söndag, oktober 01, 2006

"A clean break" - rent debattinlägg i palestinafrågan

Kartorna visar palestinskt område sedan 1946 i svart och israeliskt i vitt

Hädanefter finns palestinier vid Kopparmärra-apellmötena kl 13 lördagar


”Clean break” i Palestinafrågan
av Gunnar Olofsson

Det är nu tretton år sedan Oslo-överenskommelsen som skulle ge Palestinakonflikten en fredlig och rättvis lösning. Istället ser vi hur en ständigt pågående ”fredsprocess” för palestinierna gått från dåligt till sämre. Det är uppenbart att den nuvarande strategin nått vägs ände och att annat måste till för att vända denna utveckling.


Sedan Osloprocessens start har antalet judiska bosättare på Västbanken i stort sett fördubblats till ca 400.000, varav nästan hälften i Jerusalems närområde. Under september i år har man bl.a beslutat att bygga ut bosättningarna Maaleh Adumin och Beitar Ilit med minst 700 nya lägenheter.


Erövringen av palestinskt land fortsätter bl.a genom bygget av separationsmuren vilket huvudsakligen sker på ockuperat land. I Gaza har visserligen bosättningarna övergivits och drygt 7.000 bosättare evakuerats, men området har återockuperats av den israeliska armén vilken var dag dödar palestinier i olika aktioner och har förstört varje försök till att bygga upp någon infrastruktur för en framtida palestinsk stat.


Med den demokratiskt valda Hamasregeringen vid makten har palestinierna samtidigt isolerats politiskt och ekonomiskt. Innan de ens fick chansen att visa vad de ville återkomma har Hamasministären och därmed i praktiken hela det palestinska folket terroriststämplats av USA och EU - vilka också dragit in sina bidrag till palestinierna.


Samtidigt håller Israel inne de tullar och andra avgifter som man driver in för palestiniernas räkning. Resultatet är en misär och en regelrätt svält som vi inte har sett motsvarigheten till tidigare under konflikten.


EU ställer tre krav på Hamasregeringen för att bryta isoleringen av palestinierna. Två av dem är, vilket kabinettssekreteraren Sverker Åström tidigare påpekat, inte förenliga med folkrätten. Det tredje är irrelevant av andra skäl. Kraven man ställer på Hamas är att:


1 Erkänna Israel. Det finns ingen internationell regel som säger att ett land eller en regering måste erkänna någon annan. Bl.a finns det flera länder som inte har erkänt Israel (av detta skäl motsatte sig Israel styrkor från Malaysia till FN-uppdrag i södra Libanon). Frågan är också vilket Israel man skall erkänna.


Israel saknar konstitution och därmed officiella gränser. Med det s.k. ”Fångarnas dokument” utarbetat våren 2006 av politiska fångar från Hamas och Fatah i israeliska fängelser erkänner i praktiken Hamas existensen av en israelisk stat inom 1967 års gränser, åtminstone under en övergångsperiod på minst 10 år, och har alltså lagt ett moratorium på kravet om en muslimsk stat i hela Palestina.


Intressant i sammanhanget är också att Hamas i den muslimska stat man eftersträvar talar om att alla religioner skall ha samma ställning ”under islams vingar”. En vision således knappast ”värre” än t.ex. den monarki baserad på kristna värderingar som bl.a. Kristdemokraterna i Sverige bekänner sig till. Att få Hamas att gå längre än så vore nog lika meningsfullt som att förmå Kristdemokraterna att avsvära sig tron på Gud.


2Avstå från våld. Det finns ingenting i folkrätten som förbjuder att ockupation bekämpas med våld. Snarare tvärtom. Detta gjorde befolkningen i Norge under det andra världskriget och i Vietnam, Algeriet och andra motståndskrig. I vårt eget land stod det tidigare i telefonkatalogen att vi skall göra motstånd mot ockupation och att ”varje meddelande om att motståndet skall uppges är falskt”.


Attentat mot civila är givetvis en helt annan sak och självmordsbombningar mot israeliska kaféer inte acceptabla. Det är dock inget skäl till att avbryta förbindelserna med en vald regering. Speciellt som man samtidigt upprätthåller förbindelser med israeliska och andra regeringar som ägnar sig åt statsterrorism i betydligt större skala.


Hamas upprätthöll tills nyligen en nästan två år lång ensidig vapenvila mot Israel. Trots att denna efter återockupationen av Gaza har upphört har Hamas ändå inte utfört några egentliga attacker mot det israeliska samhället.


3Respektera ingångna avtal. Trots att palestinierna hittills har haft tio regeringar är det första gången man ställs inför ett sådant krav. Den självklara invändningen är då att inga avtal av betydelse för fredsprocessen undertecknats av Israel och den palestinska myndigheten.


Motparten är i stället PLO som representerar alla palestinier även de i exil och som redan sedan länge, åtminstone sedan Osloavtalet 1993, har erkänt Israel och en lösning av konflikten i enlighet med 1967 års gränser och FN:s resolutioner i frågan.


Noterbart är att Israel tidigare har vägrat förhandla med palestiniernas förre president Yassir Arafat som betraktats som en ”terrorist” och med den nuvarande Mahmoud Abbas, som anklagats för att inte komma till rätta med de palestinska militanterna.


Inte heller nu förhandlar man på allvar på grund av detta argument (”terroristerna” sitter ju i regeringen) med den palestinske presidenten - trots att sådana förhandlingar vore fullt möjliga.


Att man inte förhandlar med Hamas – ens om de vardagliga om varor, transporter, myndighetsutövning och sådant som man tidigare haft avtal om - är helt logiskt. Israel förbehåller sig rätten att själv välja sin motpart i alla förhandlingar. Och någon ”trovärdig” sådan kommer de givetvis aldrig att finna – speciellt inte om det gäller frågan att avsluta ockupationen.


Alltmedan orimliga krav ställs på den palestinska ledningen riktar EU och vår egen regering inga som helst krav mot den israeliska regimen. Tvärtom vill man behålla alla dörrar öppna för en ”dialog”. Något som alltså inte är nödvändigt när det gäller palestinierna. Denna inställning finns tyvärr också hos en del av den svenska opinion som säger sig vara för en rättvis lösning av konflikten.


Trots att samtliga svenska riksdagspartier officiellt bekänner sig till en tvåstatslösning enligt 1967 års gränser och till FNs resolutioner i frågan anser inget av partierna att Sverige på egen hand bör normalisera sina förbindelser med Hamasregeringen och respektera den palestinska demokratin.


Visserligen anser (mp) det självklart att man skall ”föra en dialog med alla parter som är inblandade i en konflikt”, att ”det är felaktigt av EU att kollektivbestraffa det palestinska folket när de enligt EU valde fel” och att ”EU:s sanktioner mot Hamas kom alldeles för snabbt efter valet”.


Även (v) förordar ”dialog med den folkvalda palestinska regeringen”, något som också är uppfattningen hos (c) ”förutsatt att Hamas visar en vilja att finna en fredlig lösning med Israel”.


Men det är allt. Både (mp) och (v) vill avskaffa sanktionerna som enligt (v) snarare riktar sig ”mot det palestinska folket som helhet” än mot Hamas och (c) menar att ”EU:s sanktioner mot Hamas bör ses över”. Övriga partier stöder de rådande åtgärderna. Inget parti framför explicit något krav på hävande av terroriststämplingen av Hamas.


Vad gäller sanktioner mot Israel menar (v) att ”Israel måste isoleras internationellt på liknande sätt som man agerade gentemot apartheidregimen i Sydafrika”. Hos (mp) är uppfattningen att ”sanktioner är en form av bestraffning och måste användas sparsamt” även om man i fallet Israel kan överväga ”ett avbrytande av EU:s handelsavtal med Israel och ett stopp för svensk vapenimport från Israel”.


Vad gäller (c) är man mot sanktioner men anser att ”det kan finnas anledning att se över EU:s relationer med Israel”. Övriga partier vill inte ha några sanktioner alls. (Ur Palestinagruppernas valenkät till partierna). Det parlamentariska stödet för några som helst aktioner mot Israel är alltså synnerligen svagt.


Sanningen är att det i nuläget inte finns någon som helst verklig opinion i Israel för en varaktig och rättvis fred med palestinierna. Alltså egentligen ingen motpart att föra någon meningsfull dialog med.


Inget av de stora partierna erkänner något Palestina innanför 1967 års gränser eller förklarar sig villiga att respektera FN:s resolutioner i frågan – dvs. Säkerhetsrådets resolutioner 242 och 338 om tillbakadragande från de ockuperade områdena och Generalförsamlingens resolution 194 om flyktingarnas återvändande.


Studerar man Likuds plattform finner man under rubriken under ”Self-Rule” att Likud (som här betecknar sig som ”Israels regering”) förbinder sig att aldrig acceptera någon palestinsk stat ”väster om Jordanfloden” dvs. på de ockuperade områdena.


Kadimas plattform definierar inga gränser för vare sig Israel eller den ev framtida palestinska staten. Man är bara villig att acceptera ”en fredlig och terrorfri palestinsk suveränitet” och förbehåller sig ”rätten att annektera palestinskt territorium om det (Israel) finner det nödvändigt för sin säkerhet".


Arbetarpartiet/Mapai utesluter inte i sin plattform antagen 1997 ”etablerandet av en palestinsk stat med begränsad suveränitet” men förutsätter israelisk kontroll över hela Jerusalem och områden på Västbanken ”som är större judiska bosättningar”. Jordanfloden skall vara Israels östra säkerhetsgräns ”med ingen annan armé stationerad väster om den” och återvändande av flyktingarna är eventuellt möjligt efter förhandlingar men bara till de palestinska områdena.


Det vi i själva verket ser är en ”clean break” en brytpunkt i Palestinakonflikten. Trots att den israeliska parten uppenbarligen är den som mest konsekvent hävdar sin ”rätt” till ockupation och icke-erkännande av någon palestinsk stat läggs nu all energi på att förmå Hamas att ”erkänna” Israel och – liksom man lyckats förmå Sinn Fein i Nordirland att göra – upphöra med all verklig kamp mot ockupationen.


All kritik från EUs och Sveriges sida har tystnat vad gäller kritik av murbygge, utbyggnad av judiska bosättningar, utomrättsliga avrättningar av palestinska ledare, fängslanden och interneringar av människor inklusive barn utan rättegång och dom. dagligt dödande av palestinier, etnisk rensning av Jerusalem etc.


Israel bryter hämningslöst mot FN-stadgan Geneve-konventionerna. Barnkonventionen och de övriga regler som nonchalerar minst 40 FN-resolutioner och besluti Internationella Domstolen i Haag. Allt detta utan att någonting händer.


Terrorstämplingen av Hamas gör det omöjligt för den svenska regeringen att protestera ens när Israel kidnappar och spärrar in över tjugo palestinska parlamentsledamöter inklusive åtta ministrar. Att kräva frigivande av dem vore ju som att kräva frisläppande av sympatisörer till Baader-Meinhofgruppen...


Inte heller kan man, eftersom palestinierna styrs av ”terrorister”, på allvar protestera när den israeliska armén lägger hela den palestinska infrastrukturen, inklusive kraftverk och annat byggt med svenska biståndspengar, i ruiner. När Israel går bärsärkagång i Libanon ordnar Sverige en givarkonferens för att betala det som blivit förstört. På samma sätt samlas det in pengar för att eventuellt – beroende kanske på hur palestinierna ”uppför sig” – bygga upp en del av det som blivit förstört i Gaza.


Opinionsarbetet för Palestina har i sin nuvarande utformning nått vägs ände. Det är dags nu att byta utgångspunkt, tona ned arbetet med meningslösa protester mot murbygget och utbyggnad av bosättningar och sluta att söka aktivt samarbete med organisationer som är ovilliga till verkliga aktioner mot Israel, vars närvaro i ”solidaritetsarbetet” bara legitimerar fortsatt förtryck av palestinierna.


Om någon organisation anordnar en aktion mot t.ex. murbygget kan vi naturligtvis deltaga. Men inte ödsla kraft på att driva detta krav. I stället borde fokus läggas på demokratifrågan att blottlägga den israeliska statens rasistiska och koloniala karaktär och att kräva respekt för SAMTLIGA FN-resolutioner och demokrati – i en eller möjligen två stater – på varje del av den palestinska jorden.


Enligt Palestinagruppernas (PGS) program antaget vid kongressen mars 2006 skall man förutom att ”verka för att en suverän palestinsk stat etableras på Västbanken och Gaza med Östra Jerusalem som huvudstad” (punkt 4) även ”verka för att Israels strukturella diskriminering av dess palestinska medborgare upphör och att palestinier i Israel garanteras fulla medborgerliga och demokratiska fri- och rättigheter”(punkt 5).


Handlingsplanen för åren 2006-08 talar om att ”förmå omvärlden – FN, EU Sverige – att ta folkrätten och FN:s beslut på allvar och tillgripa någon form av sanktioner mot Israel”. Just det, det är här vi bör lägga vårt nya fokus. Vi bör också komma ihåg att ”PGS betraktar det palestinska parlamentet och presidentämbetet som legitima representanter för palestinierna i de områden där val hållits och PLO som det palestinska folkets legitima representant utanför dessa områden”, (PGS´ program). Det måste manifesteras mycket tydligare än idag.


Israel måste bojkottas totalt och på alla områden, tills man genomför nödvändiga förändringar av sin politik. Förmodligen är det – liksom i fallet med de fascistiska regimerna i Portugal och Spanien och den vita apartheidregimen i Sydafrika – nödvändigt med en verklig demokratisering av Israel för att det koloniala projektet skall avslutas.


Det verkliga valet kan stå mellan en ”sydafrikansk” och en ”algerisk” lösning av konflikten, där den sistnämnda i värsta fall innebär undergång för den ena eller de båda folkgrupperna. Vi bör, förutom att kräva avbrutet vapensamarbete och frihandelsavtal, aktivt arbeta för ett stopp för Israels deltagande i idrottsligt kulturellt och vetenskapligt utbyte – EM, VM, Schlagerfestival etc.


Alla israeliska produkter från både ockuperade områden och från själva Israel skall bojkottas. Kod 729 i början på butikernas streckkoder anger att varan kommer från Israel. Noggranna listor på olika produkter bör distribueras i stor skala. Bojkotten av Israel måste vara total och villkorslös.


I gengäld måste vi aktivt arbeta för att bryta den demokratiskt valda palestinska regeringens isolering. Vi bör skicka officiella delegationer till den palestinska ministären och inleda samarbetsprojekt via den palestinska myndigheten. Eventuellt bör en separat insamling startas för, om än symboliskt, stöd till humanitära projekt inom ramen för den palestinska autonomin.


Vi bör sluta betona att våra nuvarande projekt administreras vid sidan av den palestinska myndigheten. Det är ingenting att vara stolt över. Det bisarra i hela konflikten är ju att Israel, traditionellt och okritiskt av den svenska partieliten erkänd som ”den enda demokratin i Mellanöstern”, i själva verket motverkar demokrati för delar av sin egen befolkning,


ockuperar land och saboterar utvecklingen i regionen bl.a. genom att som nu ge sig på de enda två verkligt demokratiska strukturerna i sitt närområde – det demokratiska Libanon och den demokratiskt valda palestinska regeringen. Det är denna vansinniga felbild av verkligheten som vi på allvar måste konfrontera.

Häv terrorstämplingen av den valda palestinska regeringen! Bojkotta Israel!


fredskoalitionen@yahoogroups.com
pg 4064380-1

medlem 100 kr
student 50 kr
förening 200 kr