tisdag, maj 30, 2006

Det är knappt man tror sina ögon: "Stolt svensk presentation av insatsförsvaret"


Under Pingst erbjöd det svenska försvaret flyguppvisningar nere vid Göteborgs hamn och man fick uppleva verklig strid med avsikt att locka till sig ungdomar till det nya svenska insatsförsvaret.


Där var visningar av verklig strid, tanks och stridsflygplan och små barn fick känna på skjutvapen som små söta flicksoldater räckte fram.


Inte för att särskilt många av oss vet vad detta insatsförsvar egentligen innebär, utom möjligen att två svenska soldater i Afghanistan redan fått sätta livet till. I en amerikansk ockupation av landet som inte har det ringaste med vårt eget försvar att göra. Snarare tvärtom.


På en stor filmduk kunde vi se Stefan Sauk intervjua Jan Jonsson som är den som rapporterar om den svenska ISAFstyrkan under NATO i Afghanistan för Riksdagens försvarsutskott. Eller rättare, som har beskyllts av Allan Widman (fp) för att inte ha rapporterat alla incidenter de råkat ut för förutom då fyra svenska soldater råkat ut för en vagmina, där två av dem dödades och två skadades.


Vi andra skall samtidigt förmås tro att med "det nyas svenska insatsförsvaret" vi hjälper afghanerna genom vår insats. Vilket verklighetens ilskna kravaller nyligen i huvudstaden Kabul mot USAsoldater i staden och utlänningar över huvud taget ställde på huvudet.


Idag gäller inte längre försvar av Sverige, utan soldaterna får skriva på för en framtida utlandstjänst under EU/NATO, vilket hittills inte har gått upp för särskilt många av oss. Inte heller för ungdomen, vilket föranlett denna uppvisning.


Det är i sammanhanget lätt att dra paralleller med USA inför Irakkriget. Då värvade den amerikanska militären ungdomar med häftiga helikopterlandsättningar i de fattigare stadsdelarna och la upp avancerade krigsdataspel på webben, som gick ut på att förgöra så många "terrorister" som möjligt.


Vilket senare fick många av de amerikanska soldaterna i Irak att uppleva samma häftiga känsla under kriget som om de fortfarande spelade dataspel. Särskilt som de fick instruktioner att skjuta på allt som rör sig enligt en nyligen visad film i TVprogrammet Agenda. Det gällde då att dehumanisera "fienden", ungefär som att spela dataspel.


Samtidigt körde i Afghanistan ett av USAs militärfordon rakt in i en bilkö i huvudstaden Kabul, människor dödades och detta utlöste kravaller. En uppretad folkmassa började kasta sten mot soldaterna, med påföljd att USA-trupperna öppnade eld och ännu fler människor dödades.


Kravallerna spred sig då genom staden och folk ropade "Död åt USA", misshandlade en person med västerländskt utseende, plundrade butiker, brände polisbilar och vandaliserade byggnader, däribland en som tillhörde en västerländsk biståndsorganisation.


I en annan del av landet pågick samtidigt sorgearbetet efter att USA bombat ihjäl civila afghaner i en by.


Människor i landet tar idag avstånd från den afghanska regeringen och närmar sig talibanerna, vilka nu ändrat sin taktik.


Läget håller snabbt på att utvecklas till ett massivt motstånd mot den utländska närvaron i Afghanistan. Detta gäller även de svenska soldaterna, vilka oavsett intention likafullt lyder under NATOs befäl i USAs krig i landet.


Istället för att ställa sig på de svaga ländernas sida så stödjer Sverige ockupanterna vilket bäddar för framtida terroristdåd även här i landet.


Samtidigt har det idag inom det svenska försvaret höjts röster om hur allvarligt det är att man under utbildningen av våra svenska soldater inte får lära sig, hur verkligheten ser ut därute i fält.


Den svenska försvarsmakten försöker istället popularisera utlandstjänsten enligt amerikansk modell, samtidigt som äldre svenska officerare kräver bättre pensionsvillkor för sina efterlevande ifall de skulle dödas under utlandstjänsten.


Många av oss lever fortfarande kvar i föreställningen att vi här i landet bara befattar oss med FNs blåbasker-uppdrag enligt regelboken. När istället det svenska "Försvaret" är ett missvisande namn på den styrka vi betalar 40 M årligen till för krigstjänst ute i världen.


Det har nu avslöjats att efter att de två svenska soldaterna dödats i Afghanistan i november förra året förekommit minst tre ytterligare attentatsförsök det senaste året, utan att ledamöterna i riksdagens försvarsutskott fått någon vetskap därom.


Förra sommaren, i juni 2005, utsattes svenska soldater för en attack som hittills hållits hemlig. En fjärrutlöst bomb exploderade under en Landrover med två svenska Isaf-soldater i framsätet i centrala Kabul


Hur länge till tror regeringen och den svenska försvarsmakten egentligen att de kan undanhålla den svenska befolkningen sanningen?


Det som kan rädda oss från ett kommande helvetete även för oss i Afghanistan är att åter ställa upp på de fattigas och förtrycktas sida i verkliga FNmissioner - inte under krigsherrarna.



Mejl från en uppmärksam medborgare:


Jag satt igår och läste GP. när jag slog upp sidan 9 och såg försvarets halvsideannons trodde jag knappt mina ögon:


FÖRSVARSMAKTEN PRESENTERAR STOLT NYA INSATSFÖRSVARET dvs elitstyrkor som kan ställas under Natobefäl i t.ex Afganistan


PÅ STORA SCEN:
väpnad strid

RUNT STORA SCEN:
minfält provskjutning

så där höll det på.


På lördag inbjuder alltså försvaret till en gratis lördagsunderhållning för alla göteborgare i frihamnen. temat tycks vara förhärligande av krig,


minfält och flygbombningar. Kolla in annonsen om ni inte sett den, otroligt osmaklig och stötande. Själv är jag bara en sk vanlig medborgare,


inte med i någon fredsorganisation, men annonsen fick mig att snabbt leta upp ett nummer til svenska freds och där står jag nu. vi har avtalat


att vi ska uppmana alla att komma dit. träffas vid älvsnabbens hållplats frihamnen (där försvaret ska hålla till) mellan kl 12.30-13


Svenska Freds kommer att ha banderoller, Kristna Freds ska komma och jag hoppas ni ska dit! Ta med massor av folk och egna banderoller


Sprid detta bland alla ni känner, så kanske det blir en del oväntade besökare för försvaret.

OBS försvarsjippot har fri entré, hehe


Gå in på www.mil.se eller www.forsvarsmakten.se


Jan Guillou Aftonbladet 2006-05-28 (utdrag)
Sverige hjälper USA i krigsplanerna mot Iran genom att träna ubåtsbekämpning i San Diego USA


Vi har tränat den amerikanska flottan att uppspåra och bekämpa sådana ubåtar som Iran - och Kina - disponerar över. Ubåten Gotland är sedan mer än ett år stationerad i den amerikanska flottans bas i San Diego och övningarna har visat att Gotland varit ytterst svårfångad och att den amerikanska flottan skulle ha utsatts för oerhörda förluster om det inte varit övningar utan ett verkligt krigsfall.


Förklaringen till den tekniska eftersläpningen för den amerikanska förmågan till ubåtsbekämpning kommer sig av att USA för mer än tjugo år sedan helt och hållet övergick till atomubåtar. En atomubåt har en eller två bullrande kärnkraftsreaktorer ombord. En dieselelektrisk ubåt som de svenska i Gotlandsklassen eller de iranska eller kinesiska i Kiloklassen är oerhört mycket tystare än en atomubåt.


Iran har tre ryskbyggda Kiloubåtar, jämförbara med Gotland, som numera tycks vara bestyckade med den ryska supertorpeden Schkval, överlägsen all motsvarande teknik i väst. Sådana torpeder kan sänka ett hangarfartyg.


fredskoalitionen@yahoogrups.com (logga in genom att skriva: fredskoalitionen-subscribe@yahoogroups.com och gör sedan retur svarsmailet.

pg 4064380-1

medlem 100 kr
student 50 kr
förening 200 kr

söndag, maj 28, 2006

Svenska soldater riskerar livet för Bushs krig i Afghanistan medan försvarsmakten gör reklam för utlandsstyrkan och Bodström för CIA


Aftonbladets och DNs intressanta rapportering om de svenske i Afghanistan, men först Brevväxling mellan Afghanistansolidaritets Stefan Lindgren och insatschefen generallöjtnant Jan Jonsson (foto DN)



När riksdagens försvarsutskott fick sin föredragning om säkerhetsläget i Afghanistan, torsdagen den 18 maj, informerade man om att den danska observatörsgruppen blivit beskjuten. Däremot berättade insatschef generallöjtnant Jan Jonsson ingenting om granatattacken mot de svenska soldaterna.


- Jag hade inte lyckats verifiera huruvida det var riktat mot de svenska soldaterna eller inte. Det kunde lika gärna ha varit en strid mellan två fraktioner där vi hamnade emellan, förklarar han för DN.


Nu har följande brev ankommit från Överbefälhavaren (genom generallöjtnant Jan Jonsson) till Föreningen Afghanistansolidaritet. Visserligen framgår inte vad brevet svarar på, men när det gäller så höga militärer får man vara tacksam ändå.

=========================================

Bäste Stefan


ISAF som är en NATO-ledd styrka till stöd för stabilisering och säkerhet i Afghanistan arbetar under ett FN-mandat. ISAF är enligt folkrätten inte att anse som en ockupationsmakt. Avtal finns dessutom med den legitimt tillsatta regeringen i Kabul. Där så är lämpligt och möjligt deltager ISAF i uppbyggandet av de inhemska, afghanska polis- och militärstyrkorna.


Med vänliga hälsningar

Jan Jonsson
Generallöjtnant

===============================================

Oavsett frågorna är svaren väldigt entydiga.

Situationen är ju lika solklar som den var t ex när ett annat land i enlighet med ett vänskapsfördrag med Afghanistan, i full enlighet med folkrätten, på värdlandets begäran införde en temporär kontingent till stöd för stabilisering och säkerhet i Afghanistan. (Sovjet)


Det temporära kontingenten var enligt folkrätten inte att anse som en ockupationsmakt. Avtal fanns med den legitimt tillsatta och av FN erkända regeringen i Kabul.


Där så befanns lämpligt och möjligt deltog den utländskas kontingenten i uppbyggandet av de inhemska, afghanska polis- och militärstyrkorna.


Alltsammans klart som korvspad. Generallöjtnant Jonssons argument duger lika gott som försvar för USA:s ockupations som för Sovjets 1979-1988. Med så skarpa hjärnor i ledningen kan man ju tänka sig Sveriges chanser vid ett utländskt ockupationshot.


Med tanke på det svenska försvarets "ökade internationalisering" ökar sannolikheten att trupperna inte alls är hemma om det skulle hända Sverige något.


Glistrups berömda försvarsmodell, som begränsade sig till en telefonsvarare med orden "Vi ger upp" framstår då som ett jämförelsevis välrustat alternativ.



http://paktribune.com/news/index.php?id=145039
Kabul Sunday May 28, 2006

.........................
As many as 365 people, mostly militants, have died in an upsurge of violence since May 17, according to Afghan and coalition figures. Because of the difficulty of accessing the scenes of combat, those figures could not be confirmed independently.


Abdul Qadar Noorzai, the director of the Kandahar office of the Afghanistan Independent Human Rights Commission, said Afghans who had fled their small village of Azizi told him that about 25 family members died in one mud-brick home and that nine others perished in the village’s religious school, or madrassa, during a strike this week by U.S. warplanes.


About 11 civilians were wounded in total, he said, and villagers reported burying about 35 "unknown people" -- meaning militants from outside their area.


The estimate of 34 deaths more than doubles the number of dead civilians given by the governor of Kandahar and President Hamid Karzai, who said that 16 people had died.



Hellre knark än krig
Aftonbladet Peter Kadhammar


2006-05-14
Medan svenska soldater och diplomater ansvarar för uppbyggnaden av säkerheten i norra Afghanistan flödar narkotikan ut ur landet, upp genom Centralasien och vidare till Europa. I det område där svenskarna har övertagit ansvaret slår produktionen av opium alla rekord. Skörden ökade förra säsongen med 334 procent.


Detta får omedelbara konsekvenser i Sverige och övriga Europa. Priset på heroin har aldrig varit så lågt som nu. Vallmon blommar på den heta, torra prärien i Balkhprovinsen, den prunkar på välvattnade åkrar omgivna av gröna chenarträd som ser ut som stora lönnar, och pundarna blir allt fler och dör som aldrig förr i Malmö, Göteborg och Stockholm, men också i provinsstäder som Eskilstuna och Norrköping.


Sambandet är enkelt och entydigt. Så vad gör Sverige i Afghanistan?

Under några dagar har vi rest med patrullerande soldater och den svenske diplomaten på plats, Per Normark, för att försöka förstå den saken. Med Normark, en före detta yrkesofficer i 40-årsåldern, åkte vi i konvoj till huvudstaden Aybak i Balkhs grannprovins Samangan. Vi hade skyddsvästar på oss och åkte i tre Toyota Landcruisers med svenska soldater beväpnade till tänderna.


Aybak är en sömnig och dammig håla med 60 000 invånare. Normark skulle träffa provinsguvernören Shabaq, vars kontor var inrymt i en tvåvåningsbyggnad målad i rosa och med ljusgröna kolonner och knutar. Sex uttråkade poliser satt i entrén. Deras kalasjnikovs låg på ett bord med vit duk och där hade de också lagt sina nymålade grönvita hjälmar, som blivit kvar efter den näst senaste invasionsarmén – den sovjetiska – i detta plågade land.


När Normark kom reste de sig hastigt och stod i något som liknade givvakt. Normark har titeln ”politisk rådgivare” i de fyra nordliga provinserna Balkh, Samangan, Jowzjan och Saripul. Han är en man med stor men informell makt. Normark kan stöta på biståndsorganisationer och regeringen nere i Kabul om guvernören i Aybak behöver pengar, vilket han alltid gör.


Guvernör Shabaq, en kortväxt fryntlig herre, tog emot på sitt kontor, ett mörkt rum med nio små glasbord och soffor och fåtöljer längs väggarna. På skrivbordet hade han en liten jordglob som jag senare förstod är standardgåva från någon hjälporganisation till guvernörer, viktiga byråkrater och politiker.


Den svenske diplomaten började försiktigt och artigt att utfråga den afghanske guvernören. Efter en stund kom de till den viktigaste frågan narkotikan.
– Vi fokuserar på att förstöra opium i alla distrikt, sa guvernör Shabaq.
– Mycket bra, sa Normark och skrev i en liten svart anteckningsbok.
– Överallt dit vi kan köra med bil är opiumfälten förstörda.
– Mycket bra.
– Men i Balkh finns så mycket opium! Samma sak i Saripul.
– Mmm.


Jag återger detta möte därför att det illustrerar hur Sveriges uppdrag ser ut. Normark antecknar, sammanställer information och vidarebefordrar önskemål om mer bistånd. Den allt avgörande frågan, den om opium, kan han inte göra något åt, och får inte heller försöka.


Därför sitter han och tar tacksamt emot det sensationella beskedet att opiumodlingarna i provinsen Samangan i stort sett är utrotade, trots att odlingen här enligt FN:s statistik tredubblades förra säsongen.


Det är inte så att Per Normark är en blåögd svensk som åker runt och tror på allt han får höra. Han träffade även en lokal politiker, som också sa sig vara en hängiven kämpe mot opium. – En ärkeskurk! sa Normark efter mötet.


Men Normarks uppgift är att så att säga uppmuntra de goda krafterna i norra Afghanistan. Om man ska se till konkreta resultat tycks denna strategi vara ett svårslaget misslyckande.


Under talibanernas sista år vid makten ströp de produktionen av opium. År 2001 producerade Afghanistan blott 185 tusen ton opium. Det märktes omedelbart i till exempel Malmö, där priset på heroin fördubblades. Förra året producerade Afghanistan 4,1 miljoner ton opium. Det var 87 procent av världsproduktionen. Priset på heroin i Malmö är så lågt att langare klagar på att det inte lönar sig deala längre.


Vi åkte från Aybak tillbaka mot Mazar i Sharif på Route 5, en väg som ryssarna byggde på 1970-talet. Stora delar av vägen var asfalterad, på vissa sträckor höll man på att lägga asfalt. – Det är ett biståndsprojekt att laga vägen, sa Normark. En bra väg underlättar handeln. Han tillade: Opium åker med där.


Förklaringen till rekordproduktionen är bland annat att de krigsherrar som var USA:s allierade mot talibanerna försörjer sig på opiumodling. Efter talibanernas fall har de fått fritt fram, samtidigt som talibanerna i söder också handlar med opium för att finansiera sitt krig mot amerikanerna och deras allierade.


Att bekämpa narkotikan är den enskilt viktigaste frågan. Men det gör vi inte. Det ingår inte i vårt uppdrag. Hur det går ihop förstår jag inte. Men att bekämpa narkotikan är förstås farligt, sa Per Normark.


Svenskarna rör sig i ett område som anses lugnt men ”oförutsägbart”. På resan till Aybak passerade vi Kholm, en liten by med butiker i skjul längs vägen och en underbar oas med träd som bar fikon, mandel och granatäpplen. Där hade norska soldater blivit beskjutna en vecka tidigare.


De tre svenska bilarna körde kloss inpå varandra och gruppchefen i min bil, Linus, sa åt chauffören Joel att strunta i plåtskador och köra för allt han kunde om vi blev beskjutna.


Jag skriver bara deras förnamn, för det är en svensk säkerhetsåtgärd att soldaterna bara har förnamnet på namnbrickan. Så att terrorister inte ska hämnas på dem i Sverige. Låter det märkligt? Det är mycket som är märkligt. Det är som om själva den svenska missionen i Mazar i Sharif ännu inte har hämtat sig från förvåningen att vara med i ett storpolitiskt äventyr under amerikansk ledning. Är det sant!


Har vi svenskar fått ansvaret för hela fyra provinser i norra Afghanistan, som ett led i kampen mot … terrorismen? Är detta på allvar? Inte riktigt. Försvarsmakten köpte till exempel billigast tänkbara containrar i Turkiet som bostäder. När de efter mycket krångel kom fram regnade det in, handtagen lossnade och det fanns inte tillräckligt många så en del soldater bor fortfarande i stekheta tält. Det turkiska köket fungerar fortfarande inte. Ökenuniformerna, impregnerade mot de aggressiva sandflugorna, var försenade en och en halv månad.


Det finns tolv duschkabiner för 250 personer i ett klimat där det nu kan bli uppåt 40 grader i skuggan. Personalen får dela på 23 toaletter vilket major Ingvar Eriksson från Boden betecknar som ett säkerhetsproblem. I dagarna har vi haft en magsjukeepidemi. Den kan hänföras till bristande hygien. Vi har för få toaletter och tvättutrymmen. Jag hörde få soldater som klagade. Men den svajiga och töntigt byråkratiska planeringen är ett symptom på en större oklarhet.


Den svenskatruppen ingår i Isaf som är en Natoledd styrka. Den är här på FN-mandat och inbjudan av Afghanistans regering. Amerikanernas jakt på talibaner och terrorister nere i söder heter Operation Enduring Freedom och påstås vara något helt annat.


Men självklart hänger det ena ihop med det andra. Om inte svenskarna – och andra länder – vore här skulle amerikanerna själva få patrullera området. Nu behöver de bara kolla så att svenskarna gör rätt.


På den svenska basen utanför Mazar i Sharif finns en ständig representant för State Department, amerikanska utrikesdepartementet. Den amerikanske representanten har eget kontor och är med på de flesta möten. Per Normark tycker inte att det är ett dugg konstigt.


– Amerikanerna har satsat så mycket i Afghanistan så de vill veta vad som pågår. Jag ser det från den positiva sidan. Amerikanerna ger oss information som vi annars inte skulle ha.


Chefen för den svenska insatsen, överste Bengt Sandström, säger att amerikanen aldrig lagt sig i svenskarnas beslut. Men Sandström har på omvägar fått veta att den förre amerikanske representanten – det kommer en ny om ett par veckor – var ”imponerad” av hur svenskarna tog över från britterna i Mazar i Sharif.

– Det vet vi för att rapporten överlämnades till vår ambassad i Washington.Kul

Visst är det roligt att USA tycker att Sverige är duktigt, men det visar också att detta uppdrag, trots att det formellt är så tydligt, blir lika handfast som en hägring i öknen.


Den organisation Sverige leder kallas PRT, Provincial Reconstruction Team.-Operation Enduring Freedom (amerikanerna) ska slå sönder terrornätverken. PRT ska bygga upp landet, sa överste Sandström. Men vem är terrorist och vem bygger upp landet?


Den 25 november förra året small en bomb 800 meter från Camp Northern Lights” som den svenska basen heter. Två svenska soldater som passerade i bil dödades. Vem dödade dem? Polisutredningen har gått i stå, sa överste Sandström. Vid attentatsplatsen börjar stadsbebyggelsen med låga, bruna hus av lera och små affärer och verkstäder öppna mot grusvägen.


– Alla vet vem som gjorde det. Men ingen säger nåt, sa Linus, som var chef i bilen till Aybak. Vem är terrorist och vem är vän?


En av de viktigaste makthavarna i svenskarnas område är general Dostum, milisledaren som bytt sida fler gånger än någon kan räkna. Men han stod på USA:s sida mot talibanerna och får därför vara ifred. Dostum är anklagad för svåra krigsförbrytelser, bland annat för att ha stekt/kvävt talibanska fångar i slutna containrar.


Per Normark berättade om ett möte med Dostum i februari. Det gällde inlämning av vapen. Sedan stod han i baren och serverade oss drinkar. Men några vapen serverade han inte. Dostum har lovat att lämna in vapen. Men han gör det inte, sa Normark. Vad ska svenskarna göra åt det? De kan bara be, precis som de ber att krigsherrarna, knarkbaronerna och de fattiga bönderna ska sluta att odla opium och smuggla det till Europa.


Den allt överskuggande frågan i Afghanistan är så känslig och farlig att svenskarna bokstavligen blundar för den. Vi skulle följa ett svenskt militärt observationsteam i provinsen Saripul under några dagar. När vi reste dit, i militär konvoj, sa Johan, en kapten: Ser vi opiumfält stannar vi inte.


Vi vill inte förknippas med opiumbekämpning. Många av de attacker som sker kan förknippas med opium att man har kommit för nära. Det vill de inte.


”De” är knarkmaffian. Vi såg ett litet opiumfält och svenskarna körde förbi. Att bekämpa opium är de afghanska myndigheternas uppgift. Tyvärr sker det inte.


De svenska soldaterna i Saripul, knappt 20 man, hade hyrt ett par hus inne i stan. De bodde granne med en ökänd krigsherre, som de dock inte ville tala om enär ämnet var känsligt. En kapten vid namn Magnus ledde gruppen och jag antar att dessa soldater är något av det finaste Sverige har.


De var extremt vältränade och man fick knappt plats i bilarna på grund av alla vapen. Några av dem var rena Rambofigurerna, men bara till det yttre, för de var inte ett dugg macho eller krigiska. Tvärtom var de försiktiga och ödmjuka och hängivna tanken att göra något bra i Afghanistan.


Vi reste upp i bergen, genom landskap som skiftade från gröna dalar med fält av blå blommor som låg likt ett skimmer över landskapet, över stenöken, förbi lerberg, skifferberg, sandberg och berg av sten som ingen av oss kunde namnet på, hela tiden på en väg där dammet låg likt mjöl som virvlade upp i tjocka, kvävande moln, en väg där stenar stack upp i mjölet så att bilen ständigt krängde. Färden var drygt nio mil. Den tog sju timmar.


Vi kom fram till byn Pasni. En polispostering, några byggnader av brun lera, låg i norra utkanten. Den afghanska flaggan slokade på en hemmagjord stång. En åsna skriade. En polisman satt på en jordslänt och beklagade att de bara hade en bil, chefens. Vid utryckning får poliserna gå. Det kan ta tre dagar att komma dit de ska. Polischefen Najibullah satt på golvet i sitt tjänsterum. Kapten Magnus gick in och satte sig och förhörde sig försiktigt om situationen i distriktet.


Polischefen berättade om översvämningar, marktvister och om att en del människor är villiga att lämna ifrån sig vapen. Under de två dagar vi reste med Magnus och hans män lät han mig ställa frågor också. Jag tyckte nästan synd om honom, för så fort jag kom in på den allt avgörande frågan, opium, visste jag att Magnus blev orolig. Opium är utanför hans område. Han ska inte röra det. Och förresten sa alla jag frågade att man har slutat odla opium eftersom regeringen bett dem. (Svenskarnas afghanske tolk log åt dessa försäkringar.)


Till slut fick jag intrycket att dessa sympatiska soldaters viktigaste uppgift var att vinka genom bilrutorna och dela ut fotbollar till skolbarn. Ändå, och detta är ytterligare en paradox, finns inte mycket val. Vad ska svenskarna göra? Åka hem och låta afghanerna sköta sitt land själva?


Varenda afghan jag talade med sa att då blir det inbördeskrig igen. Så medan vi deltar i att stabilisera Afghanistan blommar vallmon, knarkbaronerna blir rikare och rikare, och för att inte störa ordningen tittar Sverige åt andra hållet.

Krigsherren Atta har blivit guvernör och ”samarbetar” med svenska Isaf-styrkan

20060515 (foto AB)
MAZAR i SHARIF. Guvernör Mohammad Atta skrattar hjärtligt när jag tar upp den gamla historien med polischefen. Den är för rolig! Atta sitter i en fåtölj med snidad guldfärgad träram och rött tyg och sträcker ut sina långa ben över den handknutna mattan. Tänk att polischefen Khakrizwal hade mage att anklaga honom, Mohammad Atta, för att vara inblandad i opiumhandeln!


Han påstod att Atta försökte skaffa sig monopol på narkotikahanteringen! Är det konstigt att människor blev upprörda? Spontant gick de till polischefens hus och tog honom till fånga! Mohammad Atta ler. Han sträcker sig i stolen, ser på mig och lyfter sina kraftiga ögonbryn i en outtalad fråga: Nu har du väl förstått hur det ligger till?


Mohammad Atta är guvernör i Balkhprovinsen, där opiumproduktionen ökade med 334 procent förra året. Han sitter längst in i ett enormt mottagningsrum dit besökare släpps in stötvis. Hit kommer kvinnor som återvänt från flyktingläger i Pakistan. De ber om hjälp. Atta sticker till dem hundra dollar.


Nu kommer 20–30 män in i rummet samtidigt och de sätter sig i sofforna längs väggarna, försiktiga, uppsträckta. Det är män från Mazar i Sharif men också från byar och småstäder runtom i provinsen. Alla vill ha hjälp. Den som sätter sig närmast Atta är säkerhetschef uppe vid gränsen mot Uzbekistan, en av de vägar där narkotikan smugglas för vidare transport till Europa. Dessutom är han skolkamrat med guvernören.


Atta berättar några roliga minnen och alla i rummet skrattar, allra mest den mustaschprydde säkerhetspolisen som fnittrar som en flicka. Atta är guvernör men de flesta kallar honom kommendant. Han var en av Afghanistans mäktiga krigsherrar och säger att han som mest hade uppåt 40 000 man under vapen. För ett par år sedan hade han 4 000 man, men nu, när han utsetts till guvernör, har han inga soldater alls.


Säger han. Förre polischefen i Balkh tycks ha varit en hederlig man, en av få som på allvar försökte stoppa opiumhandeln. Enligt en dansk rapport beslagtog polisen i juli 2004 stora mängder narkotika från Attas milis. Atta lät då sina soldater sätta polischefen i husarrest. Kraftmätningen slutade först när president Karzai utnämnde Atta till guvernör och förflyttade polischefen till Kandahar.


Vad hände med polischefen sedan? frågar jag. Åh, någon dödade honom med en bomb. Atta organiserade om poliskåren i Balkh och anställde sitt eget folk. ”Så polisen i Mazar kommer inte att stoppa några fler av Attas narkotikatransporter”, står det i rapporten från danska institutet för internationella studier.


Här bör jag nämna att guvernör Atta förnekar att han har något med knarkhantering att göra. Han säger att det i själva verket var polischefen som var droghandlare, i alla fall hade han knark i sin bil. Guvernör Atta är en av svenskarnas viktigaste samarbetspartner i norra Afghanistan.


Han deltog när den svenska missionen invigdes den 15 mars och svenska representanter träffar honom regelbundet. Men vad kan man samarbeta om, med en man som påstås vara en av nyckelpersonerna i narkotikahandeln?


Atta har visat sig pragmatisk och förändringsbenägen. Han kan säkert ändra sig vad gäller opiumhandeln, säger ett av de svenska underrättelsebefälen på ”Camp Northern Lights” några kilometer från Attas guvernörskontor. Den svenska förhoppningen är alltså att guvernören i en fattig provins i ett av världens fattigaste länder ska säga: Nej, nu struntar jag i miljoninkomsterna och hittar på något annat.


Guvernör Atta förstör verkligen, under stor publicitet, en del opiumfält, men den svenska analysen är att han möjligen gör det för att skapa eget monopol. Alltså det som den olycklige polischefen sa för två år sedan.


Jag tänker på detta när jag sitter i fåtöljen bredvid Atta. Han säger att FN:s statistik över opiumodlingen är överdriven, helt fel. Sedan rycker han på axlarna. Är vi inte klara med ämnet narkotika snart? Atta är lång och ser vältränad ut. Han bär en kritstrecksrandig kostym och har välansat skägg. En gentleman. Han är bara 42 år men sedan länge en legend.


Som 19-åring gick han ut i jihad mot ryssarna. Han berättar att han kunde leva på mögligt bröd uppe i bergen. Ibland svalt han. Han var ingen krigsherre utan en frihetskämpe. Han saknade böcker. Han försöker ta igen det nu, säger han, genom att studera persisk litteratur på distans. Är Mohammad Atta Afghanistans framtid?


Den amerikanske försvarsministern Rumsfeld har offentligt kramat Atta eftersom han slogs mot talibanerna. Den svenska kontingenten hoppas att Atta ska bli snäll och lämna vapnen och narkotikan, om han nu är inblandad, bakom sig.


De män som kommer in i rummet för att be om hjälp tar honom för vad han är, den mäktigaste mannen i provinsen, den som med ett ord kan lösa oöverstigliga problem, den som med en handrörelse kan sopa undan allehanda besvärligheter. Atta skrattar.


Två män klagar på att ett byval inte gått rätt till. Atta säger att det ska utredas. En man säger att enligt den nya stadsplanen ska hans hus rivas. Atta svarar att han inget kan göra. En tredje man vill bli medlem i Afghanistans olympiska kommitté. Atta säger att han får vända sig till Kabul.


Man efter man kommer fram till guvernören och de lutar sig fram och klagar, berättar, viskar, bönar, och Atta svarar var och en med några meningar. Till sist kommer den rundlagde säkerhetschefen. Han lutar sig nära Atta och viskar. Munnen nuddar vid guvernörens öra. Han viskar och viskar och det är omöjligt att höra vad han säger.



Ett skenbart lugn
DN runt 28 maj Ewa Stenberg

Försvarsmakten spelar ett dubbelspel om säkerhetsläget för de svenska soldaterna i norra Afghanistan. Officiellt var attentatet som kostade två soldaters liv i november en engångshändelse.


Men bara under den vecka DN var i Mazar e-Sharif utsattes en grupp svenska soldater för en granatattack och en grupp danska soldater besköts med automatkarbiner och granater.


Right in to the Danger Zone från filmen "Top Gun" rockar i högtalarna när vi kliver in i pansarterrängfordonets buk för en färd till Kabuls flygplats. Killarna i besättningen är skärrade. Det har varit tre attentat på en vecka i Kabul mot den fredsframtvingande Natostyrkan Isaf som Sverige deltar i.

- Vi kör inte en meter i onödan, säger de.

Isaf är här på inbjudan av Afghanistans folkvalda regering och arbetar med stöd av ett FN-mandat. Ändå är det uppenbart att inte alla afghaner tycker om att ha västerländska soldater på sin mark.


Två italienska soldater dödades några dagar tidigare av en vägbomb och ett kanadensiskt arméfordon skadades av en självmordsbombare i bil. Vägen vi åker på, Jalalabad Road, räknas nu som en av världens farligaste. Den förbinder Nato-förläggningen där de svenska soldaterna bor med Kabuls flygplats.


Men vi har fått veta att vi ska lämna rädslan och attentaten för att flyga upp till lugnet i norr. Den svenska försvarsledningen beskriver norra Afghanistan som ett relativt säkert område, och det bombattentat som dödade två svenska soldater i november som ett undantag.


När det tyska militärplanet tagit mark i Mazar-e Sharif hämtas vi av svenska Isaf-soldater i vanliga jeepar som är oskyddade för såväl splitter som beskjutning. De berättar om en explosion i området nu på morgonen.


Säkert inget farligt, tänker jag, när jag möter svenska översten Bengt Sandström som för befäl över den 270 man starka Nato-styrkan i dessa fyra provinser i norra Afghanistan. Han säger att det nu är dags för soldaterna att veva ner rutorna på bilarna och sluta använda pansarterrängfordonen.


Läget är relativt lugnt, det finns ingen känd talibanaktivitet i området. Skyddsnivån måste sänkas efter den uppiskade stämning som rått sedan bombattentatet som dödade två och skadade två andra svenska soldater i november.


- Säkerhet beror inte på antalet millimeter plåt, säger han och förespråkar i stället att soldaterna ska försöka komma nära människor i trakten. Då är lager av skyddsutrustning och pansar en dålig signal.


- Säkerhetsnivån kan bli kontraproduktiv. När människor blir neddammade av ett pansarterrängfordon för andra gången blir de irriterade, när det händer tredje gången blir de förbannade.


Så har han sagt förut, vilket har väckt misstämning på förläggningen. En soldat pekar ut de tre minnesstenarna över de två svenska och den brittiske soldat som dött i två olika attentat här i Mazar-e Sharif i höstas. Alla tre hade överlevt om de hade åkt i splitterskyddade fordon i stället för i vanliga jeepar.


Överste Bengt Sandström beskriver ett land som långsamt blir säkrare och bättre, narkotikaproduktionen och de lokala krigsherrarna till trots.

- Nu finns här glassförsäljare och prydnadsbuskar. Det såg vi inte för ett och ett halvt år sedan, säger han.

Vi ska få se själva. Vi är bara på den svenska militärförläggningen för att packa om, nu ska vi ut och åka i fem dagar med ett observatörsteam. Men resan blir försenad. Tydligen har det med den där explosionen att göra. Efter ett par timmars väntan kräver vi att få besked om vad som hänt.


Pressofficeren berättar att det fortfarande inte är fastställt, men att det kan ha varit ett bröllop där någon firade genom att skjuta i luften. Vi kan tryggt åka genom området till Sar-e Pol-provinsen där vi ska tillbringa de kommande dagarna.


Senare, när vi efter fem dagar kommer tillbaka till förläggningen, ska jag få veta att det inte var något bröllopsfirande, utan en grupp svenska soldater som blev beskjutna med granatgevär.


Men det vet jag ingenting om när vi åker i väg förbi attentatsplatsen utanför staden Aqchah i tre Toyota Landcruisers tillsammans med fem soldater, två officerare och en tolk. Vi lyssnar på Johnny Cash och militärerna tittar ut i natten med sina mörkerseende glasögon.


Efter att ha sovit i ett välbevakat hus, basen för de tre observatörsgrupperna i Sar-e Pol-provinsen, rullar vi mot bergen. Men vi hinner inte långt förrän vi stoppas av ett radiomeddelande. Polisen har skjutit ihjäl tre personer, två vuxna och ett barn, i byn Latee som ligger i närheten, i samband med att ett opiumvallmofält brändes. Läget kan bli spänt.


Ändå börjar något som på ytan liknar en lyckad äventyrsresa. Vi färdas i flodfåror, genom smältvattenssjöar och på annat som det krävs en expert för att säga att det är en väg. Vi ser örnar, en fantastisk stjärnhimmel och ett landskap som påminner om Jämtland i dalgångarna och Grand Canyon när man höjer blicken. David badar i en smaragdgrön sjö, några små lurviga piggögda djur tittar förvånat på.


Vi åker med rutorna nedvevade. Soldaterna vinkar och hälsar på dem vi passerar:

- Salam aleikom - hej!

De flesta vinkar tillbaka.


Men det finns några detaljer som inte passar in i äventyrsresan. Eriks ryggsäck, som jag vilar armbågen mot bak i jeepen, är fylld av kulspruteammunition. Och när killarna vinkar med ena handen håller de andra handen på sina automatkarbiner som är dolda i knät.


Hur kommer det sig förresten att de har en utbildad sjuksköterska i en grupp på sex personer? Och varför turas de om att gå vakt med mörkerseende glasögon hela natten?

- Allt är inte glass och ballonger även om det ser ut så på ytan, säger Jocke.

- De flesta ser oss som ett nödvändigt ont och välkomnar vår närvaro. Men det räcker med att några vill oss ont för att det ska kunna gå illa.


Soldaterna i de lätta jeeparna i det bergiga landskapet med få vägar och många trånga pass är sårbara. Egentligen har de bara varandra att lita till. Sverige har till skillnad från många andra länder inget luftunderstöd för sin militära insats.


De har inga helikoptrar och trots att Sverige satsat omkring 100 miljarder på ett stridsflygplan går Jas ännu inte att använda i Afghanistan. Såväl kommunikationsutrustningen som lufttankningsförmågan brister fortfarande.


Om någon av soldaterna skulle behöva evakueras får de lita till tyska räddningshelikoptrar stationerade i Uzbekistan. Till de mest avlägsna byarna vi besöker tar det minst två och en halv timme för en helikopter att ta sig, och den landar inte om den inte har stöd från marken.


Sedan tar det ytterligare tid att flyga sårade till det norska fältsjukhuset i Mazar-e Sharif. En sårad soldat ska helst ligga på operationsbordet inom en timme.


I vanliga fall består denna observatörsgrupp av sex svenska män mellan 29 och 40 år, samt den afghanske tolken Wais Mehrabi. Svenskarna har alla tjänstgjort flera gånger förut i olika internationella militära operationer och de förefaller identifiera sig mer som soldater än någonting annat.


De har arbetat tillsammans i tre månader, men man får känslan av att de växt upp ihop. Innan vi går och lägger oss berättar Erik om de värsta pojkstrecken när han växte upp, de andra skrattar igenkännande redan när han nämner de galnaste kompisarnas namn.


Det är personer som Magnus, David, Jocke, Erik, Henrik och Johann som är kärnan i den nya försvarsmakten nu när invasionsförsvaret är nedlagt. De internationella insatserna är det svenska försvarets viktigaste uppgift. Här ska de skapa säkerhet och stödja den afghanska regeringens arbete med att återuppbygga landet.


Säkerhetsstrategin bakom formulerades tydligast av Natos generalsekreterare i samband med att talibanregimen som beskyddade Usama bin Ladin störtades:

"Om inte vi åker till Afghanistan kommer Afghanistan till oss."

Men det är ingen lätt uppgift att stötta den nyvalda afghanska regeringen. Den har utsett flera tidigare krigsförbrytare till officiella positioner, dem måste de svenska militärerna samarbeta med.


Landet flödar av vapen och narkotika. Det finns 120 000 olagligt beväpnade soldater, och narkotikaproduktionen har skjutit i höjden sedan talibanregimen störtades.


För att värna Isafs säkerhet har de ingående ländernas regeringar beslutat att styrkan inte får befatta sig med opiumvallmon eller heroinfabrikerna. Det ska vara den afghanska polisens jobb.


Så när vi passerar ett fält av chockrosa vallmoblommor stelnar de två svenskarna i framsätet. Jocke pekar diskret ut fältet för Magnus, i tron att jag inte sett något. Tabu.


Vi åker mellan byar för att tala med byäldstar, polischefer och mullor. För att öka stödet för Nato-styrkan delar soldaterna ut radioapparater och skolryggsäckar. Resultatet är inte alltid positivt.


- Det bor 166 familjer här i byn och du gav mig 16 radioapparater. Det hade varit bättre om du låtit bli. Hur ska jag kunna fördela de här utan att människor blir arga, undrar byäldsten Mulah gul Mohammad i Khamideh.


I Jarghan blir rektorn glad att få en radioapparat till varje lärare. Nu kan de lyssna också på Isafs sändningar, som sorterar under den militära beteckningen Psykologiska operationer. Men på väg tillbaka genom byn några dagar senare stoppas vi av en rektor från grannbyn som lämnar över en underskriven och stämplad skrivelse där hans lärare kräver att också få radioapparater.


Magnus svarar att han ska försöka ordna fler radioapparater när vi kommer tillbaka till förläggningen.

- Är det något jag ångrar under de här tre månaderna så är det radioapparaterna. Såg du i hans ögon vad förbannad han var, säger han när vi satt oss i jeepen igen.

Byäldstarna vi träffar beskriver samstämmigt hur Sar-e Pol-provinsen har blivit säkrare. De är glada att ha sluppit talibanregimen och stödjer den nya regeringen i Kabul. Men vissa av dem känner sig samtidigt svikna.


- Vi följer regeringens direktiv och odlar ingen vallmo. Människor i byn har lämnat över sina vapen och i gengäld har vi blivit lovade olika projekt, Skyddsmurar mot översvämningar, en ny skola och brunnar. Men vi har inte fått det vi har blivit lovade, säger byäldsten Mohammed Hassan i Qal'eh Shar.

- Titta där nere, säger han och pekar mot den av vårfloden översvämmade ån, de började bygga där, sedan blev det stopp. Nu händer ingenting.

Ett tiotal män står runt omkring oss när vi pratar. De gestikulerar och fyller i när byäldsten talar.


Efter ett tjugo minuter långt samtal frågar Magnus byäldsten vad han tycker om Isaf. Då slår plötsligt männen omkring oss ned blicken. Ingen lyfter den igen förrän byäldsten har givit sitt svar.

- Vi förutsätter att du kommer att göra något för oss i framtiden, säger Mohammed Hassan.

I byn Negala visar byäldsten Usta Nooyudin oss flickskolan, som delvis består av tält. Han berättar att alla flickor i byn inte går i skolan eftersom lokalerna är så dåliga att föräldrarna inte vill skicka dit dem. Han pekar över bergen och förklarar hur långt en sjuk människa måste färdas på åsneryggen eller på en motorcykel för att få den enklaste sjukvård.


Flickorna blir blyga inför det ovanliga besöket och gömmer sig bakom sina sjalar. Pojkarna, som går i en annan skola i anslutning till moskén, har inga sjalar att gömma sig bakom. De har teckningslektion och iakttar storögt hur David ritar en hund på griffeltavlan.


Jocke och Henrik står på den lummiga gården nedanför klassrummet. De ser avspända ut men söker ständigt av området med blicken och känner Glockpistolerna mot låret. Tre kalvar springer in och motas ut av några pojkar. På ytan är det en idyll, men finns det något därunder?


Under resan stöter vi ihop med ett par folkvalda från provinsparlamentet. De beskriver hur långsamt återuppbyggnadsarbetet går, trots många löften.


- Många människor har slutat odla opium efter att ha fått löfte om hjälp för att kunna odla annat. Om människor inte får vad de blivit utlovade blir de missnöjda med regeringen. Och det har en väldigt dålig effekt på säkerhetsläget, säger Khalilullah som är sekreterare i provinsrådet.


Tillbaka i Mazar-e Sharif har en grupp ur vaktplutonen samlats för att patrullera kvarteren omkring förläggningen. Chefen, Patrik, lämnar en kort rapport om vad som hänt under natten. En observatörsgrupp liknande den vi var ute med har blivit beskjuten. Gruppen av danska Isafsoldater hade slagit läger för natten åtta kilometer från staden Aybak när de besköts med automatkarbiner från ganska långt håll.


Det kastades också tre eller fyra handgranater mot dem. En bil träffades men ingen blev skadad, de åkte snabbt från platsen. Några av vaktsoldaterna kommer senare att skickas ut till platsen för att "visa närvaro".


Kaptenen rapporterar också om nya hot: Två bilar med hemgjorda bomber sägs snurra runt i staden. Och en lokal källa berättar om underrättelseinhämtning från al Qaidas sida riktad mot Isaf.


Patrik säger att det här är en ganska vanlig dag. Han ger sina order:

- Blir vi beskjutna besvarar vi elden. Får vi skadade slår vi in en dörr och går in med de skadade samt försvarar platsen.


Vi sätter på oss de tio kilo tunga skyddsvästarna och ger oss ut i värmen. Polischefen Ayabak följer med på patrullen, Isaf försöker ofta patrullera med den afghanska polisen för att visa sitt stöd. Ayabak och Patrik pratar med människor vi möter och frågar affärsinnehavarna hur det går för dem.


Polischefen berättar om talibanaktiviteter i området och säger att han 15 dagar tidigare hittat en hemgjord bomb i skolan alldeles bredvid den stora svenska militärbasen.


- Säkerhetsläget blir värre. Men vi blir mer professionella, sammanfattar Patrik när vi återvänder till förläggningen.

Strax innan vi flyger hem säger stabschefen, överstelöjtnant Per Sandgren, samma sak: det blir värre. Nu ska första opiumskörden bärgas och oron ökar. Det förekommer talibanaktiviteter. Han berättar att ett par skolor bränts ned dagen innan i denna provins. En skadad lärarinna kämpar för livet efter att ha fått en granat kastad mot sig.


Han ser trött ut där han står i solen på den halvfärdiga basen. Alla arbetar hårt här, sju dagar i veckan från morgon till kväll. Köket har just stängt eftersom det finns e-colibakterier i vattnet. Det är fullt av sand på förläggningen eftersom Försvarsmakten valt att göra markarbetet efter själva byggandet.


Nu är det 44 grader i skuggan och risken är stor för sandflugor, små kryp som kan slå ut soldater genom de giftiga bakterier de sprutar in under huden. Den här veckan har de hittat två giftormar här, de trivs också i sanden. Och det är svårt att få hit det materiel som soldaterna behöver från Sverige.


De har till exempel länge begärt splitterskyddade glasögon. Trots att det dödliga attentatet, som påminde om behovet, inträffade för ett halvår sedan har inga kommit ännu.

Glasögonen kostar 398 kronor paret.

- Vi har inte anpassat oss till det nya insatsförsvaret vi talar om än. Det är många som inte förstått att det är det här som är huvuduppgiften, säger Per Sandgren och torkar svetten ur pannan.


Attacker mot svenskar i Afghanistan hemlighålls
DN

Minst tre attacker har utförts det senaste året mot svenska soldater eller soldater under svenskt befäl i Afghanistan - som försvaret har hemlighållit. Två av dem har inte ens riksdagens försvarsutskott informerats om.


Försvarsledningen har framställt bombattentatet i Afghanistan den 25 november, som dödade två svenska soldater, som en isolerad händelse i ett i övrigt relativt lugnt säkerhetsläge. Men DN kan avslöja att det har förekommit minst tre attentatsförsök ytterligare det senaste året, även om inga soldater blivit dödade eller sårade av dem.


Förra sommaren, i juni 2005, utsattes svenska soldater för en attack som hittills hållits hemlig. En fjärrutlöst bomb exploderade under en Landrover med två svenska Isaf-soldater i framsätet i centrala Kabul. Den bakre delen av bilen förstördes av splittret men soldaterna klarade sig oskadda. Däremot skadades ett antal civila afghaner som befann sig i närheten. Det är oklart om någon av dem dog.

Händelsen har inte rapporterats för riksdagens försvarsutskott.

- Jag har aldrig hört talas om den, säger Allan Widman (fp), som för fyra veckor sedan begärde en extra information från försvarsledningen om säkerhetsläget i norra Afghanistan.

När DN besökte det svenska militära ansvarsområdet i norra Afghanistan inträffade två attentat under loppet av en vecka. Tisdagen den 8 maj på morgonen besköts en grupp svenska underrättelsesoldater med granatgevär när de observerade trafiken på Afghanistans huvudväg, Route 5, öster om staden Aqchah.


De var utsända för att spana efter misstänkta talibaner som tidigare åkt runt och predikat mot väst i moskéerna. Granaten slog ner några hundra meter bakom dem. Antingen ville någon skrämmas eller så sköt han dåligt från den förberedda eldställningen cirka 400 meter från de svenska soldaterna.


Natten mellan måndagen den 15 och tisdagen den 16 maj besköts en grupp danska soldater, som arbetar under svenskt kommando, med automatkarbiner på relativt långt avstånd. Tre eller fyra handgranater kastades dessutom mot dem där de hade slagit läger för natten i närheten av staden Aybak. En av danskarnas bilar träffades, men ingen människa skadades.


När riksdagens försvarsutskott fick sin föredragning om säkerhetsläget i Afghanistan, torsdagen den 18 maj, informerades det om att den danska observatörsgruppen beskjutits. Däremot berättade insatschef generallöjtnant Jan Jonsson ingenting om granatattacken mot de svenska soldaterna.


- Jag hade inte lyckats verifiera huruvida det var riktat mot de svenska soldaterna eller inte. Det kunde lika gärna ha varit en strid mellan två fraktioner där vi hamnade emellan, förklarar han för DN.


Men i den veckorapport som stabschefen för den svenska insatsen i Afghanistan skickade fyra dagar tidigare framgår tydligt att attentatet bedöms vara riktat mot Isaf. Där påpekas att det nu är skördetid för opiumet, som ska transporteras längs vägarna till heroinfabrikerna. "Man ville varna oss för fortsatt inblandning i området".


Redan på kvällen samma dag som det inträffade informerades berörda befälhavare i Mazar-e Sharif om granatattacken mot de svenska soldaterna.


Insatschefen har inte heller informerat riksdagen om den fjärrutlösta bomben som skadade det svenska fordonet i Kabul i juni.

- Problemet är att veta vem de var ute efter. Var de verkligen efter oss? säger Jan Jonsson.

Men riksdagsledamoten Allan Widman anser att riksdagen måste få information om attacker mot svenska soldater.

- Jan Jonsson behöver på nytt inställa sig i försvarsutskottet för att ge den riktiga bilden. Vi riksdagsledamöter ska ta ansvar för den här insatsen och får inte undanhållas viktig information.


Om försvarsledningen inte berättar hela sanningen kommer ansvaret att falla tungt på dem om någonting allvarligt händer därnere, säger Allan Widman.


- Om försvarsutskottet vill ha en löpande underrättelserapportering får de väl beställa det, vår normala uppgift är att beskriva vad det finns för utvecklingstendenser i säkerhetsläget, säger Jan Jonsson.


- Om man alltid reagerar på de enskilda händelserna blir det ryckigt, det är de långsiktiga trenderna och helhetsbilden som är viktiga. Alla som har sett pojkfotboll vet exakt vad jag talar om, hur det går när alla springer efter bollen och ingen försöker positionera sig för att ta emot en passning, säger Jan Jonsson.


Beskrivningen av läget i de fyra provinser i norra Afghanistan där Sverige leder Nato-insatsen skiljer sig dramatiskt åt mellan olika delar av försvarsmakten.


Medan Armétaktiska kommandot (ATK), som direkt styr och ansvarar för utlandsstyrkan, beskriver hotbilden som hög till mycket hög, framställer försvarsledningen den som relativt stabil med en hotnivå som kallas förhöjd men inte hög, en trea på en skala 1-5. Bedömningarna har skiljt sig åt under ett och ett halvt år.


ATK har hela tiden krävt splitterskyddade fordon och högre skydd, något som försvarsledningen beviljade först efter attentatet som dödade två soldater i november.


Generallöjtnant Jan Jonsson förklarar de skilda synsätten med att han som insatschef hämtar sin information från flera källor än det egna förbandet, bland annat från andra länders underrättelsetjänster och från övriga delar av Natostyrkan Isaf i Afghanistan.


När DN besökte Afghanistan fick vi se bilder och höra berättelser om en lång rad incidenter, utöver attackerna. Vi såg bilder på en man som av misstag sprängt sig själv i luften när han fraktade en rad seriekopplade granater på en skottkärra på väg från flygplatsen mot den svenska militärbasen.


En annan misstänkt självmordsbombare, iförd något som tros ha varit en bombväst, sprängde sig själv utanför Blå moskén i centrala Mazar-e Sharif. Ingen omkring honom dog.


Kapten Henrik (som likt de andra militärerna i Afghanistan inte vill stå med efternamn) är expert på minor, oexploderad ammunition och hemgjorda bomber. Han säger att det hittas en hemgjord bomb ungefär var tredje vecka i det svenska ansvarsområdet. Men den som dödade två svenska soldater och sårade två andra den 25 november hann aldrig upptäckas innan den utlöstes.



CIA synar numera helt lagligt även dig
SvD 12 maj -06


USA får insyn i Europas datalagring

Även FBI och andra amerikanska polismyndigheter kommer att kunna ta del av de miljarder telefonsamtal, sms och epostbrev som enligt EU:s beslut ska lagras hos telekomoperatörerna.


Därmed får det kontroversiella trafikdatabeslutet, som fattades av EU:s justitieministrar i Bryssel i februari i år, mer vittgående konsekvenser än vad som hittills var känt, skriver Sydsvenskan.


Beslutet att lagra telefon- och datatrafik har tillkom för att underlätta terroristbekämpning. En av pådrivarna var justitieminister Thomas Bodström.


En vecka efter det avgörande ministermötet i Bryssel möttes EU och USA i ett så kallat högnivåmöte i Wien. Enligt protokollet från mötet lovade ordförandelandet Österrike att de enorma mängderna trafikdata ska bli lika tillgängliga för amerikanerna som annan data enligt avtal, rapporterar tidningen.


Carina Bring, justitiedepartementets expert i frågan, säger att det redan finns en internationell konvention som gör att Sverige kan lämna ut denna typ av uppgifter.



fredskoalitionen@yahoogroups.com
pg 4064380-1

medlem 100 kr
student 50 kr
förening 200 kr

tisdag, maj 16, 2006

Att döda en identitet - Morden på Iraks akademiker och förstörelsen av Mesopotamiens kulturskatter


Iraks museichef Donny George har nyss besökt Sverige:

"Morden på akademiker skall tvinga Irak på knä" Ingrid Ternert från Fredskoalitionen i Göteborg har träffat Sigyn Meder från Iraksolidaritet i Stockholm

"Jakt på Iraks stulna skatter" Jan Halldin från GP har träffat Donny George, chefen för Iraks museum.



Morden på akademiker skall tvinga Irak på knä

Det talas tyst om de amerikanska flygbombningarna över Irak. Städer läggs i ruiner. Sjukhus och ambulanser attackeras. Stora murar byggs runt städer som Samarra där Guldmoskén nyss sprängdes. Civilisationens vagga härjas av hänsynslösa soldater i stridvagnar.


De sprider skräck och förintelse och gör sig skyldiga till massmord. Hemlösa och föräldralösa barn tigger och säljs vid gränsen mellan Iran och Irak. Människoorgan har blivit billigare än ett kilo ris. Knark och hallucinogener säljs för inga pengar alls.


Irak, civilisationens vagga, tvåflodslandet där sumererna redan år 3000 år f.kr grundade städer. Detta bördiga Mesopotamien mellan Eufrat och Tigris läggs i ruiner.


Baytel al Hikmetbiblioteket i Bagdad var ända till 1300talet världens vetenskapliga centrum. Vid 1300-talet föll staden i mongolernas händer. Enligt legenden kom floden Tigris att färgas röd av blodet från de dödade vetenskapsmännen och svart av deras skrifter


Två dagar efter den amerikanska invationen i april 2003 kom tanks till Bayt al- Hikma och Nationalbiblioteket för att "skydda" dem. Personalen sändes hem. När de kom tillbaka efter två dagar var arkiven svartbrända av vår moderna tids mongoler. Ännu ett slag mot detta folks stolta identitet.


En tidig uppskattning av läget för Iraks bibliotek och arkiv kom i slutet av april 2003. Viss evakuering av gamla skrifter och föremål hade då redan skett.


Det enda arkiv som helt säkrades var oljeministeriets. Kulturens vagga plundrades och resten brändes ner.


Ockupationsmaktens soldater kallar irakier för Ali Baba tjuven från Tusen och en natt vid varje checkpoint. Man undrar vem som är den verkliga Ali Baba. Invasionen den 9 april 2003 kommer att bli ihågkommas som en mörk och barbarisk dag för vår civilisation.


Vilka är det egentligen som ytterst tjänar på att sudda bort människors nationella identitet genom att plundra deras kulturarv?


En barbarisk tyrann som Saddam Hussein lyckades ändå bevara det irakiska kulturarvet under hårda sanktioner, medan det civiliserade västerlandet förstörde det på bara några timmar.


Samtidigt har hundratals läkare, universitetsprofessorer och irakiska journalister och konstnärer mördats sedan april 2003. Professorer och studenter flyr nu universiteten och flyttar utomlands. (1)


Sigyn Meder från föreningen Iraksolidaritet i Stockholm har den 22 april i år besökt en konferens i Madrid om det systematiska morden på akademiker och andra intellektuella. Där deltog både irakiska läkare och spanska akademiker och intellektuella.


-Det var så uppmuntrandet att se hur de spanska akademikerna ställer upp för det irakiska folket och sina kollegor i landet, säger Sigyn.


- Men vilka är det som ytterst vinner på att dra ett land som Irak tillbaka till medeltiden?


- Vilka vill inte att det skall finnas några människor kvar i Irak som kan skriva en konstitution, undervisa kommande generationer och bidra till att stärka nationens självkänsla?


- Vilka är det som tjänar på att splittra landet och förhindra ett enat och självständigt Irak? Den frågan ställer sig Sigyn


Ockupantionsstyrkorna har visserligen det yttersta ansvaret. Men i irakiska intellektuella kretsar anses Israel och Iran vara ansvariga för åtminstone en del av morden t.ex via de nya irakiska säkerhetsstyrkorna inom Inrikesministeriet. Där ingår också bl.a proiranska SCIRIs fruktade Badremilis.


Förre ambassadören Sverker Åström har sagt att denna ockupation är det värsta brottet mot humanitär rätt sedan det andra världskriget. Det råder en humanitär katastrof i Irak, städer bombas till aska och det står inte många ord om detta i svensk press.


- De foton vi såg under en föreläsning om förstörelsen av de gamla kulturskatterna fick en att vilja gråta. Det är en total förstörelse från Basra till Mosul, där det inte finns sten på sten ofta med amerikanska trupper i närheten, säger Sigyn Meder.


Läser man enbart svenska media får man intrycket att irakerna helst ägnar sig åt att slå ihjäl varandra. Vad vi inte får veta är USAs uttalade vilja att söndra och härska. Befolkningen terroriseras av USAs 140.000 soldater, privata agentfirmor och av dödsskvadroner; den sk "the Salvador Option" som i Mellanamerika på -80talet och under Vietnamkrigets dagar. CIAs två främsta experter från denna tid var på plats i Irak från krigets start.


Vad tror man egentligen att ambassadör Negroponte gjorde i Bagdad under den tid då han var där? Med sitt förflutna som ambassadör tillika organisatör och finansiär av Centralamerikas dödsskvadroner under -80talet, numera högsta chef för underrättelseverksamheten i USA. (2)


Det pågår fortfarande en internationell namninsamling till stöd för Iraks akademiker och intellektuella. Det är helt nödvändigt att universitet och institutioner knyter kontakt med sina irakiska motsvarigheter och stöttar dem. Det är mycket viktigt att kräva oberoende undersökningar om dessa mord. (3)


Föreningen Iraksolidaritet driver denna insamling i Sverige. Hittills har ett 20-tal svenska professorer skrivit på uppropet och även många andra yrkesgrupper. Detta är en droppe i havet och mycket mer behöver göras för att informera och väcka en opinion


Samtidigt bjuder internationella handlare ut konstskatterna på sina hemsidor, amerikanska soldater handlar med dem och deras tanks rullar över fyndplatserna. På Babylons murar finns numera en helikopterplatta.


Det handlar om en medveten förstörelse av det irakiska folkets och hela mänsklighetens kollektiva minne.


Stoltheten över det gamla Mesopotamien skall suddas ut.



(1) 220 läkare och annan hälsovårdande personal har mördats enligt Hälsoministeriets egna siffror.

Nästan 200 ledande professorer och universitetspersonal har mördats.

109 irakiska journalister har mördats enligt Irakiska Journalistförbundet. Dessutom mördas andra intellektuella och konstnärligt utövande människor. 1000-tals människor har flytt.

I den irakiska tidningen Azzaman publicerades den 8 maj en lista på 461 kända journalister, författare, vetenskapsmän som mordhotas av "dödsskvadroner".


(2) USA:s uttalade vilja att söndra och härska finns i många officiella dokument. I "Victory in Iraq" från National Security Council (nov. 2005) förklarar USA att man ska stanna till den fullständiga segern och kontraterror är en metod att nå denna seger.

Den s.k Salvador Option har diskuterats öppet i amerikansk press som t.ex. Newsweek.

(3) Vi kan fortsätta ansluta oss till Brysseltribunalens appell mot akademikermorden via petitionen online på www.brussellstribunal.org

Dessutom bedriver Iraksolidaritet en insamling till Studiecentret för mänskliga rättigheter och demokrati i Falluja, denna hårt bombade och våldförda stad.

Den företräder många fackliga, religiösa och andra organisationer inför FN:s Kommission för mänskliga rättigheter och kanaliserar hjälp till den hårt drabbade Fallujabefolkningen bl. till sjukvården.

Fredskoalitionen har översatt filmade intervjuer från just Falluja och studiecentrets chef. Man kan hitta dessa här på bloggen.

Stöd Fallujainsamlingen genom att sända ditt bidrag till pg: 11673-1 www.iraksolidaritet.se



Donny George är medlem i ett stort antal internationella organ, t.ex UNESCO för att bevara kulturföremål.


Han är en världsresenär som far runt jorden, deltar i konferenser och kongresser och föreläser på universitet, skolor och olika sammanslutningar.


Nationalmuseet i Bagdad är hemvist för att antal av världskulturernas viktigaste föremål. Genom dem kan vi lära känna olika kulturers historia och spåra ursprunget.


Vid tiden för kriget i Irak våren 2003 blev Nationalmuseet i Bagdad plundrat på ett stort antal föremål. Hur har det gått med dessa samlingar?


Vad innebär det krigsliknande tillståndet i Irak för förvaltandet av kulturarvet? Kan bilderna och sammanhangen återskapas? Varför är det så viktigt att bevara spåren från det förflutna?


.........................................
Jakt på Iraks stulna skatter

- Arkeologiska platser plundras dagligen runt om i Irak. Vi har inte tillräckligt med personal och fordon för att klara av övervakningen.


55-årige arkeologen Donny George är Iraks riksantivarie, chef för landets Nationalmuseum i Bagdad, medlem i ett stort antal internationella organ, bland annat FN-organet Unesco, och arbetar intensivt på att jaga värdefulla antikviteter som försvann när museet plundrades i samband med ockupationen i mars-april 2003.


Under det senaste året har han besökt en lång rad länder för att få stöd till sitt stängda museum och i dagarna befinner han sig på föreläsningsturné i Västra Götalandsregionen.


Han brinner av iver att återupprätta det irakiska Nationalmuseets roll som spegel av den antika kulturen i tvåflodslandet Mesopotamien mellan floderna Eufrat och Tigris. Men byggnadens värdefulla innehåll ansattes hårt när den amerikansk-brittiska alliansen intog Bagdad i jakten på Saddam Husseins obefintliga massförstörelsevapen.


Donny George berättar att han och hans medarbetare försökte vara kvar, men striderna kom allt närmare, och alla som kunde flydde hem.
- När två av alliansens stridsvagnar närmade sig museet och besköts från museimurarna av Saddams soldater lämnade vi byggnaden.


Tre grupper av plundrare
Plundringen som följde under de tre dagar som museet stod obevakat, fram till den 16 april, utfördes enligt Donny George av tre grupper; dels "vanliga" plundrare, som tog allt på kontoret - datorer, kopieringsmaskiner m m, dels två grupper som tog sig in genom två separata dolda ingångar, okända för vanliga besökare.


Den ena gruppen gick förbi alla kopierade antika föremål och tog värdefulla original, den andra gruppen gick direkt på mindre konstföremål, guld och juveler, "ett insidesjobb".


Omkring 15 000 föremål försvann. Hittills har bara 4 000 återfunnits, och George försöker nu, bland annat med hjälp av Unesco och Interpol, att spåra de försvunna antikviteterna.


Många försvann över gränserna till grannländerna och har återfunnits tack vare gott samarbete, berättar museichefen. Det gäller bland andra Kuwait, Saudiarabien, Jordanien och Syrien.


Däremot är det sämre ställt med kontakterna med Iran och Turkiet. "Irakiska föremål finns på turkiska museer", och i Iran "finns många stulna föremål".


Samarbetet fungerar inte
Samarbetet med de autonoma irakiska kurdprovinserna fungerar inte heller. De har behållit beslagtagna antika föremål som stulits från Nationalmuseet, vilket upprör Donny George - En del guvernörer agerar som om de vore i en federal stat, vilket är ett komplett misstag.


- Alla antika föremål i Irak tillhör det irakiska folket och lyder under riksantikvarieämbetet i Bagdad. Alla kan komma till Bagdad, peka på de föremål man vill låna med sig och ställa ut på sina egna museer. Men i stället har jag stora problem med dessa provinser.


- I Sülimaniya, Kirkuk och Arbil har man beslagtagit antikviteter som stulits från Bagdads museum, och man ger inga besked om vilka föremål det handlar om, säger Donny George.


Ett våld som ständigt ökar
Liksom alla andra Bagdadbor är Donny George utsatt för det våld som nu stadigt ökar, inte bara i huvudstaden, utan i många andra städer och regioner. - Jag lever timme för timme. När jag går till jobbet på morgonen vet jag aldrig om jag skall kunna återvända.


Donny George har svårt att sia om framtiden på grund av den allt sämre säkerhetssituationen i Irak. Regeringsbildningen dröjer. Det iranska inflytandet ökar. Väpnade sammanstötningar och terrordåd blir allt vanligare. Missiler har hamnat i museiträdgården. Vakter har dödats.

- Det råder bara kaos.

Jan Halldin GP 16 maj

torsdag, maj 11, 2006

Hur dollarns värde hör ihop med vapenskramlet mot Iran


By Anwaar Hussain
05/09/06
USA är världens största låntagare med nära $6 triljoner i accumulerat handelsunderskott sedan 1985. Landet beror idag mer och mer på andra länders produktion och kassa än på sig själv.


Med en total statsskuld på $44 triljoner har nu USA den största statsskulden i historien motsvarande ca $150 000 per individ. Förra årets skuld ökade med hela $3.5 triljoner, med 80 miljoner dollar per timme.


De största kreditgivarna China och Japan med sina $1.7 triljoner i amerikanska statspapper och valutor närmar sig därför idag också Euron.


Det finns bara två globala oljebörser New York Mercantile Exchange (NYMEX) och Londons International Petroleum Exchange (IPE).


Olja förblir den viktigaste handelsvaran på båda dessa ställen. Dessa två ser till att övriga världen också håller sig till dollarn. Det var också dess båda länder som attackerade Irak.


Tänk dig att du vill köpa en inteckning i själva USA dvs i de värden som finns i ländet i form av varor och tjänster och att du då betalar i dollar och får ett kvitto (eller statspapper) på köpet.


Men om det inte finns särskilt mycket kvar av värde i landet så sjunker också ditt statspapper i värde. Och det kan bara lösas in för en mindre summa pengar än det ursprungliga köpet, eller också för samma summa pengar men som sjunkit i värde.


Sedan 1971 togs dollarns koppling till guldet bort, alltså att en viss mängd guld motsvarade en viss summa dollar. I realiteten kopplades istället dollarns värde till Mellanösterns olja efter en överenskommelse med Saudiarabien i utbyte mot att skydda dess kungahus.


För när USA började trycka upp extra "petrodollar" för att finansiera Vietnamkriget föll dollarn i värde. Idag är dollarvärdet en tiondedel av vad det var för 40 år sedan.


Och Euron lockade. År 2000 konverterade Irak till Euron men blev därefter ockuperat. Då USA tog över Irak 2003 var en av dess första åtgärder att återigen knyta oljepriset till dollarn.


Men år 2001 var det Venezuelas president Chavez tur att försöka införa Euro på oljebörsen vilket omedelbart resulterade i ett kuppförsök med hjälp av CIA. Han jämfördes också med Hitler och blev USAs mest efterlysta person efter Irans Ahmadinejad.


Sedan år 2003 har Iran begärt att få sälja sin olja i Euro till Asien och EU även om priset fortfarande är uttryckt i USdollar.


Detta kunde bryta NYMEX och IPEs grepp över finansmarknaden genom att skicka dollarn i graven liksom hela den amerikanska ekonomin.


De amerikanska och brittiska bankirerna har tagit sina mått och steg. Nyligen satte amerikanska Federal Reserve stopp för att offentligt rapportera M3, dvs tillgängligt antal dollar för handel med alla varor och tjänster i landet. Alltså att fastställa dollarns verkliga värde.


Inte undra på då att president Bush ser Iran som ett hot


översikt och översättning/sammandrag Ingrid Ternert

onsdag, maj 10, 2006

Howard Zinn om undervisningens roll för att möjliggöra en demokratisk förändring


Howard Zinn - legendarisk professor emeritus vid Boston University i intervju av David Barsamian om attacken idag på demokratin och undervisningen www.alternativeradio.org


...To me, a democratic education means many things: it means what you learn in the classroom and what you learn outside the classroom.


It means not only the content of what you learn, but also the atmosphere in which you learn it and the relationship between teacher and student. All of these elements of education can be democratic or undemocratic.


Students as citizens in a democracy have the right to determine their lives and to play a role in society. A democratic education should give students the kind of information that will enable them to have power of their own in society.


What that means is to give students the kind of education that suggests to the students that historically there have been many ways in which ordinary people can play a part in making history, in the development of their society.


An education that gives the student examples in history of where people have shown their power in reshaping not only their own lives, but also in how society works.


In the relationship between the student and the teacher there is democracy. The student has a right to challenge the teacher, to express ideas of his or her own....So the free inquiry in the classroom, a spirit of equality in the classroom, is part of a democratic education.


It was very important to make it clear to my students that I didn’t know everything, that I was not born with the knowledge that I’m imparting to them, that knowledge is acquired and in ways in which the student can acquire also.


...Skepticism is one of the most important qualities that you can encourage. It arises from having students realize that what has been seen as holy is not holy, what has been revered is not necessarily to be revered.


That the acts of the nation which have been romanticized and idealized, those deserve to be scrutinized and looked at critically.


I remember that a friend of mine was teaching his kids in middle school to be skeptical of what they had learned about Columbus as the great hero and liberator, expander of civilization. One of his students said to him, “Well, if I have been so misled about Columbus, I wonder now what else have I been misled about?” So that is education in skepticism.


...In the case of teaching students who were African American and I was one of a few white teachers. For most of my students I was the first white teacher they had ever encountered.


I tried to have them realize that my values and ideas were different from those of the white-supremacist society they had grown up in, that I believed in the equality of human beings, and that I took the claims of democracy seriously, ....by not making them feel that they were coming into this classroom handicapped.


Also by showing them that outside the classroom I was involved in the social struggle that related to their lives.....I was with them, I was supporting them, I was helping them, I was walking on picket lines with them, I was engaging in demonstrations with them, I was sitting in with them. More than anything, I tried to create an atmosphere of democracy in our relationship.


...I must say, in all modesty, that I have run into a number of students who have read A People’s History of the United States, and who’ve said, in ways that I first did not believe but I’m almost beginning to believe now, “You know, your book changed my life.”

There are books that have changed my life. I think reading Dickens changed my life. Reading Steinbeck’s The Grapes of Wrath changed my life. Reading Upton Sinclair, yes, changed my life.


Today there are debates about the canon and what books are being taught and what topics.


...I think it is true that education has dangerous possibilities, always has had, and therefore it is guarded very carefully. Attempts to control it have always existed.


...Q: But this attack on libraries, on schools, is it part of a pattern of undermining the commons?


...we had no books in our house. I would go to a library in East New York on the corner of Stone and Sutter. I still remember that library. That was my refuge. It was a wonderful eye-opener and mind-opener for me.


...What has been really one of the terrible consequences of the militarization of the country is the starving of the public sector, education, libraries, health, housing.


This is why people become socialists. People become socialists in the way that I became a socialist when I read Upton Sinclair and when I read Karl Marx.


Q: There are lots of distortions and misrepresentations attached to Marx. Should people be reading Marx today?


...The Communist Manifesto presents an historical view of the world in which we live. It shows you that societies have evolved from one form to another, one social system to another, from primitive communal societies to feudal societies to capitalist societies.


That capitalist society has only come into being in the last few hundreds years and it came into being as a result of the failure of feudal society to deal with the change in technology which was inexorably happening, the commercialization, industrialization, new tools and implements.


Capitalist society was able to deal with this new technology and to enhance it enormously.


But what Marx pointed out, and I think this is a very important insight, is that capitalist society, while it’s developed the economy in an impressive way, nevertheless did not distribute the results of this enormous production equitably. So Marx pointed to a fundamental flaw in capitalism, a flaw that should be evident to people today, especially in the U.S.


Here is this enormously productive and advanced technological country and yet more than forty-five million people are without health insurance, one out of five children grow up in poverty, and millions of people are homeless and hungry.


I think another thing that would be important is Marx’s view that when you look beneath the surface of political conflicts or cultural conflicts, you find class conflict.


That the important question to ask in any situation is, Who benefits from this, what class benefits from this? If Americans understood this Marxian concept of class then, when they went to the polls and they had to choose between the Republican and Democratic Party, they would ask, Which class does this party represent?


...Patriotism is being used today the way patriotism has always been used and that is to try to encircle everybody in the nation into a common cause, the cause being the support of war and the advance of national power.


Patriotism is used to create the illusion of a common interest that everybody in the country has. I just mentioned about the necessity to see society in class terms, to realize that we do not have a common interest in our society, that people have different interests.


What patriotism does is to pretend to a common interest. And the flag is the symbol of that common interest. So patriotism plays the same role that certain phrases in our national language play.


The U.S. is the only country in history to use weapons of mass destruction. The year 2005 marked the 60th anniversary of the bombings of Hiroshima and Nagasaki.


That anniversary, incidentally, came amid reports that the U.S. was redesigning atomic weapons that would be sturdier and more reliable and last longer.


...I began to question the bombing of Hiroshima when I read John Hersey’s book, Hiroshima, which is based on a series of articles he wrote for the New Yorker. He had gone to Hiroshima after the bombing and spoken to survivors. You can imagine what the survivors looked like


People without arms, legs, blinded, their skin something that you couldn’t bear to look at. Hersey spoke to these survivors and wrote down their stories. When I read that, for the first time the effects of bombing on human beings came to me.


I had dropped bombs in Europe, but I had not seen anybody on the ground because when you’re bombing from 30,000 feet, you don’t see anybody, you don’t hear screams, you don’t see blood, you don’t know what’s happening to human beings. When I read John Hersey, it came to me, what bombing did to human beings.


That book changed my idea not just about bombing, but it changed my view of war because it made me realize that war now, in our time, in the time of high-level bombing and long-range shelling and death at a distance inevitably means the indiscriminate killing of huge numbers of people and cannot be accepted as a way of solving problems.


...So I see anarchism as meaning both political and economic democracy, in the best sense of the term.


...To me, socialism means a society that is egalitarian and in which the economy is geared to human needs instead of business profits.


...The world that I envision is one in which national boundaries no longer exist, in which you can move from one country to another with the same ease ...True globalization in the human sense, in which we recognize that the world is one and that human beings everywhere have the same rights.


In a world like that you could not make war because it is your family, just as we are not thinking of making war on an adjoining state or even a far-off state.


It would be a world in which the riches of the planet would be distributed in an equitable fashion, where everybody has access to clean water. Yes, that would take some organization to make sure that the riches of the earth are distributed according to human need.


A world in which people are free to speak, a world in which there was a true bill of rights. A world in which people had their fundamental economic needs taken care of would be a world in which people were freer to express themselves


because political and free speech rights are really dependent on economic status and having fundamental economic needs taken care of.


I think it would be a world in which the boundaries of race and religion and nation would not become causes for antagonism. Even though there would still be cultural differences and still be language differences, there would not be causes for violent action of one against the other.


I think it would be a world in which people would not have to work more than a few hours a day, which is possible with the technology available today. If this technology were not used in the way it is now used, for war and for wasteful activities, people could work three or four hours a day and produce enough to take care of any needs.


So it would be a world in which people had more time for music and sports and literature and just living in a human way with others...

söndag, maj 07, 2006

Fredskoalitionens nätverk har nu blivit förening!

--------------------------------------------------------------------------

Principförklaring Fredskoalitionen Göteborg


Mot angreppskrig och ockupation
En ny och allt farligare världsordning har vuxit fram under ledarskap av regimen i USA. Det så kallade kriget mot terrorn som utformats utifrån USAs militära intressen beskrivna i doktrinen "Project for a new American Century (PNAC)", har lett till att internationell rätt mellan länder och rättsäkerhet för individer satts ur spel.


Fredskoalitionen fördömer de angrepp mot demokratin och de mänskliga rättigheterna och kräver ett stopp för ockupationen av Irak. Fredskoalitionen anser att de mänskliga rättigheterna så som stipulerade i FNs deklaration bör efterlevas.


FN stadgans förbud mot angreppskrig överträddes under såväl angreppet på Afghanistan 2001 som ockupationen av Irak 2003 och därefter finns också ett latent hot mot andra länder i regionen, som t.ex. Iran. Vi anser att alla stater har rätt att avgöra sin egen framtid utan påtvingade regimskiften, angreppskrig, militär ockupation och utländsk kontroll av resurser.


Vi anser inte att människoliv skall få offras för ekonomiska och strategiska intressen. Kriget mot terrorn har också lett till en stigmatisering åsidosättande av mänskliga och medborgerliga rättigheter mot framför allt muslimer och människor som har sitt ursprung i Mellanöstern.


Fredskoalitionen vill arbeta som en del av den världsomspännande rörelse för fred och social rättvisa som kan göra en fredligare värld möjlig.
Plattform
• USA ut ur Irak
• Stöd det irakiska folkets rätt till självbestämmande och motstånd
• Ingen attack mot Iran
• Inget svenskt stöd till USA’s krig:
- Inga soldater till Afghanistan
- Stoppa vapenexporten
- Stoppa islamofobi och inskränkningar av våra demokratiska rättigheter


De som accepterar denna principförklaring är välkomna att delta i Fredskoalitionen. Målet är att bredda rörelsen, engagera människor, skapa initiativ och alternativ för att förankra rörelsen i samhället att stoppa kriget.


De som är involverade i Fredskoalitionen Göteborg förbinder sig att arbeta och agera enligt dess principförklaring och stadgar i en anda av samarbete och samförstånd.


Fredskoalitionens organisation
Fredskoalitionen Göteborg är ett nätverk och en demokratisk och öppen mötesplats för förslag och initiativ, utbyte av erfarenheter och byggande av allianser inom det civila samhället i enlighet med vår principförklaring.


Medlem i Fredskoalitionen Göteborg
blir man genom att godkänna principförklaringen och betala en medlemsavgift på 100 kr/år (studenter/arbetslösa 50 kr/år). Organisationer och föreningar betalar en medlemsavgift på 200 kr/år märkt ”Fredskoalitionen Göteborg” till postgiro 4064380-1


Styrelsen samt eventuella arbetsgrupper koordinerar Fredskoalitionen Göteborg och har även det ekonomiska ansvaret. Styrelsen består av valda aktiva medlemmar i Fredskoalitionen.


Medlemsmöten
Fredskoalitionen Göteborg har minst 4 medlemsmöten per år inklusive årsmötet för att alla medlemmar skall kunna delta i och planera arbetet.



Stadgar för föreningen Fredskoalitionen Göteborg
Antagen vid föreningens bildande 25 april 2006

§ 1 Föreningen och säte
• Föreningen är en ideell förening och är religiöst och partipolitiskt obunden.
• Styrelsen har sitt säte i Göteborg.

§ 2 Syfte och Verksamhet
• Fredskoalitionen är ett nätverk av enskilda medlemmar och stödorganisationer som vill verka för en fredligare värld i FN-stadgans anda. Föreningen arbetar mot de angrepp på demokratin och de Mänskliga Rättigheterna som skett utifrån den amerikanska doktrinen "Project for a new American Century (PNAC)".

Detta har lett till ockupationen av Afghanistan och Irak och hotet mot Iran liksom övriga Mellanöstern. För mer information se vår principförklaring.

• Vårt primära syfte är
att skapa opinion mot det så kallade ”kriget mot terrorns” (numera kallat ”det långa kriget”) ockupation av länder runtom i världen som den i Irak.

att verka för att den svenska regeringen drar sig ur och tar avstånd från dessa angreppskrig samt tillämpar förbudet mot vapenexport till krigförande länder.

§ 3 Verksamhetsår
• Verksamhetsåret är från 1 januari till 31 december.

§ 4 Medlemskap och stödorganisationer
• Medlem i Fredskoalitionen Göteborg blir du genom att godkänna principförklaringen, arbeta i enlighet med vårt syfte samt betala en medlemsavgift.
• En organisation kan bli medlem genom att godkänna princip-förklaringen och betala en avgift.
• Medlemsavgiften och avgiften för att bli medlemsorganisation fastställs av årsmötet.

§ 5 Fredskoalitionen Göteborgs organisation
• Styrelsen består av en ordförande och som mest sex ledamöter och som minst fyra.
Dessutom kan suppleanter väljas.
• Styrelsen väljs på årsmötet och tillträder omedelbart därefter.
Styrelsen konstituerar sig själv.
• Styrelsen är beslutsmässig då fyra ledamöter är närvarande.
• Valbar är medlem i föreningen.
• Styrelsen är ekonomiskt ansvarig.
• Firmatecknare är ordförande och kassör var för sig.
• Styrelsen ansvarar för medlemslista, bidragsansökningar, den löpande verksamheten samt att se till att föreningens beslut utförs. Styrelsen har mandat att ta de beslut som behövs för att verksamheten skall löpa mellan medlemsmötena samt ansvarar för informationen utåt. Styrelsen är ansvarig för att förbereda och kalla till möten, rapportera sitt arbete vid varje medlemsmöte samt skicka protokoll därifrån.
• Styrelsen har ansvar för att anordna regelbundna medlemsmöten där Fredskoalitionens arbete organiseras och där alla medlemmar har rösträtt. Medlemsmöte kallas till via mejl, minst en vecka i förväg.

§ 6 Revisorer
• För granskning av föreningens räkenskaper och förvaltning väljs på årsmötet en revisor.
• Valbar är person som inte sitter i styrelsen.
• Revisorn behöver inte vara medlem i föreningen.

§ 7 Valberedning
• För att ta fram förslag på personer till de i stadgarna föreslagna valen kan en valberedning väljas av årsmötet.
• Valberedningen består av 3-5 ledamöter, varav en är ordförande och sammankallande.
• Valbar är medlem i föreningen.

§ 8 Ordinarie årsmöte
• Ordinarie årsmöte skall hållas senast den 1 mars varje år. Styrelsen beslutar om tid och plats.
• Årsmötet är föreningens högsta beslutande organ.
• För att årsmötet skall vara behörigt måste föreningens medlemmar meddelas minst två veckor i förväg via e-post och föreningens blogg/webbsida.

Följande ärenden ska alltid behandlas på ordinarie årsmöte:
1 - Mötets öppnande
2 - Mötets behörighet
3 - Val av mötesordförande
4 - Val av mötessekreterare
5 - Val av två personer att justera protokollet
6 - Uteslutningsärenden
7 - Styrelsens verksamhetsberättelse för förra året
8 - Ekonomisk berättelse för förra året
9 - Frågan om ansvarsfrihet för förra årets styrelse
10 – Fastställande av medlemsavgift
11 - Fastställande av antal ledamöter och suppleanter
12 - Val av ordförande i föreningen
13 - Val av styrelse
14 - Val av kassör
15 - Val av revisor
16 - Val av valberedningens ordförande
17 - Val av valberedningens övriga ledamöter
18 - Övriga frågor, motioner
19 - Mötets avslutande

§ 9 Extra årsmöte
• Om styrelsen, revisorerna eller hälften av föreningens medlemmar kräver, så måste styrelsen kalla till extra årsmöte.
• På ett extra årsmöte kan bara de ärenden som nämnts i kallelsen behandlas.

§ 10 Rösträtt och röstetal
• Endast fullt betalande närvarande medlem eller medlemsorganisation äger rösträtt på årsmöte och medlemsmöte.
• På styrelsemöten är alla medlemmar och medlemsorganisationer välkomna men endast närvarande ur styrelsen har rösträtt.
• Varje medlemsorganisation utser en person som sin representant samt en suppleant.
• Alla frågor som behandlas på årsmöte, extra årsmöte, medlemsmöte eller styrelsemöte avgörs med enkel röstövervikt om inget annat står i stadgarna. Nedlagda röster räknas ej. Varje person med rösträtt har en röst.
• Vid lika röstetal har föreningens ordförande utslagsröst på styrelsemöten.
• Vid lika röstetal på årsmöte avgörs frågan med lottning.

§ 11 Stadgeändring
• Dessa stadgar kan bara ändras på årsmöten
• Då stadgeändring ska ske måste förslaget delges medlemmarna i kallelsen till årsmötet. I annat fall måste ändringen antas enhälligt.
• För att bli giltig omedelbart under innevarande årsmöte måste ändringen antas med två tredjedelars majoritet.
• Ändring av föreningens stadgar om syfte (§2), stadgeändringar (§ 11) och upplösning (§ 13) kräver likalydande beslut på två på varandra följande årsmöten.

§ 12 Uteslutning
• En medlem eller medlemsorganisation som allvarligt skadar föreningen kan avstängas av styrelsen.
• Avstängd medlem eller medlemsorganisation måste diskuteras på nästa årsmöte. Antingen så upphävs då avstängningen eller så utesluts medlemmen eller medlemsorganisationen.

§ 13 Upplösning
• Förslag om föreningens upplösning får framläggas endast på ett årsmöte. Att upplösning ska behandlas måste framgå av kallelsen.
• Vid upplösning ska föreningens skulder betalas. Därefter ska föreningens tillgångar gå till verksamhet i enlighet med föreningens syfte.Hur detta ska ske beslutas på det sista årsmötet.


Vald styrelse tills vidare
Ingrid Ternert ordförande
Ingvar Erlandsson kassör
Khaled Ahmed
Anna-Lisa Björneberg
Åsa Hjalmers
Caroline Rundesdotter
Berit Tybrand

fredag, maj 05, 2006

Ännu en dag i Imperiet - personliga vittnesmål om död och tortyr i Irak

.............................................................................................

Två personliga vittnesmål från dödandet och tortyren i Irak, USAs utspel om al Quaida och Riverbend om Iran


Men först frilansjournalisten Issam om den mardrömslika verkligheten i Bagdad


HI dear friend Ingrid


I´m so happy that you emailed me and it is so nice to hear from you .


Im sorry its really big disaster in Baghdad now, and everything you write was true and we feel in danger everywhere in Baghdad because everywhere there are militias and they kill innocents people without any reasons.


And the central morgue in Baghdad is full now with dead bodies and the problem is, we can not film that because there is militia there even near the morgue.


And they killed everyone who tried to film that and also they killed the familioes, when they tried to take there suns bodies away, Everythings became dangerous in Baghdad and you can see the fear in the eyes of the Iraqi people


This is the occupation and that's what they are doing in my country ,


With that, there is hope always friend, and i feel this situation will end quick, I wish.


I'm sorry to make you sad, but this is the reality in Baghdad now and in all Iraq.


Say hello to Teresa and tell her thank you for her feelings ,and also my best wishis to my best friend,YOU and big hug


yours
Isam


Ingrid Ternert wrote:
Hello Isam!


Such a long time since I heard from you! Are you and your family OK? Such a disaster in Baghdad! Teresa will mail you when she gets more money and can buy a computer of her own.


She is so worried listening to what´s happening in Iraq, and I feel fed up with this organised genocide, where the occupiers pay militias and criminals from different sides to make the people kill each other. But I know you never will fall into that trap!


Take care!
Ingrid


Irakiskt "Disco"

För nära ett år sedan berättade en svensk-iraker att han visste hur en fånge i "Disco"fängelset i norr hade fått sina fötter fastspikade i golvet, så att de fick amputeras efteråt.


Dessutom hörde en väninna till undertecknad nyligen från sin irakiska vän hur han hämtat ut en bekant från just samma fängelse. Denne hade fått sina tår avhuggna, vilket ledde till att han påföljande dag avled.


Fängelsets tilltalsnamn "Disco" kommer av att det liksom i söder tillämpar både ljud, ljus och vakenhetstortyr.


Alltså likalydande vittnesmål om en fruktansvärd tortyr vi annars aldrig skulle fått veta något om.


Juan Cole:


har från persiskan översatt hotet från Iran mot Israel på ett helt annat sätt än vad västliga media gör om att ”utplåna Israel från kartan”, nämligen att ”Jerusalems ockupationsregim måste försvinna från tidens blad”. Vilket är något helt annat.

Bagdad, Iraq (AP)

En videofilm visar Al-Zarqawi fumla med geväret i vita gympadojor. Detta förklaras med att amerikansk militär i propagandakriget vill minska hans dragningskraft på religiösa Quaida- extremister för att isolera dem från de (sunni)grupper USA nu hoppas på att få närma sig.


Anm: Bushadministrationen verkar ha tvära kast i sitt propagandakrig vilket eventuellt kan tyda på desperation. Vem tror t.ex att Al Zarkawi fortfarande lever?


http://kurtnimmo.com/?p=353


First it was Osama bin Laden, then Abu Musab al-Zarqawi, and now Ayman al-Zawahiri.


In the span of a week, these three al-CIA-duh heavyweights (two from beyond the grave) have issued communiqués.


“Al-Qaeda in Iraq alone has carried out 800 martyrdom operations in three years, besides the victories of the other mujahidin.”


...Of course, the Iraqi resistance is responsible for breaking the back of the occupation...


It is interesting to note this latest production “was first obtained by IntelCenter, a United States government contractor that does work for various intelligence agencies,”...by way of magic trick and computer graphics—make absurd claims, stealing the thunder of the Iraqi resistance.


...Naturally, “al-Qaeda” must remain “relevant” (i.e., take all the credit for the Iraqi resistance), otherwise the “long war” would soon peter and fizzle out


...“In his last Internet message in March, Zawahri called for attacks on the West, urging similar strikes as those against New York, London and Madrid, ”Washington Post adds, attacks that have yet to occur. Of course, as time creeps forward, and the coming maelstrom aimed at Iran picks up steam, such attacks become more likely.


Bush’s approval ratings are in the dumpster and with every passing day he looks more and more like Richard Nixon—although Nixon’s crimes were small time by way of comparison.


Baghdad Burning
Riverbend påminner oss om spåren från Iran


...It was around 9 pm on the 11th of April 2003 when we finally saw the footage of Saddam’s statue being pulled down by American troops - the American flag plastered on his face.


We watched, stunned, as Baghdad was looted (plundrat) and burned by hordes of men, being watched and saluted by American soldiers in tanks.


Looking back at it now, it is properly ironic that our first glimpses of the ‘fall of Baghdad’ and the occupation of Iraq came to us via Iran- through that Iranian TVchannel.


We immediately began hearing about the Iranian revolutionary guard, and how they had formed a militia of Iraqis who had defected to Iran during the Iran-Iraq war.


We heard how they were already inside of the country and were helping to loot and burn everything from governmental facilities to museums.


The Hakims (SCIRIs ledare och shiaimam) and Badr (hans fruktade iranska milis) made their debut, followed by several other clerics with their personal guard and militias, all seeping in from Iran.


Today they rule the country. Over the duration of three years, and through the use of vicious militias, assassinations (dödande) and abductions (kidnappningar), they’ve managed to install themselves firmly in the Green Zone.


We constantly hear our new puppets (nickedockor) rant and rave against Syria, against Saudi Arabia, against Turkey, even against the country they have to thank for their rise to power- America…


But no one dares to talk about the role Iran is planning in the country.


The last few days we’ve been hearing about Iranian attacks on northern Iraq- parts of Kurdistan that are on the Iranian border.


Several sites were bombed and various news sources are reporting Iranian troops by the thousand standing ready at the Iraqi border.

Prior to this, there has been talk of Iranian revolutionary guard infiltrating areas like Diyala and even parts of Baghdad.


Meanwhile, the new puppets (simply a rotation of the same OLD puppets), after taking several months to finally decide who gets to play the role of prime minister, are now wrangling and wrestling over the ‘major’ ministries; which political party should receive what ministry.


The reason behind this is that as soon as a minister is named from, say, SCIRI, that minister brings in ‘his people’ to key positions- his relatives, his friends and cronies, and most importantly- his personal militia.


As soon as Al-Maliki (nya premiärministern) was made prime minister, he announced that armed militias would be made a part of the Iraqi army (which can only mean the Badrists and Sadr’s goons).


A few days ago, we were watching one of several ceremonies they held after naming the new prime minister. Talbani (presidenten) stood in front of various politicians in a large room in the Green Zone and said, rather brazenly, that


Iraq would not stand any ‘tadakhul’ or meddling by neighboring countries because Iraq was a ‘sovereign country free of foreign influence’.


The cousin almost fainted from laughter and E. was wiping his eyes and gasping for air… as Talbani pompously made his statement - all big belly and grins-


smiling back at him was a group of American army commanders or generals and to his left was Khalilzad (USAambassadören), patting him friendly on the arm and gazing at him like a father looking at his first-born!


So while Iraqis are dying by the hundreds, with corpses turning up everywhere (last week they found a dead man in the open area in front of my cousins daughters school),


the Iraqi puppets are taking their time trying to decide who gets to do the most stealing and in which ministry.


...As for news of the new Iraqi army, it isn’t going as smoothly as Bush and his crew portray.


Today we watched footage of Iraqi soldiers in Anbarprovince graduating. The whole ceremony was quite ordinary up until nearly the end- their commander announced they would be deployed to various areas and suddenly it was chaos.


The soldiers began stripping their fatigues and throwing them around, verbally attacking their seniors and yelling and shoving.


They were promised, when they signed up for the army in their areas, that they would be deployed inside of their own areas- which does make sense.


There is news that they are currently on strike- refusing to be deployed outside of their own provinces.


One can’t help but wonder if the ‘area’ they were supposed to be deployed to was the north of Iraq? Especially with Iranian troops on the border…


Talbani announced a few days ago that the protection of Kurdistan was the responsibility of Iraq and I completely agree for a change- because Kurdistan IS a part of Iraq.


Before he made this statement, it was always understood that only the Peshmerga (kurdiska elitkrigare) would protect Kurdistan- apparently, against Iran, they aren’t nearly enough.


The big question is- what will the US do about Iran? There are the hints of the possibility of bombings, etc. While I hate the Iranian government, the people don’t deserve the chaos and damage of air strikes and war.


I don’t really worry about that though, because if you live in Iraq- you know America’s hands are tied. Just as soon as Washington makes a move against Tehran, American troops inside Iraq will come under attack.


It’s that simple - Washington has big guns and planes… But Iran has 150,000 American hostages.