måndag, september 04, 2006

Skingra dimmorna kring den svenska försvars - och vapenexportpolitiken


På en fråga nyligen till försvarsminister Leni Björklund om vår svenska vapenexport, hänvisade hon till ISP - Inspektionen för Strategiska Produkter, där man bedömer dessa frågor, och att hon därför inte så noga visste.


Men det är att slinka alltför lätt undan. Regeringen är fortfarande ytterst ansvarig för vår vapenexport, även om en kommitté sammansatt av politiker med tystnadsplikt idag utger rekommendationer och där vapenexportivrarna är i majoritet


Regeringen har fortfarande det yttersta ansvaret för beslut om svensk vapenexport, vilken är förbjuden i lag mot de länder som är i krig eller bryter mot de mänskliga rättigheterna.


Varför tillåter man då den skyndsamma exporten av den nya svenska GPSstyrda granaten "Excalibur" från Bofors till USAs krig i Irak?


Håller Sverige på att ändra sin politik när det gäller svensk vapenexport? Varför verkar annars frågan så komplicerad att det ännu inte blivit någon proposition?


Företrädare för vapenexporten menar att det inte är pengarna vi i första hand behöver utan kunnandet.Hur går detta ihop, då idag den civila sektorn levererar know-how till den militära och inte tvärtom?


I USA sätter man ofta beteckningen "militärt forskningsanslag" på statliga medel till stora företag som på detta sätt kan uppnå civila konkurrensfördelar på världsmarknaden.


Här hemma förklarade Leni Björklund att hade inte Ericsson haft försvarsbeställningar i botten, hade de inte kunnat utveckla sin mobilmarknad som nu.


Trots att S-kongressen ville minska vapenhandeln, har den istället dubblerats de sista fyra åren. En stor del av de så kallade svenska vapentillverkarna är egentligen utlandsägda (Bofors, Saab, Hägglunds, Kockums). Är det denna hänsyn som påverkar den svenska vapenexporten?


Sverige säljer idag vapen eller delar av vapensystem för ungefär åtta miljarder kronor per år. Ju mer det svenska försvaret monteras ned, desto större betydelse tycks krigsmaterielexporten få. Är det inte dubbelmoral av ett rikt land som Sverige att t.o.m förse krigsområden med vapen, samtidigt som vi i FNs millenniemål utfäst oss att bekämpa världsfattigdomen?



- ISAFstyrkorna i Afghanistan består (liksom även de amerikanska styrkorna) av ungefär 20 000 man, där Sverige ingår med max 375 man. Det fanns inga krav från FN på NATO då man fick befälet över ISAF, att denna skulle vara ickestridande. Det är bara i Sverige man sagt så för att på detta sätt nå acceptans hos den svenska riksdagen.


ISAFstyrkan i södra Afghanistan har idag uppgått i NATO, som tagit över befälet från USA, nu då amerikanarna dragit sig österut till den pakistanska gränsen. Risken är stor, att hela ISAF blandas ihop med USAs krig i landet. Det är då orealistiskt att tro att inte svensk trupp eller svenskt bistånd också kommer att drabbas, trots att man idag är förlagd till de norra delarna av Afghanistan..


En talesman för försvarshögkvarteret har medgivit att svenska soldater kan komma att sättas in i offensiva strider mot talibanerna. Två svenska soldater har redan fått sätta livet till av en bomb riktad direkt mot dem och liknande incidenter har ägt rum efter detta, men utan att någon har blivit skadad.


Frågor värda att ställa till vår svenska försvarsminister

- Är du beredd att dra undan den svenska ISAF-truppen från Afghanistan, nu då ISAF smält samman med NATOs stridande trupp och riksdagens krav på åtskillnad inte längre gäller?


- Är du beredd att skicka en svensk fredsbevarande FNstyrka till Libanon?


- Är du beredd att kräva att allt militärt samarbete med Israel avbryts, så länge det palestinska området ockuperas innanför 1967 års gränser?


- Är du beredd att, i enlighet med det svenska förbudet mot export av vapen till krigförande land, förbjuda all export och import av israeliska vapen?


- Är du beredd verka för att Israel släpper de politiska och civila palestinska fångarna i israeliska fängelser, däribland hundratals kvinnor och barn?


- Är du beredd att inom EU verka för en total handelsbojkott av Israel tills dess man erkänner palestinernas rätt att existera inom 1967 års gränser, något som både Hamas och Fatah idag ställt sig bakom i "Fångarnas dokument"?


-Är du nu beredd att verka för att Israels terrorstämpling av Hamas upphävs?


- Är du beredd att verka för att Israel betalar ut de sedan månader tillbaka innehållna skattemedel tillhörande palestinska myndigheter som bl.a är avsedda för de offentliganställdas löner?

Fredsfrågorna i valet - Det pågår en militarisering i världen där Sverige bidrar i högsta grad.

Svensk säkerhetspolitik på glid - Sverige var neutralt i 200 hundra år och det ”har tjänat oss väl”, som det numera uttrycks i regeringens utrikespolitiska deklaration.

År 2001 försvann neutraliteten och kvar står den ”militära alliansfriheten” utan innehåll. Handlingsfriheten har i stället blivit ett honnörsord.

År 2005 pekades Nato ut som en viktig partner för Sverige när det gäller insatser i krisområden. I år hävdar regeringen att det är ”centralt att utveckla den transatlantiska länken och Sveriges samarbete med Förenta Staterna.”

Säkerhetspolitiken byts successivt ut. Huvudsaken tycks vara att Sverige får välja fritt. Valet har blivit ett allt närmare samarbete med Nato och USA.

Genom ´Partnerskap För Fred´ deltar Sverige i Natoledda insatser t ex i Afghanistan och Natoledda övningar äger rum på svensk mark.

Vi har en svensk delegation i Natos högkvarter i Bryssel och är redan så djupt inne i Nato, att ingen skulle märka om vi också blev formella medlemmar.

Men det är en politisk fråga – regeringen vill ge sken av att Sverige är militärt alliansfritt för att inte tappa väljare. En majoritet av svenska folket är nämligen emot ett Natomedlemskap.

EU militariseras
EU:s militarisering har skett i en rasande fart de senaste åren. Målet är att bli en global aktör med fokus på militär konfliktlösning. EU ska kunna gripa in var som helst i världen för att bevaka sina intressen och värderingar, t ex behovet av energi.

Det började med beslutet om en gemensam säkerhets- och försvarspolitik. Därefter byggdes den militära strukturen upp med bl a en kommitté för utrikes- och säkerhetspolitik, militär kommitté, militär stab, policyenhet, satellitcentrum, institut för säkerhetsstudier och försvarsbyrå.

1999 beslöt EU att medlemsstaterna skulle bidra till en krishanteringsstyrka, som senast 2003 skulle vara redo att ingripa i olika konfliktområden. Det målet är ännu inte uppnått. Däremot är en stående snabbinsatsstyrka med 13 stridsgrupper under uppbyggnad.

Syftet är att snabbt skapa enheter för internationella ingripanden, vilka även kan gälla militära stridsinsatser. Varje grupp skall bestå av 1 500 soldater förberedda för strid. Sverige ska då delta i den nordiska bataljonen med beredskap att agera år 2008.

Svenskt deltagande i konflikter
Sverige har lovat att ställa upp med soldater och utrustning, t ex även JASplan. Men det innebär inte att vi som land kan tvingas in i vilken konflikt som helst. Det är Riksdagen som bestämmer om ett svenskt deltagande. Men när skall vi delta? På Riksdagspartiernas hemsidor finner man några få uttalanden.

Socialdemokratiska kongressen enades förra året om att ”Vi vill se ett effektivt insatsförsvar med förmåga att verka både i Sverige och utomlands – över hela skalan från förebyggande åtgärder till fredsframtvingande insatser på Säkerhetsrådets uppdrag.”

Det verkar inte finnas några begränsningar. Vad gäller FNmandat har försvarsministern deklarerat, att situationer kan finnas då Sverige inte ställer detta som krav.

”Alliansen” vill att antalet svenskar i internationella operationer ska öka från 800 till 2 000 man och ”svensk trupp snabbt måste kunna vara på plats i internationella krishärdar”.

Moderaterna anser att vi har en ”moralisk skyldighet” att delta. Folkpartiet och Moderaterna vill att Sverige skall bli medlem i Nato. Centerpartiet är för EU:s krishantering men mot gemensamma militära styrkor.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet kritiserar militariseringen av EU och världen i övrigt.

Vapenindustrin omstruktureras
I EU:s säkerhets- och försvarspolitik ingår försvarsindustrierna som en mycket viktig del. Därför bildades år 2004 ”European Defence Agency” (Försvarsbyrån), som skall stärka europeisk försvarsindustri på den internationella marknaden och se till att EU genom sina medlemsstater får tillgång till militär kapacitet.

Sverige deltar både i försvarsbyråns verksamhet och framför allt i LOI – ett samarbete mellan sex EU-stater vilka står för 94 procent av den europeiska vapentillverkningen.

LOIvtalet innebär att länderna samarbetar kring forskning och utveckling. Några exportregler gäller inte mellan dessa länder och samproduktion gör att nationella exportregler sätts ut spel.

Försvarsindustrin har de senaste tio åren genomgått en omstrukturering utan tidigare motstycke. Den startade i USA och Europa följde sedan efter- främst inom flygområdet. Många av Europas försvarsindustrier styrs av företag i USA genom nya ägarförhållanden som t ex Bofors.

Man kan inte längre tala om ”svensk vapenindustri”. Trots detta satsar staten årligen cirka fyra miljarder kronor på försvarsforskning. Detta kan jämföras med de 150 miljoner som man lägger på området nedrustning och säkerhetspolitik.

Tidigare var försvarsindustrin en viktig del av neutralitetspolitiken. Nu har vapentillverkning blivit en kommersiell fråga. Sverige exporterar mer vapen än någonsin tidigare. Exporten har ökat fyra år i rad, inte minst till krigförande länder, och uppgick år 2005 till 8,6 miljarder kronor.

Nygammal säkerhetspolitik behövs
Under många år var neutralitet, fredliga lösningar på konflikter, nedrustning, FN och solidaritet med den tredje världen det som karaktäriserade svensk politik.

Nu har solidariteten vänts från folken i de fattiga länderna till de rika länderna i väst med USA i spetsen. Samarbetet med Nato förstärks på olika sätt. Sverige är numera beredd att skicka soldater till rena krigsinsatser världen över för att hävda EU:s och Natos intressen och värderingar.

Det existerar ingen debatt om den totala förändring som svensk säkerhetspolitik genomgår. Det är särskilt allvarligt med tanke på de krig som pågår i världen. Vi kräver då att partierna klart deklarerar var de står. Vi vill att
• Sverige enbart ställer upp på fredsbevarande insatser på uppdrag av FN
• Sverige aktivt driver frågor om nedrustning och total skrotning av alla kärnvapen.
• Sverige skär ned anslagen till forskning och utveckling av krigsmateriel och för över pengarna till fredsforskning.
• Sverige inte tillåter vapenexport till länder i krig eller som kränker de mänskliga rättigheterna.
• Sverige motsätter sig en militarisering av rymden

för fredsrörelsen: Ingela Mårtensson



Fredskoalitionen Göteborg
fredskoalitionen@yahoogroups.com
pg 4064380-1
medlem 100 kr
student 50 kr
förening 200 kr
Glöm inte din mailadress!