral, sadly. And I think this disengagement on the part of the Bush administration, while I certainly share many of the criticisms of previous administrations, in terms of how their favoritism towards Israel, their partisanship, their failure to understand the Palestinians,


I think we have entered a new area where the Bush administration has washed their hands, essentially giving Israel the green light to do anything they want, and I think the situation is much worse, and all we have to do is look at our television screens to see that.


AMY GOODMAN: There's a repeated charge that the weapons clearly -- the support clearly comes from Iran and, they say, Syria. Is this clear? Have you seen evidence presented?


CHRIS HEDGES: There is no hard evidence. I mean, you know, you have the shell casings. But let's not forget, Amy, that as bombs are being rained all over Lebanon, those weapons were made in American cities and have American markings on them, and this was something that was always made clear to me after attacks that I witnessed by the Israeli


-- by Apache helicopters and F-16s in Gaza. I think that one of the things we have to remember is that Hezbollah, when matched against the might of the Israeli army, is a marginal, is virtually a nonentity, that they may be able to drop a few Katyusha rockets on Haifa, but they certainly -- to somehow equate the firepower of Hezbollah with the -- you know, it’s sort of equating a howitzer and an AK-47. There just is no match.


So, yes, there probably is support, from all we can tell, from both -- well, from Iran and certainly through Syria, in terms of a transit point. But trying to deal with Hezbollah as a conventional force and trying to bomb and occupy or destroy Lebanon as a response for the capture of these Israeli soldiers


-- and let me make just one final point, this isn't the first time that Israeli soldiers have been captured. We’ve had a long and painful negotiations over kidnapped Lebanese, and Israeli has made cross-border incursions into Lebanon to capture Lebanese for years and years and years. That’s something well known to Lebanese and probably not as well known to other people.


But we had, just as in January of 2004, Israel freed 436 Arab prisoners and released the bodies of 59 Lebanese for burial in return for an Israeli spy and the bodies of three Israeli soldiers. So these kinds of negotiations over captured or kidnapped Israelis are something that we have seen in the past, and that is, of course, a more appropriate way to deal with what happened.


AMY GOODMAN: Then why are they saying no to Hamas and to Hezbollah this time, saying we will we will not negotiate, when it’s known that Israel has negotiated for prisoners in the past?


CHRIS HEDGES: Well, you know, that is for, I suppose, public consumption. I mean, I think even when they make these swaps, they would often make these statements that they don't make negotiations, and then they do negotiate. I mean, one sets down a public precedent, and then what happens behind the scene, as certainly those of us who have worked in the Middle East know well, is often very different.