onsdag, september 13, 2006

Helvetet under USA - i Afghanistan såväl som i Irak


AFGHANISTAN
Nyligen gav försvarsminister Leni Björklunds på ett UFmöte i Göteborg en minst sagt idealiserande bild av den svenska ISAFstyrkan i Afghanistan Verkligheten är en annan. Generalsekreteraren i SAK, Svenska Afghanistankommittén, beskriver den i sitt resebrev från den 11/9


...I södra Afghanistan pågår fullt krig. I resten av landet attackeras företrädarna för regeringsmakten, framför allt polis och militär, men också de utländska trupperna oavsett om de definieras som krigförande eller fredsbevarande. Kriget i söder är brutalt och drabbar i stor utsträckning civilbefolkningen.


Talibanerna och andra som utövar motstånd har i många regioner förankrat sig bättre i lokalbefolkningen än regeringsmakten. Det blir allt svårare att göra skillnad mellan bybefolkning och upprorsmän. Det gör att krigföringen mot talibanerna ofelbart drabbar de civila, kanske huvudsakligen civila.


Säkerhetsläget försämras också i det område där regeringen utan tvekan verkligen har makten i Kabul. Två självmordsbombare förorsakade stor förödelse vid två tillfällen i förra veckan. Den ena attacken skedde i en central del av staden. Måltavlan var ISAFs och USA-koalitionens soldater men förutom några få soldater dödades också många civila som råkade befinna sig i närheten...


Som beskrivits för en månad sedan förstärks intrycket av att västvärldens försök att stödja Afghanistans återuppbyggnad har hamnat i en kris och återvändsgränd. Uppgiften att öka säkerheten för medborgarna var alltför länge i händerna på dem som bedrev the ´war on terror´ och när denna uppgift nu verkligen har lagts på ISAF-trupperna så finns ingen annan strategi på plats än ett övertagande av den offensiva krigföringen.


Befolkningens missnöje med regeringens ineffektivitet och korruption, de främmande koalitionstrupperna, de gamla krigsherrarna som är kvar, insatserna mot böndernas opiumodling utan att säkra alternativ försörjning etc är utbredd och massiv.


Insatser för återuppbyggnad, förtroendeskapande och konfliktbiläggande förekommer som andrahandsfenomen men lyser ibland helt med sin frånvaro. ISAF-styrkornas chef, Richard Davis, hävdar att de brittiska, kanadensiska och andra ISAF-trupper som strider i de södra delarna gör det i nära samarbete med befolkningen och med deras stöd. Det är förstås lögn.


I detta läge måste man kraftfullt ifrågasätta hur ISAF förvaltar sitt FN-mandat. NATO begär truppförstärkningar för att intensifiera sina insatser i söder, det vill säga ett krig som ter sig som ett ren fortsättning på och övertagande av de amerikanska angreppssättet – alltså en strategi som är både humanitärt förkastlig och misslyckad ur säkerhetssynpunkt.


Samtidigt blir detta krig ett försvar för en regering som inte förmått vinna sin befolknings förtroende, som fortsätter att vara beroende av utländsk militär trupp och som inte gjort upp ens med de värsta krigsherrarna och förövarna mot mänskliga rättigheter.....


Talibanerna och deras allierade i upprorsrörelsen är inte vad afghanerna i gemen vill ha, i varje fall har jag bara träffat några få som uttrycker en sådan mening. Men precis som när talibanerna tog makten 1995-96 tros de kunna tillföra ”lag och ordning” i stället för krig och oreda, de har påbörjat sociala program i utsatta områden och arbetar mer än tidigare med lokalbefolkningens behov.


Trots befolkningens erfarenheter av deras utvecklingsfientliga inställning, hårdhänta förtryck av friheter och mänskliga rättigheter, bakåtsträvande åsikter om och avsikter med samhällsbygget och uttalade förtryck av kvinnor och flickor så finns nu risken att alternativet (västvärldens demokratimodell) komprometterats så kraftigt att det till slut väljs bort av folket.


En fråga som diskuterats mycket inom SAK håller på att få ny aktualitet. ISAFs mandat är fundamentalt skilt från den USA-ledda krigförande koalitionens. Därför måste ISAF:s ledning hållas skild från koalitionens ledning.


...Dock cirkulerar Kabul av rykten som berör just den framtida ISAF-ledningen. Om de är sanna så är det den dystrast tänkbara situationen: en fyrstjärnig amerikansk general, som i början på USA:s krig ledde den insatsen, återkommer som chef över ISAF när Richard Davis mandat går ut.

Då kommer således det svenska PRT under amerikansk ledning och inte vilken som helst, utan med en tydlig koppling till USA:s krigföring.


När NATO nu ber om truppförstärkning och rätt att kommendera ISAF-trupper till uppgifter och regioner som NATO själv skall avgöra (och inte de bidragande länderna), måste man säga nej.


Länder, NATO-medlemmar eller inte, skall medverka till ISAF-insatser bara när de rymmer övertygande förutsättning att bidra till fred, säkerhet och återuppbyggnad...



Till Statsminister Göran Persson
Utrikesminister Jan Eliasson
Försvarsminister Leni Björklund

Stockholm 13 september


Kriget i Afghanistan mellan å ena sidan en gerillarörelse i de södra och östra provinserna och å andra sidan USA:s ockupationsstyrkor, understödda av ISAF, tilltar nu snabbt.

Utvecklingen har radikalt ändrat förutsättningarna för Sveriges deltagande i ISAF-styrkan. Skiljelinjerna mellan ISAF och OEF har suddats ut och ISAF har under Natos ledning övergått till offensiv krigföring.

Risken är att Sverige blir alltmer indraget i ett krig som visar likheter med en klassisk kolonial ockupation. Sverige blir också indirekt eller direkt skyldigt till krigsförbrytelser, eftersom OEF uttryckligen inte tillämpar Genèvekonventionen i alla avseenden.

De senaste rapporterna, att svenska soldater beskjutits när de på beställning av krigsherren och den dokumenterade krigsförbrytaren Dostum (enl. Afghanistans fd ombudsman för Mänskliga Rättigheter Sima Samar), gripit enskilda personer tyder på att även den svenska styrkan har ambitioner att anpassa sig till Natos mer offensiva strategi för ISAF, vilket ökar riskerna att Sverige ska bli ansvarigt för direkta
krigsförbrytelser.

Vi kräver nu att regeringen skyndsamt omprövar det svenska ISAF-uppdraget. Ett snabbt agerande kan ju dessutom innebära att väljarna redan före valet får besked i en viktig utrikespolitisk fråga. Ett hemkallande innebär också att medel frigörs för att öka den humanitära hjälpen till Afghanistan och för insatser i FN-regi i andra delar av världen där behoven är akuta och en svensk insats inte som i fallet Afghanistan bryter mot den svenska neutralitetspolitiken.


Med vänlig hälsning Stefan Lindgren
ordf Föreningen Afghanistansolidaritet afghanistansolidaritet@gmx.net


IRAK
http://www.truthout.org/docs_2006/091206E.shtml (utdrag)
Meanwhile in Baghdad - by Dahr Jamail 12 September 2006


Email från två läkare i Bagdad om lidandet och helvetet under USAs ockupation,

Reumaprofessor i Bagdad: Trots att jag har ett fantastiskt arbete med full professur och allt vad detta innebär, är situationen bister här i Bagdad. Det existerar ingen som helst livskvalité och ingen service alls. Vi översvämmas av sopor för sophämtarna är också rädda för att råka bli dödade.


Vi har nästan ingen el eller bränsle, dåligt med vatten och vad värre är, vi riskerar våra liv vare sig vi är shia eller sunni, om vi råkar hamna i fel händer. Jag har vid flera tillfällen varit nära att dödas. När det gäller kollegerna är nästan ingen kvar hos mig längre, eftersom nästan alla har lämnat landet, den sista reste till Oman för en månad sedan. Enda läkaren jag har kvar är vid Hälsodepartementet.


Det är inte bara fruktansvärt, finns det ett steg värre så gäller det oss. Vi arbetar på universitetet endast tre dagar i veckan. Det som en gång före ockupationen var ett elegant och vackert medicinskt centrum omges idag av skräp, taggtråd och cementblock i alla riktningar Vi arbetar bara som mest tre timmar åt gången, alltså högst nio timmar i veckan.


Det är det maximala som alla arbetar. På eftermiddagen har de flesta av mina kollegor slutat gå till sina privata kliniker.av rädsla för mord och kidnappning. Jag arbetar högst 1,5 timma på eftermiddagen. Efter det rusar jag hem. Vi låser dörren och stannar sedan inne. Det kallas "maraton inköp". Jag försöker på tio minuter handla in de nödvändiga basvarorna av frukt-och grönsaker, och rusar sedan direkt hem.


Vi låser våra dörrar och stannar inomhus. Det sker tre gånger i veckan, på vägen tillbaka från universitetet. Samtidigt tillbringar jag ytterligare tio minuter med att köpa bränsle till generatorn hemma. Det sker på den svarta marknaden, eftersom kön till de vanliga pumparna är så lång, och priset därför blir 3-5 gånger högre än det officiella.


Om jag vill få tag på bränsle den vanliga vägen, måste jag tillbringa natten i kön framför bensinstationen, dit folk tar med sig filtar, mat och vatten och sover över.


Ibland talar jag vackert till stationsvakten, visar mitt ID och frågar om jag inte kan fylla bilen utanför kön. Ibland sparkar de ut mig. men det händer att jag har tur och vakten lider av något reumatiskt i ryggen eller knäna, och bingo, då går det bra att fylla på bensin, om jag lovar att ge honom medicinen där han befinner sig. Naturligtvis sker detta utan någon kroppslig undersökning. Har jag verklig tur och stjärnorna är på min sida den dagen, kanske jag också kan få 20 liter extra till generatorn.


För en månad sedan stormade milismän med skjutvapen de bofasta läkarnas sovsalar i vårt medicinska centrum. De letade efter läkare från Mosul eller Al-Anbar provinsen (där motståndet är starkast)


Det blev en väldig uppståndelse, och de doktorer som det gällde gömde sig så att ingen blev fängslad. Nästa dag bad dessa två reumaläkare att få åka hem och inte återvända före examen.J ag sa ja, eftersom jag visste att de ändå skulle ge sig iväg, och om de blivit fängslade skulle de ha dödats. Inte för att de begått något brott, utan bara för att de var sunni från Mosul eller Anbar.


Jag tror många av de läkare från södra delen av Irak som var shia också reste iväg den dagen, eftersom de då blev rädda och inte längre kunde känna sig säkra att inte själva drabbas nästa gång, kanske av sunnimiliser, vilka förr eller senare ändå skulle komma. Så alla gav sig iväg!.


Samma vecka hade jag förberett en föreläsning för specialistläkare i vårt medicinska centrum, men ingen dök upp eftersom de bofasta läkarna hade gett sig iväg. Många har sedan dess uppskrämda kommit tillbaka. Livet måste gå vidare. Samma gäller övriga sjukhus, där det nära nog inte finns någon service alls. Jag var för två dagar sedan i Yarmouksjukhuset. Den läkare jag besökte där bodde inne i sjukhuset med söndriga, dammiga möbler och metall- och träbitar utspridda överallt på golvet


Dörrar och fönster var sönderbrutna och det såg ut som en lagård. Jag frågade efter en dödsattest för en kollega, så jag följde med honom in i bårhuset där han förvarade dem. Utanför fanns kroppar av två unga män båda skjutna i huvudet, liggande öppet på bårar. Sjukhuset var barrikerat med stora betongmurar och hade flera gånger blivit utsatt för bilbomber.


För flera månader sedan hade läkare i sjukhuset förklarat en endagarsstrejk, eftersom de blivit pryglade och skadade av Irakiska NationalGardet. Sjukhuset blir regelbundet utsatt för räder av milismän, som då drar ner de sårade från sina sjuksängar bort till en plats där de avrättas. Antalet patienter som söker sig till sjukhuset har minskat dramatiskt. Före invasionen var det 100 patienter var dag, som besökte oss på¨reumakliniken. Idag är det inte mer än 25.


Fråga inte mig vart patienterna tar vägen. Många är för rädda för att våga lämna sina hem och åka till sjukhusen. Vi brukade förse de kroniskt sjuka med medicin mot t.ex reumatisk artrit. Vi brukade ha blodtester tillgängliga var månad, tillsammans med en månads tillgång på DMRDs. Inte något av detta kan vi göra idag. Många patienter är nu så trötta på det hela och anser då att det inte längre är mödan värt att uppsöka vårt sjukhus.


Inte ens de enklaste mediciner är idag tillgängliga för patienter med akuta problem. Många som tidigare kom till Bagdad från mindre städer för att få tillgång till en bättre vård, anser det nu vara för riskabelt och inte värt mödant. De avbryter sin medicinska behandling och besöker lokala inrättningar eller vad de kan finna, vare sig detta fungerar eller ej.


Eftersom den ekonomiska situationen för de flesta familjer i Bagdad har försämrats så starkt, så betraktar många idag det som en lyx att få sina kroniska sjukdomar behandlade. Idag gäller det nämligen i första hand mat, bränsle och att behålla livet. Detta är en kort sammanfattning av hur vi idag lever.


Mail från Souad som forskar på DU (utarmat uran från bomber). Hon har fyra barn och har nyss flyttat iväg till norra Bagdad på grund av säkerhetssituationen.


Vi har nu genomlidit en mycket svår tid. Min bror som var njurkirurg dog för en månad sedan på ett smärtsamt sätt. Han ansvarade för en klinik och var 61 år gammal då han mitt i natten fick stroke.


Min andra bror tog honom på morgonen till Al-Kindy Sjukhuset, eftersom det ligger närmast. Efter en lång väntan vägrade de att ta in honom till intensiven, eftersom de inte hade tid till patienter som han då de gjorde många amputationer pga explosioner och gatustrider.


De bad oss komma tillbaka på lördag, när det eventuellt fanns plats på Intensiven. Vi tog honom istället till en av de privata kliniker som tidigare varit mycket bra. Men de flesta var stängda eftersom deras specialister hade fått brev med uppmaningen "du måste försvinna, annars..", med en gevärskula instoppad i kuvertet. Vi tog därför hem honom igen och han dog nästa morgon.


Hela sitt liv hade han arbetat för att rädda människors liv, men ingen räddade hans eget. Vi känner oss upprörda och hjälplösa. Det är mer än 150 unga män som dödas var dag bara i Bagdad, och ingen vet vad amerikanarna i Irak håller på med. Dödsskvadronerna attackerar sunniområden och då människor försvarar sina barn och familjer börjar amerikanska tanks bomba området med alla dess civila.


Detta bevisar att de här miliserna är en del av ockupationsmaktens plan för att kontrollera Irak. Ungefär två miljoner människor lämnade i somras landet. Vi ser hur media får relationen mellan USA och Iran att se spänd ut. Men i Irak arbetar USA hand i hand med de iranska miliserna för att slakta irakier. Jag vet inte när USAs blodtörstige president tänker sluta.


Han tillämpar Hitler´s plan mot judarna, men den här gången på muslimerna. Jag undrar vad våra barn och tonåringar kommer att göra efter att ha sett hur deras föräldrar lider eller dödas i händerna på dessa kriminella ockupanter. Förlåt att jag låter så bitter och besviken, men det här är vad vi upplever varenda dag av vårt liv.


Brysseltribunalens akademikerupprop fortsätter, där du som akademiker med ditt namn protesterar mot morden på Iraks intellektuella. Logga in info@brussellstribunal.org

fredskoalitionen@yahoogroups.com
pg 4064380-1

medlem 100 kr
student 50 kr
förening 200 kr