tisdag, februari 28, 2006

20 år sedan Palme dog är mordet ouppklarat - ”Freden var hans viktigaste uppgift”

text www.palmecenter.se bild www.svd.se

Den 28 februari var det 20 år sedan Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme mördades på Sveavägen i Stockholm. Fortfarande är mordet ouppklarat.


Såväl här hemma som utomlands blev Olof Palme mest känd och uppskattad för sitt internationella engagemang. Hans visioner kände inga gränser. Idealen om solidaritet med de svaga, små länders rätt till självbestämmande och gemensam säkerhet gällde inte bara Sverige och dess närmaste grannar, de omfattade hela världen.


Engagemanget i internationella frågor grundlades redan under studietiden i USA och under tiden som studentpolitiker. Resorna i Asien väckte hans intresse för u-landsproblem och han blev en av arkitekterna bakom Sveriges internationella biståndspolitik.


Under hans tid var det internationella intresset och engagemanget inom det socialdemokratiska partiet mycket starkt. Kontakterna med broderpartier runt om i världen var täta och Palme hade många personliga vänner bland sin tids stora ledare.


Willy Brandt, Bruno Kreisky, Tryggve Bratteli, Julius Nyerere, Felipe Gonzalez var några av dem. Motståndsrörelser mot diktaturerna i Grekland, Spanien, Portugal och Chile fick stöd av partiet.


Palme var också en av de första att fördöma Vietnamkriget, Apartheidpolitiken i Sydafrika och stormaktsinterventionerna i Afghanistan och Centralamerika.


Hans starka engagemang var kontroversiellt inte bara i Sverige, utan även i utomlands. I tredje världen betraktades Olof Palme emellertid som en modig politiker som vågade föra deras talan.


Vid slutet av 50-talet växte kraven från de konservativa på att Sverige skulle bli medlem av dåvarande EEC (nuvarande EU). Socialdemokraterna fann emellertid ett svenskt medlemskap oförenligt med svensk neutralitetspolitik och traditionell svensk utrikespolitik.


Då EEC i början av 60-talet blev mer fristående från Nato väcktes frågan om medlemskap åter till liv. Palme ansåg dock att Sveriges suveränitet skulle försvagas. Ett medlemskap skulle innebära en gemensam utrikespolitik och gemensam ekonomi, något som han ansåg begränsade Sveriges frihet att agera i solidaritet med svaga och förföljda grupper nationellt och internationellt. 1971 sa Sverige alltså åter nej till medlemskap.


I början på 60-talet debatterades frågan om svenska atomvapen. Olof Palme hade alltid hävdat att ett starkt försvar var nödvändigt för att göra den svenska neutralitetspolitiken - alliansfrihet i fred, neutralitet i krig - trovärdig.


Men frågan om svenska atomvapen var kontroversiell också inom det socialdemokratiska partiet. Människor mindes fortfarande med fasa bomben över Hiroshima som dödade 140 000 människor inom en vecka. Palme lyckades förhala ett beslut till dess att opinionen mot svenska kärnvapen hade vuxit sig stark hos den stora majoriteten av svenskar.


Senare kom han bli en av förgrundsfigurerna i kampen för kärnvapennedrustning och kärnvapenförbud, dels som ordförande i Palme-kommissionen, dels som initiativtagare till Sexnationsinitiativet


1960-talet var en starkt ideologisk tid i hela västvärlden, vilket också avspeglades i svensk politik. Senare delen av decenniet kom Vietnamkriget att utgöra den fråga som djupast berörde människor över hela världen.


I konsekvens med sitt engagemang för tredje världen och sin anti-kolonialism tog Olof Palme tidigt ställning mot USA:s inblandning i Indokina. I och med sitt tal på Broderskapskongressen i Gävle 1965 blev han den ledande opinionsbildaren mot kriget.


”Demokratin kan aldrig nås med förtryckets medel. Man kan inte rädda en by genom att utplåna den, bränna åkrarna, förstöra husen, spärra in människorna eller döda dem”, sa han i sitt anförande vid Vietnamdemonstrationen i Stockholm i februari 1968.


Julen 1972 skärpte han tonen mot USA:s allt brutalare krigföring, då han jämställde bombningen av Hanoi 1972 med den moderna historiens värsta illdåd. Detta ledde till att de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och USA frystes, något som väckte de borgerliga partiernas starka indignation. Han anklagades för antiamerikanism, men Palme var aldrig emot USA. Han motsatte sig kriget i USA:s eget intresse.


Tiden i opposition (1976-1982) innebar ett stegrat intresse för internationella frågor. Olof Palme ingick i den s.k. Brandt-kommissionen, var en av vicepresidenterna i Socialistinternationalen och utsågs med USA:s stöd till FN-medlare mellan Irak och Iran, där hans respekt för ländernas historia, kultur och religion bidrog till att skapa förtroende hos bägge parter.


1979 hade Willy Brandt presenterat sin slutrapport om hoten mot världsfreden. En av de rekommendationer kommissionen gav var att delar av de ofantliga summor som kapprustningen slukade i stället borde överföras till utveckling i tredje världen.


Palme förde Willy Brandts arbete vidare genom att 1980 bilda en egen kommission för säkerhets- och nedrustningsfrågor, vars medlemmar var opinionsbildare med stor politisk erfarenhet från öst och väst, nord och syd.


Palme-kommissionen tillkom i en tid präglad av terrorbalans och rustningsvansinne. Det fanns 50 000 atomvapen i världen och provsprängningar genomfördes praktiskt taget varje vecka. Att i det klimatet verka för dialog och avspänning var ingen lätt uppgift.


Som en röd tråd genom hela Palmes internationella politiska gärning går värnandet om små staters suveränitet och internationell solidaritet, och Palme-kommissionen följde sålunda upp det arbete för utveckling i tredje världen som påbörjats med Brandt-kommissionen.


Efter två års intensivt arbete lyckades man våren 1982 formulera ett program för nedrustning som byggde på tanken om gemensam säkerhet, sammanfattad i följande mening: ”Den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam överlevnad i stället för på hot om ömsesidig förstörelse” (ur Palme-kommissionens rapport ”Gemensam säkerhet” 1982).


Vid det första toppmötet i Genève i november 1985 mellan Ronald Reagan och Michail Gorbatjov, uttalade sig de två ledarna sig för gemensam säkerhet och kärnvapennedrustning, i termer som kunde varit tagna nästan ordagrant från Palmekommissionens rapport.


De internationella motsättningarna förblev mycket starka långt in på 80-talet. Hotet om ett kärnvapenkrig hängde över mänskligheten och ytterligare försök att hejda den accelererande kapprustningen gjordes genom det s.k. sexnationsinitiativet.


Förutom Sverige ingick där Argentina, Grekland, Indien, Mexiko och Tanzania. Samma dag han mördades hade Olof Palme undertecknat sexnationsinitiativets budskap till supermakterna att bana väg för ett ömsesidigt moratorium för kärnvapenprover.


”Freden var hans viktigaste uppgift”, sa Ingvar Carlsson vid begravningen, ”ty kriget såg han som det största hotet mot mänskligheten.”

söndag, februari 26, 2006

Vem tjänar på moskéexplosionerna? Av Issam Rasheed och Mike Whitney

Först en påminnelse om den film som ganska rejält och vetenskapligt visar på vad twin-towersexplosionen år 2001 kan handla om http://www.youtube.com/watch?v=psP_9RE0V2I


Därefter frilansjournalisten Isssam Rasheed intervjuer på plats strax efter sprängningen av guldmoskén i Samarra. Sist Mike Whitneys analys om vilka som kan tänkas ligga bakom



Mr. Abd Ali (shia), 42 years old and the one who organized this demo in Samarra

-I organized this peace demonstration to send a message saying, that we have a peaceful way of protesting against this bombing in Samarra, but other shia people brought there guns and it´s so difficult to control their angry feelings.

-Who did that attack in Samarra?

-I think it was the occupation forces and the people who were in the Ba'ath party because both want to destroy Iraq from inside, and also our Iraqi government have a big responsibility in that attack, because they didn’t protect the mosque well.


Mr.Omar Hamid 30 years old and a member of the Iraqi Islamic party (sunni)

-We feel sorry for the attacks on Samarra and other Sunni mosques. At the same time we feel very sorry for what happened to some of the shia people in Iraq, and how bad their reaction have been when they heard of the Samarra attack. They went directly attacking many Sunni mosques.

-I blame our prime minister Ibrahim Al-Jaafari when he said to shia people "don’t attack Sunni mosques", which means that he charges the Sunni people before he was sure, and I think it would have been better for him to say "Iraqi government will open an investigation about this attack in Samarra and we will punish the accused."
(anm: Överayatollah Sistani sa "Ha fredliga demonstrationer" vilket var en liknande signal)

-Who did this attack in Samarra?

-Occupation forces and those who cooperated with them, because occupation forces want to make Iraqi people busy with civil war. It would make it easier for them to fulfill their plans with Iraq.

And I am sure the persons who did this attack in Samarra had permission to move in, because it was a curfew (utegångsförbud) in Samarra at that time.

-Who attacked Sunni mosques?

-Really I’m sorry to say that, some shia militia (Al-Sadre´s Al-Mahdi militia) did that and they don’t know how much they by doing so are helping the occupation forces to fulfill their plans in Iraq, to start civil war by these kinds of attacks


Mr Alaa Ahmed, 32 years old, free work

-I would like to say to shia, Ali Al Hadi mosque (Guldmoskén)is a Sunni mosque too and the two holy Imams (Ali Al Hadi & Hasan Al Askari) were both for Sunni & shia.

That means we are as angry about that bomb as shia are, and now we have become more angry because of the attacks on our Sunni mosques, but we respect our shaikhes when they asked us to be quiet, and also I can't imagine I can fight against other Iraqis, and I hope that never will happen.

-Who put the bomb in Ali Al Hadi mosque?

-I think the criminals who bombed Ali Al Hadi mosgue were the same criminals who attacked our Sunni mosques.

I saw one of the attacks on a Sunni mosque, it happened in front of me on Al- Quds mosque in eastern Baghdad.

I saw many land cruisers came to the mosque and they opened fire towards it and when I saw them I got quite sure, they had been trained before because they knew very well what to do.

I hope Iraq will work out this problem in safety and that the occupation will end as quickly as possible. My message to shia is "be careful under this occupation and remember that Sunni and Shia both are Muslims, and all these mosques are for Muslims"


Abdul Salam

During the 23rd of februar there was a press conference for Association of Muslims Scholars by representative Abdul Salam Al-Kubaisi and there were others from the Shia Association. The aim of the conference was to end this problem, to pour water on the fire.

- The number of attacked sunni mosques became higher than yesterday,168 mosques until now in different places inside Iraq and 18 Sunni Shaikhs have been killed until now.

- Sunnis in Iraq have big power and everyone in the world know very well how the Sunni in Iraqi resisted the occupation forces and the big resistance.

And we will never use our power against shia, because we both are Iraqis and we hope shia will understand that and use their power too against the occupation forces to liberate Iraq. And I ask them not to use their power against the Sunni mosques.

And I would like to remind Al-Sadr how sunnis came and helped their shiabrothers in Najaf during the war 2004, and I ask them to stop now what they are doing in the Sunni mosques.

And until now every Iraqi is afraid from the result of that attack, and you can see that in the Iraqi streets all the shops are closed and noone is in the streets. Everyone is hideing with their families in the houses and the Iraqi government did nothing real to end this problem, just promises.

The truth is that the police and Iraqi army were watching the militia when they did their crimes.

I feel sorry for my country because all the streets in Baghdad became empty and there are no kids there and when you walk in one of the streets in Baghdad you feel like being in a city of ghosts.



Whose Bombs were they?

by Mike Whitney 02/25/06


“We should stand hand in hand to prevent the danger of a civil war. We are facing a major conspiracy that is targeting Iraq’s unity.” Iraqi President Jalal Talabani.


There’s no telling who was behind the bombing of the al-Askariya Mosque. There were no security cameras at the site and it’s doubtful that the police will be able to perform a thorough forensic investigation.


That’s too bad; the bomb-residue would probably provide clear evidence of who engineered the attack. So far, there’s little more to go on than the early reports of four men (three who were dressed in black, one in a police uniform) who overtook security guards at the mosque and placed the bombs in broad daylight.


It was a bold assault that strongly suggests the involvement of highly-trained paramilitaries conducting a well-rehearsed plan. Still, that doesn’t give us any solid proof of what groups may have been involved.


The destruction of the Samarra shrine, also known as the Golden Mosque, has unleashed a wave of retaliatory attacks against the Sunnis. More than 110 people were reported killed by the rampaging Shia. More than 90 Sunni mosques have been either destroyed or badly damaged.


In Baghdad alone, 47 men have been found scattered throughout the city after being killed execution-style with a bullet to the back of the head. The chaos ends a week of increased violence following two major suicide bombings directed against Shia civilians that resulted in the deaths of 36 people.


The public outrage over the desecration of one of the country’s holiest sights has reached fever-pitch and it’s doubtful that the flimsy American-backed regime will be able to head-off a civil war.


It is difficult to imagine that the perpetrators of this heinous attack didn’t anticipate its disastrous effects. Certainly, the Sunni-led resistance does not benefit from alienating the very people it is trying to enlist in its fight against the American occupation.


Accordingly, most of the prominent Sunni groups have denied involvement in the attack and dismissed it as collaboration between American and Iranian intelligence agencies.


A communiqué from “The Foreign Relations Department of the Arab Ba’ath Socialist Party” denounced the attack pointing the finger at the Interior Ministry’s Badr Brigade and American paramilitaries.



The Ba’ath statement explains:

“America is the main party responsible for the crime of attacking the tomb of Ali al-Hadi…because it is the power that occupies Iraq and has a basic interest in committing it.”


“The escalation of differences between America and Iran has found their main political arena in Iraq, because the most important group of agents of Iran is there and are able to use the blood of Iraqis and the future of Iraq to exert pressure on America.


Iran has laid out a plan to embroil America in the Iraqi morass to prevent it from obstructing Iran’s nuclear plans. Particularly since America is eager to move on to completing arrangements for a withdrawal from Iraq, after signing binding agreements on oil and strategy.


America believes that without the participation of “Sunni” parties in the regime those arrangements will fail. For that reason ‘cutting Iran’s claws’ has become one of the important requirements for American plans.


This is what Ambassador Zalmay spoke of recently when he declared that no sectarian would take control of the Ministries of the Interior or Defense. Similarly, America has begun to publish information that it formally kept hidden regarding the crimes of the Badr Brigade and the Interior Ministry.”


Whether the communiqué is authentic is irrelevant; the point is well taken. The escalating violence may prevent Iraq from forming a power-sharing government which would greatly benefit the Shia majority and their Iranian allies.


Many critics agree that what is taking place Iraq represents a larger struggle between the United States and Iran for regional domination.


This theory, however, is at odds with the response of Iran’s Supreme Leader Ayatollah Ali Khamenei following the bombing. Khamenei said, “The occupation forces and Zionism, which seeing their plans dissolve, have planned this atrocity to sew hate between Muslims and fuel divisions between Sunnis and Shiites….Do not fall into the enemy trap by attacking mosques and sacred places of your Sunni brothers….


The enemy wants nothing more than weakening of the Islamis front right as Muslims with a single voice have been protesting against the continual provocations of their enemies.”


The belief that the attack was the work of American and Israeli covert-operations (Black-ops) is widespread throughout the region as well as among leftist political-analysts in the United States. Journalist Kurt Nimmo sees the bombing as a means of realizing “a plan sketched out in Oded Yinon’s “A Strategy for Israel in the Nineteen Eighties” (the balkanization of Arab and Muslim society and culture.)


Nimmo suggests that the plan may have been carried out by “American, British or Israeli Intelligence operatives or their double-agent Arab lunatics, or crazies incited by Rumsfeld’s Proactive Preemptive Operations Group (P2OG) designed to ‘stimulate’ terrorist reaction.”


Nimmo is not alone in his judgment. Other prominent analysts including, Pepe Escobar, Ghali Hassan, AK Gupta, Dahr Jamail, and Christian Parenti all agree that the Bush administration appears to be inciting civil war as part of an exit strategy. Certainly, the Pentagon is running out of options as well as time.


Numerous leaked documents have confirmed that significant numbers of troops will have to be rotated out of the theatre by summer. A strategy to foment sectarian hostilities may be the last desperate attempt to divert the nearly 100 attacks per day away from coalition troops and finalize plans to divide Iraq into more manageable statlets.


The division of Iraq has been recommended in a number of policy-documents that were prepared for the Defense Department. The Rand Corporation suggested that “Sunni, Shiite and Arab, non-Arab divides should be exploited to exploit the US policy objectives in the Muslim world.”


The 2004 study titled “US Strategy in the Muslim World” was to identify key cleavages and fault-lines among sectarian, ethnic, regional, and national lines to assess how these cleavages generate challenges and opportunities for the United States.” (Abdus Sattar Ghazali; thanks Liz Burbank)


This verifies that the strategy to split up Iraq has been circulating at the top levels of government from the very beginning of the occupation. A similar report was produced by David Philip for the American Foreign Policy Council (AFPC) financed by the Lynde and Harry Bradley Foundation a conservative think-tank with connections to the Bush administration and the American Enterprise Institute. According to Pepe Escobar:


“The plan would be ‘sold’ under the admission that the recently elected, Shi’ite dominated Jaafari government is incapable of controlling Iraq and bringing the Sunni-Arab guerillas to the negotiating table.


More significantly, the plan is an exact replica of an extreme right-wing Israeli plan to balkanize Iraq—an essential part of the balkanization of the whole Middle East.”


Is the bombing of the Golden Mosque the final phase of a much broader strategy to inflame sectarian hatred and provoke civil war?


Clearly, many Sunnis, Iranians, and political analysts seem to believe so. Even the Bush administration’s own documents support the general theory that Iraq should be broken up into three separate pieces. But, is this proof that the impending civil war is the work of foreign provocateurs?


The final confirmation of Washington’s sinister plan was issued by Leslie Gelb, president of the Council on Foreign Relations, in a New York Times editorial on 11-25-03.


The CFR is the ideological headquarters for America’s imperial interventions providing the meager rationale that papers-over the massive bloodletting that inevitably follow. Gelb stated:


“For decades, the United States has worshipped at the altar of a unified Iraqi state. Allowing all three communities within that false state to emerge at least as self-governing regions would be both difficult and dangerous.


Washington would have to be very hard-headed and hard-hearted, to engineer this breakup. But such a course is manageable, even necessary, because it would allow us to find Iraq’s future in its denied but natural past.”


There you have it; the United States is only pursuing this genocidal policy for ‘Iraq’s own good’. We should remember Gelb’s statesman-like pronouncements in the years to come as Iraq slips further into the morass of social-disintegration and unfathomable human suffering.

tisdag, februari 21, 2006

Om demonstrationen på 3-årsdagen av Irakkriget 18 mars och hoten mot Iran

Resultatet av 3 års ockupation av Irak


• 80 procent av irakierna är starkt emot att trupperna är kvar
• minst 100 000 civila dödade, främst genom flygbombningar
• 250 miljarder dollar spenderade på kriget – pengar som
• kunnat finansiera program mot världssvälten i tio år
• 2400 dödade soldater och över 17 000 skadade
• var femte iraker lever på under 1 dollar/dag
• 80 journalister har dödats av USmilitär
• tortyren av iraker pågår alltjämt
• utökade dagliga flygbombningar
• 0 massförstörelsevapen funna


USA ut ur Irak! Erkänn irakiernas
rätt till självbestämmande och motstånd


Det långa kriget? Iran härnäst?
Pentagon vill nu att kriget mot terrorn skall döpas om till det långa kriget som innebär ”ett krig utan gränser i tid och rum”, ökade militära rustningar med än mer förödande konsekvenser. Iran står nu näst på tur för det obegränsade kriget. Återigen cirkulerar diskussionen kring påstådda massförstörelsevapen. Faktum nämns inte att det finns olja i Iran och att USA hyser stor oro över att Iran byter oljans betalvaluta från dollar till euro.


Vi säger nej till att Iran skall bombas!
Demonstrera lördag 18 mars kl 13 från Götaplatsen


Inget svenskt stöd till USAs krig
Sverige exporterar vapen till USA som aldrig förr och ska snart skicka ner ännu fler soldater till Afghanistan att lyda
under NATOs befäl. Detta innebär att vi underlättar fortsatt ockupation av Afghanistan, utan att det på något sätt handlar om FNs fredsbevarande uppdrag, de sk blåbaskrarna.Vi dras istället allt djupare in i konflikterna i Mellanöstern utan någon offentlig debatt att tala om. I vems namn? I vems intresse?


Det finns inga uppgifter som på något sätt styrker att Sverige
är hotat av terror, men media, Bodström och SÄPO bedriver
en kampanj i ”terroristbekämpningens” namn för att skära ner
våra demokratiska rättigheter.


Indragna demokratiska rättigheter
Vi skall bli avlyssnade, våra mobilsamtal och vår e-post skall kontrolleras och våra skolbarn övervakas.Särskilt om vi är från Mellanöstern. Detta kan bara leda till ökad rasism och hets


Ta hem de svenska trupperna från Afghanistan!
Stoppa hetsen mot muslimer
Stoppa terrorlagstiftningen


Fredskoalitionen i samarr med nätverket Stoppa USAs krig
Demonstration lördag den 18 mars kl 13 från Götaplatsen
talare- Henry Asher, Ida Gabrielsson, Sven-Eric Liedman



http://riverbendblog.blogspot.com
Ingen kontakt vare sig i telefon eller mobil---det är tecken på att kvarteret skall genomsökas. Så gick det med den födelsedagsfesten. Förbered huset för invasion och att nervöst sitta natten igenom och invänta de objudna gästerna.


......Tog de honom? Hemmet är inte längre heligt. När du inte ens kan känna dig säker där, var kan du då känna dig säker?

“Where’s baba?” J. asked, panicking for a moment before we heard his slippered feet in the driveway. “Did they take him?” Her voice was getting higher. Ammoo S. finally walked into the house, looking weary and drained. I could tell his face was pale even in the relative dark of the house. My aunt sat sobbing quietly in the living room, T. comforting her. “Houses are no longer sacred… We can’t sleep… We can’t live… If you can’t be safe in your own house, where can you be safe? The animals… the bastards…


Grannen dog av hjärtattack, han fick inte åka iväg till sjukhuset eftersom de sökte igenom huset. Attacken var koordinerad med amerikanarna som omringant området. Irakerna bar svarta masker.

We found out a few hours later that one of our neighbors, two houses down, had died. Abu Salih was a man in his seventies and as the Iraqi mercenaries raided his house, he had a heart-attack. His grandson couldn’t get him to the hospital on time because the troops wouldn’t let him leave the house until they’d finished with it. His grandson told us later that day that the Iraqis were checking the houses, but the American troops had the area surrounded and secured. It was a coordinated raid.


Numera finns inte en enda man i området kvar mellan 19 och 40 år. Det de alla hade gemensamt var att de var sunnis.

They took at least a dozen men from my aunts area alone- their ages between 19 and 40. The street behind us doesn’t have a single house with a male under the age of 50- lawyers, engineers, students, ordinary laborers- all hauled away by the ‘security forces’ of the New Iraq. The only thing they share in common is the fact that they come from Sunni families (with the exception of two who I'm not sure about).


Vi tillbringade dagen med att städa upp efter dem "smutsigt, smutsigt, smutsigt.."

We spent the day putting clothes back into closets, taking stock of anything missing (a watch, a brass letter opener, and a walkman), and cleaning dirt and mud off of carpets. My aunt was fanatic about cleansing and disinfecting everything saying it was all “Dirty, dirty, dirty…” J. has sworn never to celebrate her birthday again.


För en månad sedan visade de på TV telefonnummer att ringa till de Irakiska säkerhetsstyrkorna. Detta är numret om du behöver Nationalgardet eller särskilt skydd...Men vem skyddar oss från det nya Irakiska Nationalgardet?

It’s almost funny- only a month ago, we were watching a commercial on some Arabic satellite channel- Arabiya perhaps. They were showing a commercial for Iraqi security forces and giving a list of numbers Iraqis were supposed to dial in the case of a terrorist attack… You call THIS number if you need the police to protect you from burglars or abductors… You call THAT number if you need the National Guard or special forces to protect you from terrorists… But…

Who do you call to protect you from the New Iraq’s security forces?



WWIII or Bust: Implications of a US Attack on Iran
by Heather Wokusch 02/19/06


Witnessing the Bush administration's drive for an attack on Iran is like being a passenger in a car with a raving drunk at the wheel. Reports of impending doom surfaced a year ago, but now it's official: under orders from Vice President Cheney's office, the Pentagon has developed "last resort" aerial-assault plans using long-distance B2 bombers and submarine-launched ballistic missiles with both conventional and nuclear weapons.


How ironic that the Pentagon proposes using nuclear weapons on the pretext of protecting the world from nuclear weapons. Ironic also that Iran has complied with its obligations under the Non-Proliferation Treaty, allowing inspectors to "go anywhere and see anything," yet those pushing for an attack, the USA and Israel, have not.


The nuclear threat from Iran is hardly urgent. As the Washington Post reported in August 2005, the latest consensus among U.S. intelligence agencies is that "Iran is about a decade away from manufacturing the key ingredient for a nuclear weapon, roughly doubling the previous estimate of five years."


The Institute for Science and International Security estimated that while Iran could have a bomb by 2009 at the earliest, the US intelligence community assumed technical difficulties would cause "significantly delay."


The director of Middle East Studies at Brown University and a specialist in Middle Eastern energy economics both called the State Department's claims of a proliferation threat from Iran's Bushehr reactor "demonstrably false," concluding that "the physical evidence for a nuclear weapons program in Iran simply does not exist."


So there's no urgency - just a bad case of déjà vu all over again. The Bush administration is recycling its hype over Hussein's supposed WMD threat into rhetoric about Iran, but look where the charade got us last time: tens of thousands of dead Iraqi civilians, a country teetering on civil war and increased global terrorism.

Yet the stakes in Iran are arguably much higher.

Consider that many in the US and Iran seek religious salvation through a Middle Eastern blowout. "End times" Christian fundamentalists believe a cataclysmic Armageddon will enable the Messiah to reappear and transport them to heaven, leaving behind Muslims and other non-believers to face plagues and violent death.


Iran's new Shia Islam president, Mahmoud Ahmadinejad, subscribes to a competing version of the messianic comeback, whereby the skies turn to flames and blood flows in a final showdown of good and evil. The Hidden Imam returns, bringing world peace by establishing Islam as the global religion.


Both the US and Iran have presidents who arguably see themselves as divinely chosen and who covet their own country's apocalypse-seeking fundamentalist voters. And into this tinderbox Bush proposes bringing nuclear weapons.


As expected, the usual suspects press for a US attack on Iran. Neo-cons who brought us the "cakewalk" of Iraq want to bomb the country. There's also Defense Secretary Rumsfeld, busy coordinating the action plan against Iran, who just released the Pentagon's Quadrennial Defense Review calling for US forces to "operate around the globe" in an infinite "long war." One can assume Rumsfeld wants to bomb a lot of countries.


There's also Israel, keen that no other country in the region gains access to nuclear weapons. In late 2002, former Prime Minister Ariel Sharon said Iran should be targeted "the day after" Iraq was subdued, and Benjamin Netanyahu, leader of the Likud Party, recently warned that if he wins the presidential race in March 2006,


Israel will "do what we did in the past against Saddam's reactor," an obvious reference to the 1981 bombing of the Osirak nuclear facility in Iraq. It doesn't help that Iran's Ahmadinejad has called the Holocaust a myth and said that Israel should be "wiped off the map."


In the eyes of the Bush administration, however, Iran's worst transgression has less to do with nuclear ambitions or anti-Semitism than with the petro-euro oil bourse Tehran is slated to open in March 2006. Iran's plan to allow oil trading in euros threatens to break the dollar's monopoly as the global reserve currency, and since the greenback is severely overvalued due to huge trade deficits, the move could be devastating for the US economy.

So we remain pedal to the metal with Bush for an attack on Iran.

But what if the US does go ahead and launch an assault in the coming months? The Pentagon has already identified 450 strategic targets, some of which are underground and would require the use of nuclear weapons to destroy. What happens then?


You can bet that Iran would retaliate. Tehran promised a "crushing response" to any US or Israeli attack, and while the country - ironically - doesn't possess nuclear weapons to scare off attackers, it does have other options. Iran boasts ground forces estimated at 800,000 personnel, as well as long-range missiles that could hit Israel and possibly even Europe.


In addition, much of the world's oil supply is transported through the Strait of Hormuz, a narrow stretch of ocean which Iran borders to the north. In 1997, Iran's deputy foreign minister warned that the country might close off that shipping route if ever threatened, and it wouldn't be difficult.


Just a few missiles or gunboats could bring down vessels and block the Strait, thereby threatening the global oil supply and shooting energy prices into the stratosphere.


An attack on Iran would also inflame tensions in the Middle East, especially provoking the Shiite Muslim populations. Considering that Shiites largely run the governments of Iran and Iraq and are a potent force in Saudi Arabia, that doesn't bode well for calm in the region.


It would incite the Lebanese Hezbollah, an ally of Iran's, potentially sparking increased global terrorism. A Shiite rebellion in Iraq would further endanger US troops and push the country deeper into civil war.


Attacking Iran could also tip the scales towards a new geopolitical balance, one in which the US finds itself shut out by Russia, China, Iran, Muslim countries and the many others Bush has managed to piss off during his period in office.


Just last month, Russia snubbed Washington by announcing it would go ahead and honor a $700 million contract to arm Iran with surface-to-air missiles, slated to guard Iran's nuclear facilities.


And after being burned when the US-led Coalition Provisional Authority invalidated Hussein-era oil deals, China has snapped up strategic energy contracts across the world, including in Latin America, Canada and Iran. It can be assumed that China will not sit idly by and watch Tehran fall to the Americans.


Russia and China have developed strong ties recently, both with each other and with Iran. Each possesses nuclear weapons, and arguably more threatening to the US, each holds large reserves of US dollars which can be dumped in favor of euros. Bush crosses them at his nation's peril.


Yet another danger is that an attack on Iran could set off a global arms race - if the US flaunts the non-proliferation treaty and goes nuclear, there would be little incentive for other countries to abide by global disarmament agreements either. Besides, the Bush administration's message to its enemies has been very clear: if you possess WMD you're safe, and if you don't, you're fair game.


Iraq had no nuclear weapons and was invaded, Iran doesn't as well and risks attack, yet that other "Axis of Evil" country, North Korea, reportedly does have nuclear weapons and is left alone. It’s also hard to justify striking Iran over its allegedly developing a secret nuclear weapons program, when India and Pakistan (and presumably Israel) did the same thing and remain on good terms with Washington.


The most horrific impact of a US assault on Iran, of course, would be the potentially catastrophic number of casualties. The Oxford Research Group predicted that up to 10,000 people would die if the US bombed Iran's nuclear sites, and that an attack on the Bushehr nuclear reactor could send a radioactive cloud over the Gulf. If the US uses nuclear weapons, such as earth-penetrating "bunker buster" bombs, radioactive fallout would become even more disastrous.


Given what's at stake, few allies, apart from Israel, can be expected to support a US attack on Iran. While Jacques Chirac has blustered about using his nukes defensively, it's doubtful that France would join an unprovoked assault, and even loyal allies, such as the UK, prefer going through the UN Security Council.


Which means the wildcard is Turkey. The nation shares a border with Iran, and according to Noam Chomsky, is heavily supported by the domestic Israeli lobby in Washington, permitting 12% of the Israeli air and tank force to be stationed in its territory.


Turkey's crucial role in an attack on Iran explains why there's been a spurt of high-level US visitors to Ankara lately, including Secretary of State Condoleeza Rice, FBI Director Robert Mueller and CIA Director Porter Goss.


In fact, the German newspaper Der Spiegel reported in December 2005 that Goss had told the Turkish government it would be "informed of any possible air strikes against Iran a few hours before they happened" and that Turkey had been given a "green light" to attack camps of the separatist Kurdistan Workers' Party (PKK) in Iran "on the day in question."


It's intriguing that both Valerie Plame (the CIA agent whose identity was leaked to the media after her husband criticized the Bush administration's pre-invasion intelligence on Iraq) and Sibel Edmonds (the former FBI translator who turned whistleblower) have been linked to exposing intelligence breaches relating to Turkey, including potential nuclear trafficking. And now both women are effectively silenced.


The US public sees the issue of Iran as backburner, and has little eagerness for an attack on the country at this time. A USA Today/CNN Gallup Poll from early February 2006 found that a full 86% of respondents favored either taking no action or using economic/diplomatic efforts towards Iran for now. Significantly, 69% said they were concerned "that the U.S. will be too quick to use military force in an attempt to prevent Iran from developing nuclear weapons."


And that begs the question: how can the US public be convinced to enter a potentially ugly and protracted war in Iran?


A domestic terrorist attack would do the trick. Just consider how long Congress went back and forth over reauthorizing Bush's Patriot Act, but how quickly opposing senators capitulated following last week's nerve-agent scare in a Senate building. The scare turned out to be a false alarm, but the Patriot Act got the support it needed.


Now consider the fact that former CIA Officer Philip Giraldi has said the Pentagon's plans to attack Iran were drawn up "to be employed in response to another 9/11-type terrorist attack on the United States." Writing in The American Conservative in August 2005, Giraldi added, "As in the case of Iraq, the response is not conditional on Iran actually being involved in the act of terrorism directed against the United States."


Chew on that one a minute. The Pentagon's plan should be used in response to a terrorist attack on the US, yet is not contingent upon Iran actually having been responsible. How outlandish is this scenario: another 9/11 hits the US, the administration says it has secret information implicating Iran, the US population demands retribution and bombs start dropping on Tehran.


That's the worst-case scenario, but even the best case doesn't look good. Let's say the Bush administration chooses the UN Security Council over military power in dealing with Iran. That still leaves the proposed oil bourse, along with the economic fallout that will occur if OPEC countries snub the greenback in favor of petro-euros. At the very least, the dollar will drop and inflation could soar, so you'd think the administration would be busy tightening the nation's collective belt.


But no. The US trade deficit reached a record high of $725.8 billion in 2005, and Bush & Co.'s FY 2007 budget proposes increasing deficits by $192 billion over the next five years. The nation is hemorhaging roughly $7 billion a month on military operations in Afghanistan and Iraq, and is expected to hit its debt ceiling of $8.184 trillion next month.


So the white-knuckle ride to war continues, with the administration's goals in Iran very clear. Recklessly naïve and impetuous perhaps, but clear: stop the petro-euro oil bourse, take over Khuzestan Province (which borders Iraq and has 90% of Iran's oil) and secure the Straits of Hormuz in the process. As US politician Newt Gingrich recently put it, Iranians cannot be trusted with nuclear technology, and they also "cannot be trusted with their oil."


But the Bush administration cannot be trusted with foreign policy. Its military adventurism has already proven disastrous across the globe. It's incumbent upon each of us to do whatever we can to stop this race towards war.

måndag, februari 13, 2006

Afghanistan: Döm själv om orsak och verkan - Läs den belysande debatten!

---------------------------------------------------------------------------

Idag förbereder sig den fördubblade svenska ISAFstyrkan att åka ner till Afghanistan. Men inte på något fredsbevarande blåbaskeruppdrag i FNs regi, utan under NATOs befäl.

Afghanerna har heller inte välkomnat de utländska trupperna som befriare, så som vi hade hoppats och knappast heller sett till några förbättringar vare sig i sin egen säkerhet eller levnadsstandard.

Så är också de gamla krigsherrarna och knarkbaronerna tillbaka i politiken efter det fuskanklagade parlamentsvalet i höstas. Åter översvämmas världsmarknaden av heroin och opiumodlingarna blommar som aldrig förr. Samtidigt har talibanerna som en motreaktion gjort stora framgångar särskilt i de nordöstra delarna av landet på gränsen till Pakistan

Försvarsminister Leni Björklund menar nu att den svenska insatsen är bra också för vår säkerhet: "Vi motverkar att stater utvecklas till plantskolor för internationell brottslighet och terrorism", skriver hon i GP den 26 jan.

Men detta är verkligen en fråga om hönan och ägget, ockupation eller motstånd mot ockupation, och huruvida det är fred man i första hand eftersträvar och inte har någon dold agenda om att öva "våra pojkar" inför EUs nya insatstrupper år 2008

Den afghanska befolkningen har inte fått det bättre och hjälporganisationerna drar sig undan för undan ur landet på grund av den bristande säkerheten. Samtidigt som kostnaderna för den svenska ISAFstyrkan vida överstiger vad Sverige avsätter i humanitär hjälp till landet.

Däremot instruerar NATO i en särskild not på en hemsida (http://www.nato.int/issues/afghanistan_stage3/) att ISAF inte får förstöra landets opiumodlingar och heroinfabriker. Detta, Leni Björklund,.är knappast att bidra vare sig till vår egen eller det afghanska folkets säkerhet.


BELYSANDE debatt i Syöstran mellan Ulf Bjerén, Karlskrona och Heli Berg, riksdagsledamot (fp) ledamot av försvarsutskottet

Svenska soldater i Afghanistan. Att kriga för en lögn (1)

Harold Pinter hävdade i sin nobelföreläsning att de flesta politiker "inte är intresserade av sanning utan av makt...

För att kunna behålla makten gäller det att hålla folk i okunnighet, så att de lever i okunnighet om sanningen, till och med sanningen om sina egna liv. Därför är vi omgivna av en väldig gobeläng av lögner, som vi livnär oss på."

Som envar minns rättfärdigades invasionen av Afghanistan med att Osama Bin Laden, Al Qaida och talibanerna låg bakom attackerna 11 september 2001. Man försäkrade oss att det var sant.

Men allt fler i USA anser att det återstår att utreda vem som låg bakom attentaten och hur de kunde genomföras.

Vi vet att USA-administrationen långt i förväg varnades av flera länders underrättelsetjänster, samt att den efteråt förhindrade en regelmässig brottsutredning.

Genom Pakistans förre utrikesminister vet vi att regerings -tjänstemän från USA redan i juli 2001 informerade om att militära aktioner mot Afghanistan skulle inledas i mitten av oktober.

Efter händelserna 11 september erbjöd sig regeringen i Kabul att utlämna Osama Bin Laden till rättegång i ett tredje land, men USA:s regering var inte ett dugg intresserat av detta förslag, rimligen därför att det störde de redan färdiga planerna på att ockupera Afghanistan.

Vi vet också att ingen av personerna på de felnavigerande planen var afghan. Ändå angreps Afghanistan den 7 oktober 2001.

Beträffande händelserna 11 september måste frågan ställas, som de gamla romarna gjorde i dubiösa rättsfall: Cui bono - vem kunde dra fördel av brottet?

Vita huset hävdade att invasionen av Afghanistan legitimerades av självförsvarsrätten.

Men i de resolutioner som FN:s säkerhetsråd antog i efterförloppet till 11 september (1368 och 1373) hänvisas bara till "självförsvarsrätten i enlighet med FN-stadgan" och Afghanistan omnämns överhuvudtaget inte.

Även om kriget vore ett folkrättsligt tillåtet motanfall, så skulle det alls inte innebära att det vore legalt, enligt folkrätten och FN-stadgans artikel 51, att gå så långt som till att ockupera landet och tillsätta en lydregering. Och att bedriva krig drygt fyra år senare.

Men man försäkrade oss att det var rätt. Det var inte rätt. Det var ett oprovocerat angrepp på en suverän stat och på ett kulturfolk respekterat för sin stolthet och sin okuvlighet gentemot främmande ockupanter;

Det må vara britter, ryssar eller amerikaner. Det var ett krig och en ockupation baserad på lögner. Ett krig som hittills lett till minst fyrtio tusen civila afghaners död.

Till exempel påstods att ett syfte med ockupationen var att bekämpa narkotikahanteringen. Hur kan det då komma sig att opieodlingen enligt FN ökade med 1800 procent redan första ockupationsåret?

Det påstods att "illegala grupper" skulle avväpnas. Men faktum är att lydregimen bygger på dessa grupper, till exempel Norra Alliansen och krigsherren Dostums privatarmé.

Det påstods att mänskliga rättigheter skulle skyddas. Men tvärtom byggdes koncentrationsläger som Bagram och Guantánamo. Tvärtom tillämpas utomrättsliga avrättningar, tortyr och godtyckliga anhållanden.

USA bryter mot så gott som varje punkt i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, som artikel 3,5,6,7,8.

Sverige deltar, jämte ett drygt trettiotal andra länder (de flesta tillhörande Nato), i ockupationen av Afghanistan.

Den 6 december 2005, vid samma tid som de två första svenska soldaterna dog i detta krig, beslutade riksdagen att utvidga truppinsatsen till maximalt 375 man.

ISAF, där de svenska soldaterna ingår, är ingen "FN-styrka", som både riksdagsledamöter och svenska folket falskeligen bringats att tro. Det är en Natostyrka under falsk flagg. Så kör svenska soldater runt i vita jeepar, som enligt 1949 års Genèvekonvention ska vara förbehållet civila humanitära organisationer. De handlar därigenom i strid med intentionerna i folkrätten och ökar risken för attacker på humanitära organisationer.

Inte på hundra år har Sverige deltagit i ett angreppskrig på främmande mark. Nu sker det. Svenskarna i Natoledda ISAF är hjälptrupper åt USA, står under gemensamt kommando med USA:s Operation Enduring Freedom och sysslar bland annat med att samla in information, som kan användas i terrorbombningar mot skyddslösa byar.

Är "insatsen" i Afghanistan en prototyp för aktioner av den nya svenska krigsmakt som nu, utan offentlig debatt, håller på att ersätta det folkligt förankrade försvaret av svenskt territorium? Det finns skäl att frukta det.

Kräv att Sverige hämtar hem sina legosoldater från Afghanistan. Informera om att det som kallas utlandsinsats i Afghanistan i själva verket är medverkan i ockupation och kolonialkrig. Låt inte dina vänner eller barn dö för lögnen att ockupationen av Afghanistan är "humanitär" eller en "FN-insats".

Ulf Bjerén Sydöstran Debatt 2006-02-06


Motinlägg av Heli Berg

Därför är Sverige i Afghanistan (2)

Ulf Bjerén skriver i Sydöstran 6 februari om Afghanistan.

Artikeln är så full av felaktigheter att den egentligen inte är värd att kommentera, men eftersom debattören också påstår att riksdagsledamöter och svenska folket är förda bakom ljuset avseende de svenska insatserna i Afghanistan, vill jag försöka bringa lite klarhet i frågan.

Vid en av FN anordnad konferens i Bonn i december 2001 enades deltagarna om ett ramverk för Afghanistans politiska framtid. Deltagarna uppmanade samtidigt FN:s säkerhetsråd att överväga en insats av en FN-auktoriserad styrka.

Den 20 december 2001 antog säkerhetsrådet resolution 1386 där en internationell säkerhetsstyrka (ISAF) gavs mandat att under FN-stadgans kapitel VII stödja övergången till demokrati i Afghanistan.

Säkerhetsrådet har senare förlängt och utökat mandatet för den internationella styrkan. Det senaste mandatet hämtar sitt innehåll från resolutionerna 1386 och 1510 och sträcker sig till den 13 oktober 2006.

Alltsedan årsskiftet 2001/2002 har Sverige bidragit med trupp till Afghanistan. Landet är det sjätte fattigaste i världen och har de senaste decennierna drabbats av ockupation, inbördeskrig och terrorism. Lidandet för den afghanska befolkningen framstår till tid och omfattning som ofattbart.

Afghanistan är den tredje största mottagaren av svenskt bistånd, och om dessa biståndsinsatser skall kunna uppnå sin fulla kapacitet och genomslag är förutsättningen att man kan upprätthålla säkerheten i landet. Där har Svenska Isafstyrkan en viktig uppgift!

Jag anser att Sverige genom insatsen i Afghanistan dels visar prov på sitt fortsatt starka engagemang för långsiktigt konfliktförebyggande arbete, dels i konkret handling bidrar till att undvika en möjlig upprepning av de senaste decenniernas våldsamma utveckling i Afghanistan med allvarliga humanitära konsekvenser som följd.

Jag vet att denna åsikt delas av samtliga partier, utom vänsterpartiet, i Sveriges Riksdag.

Jag vill också i detta sammanhang understryka, att den säkerhetspolitiska situationen i Afghanistan och dess närområde är av stor betydelse också för säkerheten i Europa.

Debattartikeln av Ulf Bjerén är en djup kränkning mot alla svenskar som ofta med livet som insats arbetar i fredens tjänst.

Att kalla FN:s insats för "ockupation", att kalla våra soldater för "legosoldater", att påstå att Sverige deltar i ett "angreppskrig" är bara några av de oförskämdheter som artikeln är full av.

Jag är övertygad om att riksdagsledamöterna visste vilka beslut de fattade i Sveriges riksdag i december 2005, att utöka de svenska insatserna i Afghanistan är ett steg i rätt riktning.

Heli Berg, Sydöstran 2006-02-10M



Svar till Heli Berg

Svensk Afghanistantrupp deltar i ockupation (3)

I Sydöstran 10 februari angrep Heli Berg min artikel om svenska soldater i Afghanistan "Att kriga för en lögn". Vad som direkt slog mig var att hon, trots att min artikel enligt henne var "full av felaktigheter", inte påpekade ett enda sakfel.

Istället ägnade hon stort utrymme åt att slå in en öppen dörr. Visserligen är Heli Bergs påstående att Bonnkonferensen om Afghanistan uppmanade "FNs säkerhetsråd att överväga en insats av en FN-auktoriserad styrka" vilseledande.

Beslutet om bildandet av ISAF var ett angloamerikanskt initiativ. Till Sverige kom förfrågan om att delta till försvarsminister von Sydow från London och inte från FN.

Sedan är det en annan sak att FN i efterhand gett ISAF mandat för vissa aspekter av dess verksamhet. Om det är inte annat att säga än att FN-organisationen inte är rättvisans heliga väktare, utan en plats för makterna att göra upp.

"Dom däruppe har samlats i ett rum. Ni därnere låten hoppet fara" skrev Bertolt Brecht en gång med anspelning på schackrandet i Nationernas förbund.

FN-stadgan, en produkt av folkens segrar mot fascismens krigspolitik och baserad på kategoriskt förbud mot angreppskrig, är dock en plattform för försvar av folkens rätt.

Om FN-stadgan följdes som det var tänkt vore just angreppskriget i Afghanistan ett typexempel på en aggression som säkerhetsrådet skulle ingripa mot. Men att det inte går vet vi alla, eftersom USA är huvudangripare och kan blockera beslut i säkerhetsrådet.

Vad jag påpekade i min artikel var att ISAF, där de svenska soldaterna ingår, inte är en "FN-styrka" utan en Natotrupp, som arbetar i koordination och nu också med gemensamt kommando med USA:s ockupationsstyrka.

ISAF står alltså inte under FN:s ledning och dess verksamhet regleras inte av vad som anges i FN-stadgans kapitel fem om fredsbevarande uppdrag. Den som tvivlar beträffande ISAF:s karaktär kan gå in på dess hemsida, som avslöjande nog är en underavdelning av Natos.

Heli Berg tycker att det är oförskämt att påstå att riksdagsledamöter och svenska folket är förda bakom ljuset om ISAF:s karaktär. Men det har väl alla hört att ISAF är en "FN-insats"?

Riksdagsman Lars Ångström (mp) påstod det exempelvis i radio 19 november 2005 och i en intervju den 7 februari av Jarl Alfredius i Aktuellt talades om "FN-soldater" och "FN-insats". Så det Heli Berg menar vara oförskämt av mig att påtala är en ständigt upprepad offentlig lögn.

Det talas om "fredsbevarande styrka". Men vad är detta om inte krigspropaganda? Sverige har sänt en styrka från Särskilda skyddsgruppen SSG. Den är enligt TT, 9 december 2005, "Sveriges hemliga elitstyrka. Den består av specialutbildade yrkesofficerare och är Sveriges motsvarighet till brittiska SAS och amerikanska Delta".

Det är svenska kommandosoldater som finns i Afghanistan under Natobefäl. De är utbildade till att utföra offensiva uppdrag i fiendeland.

Sverige fördubblar nu styrkan i Afghanistan. Begäran kom även denna gång från Storbritannien och bakgrunden är att ISAF ska förstärkas och i högre grad axla stridande uppgifter på det att USA ska kunna överföra mer trupper till Irak där ockupationstrupperna är hårt ansatta av motståndsrörelsen.

Detta är alltså de svenska ISAF-soldaternas verkliga roll: Att som del i en internationell hyenebrigad i Natos koppel assistera USA i ett smutsigt krig för imperieintressen, olja, naturgas och geopolitik!

Det är att beklaga att Heli Berg inte ens vill vidgå att det pågår en ockupation när det så uppenbart är en blodig ockupation rättfärdigad av retorik som stinker av kolonialistisk ideologi om "den vita mannens börda".

Minns att det är utländsk inblandning som historiskt fört död, kaos och elände till Afghanistan. Sluta omyndigförklara folket i Afghanistan.

Ulf Bjerén, Sydöstran 06-02-20
New-look Afghanistan leaves mullah longing for days of Taliban
Globe and Mail, Canada MICHAEL DEN TANDT 2/10/06


KANDAHAR -- During the Taliban years, Mullah Saeed Ahmed says in a voice barely above a whisper, life here was good. People lived carefully, cautiously, and according to the laws of the holy Koran.

Now everything has changed.

"Men wore beards; they followed all the rules," he says, sitting cross-legged on a thin red cushion in a tiny room of the Ghos Saklin mosque in Kandahar's Herat Bazaar. "Now it's democracy. Whatever people want to do, they can do it. That's the difference."

Mullah Ahmed was born in this city 30 years ago and has lived here all his life. He's lived through the invasion of the Soviet army and its defeat at the hands of the mujahedeen, the subsequent civil war, the rise of the Taliban Islamists and their defeat at the hands of the U.S.-led coalition. And now, the Western-backed government of Hamid Karzai and the presence of NATO troops, including Canadians.

Like most Afghans, he looks a decade older than his age. His father was also a mullah. When he was 10, he says, he decided to follow in his father's footsteps. He studied hard in the Islamic schools and began his ministry at 22, four years before the Taliban fell.

"We carried on our work during the Taliban's rule, and we still do the same," he says through an interpreter.

Outside, in the bazaar, the scene is chaotic and noisy. Three-wheeled motor scooters compete for road room with motorcycles, bicycles, ancient tractors, trucks, fruit carts and an endless stream of Toyota taxis. Horns beep incessantly as the taxis jostle for position. Of late, they have become weapons for suicide bombers.

Mullah Ahmed knows who's responsible for the bombings, he says in the relative quiet of his aerie in the mosque, a thermos of tea on the faded rug in front of him. The bombers are not acting alone. "A lot of countries support them," he says. "There's Pakistan. And behind Pakistan is the United States."

Mullah Ahmed says he's not interested in politics. His main role is to preside over funerals, births and weddings. He leads the men in prayer. He interprets the Koran and conveys its message to the people.

But it doesn't make sense, he adds, that the Afghan government and its coalition allies can't defeat the insurgents. They were able to topple the Taliban so easily. The insurgents now have few weapons and must live in the mountains. "There are countries supporting them," he repeats.

American and Canadian soldiers are not wanted in Kandahar, he continues in the same polite, measured tone. They simply draw the suicide bombers into the cities, where they kill innocent Afghan people.

"They kill people in the cities, and children, just because the foreigners are here," he says. "If they were not here [the insurgents] wouldn't do it."

Before the foreigners came, he says, life was stable.

Everyone knew the rules. "Now, nobody knows whether they're going to die or not die, so they just don't care about anything. That's why I don't like democracy."

The suicide bombers cannot be true Talibs, he continues, because their actions violate the Koran.

"Talib means student," Mullah Ahmed says. "I am a Talib and I have never touched a gun." This is further proof that foreign powers are behind all the bombings, he says.

As for those who carry out the bombings, he says, they have been misled. "Someone poisoned the terrorists' ears.

They tell them that foreigners are not supposed to work here, that they are against Islam. So people who work with the Americans or foreigners, they get killed, and others die."

He sighs. "Maybe it's Pakistan. Pakistan doesn't want Afghanistan to go forward. I'm not sure why. We are in a dilemma." Whatever the cause of the conflict, Mullah Ahmed says, the people of Kandahar are afraid.

Even a month ago, refugees were still returning from abroad to build homes, work and invest money. Now, he says, they don't want to work here, because there's no security.

His mosque, one of about 200 in and around Kandahar city, has been here for more than 50 years, he says.

But he is thinking of moving on. "I want to go. Because there is nothing to carry on."

Mullah Ahmed yearns for a time when things were settled. "With democracy, a lot of things are going on, people are not following religion. During the Taliban time they had to follow the rules."

He knows what will solve Afghanistan's problems. "If the foreigners left, everything would be fine."

As we speak, the room slowly fills with half a dozen spectators, who sit silently and listen. Curious children peek in through the one window and flit away.

A few minutes later, with impeccable Afghan courtesy, Mullah Ahmed shakes a visitor's hand and bids him goodbye. "You are welcome to come back any time," he says.
The Taliban's bloody foothold in Pakistan
Asia Times By Syed Saleem Shahzad 2/8/06


KARACHI - By taking control of virtually all of Pakistan's North Waziristan tribal area on the border with Afghanistan, the Taliban have gained a significant base from which to wage their resistance against US-led forces in Afghanistan.

At the same time, the development solidifies the anti-US resistance groups in Iraq, Iran and Afghanistan, which will now fight under a single strategy.

The Taliban recently declared the establishment of an "Islamic state" in North Waziristan, and they now, through the brutal elimination of the criminal elements who previously held sway, in effect rule in the rugged territory.

As a tribal area, North Waziristan has always enjoyed significant independence from Islamabad, and even on the occasions when the Pakistani army has ventured into the area to root out foreign fighters or Afghan resistance figures, it has received fierce opposition, and in effect been forced to back off.

The Taliban and their supporters plant roadside bombs on the routes used by the Pakistani paramilitary forces, and virtually every day one or two vehicles are blown up. This measure is aimed to keep the security forces away from the actual tribal areas of Waziristan.

In short, the writ of the Pakistani political agent (the central government's representative) barely extends beyond Miramshah Bazaar and Wana Bazaar (the official headquarters). Everywhere else, the Taliban are calling the shots.

Asia Times Online has viewed a video disc released by the Taliban that illustrates their control in North Waziristan. The footage includes their bases, where thousands of youths are present, preparations for an attack into Afghanistan, and shots of criminals executed at a public rally staged by the Taliban.

The government of Pakistan has termed the executions "tyranny".

The video opens with pictures of the headless bodies of criminals strung up in Miramshah Bazaar, executed by the Taliban.

The next segment showcases the establishment of strong bases in which thousands of turban-clad youths can be seen with guns. Commanders scan the ranks and select a squad to launch a guerrilla attack on a US base in Khost province in Afghanistan.

They put on headbands with the wording "There is no God but the one God; Mohammed is the messenger of God."

The fighters emerge from their base at night and head for Khost. After a 30-minute battle, flames can be seen rising from within the US base. The squad returns before dawn.

The video also includes the "official" announcement of the establishment of an Islamic state in Waziristan (which includes the tribal area of South Waziristan)and a declaration of the Taliban's rule in North Waziristan.

This development confirms an Asia Times Online article describing how al-Qaeda and its allies - in this case the Taliban - would establish bases from which to coordinate and strengthen its global war against the United States

This announcement of an Islamic state is interpreted as a prelude.

Qaeda's Egyptian camp has retained its traditional decades-old ties with the Iranian regime. The real ideologue of the Iranian revolution of 1979 was Dr Ali Shariati, who was inspired by the Muslim Brotherhood's Syed Qutub.

Similarly, the Islamic Jihad of Palestine officially claims its inspiration from the Shi'ite Iranian revolution, despite being a completely Sunni Islamic group.

Al-Qaeda's link with Iran, although at a very low level, could prove critical in the coming months. Should Iran find itself sanctioned, or even attacked by the US, few states would dare to support Tehran.

Al-Qaeda, however, would seize the opportunity, asking in return that it be given its desperately needed corridor through Iran to link Afghanistan and Pakistan with Iraq and the Arab world.

A silent revolution

The Taliban video disc, which is a mixture of Pashtu and Urdu, maintained that criminals had been calling the shots in North Waziristan. They routinely abducted children and sodomized them, and they charged protection money from shopkeepers, from transport operators, and even for marriage ceremonies.

The gangs were headed by an Afghan, Hakeem Khan Zadran. They had various sanctuaries where drugs, women and alcohol were available.

The government, too, was claimed to have paid the criminals so that they would not interfere with official business.

But a turning point came last December. A group of Taliban fighters were heading to Khost to launch an operation in Afghanistan when they were stopped by some criminals demanding money for safe passage. The Taliban refused, and were allowed to pass.

However, a few kilometers further down the road the criminals fired a rocket and blew up the vehicle. Four Taliban belonging to the Wazir tribe were killed.

The incident outraged local supporters of the Taliban, who converged near Miramshah and warned people to leave their homes if they lived near criminals.

A raid was then conducted on one criminal sanctuary. In a fierce 15-minute gun battle, several gangsters were killed, some were seized and many fled.

Over the next three days, according to the video, the Taliban smoked out numerous criminals from their hideouts all over North Waziristan. Many were executed at mass rallies in Miramshah Bazaar.

The Taliban movement

In a similar manner, the Taliban emerged as a reformist movement against criminals and warlords in Zabul and Kandahar in Afghanistan about 16 years ago.

The Taliban have shown their muscles so powerfully in North Waziristan that Pakistani forces have just stepped away. It has now become a popular movement with the complete support of local tribes.

The Taliban have attracted thousands of foot soldiers from all over, including Arabs, Chechens, Pakistanis, Afghans, Uzbeks and local tribals.

North Waziristan is now their "Islamic state" and base from which to launch a summer offensive in Afghanistan.

According to Asia Times Online investigations, more than 100 suicide squads have been lined up for the summer assault. These squads have precise targets all over Afghanistan.

The Taliban leadership is also encouraged by the strong representation of Islamists in the new Afghan parliament as potential supporters.

The Taliban have already disseminated warnings to all the governors in the south and southeast of Afghanistan not to mobilize forces in search of the Taliban - or else they will face the music in the form of suicide attacks.

On Tuesday in the southern city of Kandahar, a suicide bomber attacked a guard post outside the police headquarters, killing 13 people and wounding 11.

Local Taliban commanders such as Mullah Dadullah are already in the field to sway Afghan tribes in the Pashtun heartlands of Afghanistan to be prepared for the offensive...


http://fredskoalitionen.blogspot.com

Demonstrera 18 mars på treårsdagen av Irakkriget
"USA ut ur Irak, inget svenskt stöd till USAs krig"
"Nej till svenska soldater i Afghanistan"
Ditt bidrag till utgifterna på Pg 4064380-1

torsdag, februari 09, 2006

Muhammedbilderna - mot krig och hets - tillsammans for fred!

-------------------------------------------------------------------

Vi motsätter oss alla försök till religionskrig. Idag
dör människor i upplopp som utlösts av europeiska
medias islamofobi.

Det verkliga kriget sker inte med teckningar utan med
västerländska soldater och torterare i Irak. Det förs med
västerländska vapen i ockupationen av Palestina.
Det förs mot byar i Afghanistan.

I den spända situation som skapats är det nödvändigt
att visa motstånd mot krigshetsare på alla sidor. Vi måste
förhindra att rasistiska och extremistiska krafter utnyttjar
situationen.

Fredsrörelsen och trossamfund behöver arbeta ihop
för att få ett slut på krigen och hetsen och använda
yttrandefriheten till något positivt, som kan skapa fred!
("Studenter mot krig" inför sitt möte framöver)


Först till Mellanösternkännaren prof Juan Cole´s kommentar till Rice´s (och Freiwald´s) insinuationer om att upploppen i t.ex Syrien blåsts upp av dess regering


Condaleeza Rice is a Liar
Blames Syria, Iran for Inciting Violence over Caricatures of Prophet


Secretary of State Condi Rice on Wednesday blamed Iran and Syria for inciting violence over the Danish caricatures of the Prophet Muhammad. The problem is that she is lying, and this irresponsible charge is another in a long series of propaganda ploys whereby the Bush administration manipulates public opinion in the United States. Reuters reports:


US Secretary of State Condoleezza Rice accused Iran and Syria, both at loggerheads with the west, of inciting violence over the cartoons for their own purposes.


Speaking at a Washington news conference with Israel’s Foreign Minister Tzipi Livni, Rice said: “Iran and Syria have gone out of their way to inflame sentiments and to use this to their own purposes — and the world ought to call them on it.”


She said nothing justified the violence and appealed to governments to urge calm.


“There are governments that have used this opportunity to incite violence,” she added, referring to Syria and Iran.


I have done keyword searches in the Foreign Broadcast Information Service of the CIA, which translates radio broadcasts and newspaper articles, for all of 2005 and 2006, using "Denmark and Syria." I found nothing from 2005 mentioning the caricatures in FBIS transcriptions of the Syrian press. The only things there for 2006 concerned the past week, which saw a violent demonstration in downtown Damascus.


I then did a similar keyword search in Lexis Nexis, which includes the BBC World Monitoring of the Arab press. I again found nothing for 2005. I print below what I found for 2006; the record begins only on January 31.


In short, it simply is not true that Syria has whipped up sentiments in the Arab world about the Danish caricatures. Neither the CIA, nor the BBC monitoring, nor any of the wire services, noticed any Syrian official saying anything at all about this matter until the past week!


Since Syria is ruled by a secular Arab nationalist Baath regime, this finding is not surprising. And what influence would Bashar al-Asad, a heterodox Alawite Shiite and a secular Baathist, have with his Sunni Muslim or orthodox Twelver Shiite neighbors?


It is being alleged that the Baath regime was behind the burning of the Danish embassy in Damascus, on the grounds that it could not have happened unless the police state allowed it. But things have gotten out of hand before in Syria, sometimes on a large scale.


It is likely that the regime allowed the initial demonstration, which radical Sunni Muslims took advantage of to torch the embassy. The Syrian regime hates radical Islam and doesn't like disorder, either. We cannot assume that the embassy burning was directed by the Syrian state. There is no evidence for it, and it actually doesn't make any sense. What would Bashar have to gain from that?


Rice and Bush have decided to get Syria, and are using the current crisis as a stick with which to beat it, and are lying shamelessly to the American public.


As for Iran, its embassy was active in Copenhagen pushing for an apology in fall of 2005, but I can't find in Lexis evidence of inflammatory statements until the past week. As I've said before, the Middle East official most concerned with whipping up this issue seems to be the Egyptian foreign minister.


In the past week, some Iranian officials have called for calm on the issue, rather than inciting it. Other officials, such as Supreme Jurisprudent Ali Khamenei, have in fact said harsh things, but only very recently.


Despite wild charges that the Iranian protege Hizbullah was behind the Beirut embassy burning, in fact the demonstration on Sunday was a Sunni demonstration. The Shiites don't seem to have been part of it. Robert Fisk speculates that Sunni fundamentalist forces from Tripoli and the Palestinian camps too advantage of it to push their own agenda, and the Syrian regime was taken by surprise.


You can only imagine the Karl Rove memo: "Anythin' happens in the Middle East, blame it on Syria and Iran. Works every time!"

Bakgrund (Gösta Tompuri)
Det fanns ingen anledning att publicera nidbilderna
på profeten. De saknar nyhets- och informationsvärde,
och något konstnärligt värde finns heller inte.


Inte heller behöver danska rasister bilderna för att
underbygga sin redan etablerade islamofobi.


Det är därför svårt att se någon annan anledning
till publicering än en medveten vilja att såra och
smutskasta. På Jyllands-Posten kan de heller inte
varit omedvetna om vad de gjorde eller vilka
konsekvenser detta kunde få.


De har ju till och med en egen Mellanöstern-
korrespondent som hade kunnat informera
redaktionsledningen om det olämpliga i tilltaget.
Kunskapsbrist kan man med andra ord inte skylla på.


Vad gäller yttrandefriheten så känner vi starkt
för trosfrid åt alla. Vi må bespotta våra egna
gudar, det är upp till oss själva. Men andras
gudar och profeter ska vi inte lägga oss i.
Lika lite som de ska lägga sig i kristenhetens
teologiska dispyter - vilket de i sin tur
faktiskt och bevisligen inte heller gjort.


Islam är faktiskt rätt bra på trosfrid, den är till
och med påbjuden i Koranen. Lagarna i de muslimska
länder som vi känner till förbjuder också
hädelse av kristna och judar. Någon Ecce homo-
utställning hade inte varit möjlig i något
muslimskt land. Kritiken och reformeringen av
islam må vi överlämna åt muslimerna själva.


Dessutom störs vi av dubbelmoralen i det hela.
Det finns ingen som helst yttrandefrihet när det
gäller att visa judiska rabbiner med kroknäsor
och bomber i håret. Inte för att vi på något sätt
sympatiserar med Ahmed Rami och Radio Islam, men
någon yttrandefrihet hade han bevisligen inte.


Tänka fritt är stort, tänka rätt är större
är det västerländska budskapet. Dessutom är det
uppenbart en brist på engagemang för muslimers
yttrande- åsikts- och demonstrationsfrihet.


Alla de tjusiga friheter tycks bara gälla Jyllands-
Posten och västerlänningar, muslimer må med
andra ord inte känna sig kränkta och i vilket fall
som helst får de inte uttrycka något i den vägen.
Jo, vi tar avstånd från ambassadbränningarna.


I ett bredare perspektiv så handlar det egentligen
inte om några nedriga teckningar i Jyllands-Posten.
Muslimer har bespottats och hånats i västerlandet
sedan anno dazumal. På senare år har de utsatts för
två korståg, Afghanistan och Irak. Med bland annat
lilla Danmark.som ivrig påhejare.


Att den danske statsministern dessutom vägrat
att ta emot en delegation av ambassadörer från
muslimska länder är betecknande för denna
ringaktning. Detta har skapat ett ackumulerat
vrede hos muslimer som inte avser några teckningar
utan den västerländska arrogansen i sig.


Det är lätt att bli förbannad över insinuationerna
om att upploppen skulle vara instigerade av
diverse diktatoriska regimer. Vad som
kännetecknar samtliga regimer i den muslimska
världen är viljan att stävja fundamentalismen.


Särskilt i Syrien där presidenten och regimen
uppfattas som direkt kättersk av ortodoxa
sunnimuslimer. Presidenten och maktklicken runt
honom är alawitisk, en underlig sekt av shiitisk
islam som omfattar cirka 10 procent av Syriens
befolkning. Och hur Assad junior skulle kunna
skapa upplopp i Indien, Bangladesh, Filippinerna,
Indonesien med mera begriper vi bara inte.


Att inget kan ske utan regimernas medgivande är
en annan märklig tanke som pressen i Sverige
framför med bravur. Är det då regimerna som
genomfört alla kupper mot sig själva? En fantastisk
tanke är ju att det var shahen av Iran som instigerade
den iranska revolutionen mot sig själv.


Eller att det var Assad senior som iscensatte
upproret i Hama som den syriska krigsmakten
fick nedkämpa genom att bomba sönder hela
staden. Eller att var det president Sadat som
arrangerade alla upplopp i Kairo mot sig själv.


Var det kungahuset i Saudiarabien som
mördade Feisal och orkestrerade alla
sprängattentat i Saudiarabien? Är det den
USA-kontrollerade regimen i Irak som står
bakom upploppen i Irak? Tanken svindlar.


Hur dum eller oärlig får man vara som journalist?
Tydligen finns det inga gränser, i ärliga länder
har man propagandaministerier som inte ens
låtsas vara fria. Vi kommer fortfarande ihåg när
till och med statstelevisionen i Sverige ryckte ut
och förklarade att det var en seger för demokratin
när president Jeltsin i Ryssland lät sina trupper
storma landets folkvalda parlament.


Och att det var en seger för demokratin när militären
i Algeriet ivrigt applåderad av väst ogiltigförklarade
det första fria valet i Algeriet. Att tänka fritt är stort,
att tänka rätt är större. Det är misstänkt likt just detta
som hela debaclet Jyllands-Posten handlar om.
Muslimer ska ha rätta och av oss godkända åsikter
för att få njuta yttrandefriheten.


Men visst har också den muslimska världen sina
varianter av Expressens Ulf Nilsson som inte är
så aptitliga. Problemet är bara att det finns alldeles
för många Ulf Nilsson på båda sidor

Men vi har betydligt fler sådana än vad de har



(TFF PressInfo # 232 Jan Öberg)

Jyllands-Postens teckningar är tendentiösa karikatyrer. De förknippar Profeten med terrorism, brottslighet och kvinnoförtryck. Ingen av bilderna skulle rimligen någonstans kunna fungera i dialog eller för ömsesidig förståelse eller för att åstadkomma den bildning som det finns stort behov av i förhållandet mellan danskar och muslimer. De är illvilliga.


Intensiteten i de negativa reaktionerna kan förvåna. Men om man ser karikatyrerna i ett samanhang av vår nutida globaliserade värld, är publiceringen av bilderna både tanklös och meningslös. Den avslöjar en fullständigt ofattbar brist på allmänbildning och god (journalistisk) uppfostran.


Den danska regeringen har tappat greppet

Värre är att den danska regeringen varken begrep affären eller behovet att på ett tidigt stadium begränsa skadan. Statsminister Fogh Rasmussen avvisade maningar till dialog och följde därmed ett mönster som etablerats också i Danmarks politik när det gäller Irak och invandrarfrågor: definitionsmässigt begår inte vi några misstag och vi behöva inte lära oss något av någon.


Om regeringen hade förstått världen och vår tid, kunde den ha betonat Jyllands -Postens rätt att publicera karikatyrerna men utnyttjat tillfället att starkt distansera sig från sådan kontraproduktiv kränkande verksamhet.


Statsministerns och utrikesministerns presskonferens på eftermiddagen den 7 februari bestod inte av mycket mer än en ny omgång självberöm utan minsta antydan av beklagande eller ursäkt eller försoning. Det faktum att statsministern betonade att han hade fullt stöd från George W. Bush - sagt i ett tal riktat till den muslimska världen - avslöjar att han har förstått beklagligt lite av den världen.


Varför detta är förtryckfrihet och inte tryckfrihet

Man måste välkomna att Jyllands-Postens chefredaktör har bett om ursäkt för det faktum att bilderna har provocerat och kränkt så många, han säger att det inte var meningen (30 januari 2006). Han hävdar att de publicerades som en del av "en pågående debatt om tryckfrihet, som vi sätter så stort värde på". Gott och väl - men hur fullständigt kulturellt blind kan man vara!


Tryckfrihetsargumentet är falskt. Att den fria pressen existerar är i bästa fall en kvalificerad sanning. Det sätt på vilket västvärldens huvudmedier behandlar vissa nutida frågor, som de egna regeringarnas deltagande i krig, är bara ett av åtskilliga exempel på självcensur och propaganda i maktens tjänst i stället för sanning och fri opinionsbildning.


Tryckfriheten har också alltid inneburit friheten att negligera och marginalisera - exempelvis den större sanningen om hur och varför miljarder människor fortsätter att leva i fattigdom. Och den har betytt en systematisk inriktning på regeringspolitiken mer än på det civila samhället.


För det andra innebär tryckfriheten ansvar. Den är inte detsamma som en rätt att förödmjuka, kränka, demonisera, förolämpa eller förtala. Både personlig mognad och kultiverat beteende handlar också om att göra sunda bedömningar och veta vad man ska säga och inte säga när - och varför. Journalister kan ju fortfarande visa respekt, vara hövliga, visa empati och vara anständiga när de har att göra med medmänniskor - eller kanske de inte kan det?


För det tredje vet var och en som rest utanför sin egen kultur att yttrandefrihet tillsammans med andra så kallade universellt godtagna normer, måste tolkas i ett sammanhang. Det finns inte någon kultur eller något samhälle som vill låta sig påtvingas utlänningars tolkningar. En generaliserad västerlänning - den som undervisar världen, men aldrig lär sig av den - skulle med kraft avvisa att i sitt dagliga liv få sig påtvingade muslimska eller hinduiska tolkningar av dessa normer.


Självförhärligande och institutionaliserad rasism

Jag är dansk medborgare som varit bosatt i Sverige i 33 år. Under kortare perioder har jag arbetat i Somalia, på Balkan, i Japan, Burundi och på annat håll. Det som skett i Danmark under de senaste cirka tio åren kan jag inte riktigt överblicka vare sig som dansk och eller som forskare.


Jag är rädd, jag skräms sannerligen, när jag funderar över följderna av vad jag skulle vilja kalla västvärldens självförhärligande civilisationsdominans och institutionaliserade rasism. Så genomträngande och så "naturlig" har den blivit sedan kalla krigets slut att varken danskar eller andra i västvärlden i allmänhet tycks se den.

Med kriget mot terrorismen är vi redan på god väg in i ett nytt kallt krig. Utan andra goda anledningar än den mänskliga dårskap som härrör från en kombination av kulturell arrogans och frånvaro av självkritik och empaty.


Jag tror inte en sekund att Mohamed-karikatyrerna och eller tryckfdrihetsargumentet är något annat än det sista halmstrået i en rad av kulturellt blinda förödmjukanden av icke-västerlänningar. De bygger på århundraden av förödmjukanden och okänsligheter mot "de andra". Vi har blivit kulturellt blinda och projicerar våra egna mörka drag på andra.

Så befriad från empati har dansk politik blivit att den danske utrikesministern Stig Moeller gång på gång använder bara ett enda ord: Oacceptabelt! - men inte om sin egen regerings politik mot invandrare eller dess deltagande i folkmord och massmord på det irakiska folket utan - ja, naturligtvis - om reaktionerna runt om i den muslimska världen.

Mer och mer under dessa timmar och dagar presenterar kommentatorerna Danmark som ett offer och de muslimska reaktionerna som överdrivna och iscensatta.


Få danskar och få danska massmedier verkar villiga att väcka de frågorna i deras bredare sammanhang och fråga sig huruvida Danmarks politik - Irak, invandrare, islamfientlighet - skulle kunna vara grundorsaken till allt detta.


De ser mitt land som en skurkstat och jag klandrar dem inte

Låt oss anta att danskarna och deras politiker fortfarande har lite god uppfostran och mänsklig mognad. I så fall skulle de erkänna att det nu är dags för blygsamhet, självreflektion, ursäkter och försoning. En civilisation som saknar allt detta är stadd i förfall och efterhand också farlig för sig själv och andra. Den blir en skurkcivilisation.


Dessa dagar fruktar jag att västvärldens kultur håller på att gå över till att sakna både empati, öppen debatt och mod att säga: Förlåt! Mitt hemland är nu en skurkstat i ögonen på miljoner medmänniskor. Fråga är inte huruvida detta är en rättvis bedömning av Danmark. Frågan gäller att den nuvarande danska politiken är ett huvudsakligt skäl till att dessa miljoner ser Danmark på det viset.


Det kan gott hända att vi nu bevittnar början av av glidning mot en exempellös katastrof.


http://fredskoalitionen.blogspot.com

Stöd demonstrationen den 18 mars på treårsdagen av Irakkriget genom ett bidrag till postgiro 4064380-1 tillhörande nätverket Fredskoalitionen

Mot krig, rasism och inskränkt demokrati - för fred och hela jordens överlevnad

söndag, februari 05, 2006

"Irakisk blindhet" i text och siffror som skrämmer

---------------------------------------------------------------------------

Washington D.C Iraq Blindness - 02/03/06 Robert Dreyfuss,


Medan Bush återupptar myten om Zarqawi och demokraterna lamt begär mer skyddsutrustning dras stridslinjerna upp för inbördeskrig i Irak


Det Irak som existerar i President Bush’s fantasi har aldrig varit mer skilt från det verkliga Irak. Där idag 160,000 USA trupper ockuperar en nation som glider in i ett inbördeskrig.


Bush’s Irak är en fantasi där de amerikanska styrkorna strider mot den fiende som slog till mot USA 11 sept. Men i verkligheten har mer än sex veckan passerat sedan Irakvalet, och stridslinjen för inbördeskrig nu dragits upp.


Det finns många parter i detta krig: militanta Irakfundamentalister, shia bundna till Iran, välbeväpnade kurdiska krigsherrar som planerar lägga under sig Kirkuk och dess olja, mäktiga sunniklaner och religiösa krafter i bitter motsättning till det shia-kurdiska blocket samt Baathisternas motståndsrörelse med ett starkt stöd bland sunnibefolkningen.


Ingen av de här styrkorna vill dock ha någonting att göra med Al Qaeda, Osama bin Laden eller Abu Musab Al Zarqawi. När det kommer till kritan har Zarqawis’ styrkor i Irak blivit nästan osynliga på den Irakiska stridshorisonten. Och varken Osama bin Laden eller Zarqawi har en chans att ta kontroll över Irak, vare sig USA avser stanna där eller inte.


Låt oss först ta en titt på den fiende som president Bush säger att vi slåss mot, och sedan på det verkliga Irak.


President Bush såg båda trött och defensiv ut då han gjorde ännu ett försök att sälja in sin misslyckade Irakpolitik. I sitt tal denna vecka försökte han återigen måla ut Usama bin Laden-Zarqawi axeln som Iraks inre fiende och blandade samtidigt in de mytiska massförstörelsevapnen.


"Terrorists like bin Laden are serious about mass murder and all of us must take their declared intentions seriously. They seek to impose a heartless system of totalitarian control throughout the Middle East, and arm themselves with weapons of mass murder", proklamerade Bush. "Their aim is to seize power in Iraq, and use it as a safe haven to launch attacks against America and the world"


Är fienden i Irak beväpnade upprorsmän som shiamilitanter, kurdiska krigsherrar eller arabnationalister? Nej, enligt Bush är det istället radikala Islam och dess ondskefulla ledare.


"Genom att tillåta radikala Islam att få igenom sin vilja, och lämna en skymfad värld att klara sig själv, visar vi alla att vi inte längre håller fast vid våra egna ideal eller ens vårt eget mod", varnade Bush. "Men våra fiender och våra vänner kan känna sig säkra: Förenta Staterna kommer inte att retirera från världen, och aldrig ge sig för det onda", fortsatte han.


Han tillade: "Segerns väg är den väg som tar hem våra trupper". Men han misslyckades samtidigt med att förklara hur man segrar mot en inbillad motståndare.


Så tillbaka till planeten jorden. I det verkliga Irak har utvecklingen gått från dåligt till värre. Sista veckan rapporterades att försoningsansträngningarna hade kollapsat i samband med 15 decembervalet. Dessa hade backats upp av Saudi Arabien, Jordanien, Egypten, FN, Ryssland och EU.


Men till sist placerades det hela inne i frysen eftersom de shiafundamentalistiska partierna i Irak som SCIRI, Dawa och Muqtada Sadr’s Mahdi Army nekade att ingå förlikning med vanliga sunnis och avslutade sina samtal med den sunnileddda motståndsrörelsen. Som Hamlet’s farbror, kejsar Claudius, sa: "When sorrows come, they come not single spies but in battalions."


Ändå värre nyheter. Enligt tidningen Al Zaman, en arabiskspråkig tidning som Juan Cole i sin blog Informed Comment bevakar, har de samtal som förekommit i hemlighet mellan USAmilitären och motståndsrörelsen brutit samman och avslutats. Varför?


Därför att motståndsledarna ville ha en tidtabell för de amerikanska styrkorna att dra sig tillbaka. Bland andra krav som inte var särskilt radikala önskade man en rekonstruktion av den irakiska armén, valövervakning i FNs regi och en upplösning av shiapartiernas religiösa miliser.


Under tiden kom exakt parallella krav från de officiella sunnipartierna och deras sekulära ickesekteristiska allierade vilka tillsammans vunnit 80 platser i det nya parlamentet. Dessa backade upp sina krav med att hota med öppen revolt genom civil olydnad. Civil olydnad i irakisk krigstid bär en mer våldsam prägel än den vi förknippar med Martin Luther King och Gandhi.


Iraks Islamska Parti är ett Muslim Brotherhood-länkat sunnireligiöst parti, som ingår i the National Accord Front och i sin tur är del av det 80-platsers block som också inkluderar ett sekulärt Sunninationalistiskt parti samt Iyad Allawi’s moderata grupp.


De ställde upp en rad krav som att upplösa miliserna,avsluta mönstret av dödsskvadron -aktiviteter, slumpvisa arresteringar och kidnappingar samt stärkandet av armén för att skapa säkerhet i Bagdad, avskedandet av den högershiaradikala inrikesministern och offentliggörandet av en ännu hemlig rapport om fängelsetortyren i Inrikesministeriets fängelser. Det Irakiska Islamiska Partiets (IIP) hälsning var: Acceptera budet, annars...


Det faktum att det Irakiska Islamiska Partiet kommer med dessa hot visar hur polariserat Irak blivit sedan valet. Bara för ett par veckor sedan hade IIP lekt med tanken att ingå i regeringen inom den Bagdadledda Shia-kurdiska alliansen.


Detta verkar alltmer avlägset eftersom även det moderata Muslimska Brödraskapet inom IIP inte vill riskera en brytning med den överväldigande sunniopinionen att shia är Irans förlängda arm och avser skapa en egen stat i södra Irak.

Nya irakiska opinionsundersökningar visar att den överväldigande majoriteten av sunnis och även de flesta Shia vill att USA drar sig ur Irak och hälften backar dessutom upp attacker på de amerikanska styrkorna.


Inget av detta avspeglades i Bushs tal till nationen. Ingenstans nämnde han att Irak befolkades av andra än ondskefulla varelser kopplade till al Qaeda. Och han nämnde inte ens, att han ett par dagar tidigare hade talat glatt om (enligt Irans Islamic Republican News Agency) att Abdel Aziz Hakim som blivit den största makthavaren efter valet i Irak.


Att denne nu har lagt fram ickeförhandkingsbara krav på att den nya regeringen intensifierar sitt krig mot motståndsrörelsen, fördubblar sina ansträngningar att gå emot Baathpartiet och i det nya Irak stärker sina ansträngningar särskilt för att via konstitutionen skapa en egen stat i södra och mellersta Irak.


Hakim är ledare för SCIRI och dess 20 000 starka Badr Brigad, vilken skapades, beväpnades och tränades av Irans Revolutionära Garde. Hans hårdföra linje som inbegriper att föra fram sin närmaste man Adel Abdul Mahdi till premiärministerposten verkar uträknad för att provocera fram en total brytning med sunnis i Bagdadregeringen.


Och hans signal om en syd-mellanirakisk stat parallell till den kurdiska i norr signalerar uppkomsten av en ny shiareligiös makt i mellersta Irak, som inte bara skrämmer sunnis utan också övriga arabvärlden.


Det är nog så dåligt att inget av denna polarisering reflekterats i Bush’s tal till nationen. Men värre ändå är att demokraterna lät Bush komma undan. En mening från New York Times dagen efter Bush´s tal säger allt....Tim Kaine, Virginias guvernör, ignorerade också Irak förutom kommentarer vid sidan om, att amerikanska trupper inte hade tillräckligt med kroppsskydd.


SKRÄMMANDE STATISTIK

US congress voted for an additional $70 billion to pay for the wars in Iraq and Afghanistan, driving the cost of military operations in the two countries to $120 billion this year, the highest ever.


Since Sept. 11, 2001 the effort to wage battle in Iraq and Afghanistan, in all, more than $400 billion will have been set aside or spent by the end of this year.


Most of the new money would pay for the war in Iraq, which has cost an estimated $250 billion since the U.S. invasion in March 2003.


Currently, the Defense Department says it is spending about $4.5 billion a month on the conflict in Iraq, or about $100,000 per minute. The current spending in Afghanistan is about $800 million a month or $18 000 per minute


USA koalitionen har 185,000 trupper i Irak och bygger
14 nya militärbaser och 4 nya flygbaser i landet för att
därifrån kunna dirigera obemannade bombplan.

30 000 (bodycount) - 180 000 (statistiskt)
irakiska civila har dödats sedan 2001

55 000 dödade motståndsmän

2 500 dödade USAsoldater

90 dagliga gerillaattacker

17 000 skadade USAsoldater

8% akut undernärda irakiska barn

67% iraker känner sig mindre säkra idag

82% iraker är starkt emot koalitionstrupperna

$35 miljarder minst i kostnad för återuppbyggnaden

$250 miljarder har Irakkriget kostat hittills

$4500 får en amerikansk soldat i lön

$350 får en irakisk soldat i lön

0 st WMD har hittats

70 journalister har dödats

250 utlänningar har kidnappats

5 utlänningar kidnappas per månad

70% av avloppsledningarna är dåliga

50%av irakerna har inte tillräckligt med el

20 dödas var månad av oexploderade minor

20% inflation under 2005

50% beräknad arbetslöshet


Kom ihåg demonstrationen på treårsdagen av Irakkriget 18 mars!
Demonstration från Götaplatsen kl 13 under "USA ut ur Irak - Inget svenskt stöd till USAs krig" bl.a