torsdag, september 28, 2006

Oljans makt och fasa sätter världen i ett skruvstäd

Och framtiden? av Jan Hjärpe, professor islamologi

Strategin hos administrationen i USA går ut på att åstadkomma stabila stater i Mellanöstern med till USA och Israel välvilligt inställda regeringar.

Denna strategi har flera taktiska steg:
1) Att få de sittande regeringarna att ställa upp och ingå fredsavtal med Israel och genomföra en demokratisering efter amerikansk modell.

2) Om detta inte är möjligt- att bedriva propaganda och stöd för oppositionen inom och utom landet, införa sanktioner och därefter få till stånd en regimförändring

3) Om detta heller inte fungerar - hota med militära åtgärder

4) Att till sist sätta in militära aktioner genom ombud (Israel) eller genom egna insatser, helst sådana som FN legitimerat och, om inte heller detta är möjligt, i allians med eller utan andra.

Hela denna skala har vi sett tillämpas i Afghanistan och Irak. Förändringarna i Libanon 2004 kunde genomföras utan någon som helst militär insats. Men resultatet har idag slagits sönder genom kriget år 2006.

Här har två intressen kolliderat (oljan/Israel)och det som ansågs vara till förmån för Israel prioriterades. I propagandakriget har därefter Syrien och Iran stått på tur.

Men både den iranska och den syriska ledningen har stärkt sina ställningar genom det senaste kriget, särskilt Iran som redan idag är stärkt genom ockupationen av Irak. När det gäller den strategiska planen agerar olika grupperingar i den muslimska världen för eller emot.

Det finns alltså en motsägelse i de allianser USA ingår med dessa regeringar. De har fått och vill ha stöd, men däremot inte en demokratisk utveckling som riskerar att ta deras makt ifrån dem.

Detta blev tydligt i Manama-mötet i november 2005, vid en tidpunkt då känslorna var i svallning hos folkliga opinioner vilka kunde kanaliseras i affären med JyllandsPosten

Idag är det de islamistiska rörelserna som kan dra nytta av den positiva klang som ordet demokrati har i folkopinionen.

Hizbullahs popularitet har nu stärkts sedan kriget 2006. En för en demokratisk utveckling negativ effekt följde i spåren av de åtgärder som USA och dess allierade, främst Storbritannien, vidtagit i ”kriget mot terrorismen”.

Dessa inbegrep stöd till odemokratiska regimer, vilket genomfördes utan rättsäkerhet och åtföljdes av ett gigantiskt antal fängslanden, förödmjukelser och tortyr av människor liksom bombningar, lidande och död för tiotusentals eller hundratusentals människor.

Trovärdigheten i USAs och Europas tal om demokrati, fred, frihet och rättssamhälle ifrågasätts nu inom stora folkliga opinioner.

Det finns en viss strategisk idé hos en del av jihadisterna framförd av Ayman Al- Zawahiri som kallas Al Quaidas andreman; en strategi i sex eller sju steg där de två sista är en enad muslimsk ”nation”, ett återupprättat kalifat, och ett slutkrig mellan ont och gott.

De första stegen motsvarar i stort sett vad man hittills försökt genomföra. De senare leden förutsätter att den muslimska världens vanliga människor ansluter sig till dessa idéer.

Detta är föga troligt, men ”al-Qaida” har fått mycket draghjälp genom de missgrepp som USA och även EU gjort.

ur ”Mitt Irak är i spillror” av Yusra Moshtat

Irak skälver i sina grundvalar efter ett brutalt krig och en ockupation, som vi ännu inte ser slutet på, och nu påstår Bush att det irakiska folket har sitt öde i egna händer.

Grunden för allt normalt liv har underminerats och därmed har förutsättningarna för verklig demokrati och frihet försämrats för oöverskådlig tid. Etniska motsättningar, religiös splittring och kriminalitet har satt sina spår. Pessimismen är utbredd bland de irakier jag talar med.

Men vi har tydligen oss själva att skylla. Bara en så enkel sak som att åka till arbetet kräver noga planering. Vare sig man väljer bil eller buss riskerar man att skadas eller dödas.

Personer i högre ställning, tjänstemän, universitetslärare och så vidare tvingas byta bilar, välja andra färdvägar från en dag till en annan, börja och sluta arbetet på olika tider, allt för att undvika det attentat som man hela tiden oroar sig för.

Dr Donny George Youhkanna, tidigare chef för Nationalmuseet i Bagdad, berättade vid ett besök i Sverige om plundringen och förstörelsen av oersättliga kulturskatter runt om i landet.

Det är en förstörelse som antingen är direkt orsakad av kriget eller en följd av den allmänna laglöshet som gett plundrare en unik chans att brandskatta museer och arkeologiska fyndplatser runt om i landet.

Kvinnans ställning har försämrats dramatiskt. Ett ofta använt argument för kriget har varit att befria kvinnorna från islams patriarkala förtryck och tvånget att bära slöja; detta i ett land där kvinnans ställning har varit erkänt bra jämfört med andra länder i Mellanöstern.

Kvinnor i Irak har inte behövt bära slöja, man har haft rätt till utbildning och har haft en förhållandevis stark ställning på arbetsmarknaden.

Nu har det gått så långt att kvinnliga bilister stoppas på gatan. ”Sluta att köra bil annars dödar vi dig”.

Fortfarande råder brist på el och vatten. Det är svårt att tro att denna mäktiga ockupationsarmé inte kan skydda el- och vattenförsörjningen om man bara bestämt sig för att göra det.

Föreställ er hur det skulle vara att komma hem varje kväll och inte veta om ni kan laga mat eller sköta den personliga hygienen. Så lever man i miljonstaden Bagdad ännu tre år efter det att Bush högtidligt proklamerade att kriget var slut.

Laglöshet råder. Människor kidnappas. En enkel sak som att handla i Bagdad medför så stor risk att de som har råd betalar andra för att göra nödvändiga inköp, det vill säga de som har det ännu sämre ställt och alltså inte har något val.

Vi ville ha demokrati men inte till vilket pris som helst. Om man betänker att det aldrig har varit ockupanternas avsikt att i första hand skapa demokrati i Irak, då framstår den fruktansvärda cynismen i än tydligare dager.

Vilket förakt visar man inte alla de människor som man påstår sig vilja hjälpa. Det irakiska folket lider för oljans skull och landets strategiska läge i det eviga kriget om världsherravälde.

Ett slutkrig mellan ont och gott. De första stegen motsvarar i stort sett vad man hittills försökt genomföra. De senare leden förutsätter att den muslimska världens vanliga människor ansluter sig till dessa idéer.

Detta är föga troligt, men al-Qaida har fått mycket draghjälp genom de missgrepp som USA och även EU gjort

Den dubbla utmaningen - klimat och energi av Martin Persson, Fysisk Resursteori Chalmers

Jordens klimat håller på att förändras. Under 1900-talet ökade den globala medel- temperaturen med 0,6°och världen över börjar man idag se effekterna av denna förändring; glaciärer krymper och försvinner, skogsbränder blir allt vanligare och orkaner allt starkare.

Forskarvärlden är idag enig om att vi människor står bakom den största delen av denna förändring, genom våra utsläpp av växthusgaser. Viktigast är utsläppen av koldioxid från användning av fossila bränslen; kol, olja och naturgas. Dessa bränslen utgör idag 80 procent av globala energianvändningen.

En snabb omställning av vårt energisystem är därför nödvändig, om vi med säkerhet vill undvika alltför omfattande klimatförändringar i framtiden. Mot slutet av detta århundrade kan utsläppen behöva vara nere på noll. Men samtidigt som vi vill minska våra utsläpp av koldioxid från användning av fossila bränslen är en ökad energi användning i många fattiga länder en förutsättning för ekonomisk utveckling.

Fortfarande är drygt två miljarder av världens fattiga hänvisade till traditionella energikällor som ved kodynga jordbruksrester för att möta sina grundläggande energibehov. I en värld med tio miljarder människor, där alla lever på en nivå som motsvarar dagens svenska, skulle den globala energianvändningen behöva femdubblas.

Kan vi klara denna dubbla utmaning? Att förbättra fattiga människors levnadsvillkor, och därmed öka den globala energianvändningen markant, samtidigt som vi minskar utsläppen av koldioxid?

Låt oss börja med det uppenbara. Solinstrålningen till jorden utgör ett energiflöde cirka 10 000 gånger större än mänskliga energianvändningen..

Det råder alltså ingen brist på tillgänglig energi, solenergi Tillsammans med bioenergi, vindkraft, och kanske även fortsatt användning av fossila bränslen med infångning och lagring av koldioxid, har potentialen att tillgodose vår framtida efterfrågan på energi och samtidigt minska våra utsläpp av koldioxid till noll. Många av dessa teknologier finns redan att tillgå idag.

Men lika viktigt som att byta energikällor är att effektivisera vår energianvändning. Här finns en enorm potential. Vi kan bygga bilar vars bensinförbrukning är långt mycket mindre än dagens, och hus, som de i Lindås utanför Göteborg, som är tillräck- ligt välisolerade för att inte behöva ett traditionellt uppvärmningssystem.

Utan att förändra vår livsstil skulle vi alltså kunna minska vår energianvändning drastiskt. Samtidigt finns det skäl att fundera över vad vi i den rika världen har att vinna på en ständigt ökande materiell standard och medföljande energianvändning. Att det inte gör oss lyckligare finns det idag gott om forskning som visar.

Men det är alltså ingen teknisk omöjlighet att kombinera hållbar utveckling och global rättvisa när det gäller vår energianvändning. Inte heller behöver det kosta oss vår välfärd - i relativa termer skulle kostnaderna under det närmaste århundradet vara närmast omärkbara.

Den stora utmaningen är politisk, för en omställning av energisystemet kommer inte att ske av sig självt. För det krävs en stark opinion, modiga politiker och progressiva företag, som driver fram en starkare klimatpolitik. Om vi ser oss omkring idag i världen, kan vi upptäcka att dessa krafter växer sig allt starkare.

Mer om framtiden av Ingrid Ternert- Fredskoalitionen

Mahatma Gandhi, som ledde ickevåldsmotståndet i Indien under början av förra seklet förklarade: ”Denna civilisation är av sådant slag att den i sinom tid föröder sig själv. Dess dödliga effekt är att människor som hamnat i dess tärande eld, tror den vara alltigenom god.”

En välrenommerad FNrapport om tillståndet i världen varnar för en klimatkatastrof genom växthuseffekten med allra minst två graders temperaturökning under vårt sekel.

Detta kommer att framkallar massiva klimatkatastrofer med översvämningar och torka främst i de fattigare delarna av världen. Redan idag är 2/3 av jordens resurser uttagna vilket gör att mänskligheten står inför sina allra största utmaningar framöver.

De flesta av våra tunga beslutsfattare tycks inte inse vart dagens utveckling är på väg, utan förlitar sig på marknadskrafternas läkande effekt även när det gäller de sinande oljereseverna, den energiresurs som den moderna världens snabba ekonomiska utveckling vilar på.

USA är idag den mest oljeutnyttjande makten i världen. Kina å sin sida är den starkast växande ekonomin. Därför säkrar Kina sina framtida tillgångar på olja bl.a genom uppköp av ryska oljekällor, kontakter i Afrika och Sydamerika och samarbete om dragningen av en iransk pipeline via Indien till Kina. Detta genererar ökade spänningar emellan USA och Kina.

Särskilt som västliga oljebolag dagen innan Libanonkriget invigde en pipeline från det Kaspiska området till sydöstra Turkiet för vidare transport på havsbotten av olja (och vatten) till Eilat i Israel. Därifrån skall oljan kunna transporteras vidare mot Sydostasien.

Kinas stora innehav av amerikanska statspapper är i sammanhanget ett starkt vapen. Skulle dessa säljas av kommer ett dollarras att inträffa.

USA å sin sida rustar sig militärt i tidigare aldrig skådad omfattning för att hävda sin världsdominans bl.a med hjälp av nya kärnvapen.

Kommer en del av de enorma mängder kärnavfall (DU) vi redan skapat att hamna i olika gruppers händer för tillverkning av egna "smutsiga" kärnvapen?

Får vi inom ett decennium uppleva enorma humanitära katastrofer i de länder som redan bombats av amerikanska DUkärnvapen förutom dagens kända missbildade barn?

DUvapnens användning i Gulfkriget -91 har alldeles nyligen av den kände forskaren Leuren Moret vid Livermoorelaboratoriet i USA förklarats vara en bidragande orsak till det sk Gulfsyndromet.

Alltså den sjukdomsbild som gör att över hälften av de 580000 amerikanska soldater som varit inblandade i Gulfkriget nu lider av permanenta hälsoproblem.

Risk för ekonomisk kollaps?

Den krigsekonomi som världskrigen förutsatte avslutades aldrig i USA, eftersom den fungerade som en motor i landets militära och ekonomiska dominans ute i världen.

För att upprätthålla sin ledande ställning, måste befolkningen oupphörligen påminnas om hot utifrån, som det gällde att satsa allt större militära resurser på att besegra

Därför gick det så lätt att få gehör för offentliga medel till krigsindustrin, medel som annars skulle gå till sjukvård, skolor etc och numera ofta utgör täckmantel för statliga suvbventioner till storindustrin för att öka dess konkurrenskraft på den civila marknaden.

Nu för tiden kan nämligen inte de globala vinstdrivande företagen med egna medel klara av de stora forsknings- och utvecklingssatsningar som krävs för att uppnå en dominerande position. Inte heller för att finansiera sina stora militära projekt.

Den amerikanska militärindustrin är därför överlägset störst på världsmarknaden genom sina statliga satsningar. Liksom vid introduktionen av de olika energislagen kol, olja och kärnkraft kräver företagen att få tillgång till oerhörda skattesubventioner.

Den militära upprustningen betalas av den amerikanska befolkningen på deras skattsedlar och bidrar till att USAs bytesbalans urholkas. Hittills har dollarn hållits uppe på konstgjord väg efter det att guldmyntfoten togs bort 1973 efter Vietnamkriget.

Pengarnas värde är därför idag fiktivt, fungerar alltså som andra varor på valutabörsen, varifrån nästan alla pengar härrör.

Dollarn är idag starkt övervärderad på valutamarknaden och har hittills hållits uppe på konstgjord väg. Världens centralbanker äger nämligen oerhörda dollarreserver, eftersom oljan enbart säljs i dollar på oljebörserna i New York och London och annars skulle sjunka till halva värdet.

USA satsar därför hårt på sina "vakthundar" runtom i världen och på sin starka militärmakt. Det finns de skribenter som betonar att de kuppförsök som planerats mot ledare som Saddam Hussein i Irak, Hugo Chavez i Venezuela och Ahmadinejad i Iran har samband med att dessa velat lägga om sin oljeförsäljning till Euro istället för dollar.

Samtidigt kommer jordens kända oljefyndigheter snart att nå sin peak dvs bara halva fyndigheten återstår, och nya fyndigheter kan inte på något sätt kompensera de gamla, särskilt inte då efterfrågan på olja ständigt ökar.

Det är f.ö oerhört mycket svårare att få ut den rest som finns kvar i de gamla oljekällorna, varför det framtida behovet av olja inte går att täcka.


Idag hotar religiösa fundamentalister kungamaktens i Saudiarabien och ifrågasätter dess 60-åriga starka band till USA. Som tack för tillgången till oljan lovade nämligen USA efter det andra världskriget att skydda det Saudiska kungahuset.

Saudierna själva anser däremot att kungahuset lever ett alltför måttlöst och västerländskt leverne, samtidigt som de amerikanska baserna besudlar landets heliga platser Mekka och Medina.

Detta har lett till "the clash of civilisations”, de gamla andliga värdenas renässans i den muslimska världen och hot mot den saudiska kungamakten. USA insåg risken för en islamisk revolution i hjärtpunkten av världens oljeförsörjning och önskade försvara sina globala positioner.

Den som kontrollerar oljan kontrollerar nämligen världen. USA sökte därför ett sekulärt land som bas för sin militära övervakning av regionens oljevägar och valde då Irak.

Det är här Gulfkriget och de tolvåriga Iraksanktionerna kommer in. När Iraks folk blivit tillräckligt försvagat trodde USAs ledning att det bara var att ta för sig och bygga permanenta amerikanska baser i landet, nu då Saudiarabien inte längre är säkert för islamsk extremism.

Efter det skulle en annan oljerik "skurkstat" kontrolleras, nämligen Iran. Men först måste den militärt starka Iranvänliga Hizbollah i Libanon kväsas, så de inte riskerade komma till undsättning, särskilt som det var Israel som fått uppdraget att bomba Irans underjordiska laboratorier, liksom 1982 då man bombade Iraks nybyggda kärnkraftverk.

Samtidigt skulle de amerikanska marknadsfundamentalisterna med vicepresidenten Dick Cheney i spetsen, före detta chef för oljebolaget Halliburton, få möjlighet att frälsa den muslimska världen med den fria företagsamhetens alla välsignelser. Om han fick verka fritt vill säga, utan inblandning från statlig eller internationell rätt- t.ex Haagkonventionen från 1907

Haagkonventionen förbjuder nämligen en ockupationsmakt att ta för sig av eller sälja ut statliga företag eller naturresurser i det land den ockuperar. Därför brukar en makt som USA genom diverse åtgärder själv låta installera en tillräckligt korrupt och USAvänlig regering, helst godkänd av FN och skyddad av de amerikanska baser som samma regering själv bjudit in.


fredskoalitionen@yahoogroups.com
pg 4064380-1

medlem 100 kr
student 50 kr
förening 200 kr

måndag, september 25, 2006

Är framtiden hotad? Film, seminarier, studiecirkel


ÄR FRAMTIDEN HOTAD? OLJA, KRIG OCH KLIMAT
onsdag 27 september kl 19, Restaurang Trappan Folkets Hus

Jan Öberg, fredsforskare TFF, Jan Hjärpe, professor islamologi, Martin Persson, Chalmers Resursteori. Moderator Ingrid Ternert arr. Fredskoalitionen Göteborg och Gröna Korset Sverige i samarbete med ABF

Jan Hjärpe visar hur medias bild av den muslimska världen påverkar dess syn på oss här i Väst. Fredsforskaren Jan Öberg tecknar närgånget de krigshot som tornar upp sig vid horisonten nu när kampen om oljan hårdnar. Chalmers Resursteoris Martin Persson kompletterar bilden med klimatuppvärmningens effekter, vilka samtidigt ger upphov till en hård kamp även om andra resurser än oljan.


Rekommenderas! Film om hållbar fred&miljö

They reveal the shocking daily violence in Gaza and Iraq
http://www.informationclearinghouse.info/article14753.htm
http://www.informationclearinghouse.info/article14834.htm

Peak oil

From Freedom To Fascism
http://www.informationclearinghouse.info/article13534.ht

Michael Parenti: Terrorism, Globalization and Conspiracy
http://www.informationclearinghouse.info/article11635.htm

Why We Fight
What are the forces that shape and propel American militarism? http://www.informationclearinghouse.info/article8494.htm

The Power of Nightmares - Part I, Part II, Part III
http://www.informationclearinghouse.info/article11091.htm
http://www.informationclearinghouse.info/article11092.htm
http://www.informationclearinghouse.info/article11093.htm
Hållbar fred - Ett axplock av intressanta seminarier och studiecirklar

Loose change
http://www.informationclearinghouse.info/article14946.htm


Rekommenderas! Seminarium och studiecirkel om hållbar fred&miljö med bl.a Sven-Eric Liedman

Är världsfreden hotad?
31 oktober Stadsbibliotekets Hörsal kl 18
Sven-Eric Liedman är en känd och respekterad professor i idé- och lärdomshistoria. Han har från början intagit en kritisk hållning till Irakkriget och är också flitig samhällsdebattör i fredsfrågor
SENSUS i samarbete med Fredskoalitionen Göteborg.


Vad kan vi göra åt framtiden?
Är världsfreden hotad?
tor 2/11, 16/11, 30/11 SENSUS Södra Hamng.29
Även i denna cirkel ger Sven-Eric Liedman sitt bidrag liksom prof Amanda Peralta och
Gröna Korsets Tonia Moya http://www.gci.ch
SENSUS i samarbete med Ingrid Ternert Fredskoalitionen Göteborg http://fredskoalitionen.blogspot.com


fredskoalitionen@yahoogroups.com
pg 4064380-1

medlem 100 kr
student 50 kr
förening 200kr

torsdag, september 21, 2006

Proudly Present Mattias Gardell och Edda Manga


"Vi och dom i spåren av kriget mot terrorismen"

Välkomna nu på söndag 24 sepetember kl.15-16.30 i Hörsal Sappören, Sprängkullsgatan 25 att lyssna på och diskutera med religionsvetaren och författaren Mattias Gardell och idéhistorikern Edda Manga!

arr Fredskoalittionen Göteborg och Studenter Mot Krig


På tal om kriget mot terrorismen...

så säger den irakiska försvarsministern idag enligt CNN att "insurgents" dvs "motståndet" numera inte använder sig av "frivilliga" bilförare som självmordsbombare utan av kidnappade, som efter att ha blivit frisläppta och kört iväg fått sin bil fjärrutlöst och sprängd i bitar.

Utsäkta, men har vi inte hört den förut, men då av iraker som blivit stoppade och amerikansk militär och tagna till förhör och sedan efter att släppts fria uppdagat att något hänt med bilen eller att en helikopter följt efter den, varför föraren gått ut och av en händelse hittat den gömda explosiva lasten. Alltså även här kan man alltså säga "den som sa det han var det".



fredskoalitionen@yahoogroups.com
pg 4064380-1

medlem 100 kr
student 50 kr
förening 200kr

onsdag, september 13, 2006

Helvetet under USA - i Afghanistan såväl som i Irak


AFGHANISTAN
Nyligen gav försvarsminister Leni Björklunds på ett UFmöte i Göteborg en minst sagt idealiserande bild av den svenska ISAFstyrkan i Afghanistan Verkligheten är en annan. Generalsekreteraren i SAK, Svenska Afghanistankommittén, beskriver den i sitt resebrev från den 11/9


...I södra Afghanistan pågår fullt krig. I resten av landet attackeras företrädarna för regeringsmakten, framför allt polis och militär, men också de utländska trupperna oavsett om de definieras som krigförande eller fredsbevarande. Kriget i söder är brutalt och drabbar i stor utsträckning civilbefolkningen.


Talibanerna och andra som utövar motstånd har i många regioner förankrat sig bättre i lokalbefolkningen än regeringsmakten. Det blir allt svårare att göra skillnad mellan bybefolkning och upprorsmän. Det gör att krigföringen mot talibanerna ofelbart drabbar de civila, kanske huvudsakligen civila.


Säkerhetsläget försämras också i det område där regeringen utan tvekan verkligen har makten i Kabul. Två självmordsbombare förorsakade stor förödelse vid två tillfällen i förra veckan. Den ena attacken skedde i en central del av staden. Måltavlan var ISAFs och USA-koalitionens soldater men förutom några få soldater dödades också många civila som råkade befinna sig i närheten...


Som beskrivits för en månad sedan förstärks intrycket av att västvärldens försök att stödja Afghanistans återuppbyggnad har hamnat i en kris och återvändsgränd. Uppgiften att öka säkerheten för medborgarna var alltför länge i händerna på dem som bedrev the ´war on terror´ och när denna uppgift nu verkligen har lagts på ISAF-trupperna så finns ingen annan strategi på plats än ett övertagande av den offensiva krigföringen.


Befolkningens missnöje med regeringens ineffektivitet och korruption, de främmande koalitionstrupperna, de gamla krigsherrarna som är kvar, insatserna mot böndernas opiumodling utan att säkra alternativ försörjning etc är utbredd och massiv.


Insatser för återuppbyggnad, förtroendeskapande och konfliktbiläggande förekommer som andrahandsfenomen men lyser ibland helt med sin frånvaro. ISAF-styrkornas chef, Richard Davis, hävdar att de brittiska, kanadensiska och andra ISAF-trupper som strider i de södra delarna gör det i nära samarbete med befolkningen och med deras stöd. Det är förstås lögn.


I detta läge måste man kraftfullt ifrågasätta hur ISAF förvaltar sitt FN-mandat. NATO begär truppförstärkningar för att intensifiera sina insatser i söder, det vill säga ett krig som ter sig som ett ren fortsättning på och övertagande av de amerikanska angreppssättet – alltså en strategi som är både humanitärt förkastlig och misslyckad ur säkerhetssynpunkt.


Samtidigt blir detta krig ett försvar för en regering som inte förmått vinna sin befolknings förtroende, som fortsätter att vara beroende av utländsk militär trupp och som inte gjort upp ens med de värsta krigsherrarna och förövarna mot mänskliga rättigheter.....


Talibanerna och deras allierade i upprorsrörelsen är inte vad afghanerna i gemen vill ha, i varje fall har jag bara träffat några få som uttrycker en sådan mening. Men precis som när talibanerna tog makten 1995-96 tros de kunna tillföra ”lag och ordning” i stället för krig och oreda, de har påbörjat sociala program i utsatta områden och arbetar mer än tidigare med lokalbefolkningens behov.


Trots befolkningens erfarenheter av deras utvecklingsfientliga inställning, hårdhänta förtryck av friheter och mänskliga rättigheter, bakåtsträvande åsikter om och avsikter med samhällsbygget och uttalade förtryck av kvinnor och flickor så finns nu risken att alternativet (västvärldens demokratimodell) komprometterats så kraftigt att det till slut väljs bort av folket.


En fråga som diskuterats mycket inom SAK håller på att få ny aktualitet. ISAFs mandat är fundamentalt skilt från den USA-ledda krigförande koalitionens. Därför måste ISAF:s ledning hållas skild från koalitionens ledning.


...Dock cirkulerar Kabul av rykten som berör just den framtida ISAF-ledningen. Om de är sanna så är det den dystrast tänkbara situationen: en fyrstjärnig amerikansk general, som i början på USA:s krig ledde den insatsen, återkommer som chef över ISAF när Richard Davis mandat går ut.

Då kommer således det svenska PRT under amerikansk ledning och inte vilken som helst, utan med en tydlig koppling till USA:s krigföring.


När NATO nu ber om truppförstärkning och rätt att kommendera ISAF-trupper till uppgifter och regioner som NATO själv skall avgöra (och inte de bidragande länderna), måste man säga nej.


Länder, NATO-medlemmar eller inte, skall medverka till ISAF-insatser bara när de rymmer övertygande förutsättning att bidra till fred, säkerhet och återuppbyggnad...



Till Statsminister Göran Persson
Utrikesminister Jan Eliasson
Försvarsminister Leni Björklund

Stockholm 13 september


Kriget i Afghanistan mellan å ena sidan en gerillarörelse i de södra och östra provinserna och å andra sidan USA:s ockupationsstyrkor, understödda av ISAF, tilltar nu snabbt.

Utvecklingen har radikalt ändrat förutsättningarna för Sveriges deltagande i ISAF-styrkan. Skiljelinjerna mellan ISAF och OEF har suddats ut och ISAF har under Natos ledning övergått till offensiv krigföring.

Risken är att Sverige blir alltmer indraget i ett krig som visar likheter med en klassisk kolonial ockupation. Sverige blir också indirekt eller direkt skyldigt till krigsförbrytelser, eftersom OEF uttryckligen inte tillämpar Genèvekonventionen i alla avseenden.

De senaste rapporterna, att svenska soldater beskjutits när de på beställning av krigsherren och den dokumenterade krigsförbrytaren Dostum (enl. Afghanistans fd ombudsman för Mänskliga Rättigheter Sima Samar), gripit enskilda personer tyder på att även den svenska styrkan har ambitioner att anpassa sig till Natos mer offensiva strategi för ISAF, vilket ökar riskerna att Sverige ska bli ansvarigt för direkta
krigsförbrytelser.

Vi kräver nu att regeringen skyndsamt omprövar det svenska ISAF-uppdraget. Ett snabbt agerande kan ju dessutom innebära att väljarna redan före valet får besked i en viktig utrikespolitisk fråga. Ett hemkallande innebär också att medel frigörs för att öka den humanitära hjälpen till Afghanistan och för insatser i FN-regi i andra delar av världen där behoven är akuta och en svensk insats inte som i fallet Afghanistan bryter mot den svenska neutralitetspolitiken.


Med vänlig hälsning Stefan Lindgren
ordf Föreningen Afghanistansolidaritet afghanistansolidaritet@gmx.net


IRAK
http://www.truthout.org/docs_2006/091206E.shtml (utdrag)
Meanwhile in Baghdad - by Dahr Jamail 12 September 2006


Email från två läkare i Bagdad om lidandet och helvetet under USAs ockupation,

Reumaprofessor i Bagdad: Trots att jag har ett fantastiskt arbete med full professur och allt vad detta innebär, är situationen bister här i Bagdad. Det existerar ingen som helst livskvalité och ingen service alls. Vi översvämmas av sopor för sophämtarna är också rädda för att råka bli dödade.


Vi har nästan ingen el eller bränsle, dåligt med vatten och vad värre är, vi riskerar våra liv vare sig vi är shia eller sunni, om vi råkar hamna i fel händer. Jag har vid flera tillfällen varit nära att dödas. När det gäller kollegerna är nästan ingen kvar hos mig längre, eftersom nästan alla har lämnat landet, den sista reste till Oman för en månad sedan. Enda läkaren jag har kvar är vid Hälsodepartementet.


Det är inte bara fruktansvärt, finns det ett steg värre så gäller det oss. Vi arbetar på universitetet endast tre dagar i veckan. Det som en gång före ockupationen var ett elegant och vackert medicinskt centrum omges idag av skräp, taggtråd och cementblock i alla riktningar Vi arbetar bara som mest tre timmar åt gången, alltså högst nio timmar i veckan.


Det är det maximala som alla arbetar. På eftermiddagen har de flesta av mina kollegor slutat gå till sina privata kliniker.av rädsla för mord och kidnappning. Jag arbetar högst 1,5 timma på eftermiddagen. Efter det rusar jag hem. Vi låser dörren och stannar sedan inne. Det kallas "maraton inköp". Jag försöker på tio minuter handla in de nödvändiga basvarorna av frukt-och grönsaker, och rusar sedan direkt hem.


Vi låser våra dörrar och stannar inomhus. Det sker tre gånger i veckan, på vägen tillbaka från universitetet. Samtidigt tillbringar jag ytterligare tio minuter med att köpa bränsle till generatorn hemma. Det sker på den svarta marknaden, eftersom kön till de vanliga pumparna är så lång, och priset därför blir 3-5 gånger högre än det officiella.


Om jag vill få tag på bränsle den vanliga vägen, måste jag tillbringa natten i kön framför bensinstationen, dit folk tar med sig filtar, mat och vatten och sover över.


Ibland talar jag vackert till stationsvakten, visar mitt ID och frågar om jag inte kan fylla bilen utanför kön. Ibland sparkar de ut mig. men det händer att jag har tur och vakten lider av något reumatiskt i ryggen eller knäna, och bingo, då går det bra att fylla på bensin, om jag lovar att ge honom medicinen där han befinner sig. Naturligtvis sker detta utan någon kroppslig undersökning. Har jag verklig tur och stjärnorna är på min sida den dagen, kanske jag också kan få 20 liter extra till generatorn.


För en månad sedan stormade milismän med skjutvapen de bofasta läkarnas sovsalar i vårt medicinska centrum. De letade efter läkare från Mosul eller Al-Anbar provinsen (där motståndet är starkast)


Det blev en väldig uppståndelse, och de doktorer som det gällde gömde sig så att ingen blev fängslad. Nästa dag bad dessa två reumaläkare att få åka hem och inte återvända före examen.J ag sa ja, eftersom jag visste att de ändå skulle ge sig iväg, och om de blivit fängslade skulle de ha dödats. Inte för att de begått något brott, utan bara för att de var sunni från Mosul eller Anbar.


Jag tror många av de läkare från södra delen av Irak som var shia också reste iväg den dagen, eftersom de då blev rädda och inte längre kunde känna sig säkra att inte själva drabbas nästa gång, kanske av sunnimiliser, vilka förr eller senare ändå skulle komma. Så alla gav sig iväg!.


Samma vecka hade jag förberett en föreläsning för specialistläkare i vårt medicinska centrum, men ingen dök upp eftersom de bofasta läkarna hade gett sig iväg. Många har sedan dess uppskrämda kommit tillbaka. Livet måste gå vidare. Samma gäller övriga sjukhus, där det nära nog inte finns någon service alls. Jag var för två dagar sedan i Yarmouksjukhuset. Den läkare jag besökte där bodde inne i sjukhuset med söndriga, dammiga möbler och metall- och träbitar utspridda överallt på golvet


Dörrar och fönster var sönderbrutna och det såg ut som en lagård. Jag frågade efter en dödsattest för en kollega, så jag följde med honom in i bårhuset där han förvarade dem. Utanför fanns kroppar av två unga män båda skjutna i huvudet, liggande öppet på bårar. Sjukhuset var barrikerat med stora betongmurar och hade flera gånger blivit utsatt för bilbomber.


För flera månader sedan hade läkare i sjukhuset förklarat en endagarsstrejk, eftersom de blivit pryglade och skadade av Irakiska NationalGardet. Sjukhuset blir regelbundet utsatt för räder av milismän, som då drar ner de sårade från sina sjuksängar bort till en plats där de avrättas. Antalet patienter som söker sig till sjukhuset har minskat dramatiskt. Före invasionen var det 100 patienter var dag, som besökte oss på¨reumakliniken. Idag är det inte mer än 25.


Fråga inte mig vart patienterna tar vägen. Många är för rädda för att våga lämna sina hem och åka till sjukhusen. Vi brukade förse de kroniskt sjuka med medicin mot t.ex reumatisk artrit. Vi brukade ha blodtester tillgängliga var månad, tillsammans med en månads tillgång på DMRDs. Inte något av detta kan vi göra idag. Många patienter är nu så trötta på det hela och anser då att det inte längre är mödan värt att uppsöka vårt sjukhus.


Inte ens de enklaste mediciner är idag tillgängliga för patienter med akuta problem. Många som tidigare kom till Bagdad från mindre städer för att få tillgång till en bättre vård, anser det nu vara för riskabelt och inte värt mödant. De avbryter sin medicinska behandling och besöker lokala inrättningar eller vad de kan finna, vare sig detta fungerar eller ej.


Eftersom den ekonomiska situationen för de flesta familjer i Bagdad har försämrats så starkt, så betraktar många idag det som en lyx att få sina kroniska sjukdomar behandlade. Idag gäller det nämligen i första hand mat, bränsle och att behålla livet. Detta är en kort sammanfattning av hur vi idag lever.


Mail från Souad som forskar på DU (utarmat uran från bomber). Hon har fyra barn och har nyss flyttat iväg till norra Bagdad på grund av säkerhetssituationen.


Vi har nu genomlidit en mycket svår tid. Min bror som var njurkirurg dog för en månad sedan på ett smärtsamt sätt. Han ansvarade för en klinik och var 61 år gammal då han mitt i natten fick stroke.


Min andra bror tog honom på morgonen till Al-Kindy Sjukhuset, eftersom det ligger närmast. Efter en lång väntan vägrade de att ta in honom till intensiven, eftersom de inte hade tid till patienter som han då de gjorde många amputationer pga explosioner och gatustrider.


De bad oss komma tillbaka på lördag, när det eventuellt fanns plats på Intensiven. Vi tog honom istället till en av de privata kliniker som tidigare varit mycket bra. Men de flesta var stängda eftersom deras specialister hade fått brev med uppmaningen "du måste försvinna, annars..", med en gevärskula instoppad i kuvertet. Vi tog därför hem honom igen och han dog nästa morgon.


Hela sitt liv hade han arbetat för att rädda människors liv, men ingen räddade hans eget. Vi känner oss upprörda och hjälplösa. Det är mer än 150 unga män som dödas var dag bara i Bagdad, och ingen vet vad amerikanarna i Irak håller på med. Dödsskvadronerna attackerar sunniområden och då människor försvarar sina barn och familjer börjar amerikanska tanks bomba området med alla dess civila.


Detta bevisar att de här miliserna är en del av ockupationsmaktens plan för att kontrollera Irak. Ungefär två miljoner människor lämnade i somras landet. Vi ser hur media får relationen mellan USA och Iran att se spänd ut. Men i Irak arbetar USA hand i hand med de iranska miliserna för att slakta irakier. Jag vet inte när USAs blodtörstige president tänker sluta.


Han tillämpar Hitler´s plan mot judarna, men den här gången på muslimerna. Jag undrar vad våra barn och tonåringar kommer att göra efter att ha sett hur deras föräldrar lider eller dödas i händerna på dessa kriminella ockupanter. Förlåt att jag låter så bitter och besviken, men det här är vad vi upplever varenda dag av vårt liv.


Brysseltribunalens akademikerupprop fortsätter, där du som akademiker med ditt namn protesterar mot morden på Iraks intellektuella. Logga in info@brussellstribunal.org

fredskoalitionen@yahoogroups.com
pg 4064380-1

medlem 100 kr
student 50 kr
förening 200 kr

måndag, september 11, 2006

9/11 och tillämpning av Ickevåld i Mellanöstern


"Se där vår svåra roll
att inse världens lidande
med glädjen i behåll."

Råd till ett nyfött barn
angående i vilken ordning det
bör skaffa sej sina övertygelser

Innan du blir kapitalist,
kommunist, monetarist,
anarkist, marxist, fascist,
terrorist, imperialist,
socialist, syndikalist,
eller rentav folkpartist,

måste lilla du förstå
att så snart som du kan gå
bör du stultande gå med
i det världsparti för fred
som går före allting annat.

Alla ismer där vi stannat
är sekunda, inte störst.
Freden måste komma först.
Gör den inte det, min vän
kommer inget efter den
/Tage Danielsson


http://www.democracynow.org/article.pl?sid=06/09/08/1349257
Arun Gandhi ger oss i den här intervjun i Democracy Now en inblick i vad hans berömda anfader Mahatma Gandhi på sin tid ville uppnå med sitt "Satyagraha" - att som en hörnsten i sitt liv med vidöppet sinne alltid sträva efter sanningen.


Ickevåld är något mycket kraftfullt - inte bara fredliga konfliktlösningsmetoder, att inte använda vapen, utan vilar också på människors stöd i frågor som berör oss alla. Det var därför Gandhi kom att engagera människor i Sydafrika och Indien så starkt, som i den indiska Saltmarschen 1930.


Det var då engelsmännen förklarade att de skulle forsla indiskt salt till England, raffinera det där, packa om det och sälja tillbaka det till indierna för hela 20 ggr ursprungspriset. Ändå var salt något befolkningen använde dagligen. Man var mycket fattig, och Gandhi valde därför denna fråga.


Den dag han började sin saltmarch, till havet ungefär 40 mil bort, grep detta människors fantasi. Och miljoner strömmade till. Även om de själva inte kunde delta så gjorde de egna saker där de bodde för att kunna ge sitt stöd till kampen.


Gensvaret blev så enormt att de som varit tveksamma i den indiska kongressen också upptäckte det kloka i frågan. Men britterna togs fullständigt på sängen, vilket blev vändpunkten i den indiska frihetskampen och Storbritannien kom sedan att förlora inflytandet över Indien.


Arun Gandhi var också den sista utlänning som mött och talat med Yasser Arafat: - Den sortens våld du praktiserar gynnar vare sig dig själv eller någon annan. Du förstör bara en hel generation ungdomar och får ingenting tillbaka", förklarade Arun till Yasser.


- "Nu senast efter terroristattacken 2001 så betraktar folk i Väst självmordsbombare som terrorister. Istället för att gripas av sympati för det palestinska folkets kamp, möter ni ännu mer ilska och frustration och de kallar er terrorister, vilket gör att ni då förlorar kampen.


En general som griper initiativet har bättre chans att vinna ett krig. Och idag är det Israel som behåller initiativet, och de lockar er att göra saker, terrorattacker som de vill ni skall utföra, så att de kan legitimera ännu mer av sitt våld och separation mot ert folk.


I Amman, Jordanien, där har över en halv miljoner palestinier levt i mer än ett decennium under obeskrivliga förhållanden. De är totalt utan rättvisa och de har blivit frustrerade och arga. De önskar att få komma tillbaka till Palestina och att där kunna leva ett normalt och fredligt liv.


-Du skulle kunna leda en marsch till Palestina, utan vapen och dylikt, bara säga att vi kommer tillbaka för att leva i fred och harmoni i vårt eget hemland. Inte skulle israelerna kunna döda så många människor och leva med detta på sitt samvete? I så fall skulle världen vakna upp och ingripa! /Arun Gandhi


"Civil olydnad är inte vårt problem. Vårt problem är människornas lydnad inför fattigdom, svält och dumhet, inför krig och grymhet.


Vårt problem är människors lydnad och att fängelserna fylls med småtjuvar, medan stortjuvarna styr och rånar landet. Detta är vårt problem." /Howard Zinn, ur 'Failure to Quit'


"För den som söker efter frihet kan det inte finnas en viktigare uppgift än att få sätta sig in i indoktrineringens mekanismer och praktik" /Noam Chomsky



Ickevåld - inte bara icke våld
Ickevåld är en livsinställning, ett rättesnöre i människors liv. Den ökar hennes inre styrka genom sin strävan att ständigt och med öppet sinne söka sanning. Att gripa in mot våldets alla former utan att för den skull själv behöva bruka våld. Pascifism är däremot att vika undan.


Ickevåld som livsåskådning är
att kunna skilja på sak och person
att motverka fiendebilder, vi och dom
att öppet och i dialog söka sanningen


Men hur kommer det sig då att vi lyder, trots att vi vet att någonting är fel? Stanley Milgrams klassiska experiment visar att lydnaden sitter i vår ryggmärg.


Stanley Milgram genomförde en serie experiment1974 som visade att varje genomsnittlig amerikan var så genomsyrad av lydnad gentemot auktoriteter, att de kunde utsätta andra för en dödlig skada, bara det var en auktoritet som instruerade dem


Ändå svarade från början samtliga nej på frågan om de var beredda att döda en människa eller orsaka henne allvarlig smärta.


Efteråt har det verifierats att minst 60% av oss kan döda en annan människa, bara en auktoritet manar på oss att göra det. Men mönstret kan förändras genom exemplets makt - att det finns någon som kan gå före och vågar säga nej. Eller då vi genomgår en beteendemässig utbildning, som till fredsbevarare inför en aktion.


Vissa använder ickevåld som en teknik att utbildas i vid speciella situationer. Det kan vara för att uppnå reformer eller i revolutionär kamp. Gandhi talade om att ta ett steg i taget, allt ifrån protester till parallellt styre. /I.T

War and Peace: War Must be Made Illegal (utdrag)

Så tidigt som 1931 sa Mahatma Gandhi att för att bli meningsfull måste en förändring ske genom ickevåldslig kamp. Hellre kunde han vänta i åratal än använda våldsamma medel och visste att världen var dödligt trött på blodsutgjutelser.


Naturligtvis upplevs detta idag som missriktat. Men det måste i så fall ske i kamp mot förtrycket. För Gandhi var det mer en fråga om en mänsklig plikt än om politiska val. Det handlade mer om den "frihet" efter det koloniala förtryck som var detsamma som ´slaveri´.


- Därför utmanar vi makten hos en sådan regering och betraktar det den gör som alltigenom ont. Därför vill vi kasta ut regeringen och visa att den är till för folket och inte att folket är till för regeringen.


För att uppnå denna fullständiga frihet måste vi inse att en ickevåldslig kamp kräver största mod som oupplösligt är förknippat med rättvisa - fred och rättvisa - och dessutom en uthållig miljö!


Johan Galtung med sin TRANSCEND metod visar tre faser för fredlig konfliktlösning
Method I: Meeting all parties, one-on-one
Method II: Empathic dialogues to elicit creativity
Method III: Showing transcending goals, creating new legitimate goals of all parties Method IV: Joint action to transform the conflict, checking whether it works. If not,
Methods I-4 again. (medling, försoning, fredsstrukturer - involvera civilsamhället - MellanÖstern kärnvapenfri zon! /sammanställning I.T


http://news.independent.co.uk/world/middle_east/article1372026.ece 09/08/06 Patrick Cockburn in Gaza 'Gaza is a jail. Nobody is allowed to leave. We are all starving now'(sista stycket)


..The Israeli siege and the European boycott are a collective punishment of everybody in Gaza.


The gunmen are unlikely to be deterred. In a bed in Shifa Hospital was a sturdy young man called Ala Hejairi with wounds to his neck, legs, chest and stomach.


"I was laying an anti-tank mine last week in Shajhayeh when I was hit by fire from an Israeli drone," he said. "I will return to the resistance when I am better.Why should I worry? If I die I will die a martyr and go to paradise."


His father, Adel, said he was proud of what his son had done adding that three of his nephews were already martyrs. He supported the Hamas government: "Arab and Western countries want to destroy this government because it is the government of the resistance."


As the economy collapses there will be many more young men in Gaza willing to take Ala Hejairi's place. Untrained and ill-armed most will be killed. But the destruction of Gaza, now under way, will ensure that no peace is possible in the Middle East for generations to come.


The deadly toll

* After the kidnap of Cpl Gilad Shalit by Palestinians on 25 June, Israel launched a massive offensive and blockade of Gaza under the operation name Summer Rains.

* The Gaza Strip's 1.3 million inhabitants, 33 per cent of whom live in refugee camps, have been under attack for 74 days.

* More than 260 Palestinians, including 64 children and 26 women, have been killed since 25 June. One in five is a child. One Israeli soldier has been killed and 26 have been wounded.

* 1,200 Palestinians have been injured, including up to 60 amputations. A third of victims brought to hospital are children.

* Israeli warplanes have launched more than 250 raids on Gaza, hitting the two power stations and the foreign and Information ministries.

* At least 120 Palestinian structures including houses, workshops and greenhouses have been destroyed and 160 damaged by the Israelis.

* The UN has criticised Israel's bombing, which has caused an estimated $1.8bn in damage to the electricity grid and leaving more than a million people without regular access to drinking water.

* The Israeli human rights group B'Tselem says 76 Palestinians, including 19 children, were killed by Israeli forces in August alone. Evidence shows at least 53 per cent were not participating in hostilities.

* In the latest outbreak of violence, three Palestinians were killed yesterday when Israeli troops raided a West Bank town in search of a wanted militant. Two of those killed were unarmed, according to witnesses.


http://www.transnational.org/pressinf/2006/pi241_Falk_AssessUNLeb.html by prof Richard Falk from "Resolurion 1701 undermines the UN's own authority"


Nothing illustrates this fallen condition of the UN better than the one-sided UNSC Res. 1701 ceasefire resolution finally approved by unanimous vote on August 11th.


This resolution,although in some respects a compromise that reflects the inconclusive battlefield outcome, is tilted in many of its particulars to favor the country that both wrongfully escalated the border incident and carried out massive combat operations against civilian targets in flagrant violation of the law of war:


Res. 1701 blames Hezbollah for starting the conflict; it refrains from making any critical comment on Israeli bombing and artillery campaign directed at the entire country of Lebanon;


it imposes an obligation to disarm Hezbollah without placing any restrictions on Israeli military capabilities or policies;


it places peacekeeping forces only on Lebanese territory,and is vague about requiring the withdrawal of Israeli armed forces;


it still fails to censure Israel for expanding the scope of its ground presence in Lebanon by 300% to beat the ceasefire deadline, and it calls for the prohibition of 'all' attacks by Hezbollah while requiring Israel only to stop 'offensive military operations,' leaving the definition of what is offensive in the hands of policymakers in Tel Aviv and Washington.


We learn some important things about the United Nations from this experience. First, it is incapable of protecting any state, whatever the circumstances, that is the victim of an aggressive war initiated by the United States or its close allies. This incapacity extends even to proposing resolutions of censure.


Secondly, the UNSC, while not actually supporting such claims of aggressive war, will collaborate with the aggressor in the post-conflict situation to ratify the effects of the aggression. This combination means effectively that the Charter prohibition directed at non-defensive wars applies only to enemies of the United States.


Any legal order that achieves respect treats equals equally. The UN is guilty of treating equals unequally, and thus constantly undermines its own authority.

'Punitive self-defence'? Israel's illegitimate use of retaliating force

There is another disturbing element that concerns the manner in which states aligned with the United States are using force against non-state actors. Such states, of which Israel is a leading example, engage in what a law commentator, Ali Khan, has called 'punitive self-defense.'


UN Charter Article 51 deliberately tried to restrict this option to claim selfdefense by requiring 'a prior armed attack,' which was definitely understood, as being of a much more sustained and severe initiation of violent conflict than an incident of violence due to an isolated attack or a border skirmish.


More concretely, the events on the borders of Gaza and Lebanon that gave rise to sustained Israeli war making did not give Israel the legal right to act in selfdefense, although it did authorize Israel to defend itself by retaliating in a proportionate manner. This distinction is crucial to the Charter conception of legitimate uses of international force.


What punitive self-defense means is a deliberate policy of over-reaction such that there is created a gross disproportion between the violence inflicted by the non-state actor, in the Lebanese instance, Hezbollah, and the response of the state actor Israel.


It also means, contrary to the UN Charter and international law, that every violent provocation by a non-state actor can be treated as an occasion for claiming a right to wage a full war based on 'self-defense.'


This punitive approach to non-state adversaries completely negates a cardinal principle of both international law and the just war tradition by validating disproportionate uses of retaliatory force.

We must not become cynical about the role of the UN

This discouraging interpretation of what to expect from the United Nations in war/peace situations should not lead to a cynical dismissal of the Organization. We need the UN to step in, as in Lebanon, when the arbiters of geopolitics give the signal, and help with the post-conflict process of recovery and reconstruction.


http://www.transnational.org/pressinf/2005/pi230ENG_Falk_EndIraq.html
"Ending the war on Iraq" Richard Falk dec 4 2005 (utdrag I.T)


...Det finns ingen militär utväg ur detta misslyckande. Ingen alls. Då är det bättre att omedelbart avsluta ockupationen innan alla dörrar blivit stängda för diplomatin.


Bushs omtalade tal på USS Abraham Lincoln den 1 maj 2003 med 'mission accomplished, på banderollen bakom visar på en extrem felkalkylering.


Men kritik är inte nog. Utan positiva alternativ kommer man ingenstans. Trots att varje förslag är höljt i ett framtida dunkel.


Stegen vi trots allt måste ta är:

- en klart uttalad vilja från USAs sida att fullständigt dra sig ur Irak och överge sina planer på permanenta militära baser i landet.


- en tidtabell för att inom ett år fullständigt dra tillbaka egna och övriga länders trupper i landet


- en militär utfästelse att de amerikanska trupperna kan bli anfalla bara om de själva anfaller


- ett stöd till de irakiska krafter som arbetar med diplomatins medel som alternativ till inbördeskrig för en kompromiss och försoning mellan grupperna


- en i största möjliga utsträckning diversifiering av den ekonomisk-sociala återuppbyggnaden genom ett från USA oberoende FN som agerar utifrån en ny roll.


- en uppmuntran till de regionala initiativ som samtidigt inbegriper Turkiet, Iran och de Arabländer som kan bidra politiskt och fredsbevarande till denna övergångsfas.


- en förstärkning av USAs och Storbritanniens vilja att uppnå ett enat Irak


- en större press för att få stopp på den israeliska ockupationen av palestinskt territorium och att uppnå en lösning på konflikten. En lösning som erkänner det palestinska folkets legitima krav på rätten att uppnå en fred baserad på jämlikhet och ömsesidig respekt.


-ett stöd till en irakisk försoningsprocess som innebär en mobilisering av den amerikanska antikrigsopinionen


Samtidigt måste en större mobilisering äga rum av den amerikanska antikrigs-opinionen och i övriga delar av världen, om detta skall kunna ske även bland de regionala ledarna i Mellanöstern. Om inte antikrigsaktiviteten ökar kraftigt, kommer kriget bara att fortgå tills det plötsligt avslutas i en anda av desperation.


När det amerikanska beskyddet avlägsnats, kommer kurder och shia att befinna sig under en stark press att återigen förenas med sunnidelen, så att de inte riskerar möta ett fortsatt militärt motstånd, kanske ett fullskaligt inbördeskrig, vilket de då riskerar förlora. Civilt motstånd skapar däremot en betydande press på alla parter att försonas.


Situationen i Irak har försämrats så till den grad, att det inte längre existerar en strategi för att dra sig ur och inte kantas med faror. Genom fortsatt krig, något alltmer diskrediterat, är det enda vi säkert vet, att högen med lik kommer att fortsätta växa.


Ett par miljoner människor varav nära en miljon barn dog i Irak under de tolv långa åren av FNsanktioner under 1990talet. Detta som varit Mellanösterns modernaste land. "Det är det pris man får ta", sa USAs dåvarande utrikesminister Madelaine Albright apropå alla små barn som då dog av undernäring och brist på rent vatten /övers I.T


http://www.mirror.co.uk/news/allnews/page.cfm?objectid=11574035&method=full
John Pilger: The Colder War: The threat of "terrorism", some of it real, most of it invented, is the new Red Scare.


In 1993, in the last days of George Bush Senior's presidency, 18 American soldiers were killed in Somalia after the US Marines had invaded to "restore hope", as they put it.

A current Hollywood movie, Black Hawk Down, glamorises and lies about this episode.

It leaves out the fact that the invading Americans left behind between 7,000 and 10,000 Somalis killed.

Like the victims of American bombing in Afghanistan, and Iraq, and Cambodia, and Vietnam and many other stricken countries, the Somalis are unpeople, whose deaths have no political and media value in the West.

WHEN Bush Junior's heroic marines return in their Black Hawk gunships, loaded with technology, looking for "terrorists", their victims will once again be nameless. We can then expect the release of Black Hawk Down II.

Breaking our silence means not allowing the history of our lifetimes to be written this way, with lies and the blood of innocent people. To understand the lie of what Blair/Straw/Hoon call the "outstanding success" in Afghanistan,

read the work of the original author of "Total War", a man called Zbigniew Brzezinski who was President Carter's National Security Adviser and is still a powerful force in Washington.

Brzezinski not long ago revealed that on July 3, 1979, unknown to the American public and Congress, President Jimmy Carter secretly authorised $500million to create an international terrorist movement that would spread Islamic fundamentalism in Central Asia and "destabilise" the Soviet Union.

The CIA called this Operation Cyclone and in the following years poured $4billion into setting up Islamic training schools in Pakistan (Taliban means "student").

Young zealots were sent to the CIA's spy training camp in Virginia, where future members of al-Qaeda were taught "sabotage skills" - terrorism.

Others were recruited at an Islamic school in Brooklyn, New York, within sight of the fated Twin Towers.

In Pakistan, they were directed by British MI6 officers and trained by the SAS.

The result, quipped Brzezinski, was "a few stirred up Muslims" - meaning the Taliban.

At that time, the late 1970s, the American goal was to overthrow Afghanistan's first progressive, secular government, which had granted equal rights to women, established health care and literacy programmes and set out to break feudalism.

When the Taliban seized power in 1996, they hanged the former president from a lamp-post in Kabul.

His body was still a public spectacle when Clinton administration officials and oil company executives were entertaining Taliban leaders in Washington and Houston, Texas.

The Wall Street Journal declared: "The Taliban are the players most capable of achieving peace. Moreover, they were crucial to secure the country as a prime trans-shipment route for the export of Central Asia's vast oil, gas and other natural resources."

NO AMERICAN newspaper dares suggest that the prisoners in Camp X-Ray are the product of this policy, nor that it was one of the factors that led to the attacks of September 11.

Nor do they ask: who were the real winners of September 11?

The day the Wall Street stockmarket opened after the destruction of the Twin Towers, the few companies showing increased value were the giant military contractors Alliant Tech Systems, Northrop Gruman, Raytheon (a contributor to New Labour) and Lockheed Martin.

As the US military's biggest supplier, Lockheed Martin's share value rose by a staggering 30 per cent.

Within six weeks of September 11, the company (with its main plant in Texas, George Bush's home state) had secured the biggest military order in history: a $200billion contract to develop a new fighter aircraft.

The greatest taboo of all, which Orwell would surely recognise, is the record of the United States as a terrorist state and haven for terrorists.

This truth is virtually unknown by the American public and makes a mockery of Bush's (and Blair's) statements about "tracking down terrorists wherever they are".

They don't have to look far.

Florida, currently governed by the President's brother, Jeb Bush, has given refuge to terrorists who, like the September 11 gang, have hi-jacked aircraft and boats with guns and knives.

Most have never had criminal charges brought against them.

Why? All of them are anti-Castro Cubans. Former Guatemalan Defence Minister Gramajo Morales, who was accused of "devising and directing an indiscriminate campaign of terror against civilians", including the torture of an American nun and the massacre of eight people from one family, studied at Harvard University on a US government scholarship.

During the 1980s, thousands of people were murdered by death squads connected to the army of El Salvador, whose former chief now lives comfortably in Florida.

The former Haitian dictator, General Prosper Avril, liked to display the bloodied victims of his torture on television.

When he was overthrown, he was flown to Florida by the US government, and granted political asylum.

A leading member of the Chilean military during the reign of General Pinochet, whose special responsibility was executions and torture, lives in Miami.

THE Iranian general who ran Iran's notorious prisons, is a wealthy exile in the US.

One of Pol Pot's senior henchmen, who enticed Cambodian exiles back to their certain death, lives in Mount Vernon, New York.

What all these people have in common, apart from their history of terrorism, is that they either worked directly for the US government or carried out the dirty work of US policies.

The al-Qaeda training camps are kindergartens compared with the world's leading university of terrorism at Fort Benning in Georgia. Known until recently as the School of the Americas, its graduates include almost half the cabinet ministers of the genocidal regimes in Guatemala,

two thirds of the El Salvadorean army officers who committed, according to the United Nations, the worst atrocities of that country's civil war, and the head of Pinochet's secret police, who ran Chile's concentration camps.

There is terrible irony at work here. The humane response of people all over the world to the terrorism of September 11 has long been hijacked by those running a rapacious great power with a history of terrorism second to none. Global supremacy, not the defeat of terrorism, is the goal; only the politically blind believe otherwise.

The "widening gap between the world's "haves" and "have nots"', says a remarkably candid document of the US Space Command, presents "new challenges" to the world's superpower and which can only be met by "Full Spectrum Dominance" - dominance of land, sea, air and space.


http://www.atimes.com/atimes/Front_Page/HI12Aa01.html
The other September 11 By Pepe Escobar

SANTIAGO, Chile - You don't need an Osama bin Laden to pull a September 11. Forget Boeings-turned-into-missiles crashing into twin towers. Switch for a moment to four military planes bombing a presidential palace - and replay a different September 11 movie starring Dick and Henry.

"Dick", of course, is the late US president Richard Nixon. "Henry" was his national security adviser, Henry Kissinger. Foreign policy-wise, it's quite an enlightening plot.

Scene 1: Washington, the Oval Office, September 1970. Dr Salvador Allende, a man of culture, grand bourgeois and charismatic founder of the Socialist Party, has just won the presidential election in Chile fair and square, with 36.22% of the votes. Nixon and Kissinger receive Central Intelligence Agency (CIA) director Richard Helms.

Nixon tells Helms, according to Kissinger, that he wants "a major effort to see what could be done to prevent Allende's accession to power. If there were one chance in 10 of getting rid of Allende, we should try it."

Scene 2: Santiago, La Moneda Palace, September 11 of the year 1973, 8am. Allende, the democratically elected president of Chile, is worried about a general called Augusto Pinochet. Radio stations are mute. The navy has taken over Valparaiso - where the president was born. But he worries about his new army commander, chosen less than three weeks ago: "Poor Pinochet, he must have been arrested ..."

General Pinochet is far from arrested: he is conducting a coup. Troops march over Santiago. At 8.30am a solemn military declaration makes treason official. Tanks roll into the city center. At noon, four Stuka planes destroy Allende's private residence on Tomas Moro Street and bomb La Moneda Palace.

The president chooses resistance, fighting the troops surrounding the palace and spurning offers of a plane for himself and his family to leave the country. When his capture is imminent, Allende presses his chin against the AK-47 that Cuban leader Fidel Castro gave him, and fires. At 2pm, the military junta takes power. Systematic arrests, torture and executions start almost immediately.

Between these two scenes is the story of a coup that unfolded in slow motion for virtually three years. The United States was still embroiled in Vietnam. Nixon's policy for the whole of Latin America was one word short of "war on terror": "to prevent another Cuba". Nixon simply could not tolerate "that bastard Allende" (in his own words).

Chile had the largest copper reserves in the world. Allende was about to nationalize Chilean copper - thus sabotaging the monstrous US corporate profits of Anaconda Copper Mining Co and Kennecott Copper Co, which had been bleeding the country for decades.

The Chilean-destabilization strategy, presided over in detail by Kissinger, developed into a series of operations called Track 1 and Track 2. The CIA tried to stage a coup even before Allende's inauguration on November 1970, giving US$50,000 to a crypto-Nazi gang to kill chief of staff General Rene Schneider on October 22, and bribing generals and admirals. It didn't work.

Allende wanted to develop "a peaceful Chilean way towards socialism". He was elected by workers, peasants and the marginalized, urban lower classes. Educated urban youth celebrated the "socialism of red wine and empanadas" (stuffed pastry). But Washington would prevent any turn to the left by devastating the Chilean economy, deploying mass bribery, spying and blackmail.

Allende in fact was a moderate compared with Chilean popular movements further to the left that occupied factories, lands or just property (1,278 occupations in 1971 alone). Then strikes started to spread (3,200 in 1972). Industrialists sabotaged production. No one could explain how Chilean credit was suddenly cut off in international markets. Loans were suspended.

The CIA, apart from non-stop sabotage, financed strategic strikes - doctors, bank clerks, a very long truck drivers' strike. Conservative newspapers conducted a non-stop vicious disinformation campaign. There were coup rehearsals. And political chaos compounded economic chaos: the Christian Democrats - the centrists - ended up joining the right and the extreme right against Allende.

Nixon got exactly what he wanted. On September 11, US Navy ships monitored all Chilean military bases to warn the plotters about who might be supporting Allende. Pinochet took over and entered history as the definitive, sinister Latin American dictator from central casting.

Dictatorship in Chile coincided with the ascension of neo-liberalism (which in the 1990s would be remixed as "globalization"). Chileans with scholarships had been a fixture of the University of Chicago for years. The charter of neo-liberalism - and Pinochet's Holy Economic Grail - was written by two of them, Sergio de Castro and Arturo Fontaine. Afterward, it was classic division of labor: the armed forces killed while the "Chicago boys" applied neo-liberal economic policies. Military repression assured economic "freedom".

Some other dictators were in place before Pinochet, more were to follow. By the mid-1970s, six US-backed South American dictatorships - Chile, Argentina, Brazil, Bolivia, Uruguay and Paraguay - were united in deep secret under the infamous, transnational Operation Condor, a Latino war "of" terror eliminating everyone who was or might become a political adversary.

Condor had two key players: Pinochet in Chile (who kept Condor's centralized computers) and Alfredo Stroessner in Paraguay (he died this year in Brazil). The Pinochet regime kept a small lab for the fabrication of botulism soup and nerve gas - which were and remain certified weapons of mass destruction; the chemist responsible later escaped to Uruguay and was assassinated.

Orlando Letelier, Chile's ambassador to Washington under Allende in 1970-72, was assassinated under Condor. Who cared? Military fascism was Washington's daily special, every single day.

Pinochet and Condor, in Chile, were responsible for as many victims as September 11: about 3,000, including 1,198 "disappeared". In Argentina, there were officially at least 10,000 dead: for human-rights organizations there were more than 30,000 dead and "disappeared".

In Paraguay, there were at least 2,000 dead; in Bolivia at least 350 dead and "disappeared", in Brazil almost 300, in Uruguay almost 200. Families of the "disappeared" are convinced Kissinger knew about everything. He will take his secrets to the grave, as will model dictator Pinochet - who still refuses to die.

Behind the rebuilt La Moneda palace in central Santiago, facing the Ministry of Justice building, there is a statue of Allende. Underneath, the words: "I have faith in Chile and its destiny." These were his last words before he committed suicide, instead of becoming a hostage on South America's September 11.


fredskoalitionen@yahoogroups.com
pg 4064380-1

medlem 100 kr
student 50 kr
förening 200 kr

måndag, september 04, 2006

Skingra dimmorna kring den svenska försvars - och vapenexportpolitiken


På en fråga nyligen till försvarsminister Leni Björklund om vår svenska vapenexport, hänvisade hon till ISP - Inspektionen för Strategiska Produkter, där man bedömer dessa frågor, och att hon därför inte så noga visste.


Men det är att slinka alltför lätt undan. Regeringen är fortfarande ytterst ansvarig för vår vapenexport, även om en kommitté sammansatt av politiker med tystnadsplikt idag utger rekommendationer och där vapenexportivrarna är i majoritet


Regeringen har fortfarande det yttersta ansvaret för beslut om svensk vapenexport, vilken är förbjuden i lag mot de länder som är i krig eller bryter mot de mänskliga rättigheterna.


Varför tillåter man då den skyndsamma exporten av den nya svenska GPSstyrda granaten "Excalibur" från Bofors till USAs krig i Irak?


Håller Sverige på att ändra sin politik när det gäller svensk vapenexport? Varför verkar annars frågan så komplicerad att det ännu inte blivit någon proposition?


Företrädare för vapenexporten menar att det inte är pengarna vi i första hand behöver utan kunnandet.Hur går detta ihop, då idag den civila sektorn levererar know-how till den militära och inte tvärtom?


I USA sätter man ofta beteckningen "militärt forskningsanslag" på statliga medel till stora företag som på detta sätt kan uppnå civila konkurrensfördelar på världsmarknaden.


Här hemma förklarade Leni Björklund att hade inte Ericsson haft försvarsbeställningar i botten, hade de inte kunnat utveckla sin mobilmarknad som nu.


Trots att S-kongressen ville minska vapenhandeln, har den istället dubblerats de sista fyra åren. En stor del av de så kallade svenska vapentillverkarna är egentligen utlandsägda (Bofors, Saab, Hägglunds, Kockums). Är det denna hänsyn som påverkar den svenska vapenexporten?


Sverige säljer idag vapen eller delar av vapensystem för ungefär åtta miljarder kronor per år. Ju mer det svenska försvaret monteras ned, desto större betydelse tycks krigsmaterielexporten få. Är det inte dubbelmoral av ett rikt land som Sverige att t.o.m förse krigsområden med vapen, samtidigt som vi i FNs millenniemål utfäst oss att bekämpa världsfattigdomen?



- ISAFstyrkorna i Afghanistan består (liksom även de amerikanska styrkorna) av ungefär 20 000 man, där Sverige ingår med max 375 man. Det fanns inga krav från FN på NATO då man fick befälet över ISAF, att denna skulle vara ickestridande. Det är bara i Sverige man sagt så för att på detta sätt nå acceptans hos den svenska riksdagen.


ISAFstyrkan i södra Afghanistan har idag uppgått i NATO, som tagit över befälet från USA, nu då amerikanarna dragit sig österut till den pakistanska gränsen. Risken är stor, att hela ISAF blandas ihop med USAs krig i landet. Det är då orealistiskt att tro att inte svensk trupp eller svenskt bistånd också kommer att drabbas, trots att man idag är förlagd till de norra delarna av Afghanistan..


En talesman för försvarshögkvarteret har medgivit att svenska soldater kan komma att sättas in i offensiva strider mot talibanerna. Två svenska soldater har redan fått sätta livet till av en bomb riktad direkt mot dem och liknande incidenter har ägt rum efter detta, men utan att någon har blivit skadad.


Frågor värda att ställa till vår svenska försvarsminister

- Är du beredd att dra undan den svenska ISAF-truppen från Afghanistan, nu då ISAF smält samman med NATOs stridande trupp och riksdagens krav på åtskillnad inte längre gäller?


- Är du beredd att skicka en svensk fredsbevarande FNstyrka till Libanon?


- Är du beredd att kräva att allt militärt samarbete med Israel avbryts, så länge det palestinska området ockuperas innanför 1967 års gränser?


- Är du beredd att, i enlighet med det svenska förbudet mot export av vapen till krigförande land, förbjuda all export och import av israeliska vapen?


- Är du beredd verka för att Israel släpper de politiska och civila palestinska fångarna i israeliska fängelser, däribland hundratals kvinnor och barn?


- Är du beredd att inom EU verka för en total handelsbojkott av Israel tills dess man erkänner palestinernas rätt att existera inom 1967 års gränser, något som både Hamas och Fatah idag ställt sig bakom i "Fångarnas dokument"?


-Är du nu beredd att verka för att Israels terrorstämpling av Hamas upphävs?


- Är du beredd att verka för att Israel betalar ut de sedan månader tillbaka innehållna skattemedel tillhörande palestinska myndigheter som bl.a är avsedda för de offentliganställdas löner?

Fredsfrågorna i valet - Det pågår en militarisering i världen där Sverige bidrar i högsta grad.

Svensk säkerhetspolitik på glid - Sverige var neutralt i 200 hundra år och det ”har tjänat oss väl”, som det numera uttrycks i regeringens utrikespolitiska deklaration.

År 2001 försvann neutraliteten och kvar står den ”militära alliansfriheten” utan innehåll. Handlingsfriheten har i stället blivit ett honnörsord.

År 2005 pekades Nato ut som en viktig partner för Sverige när det gäller insatser i krisområden. I år hävdar regeringen att det är ”centralt att utveckla den transatlantiska länken och Sveriges samarbete med Förenta Staterna.”

Säkerhetspolitiken byts successivt ut. Huvudsaken tycks vara att Sverige får välja fritt. Valet har blivit ett allt närmare samarbete med Nato och USA.

Genom ´Partnerskap För Fred´ deltar Sverige i Natoledda insatser t ex i Afghanistan och Natoledda övningar äger rum på svensk mark.

Vi har en svensk delegation i Natos högkvarter i Bryssel och är redan så djupt inne i Nato, att ingen skulle märka om vi också blev formella medlemmar.

Men det är en politisk fråga – regeringen vill ge sken av att Sverige är militärt alliansfritt för att inte tappa väljare. En majoritet av svenska folket är nämligen emot ett Natomedlemskap.

EU militariseras
EU:s militarisering har skett i en rasande fart de senaste åren. Målet är att bli en global aktör med fokus på militär konfliktlösning. EU ska kunna gripa in var som helst i världen för att bevaka sina intressen och värderingar, t ex behovet av energi.

Det började med beslutet om en gemensam säkerhets- och försvarspolitik. Därefter byggdes den militära strukturen upp med bl a en kommitté för utrikes- och säkerhetspolitik, militär kommitté, militär stab, policyenhet, satellitcentrum, institut för säkerhetsstudier och försvarsbyrå.

1999 beslöt EU att medlemsstaterna skulle bidra till en krishanteringsstyrka, som senast 2003 skulle vara redo att ingripa i olika konfliktområden. Det målet är ännu inte uppnått. Däremot är en stående snabbinsatsstyrka med 13 stridsgrupper under uppbyggnad.

Syftet är att snabbt skapa enheter för internationella ingripanden, vilka även kan gälla militära stridsinsatser. Varje grupp skall bestå av 1 500 soldater förberedda för strid. Sverige ska då delta i den nordiska bataljonen med beredskap att agera år 2008.

Svenskt deltagande i konflikter
Sverige har lovat att ställa upp med soldater och utrustning, t ex även JASplan. Men det innebär inte att vi som land kan tvingas in i vilken konflikt som helst. Det är Riksdagen som bestämmer om ett svenskt deltagande. Men när skall vi delta? På Riksdagspartiernas hemsidor finner man några få uttalanden.

Socialdemokratiska kongressen enades förra året om att ”Vi vill se ett effektivt insatsförsvar med förmåga att verka både i Sverige och utomlands – över hela skalan från förebyggande åtgärder till fredsframtvingande insatser på Säkerhetsrådets uppdrag.”

Det verkar inte finnas några begränsningar. Vad gäller FNmandat har försvarsministern deklarerat, att situationer kan finnas då Sverige inte ställer detta som krav.

”Alliansen” vill att antalet svenskar i internationella operationer ska öka från 800 till 2 000 man och ”svensk trupp snabbt måste kunna vara på plats i internationella krishärdar”.

Moderaterna anser att vi har en ”moralisk skyldighet” att delta. Folkpartiet och Moderaterna vill att Sverige skall bli medlem i Nato. Centerpartiet är för EU:s krishantering men mot gemensamma militära styrkor.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet kritiserar militariseringen av EU och världen i övrigt.

Vapenindustrin omstruktureras
I EU:s säkerhets- och försvarspolitik ingår försvarsindustrierna som en mycket viktig del. Därför bildades år 2004 ”European Defence Agency” (Försvarsbyrån), som skall stärka europeisk försvarsindustri på den internationella marknaden och se till att EU genom sina medlemsstater får tillgång till militär kapacitet.

Sverige deltar både i försvarsbyråns verksamhet och framför allt i LOI – ett samarbete mellan sex EU-stater vilka står för 94 procent av den europeiska vapentillverkningen.

LOIvtalet innebär att länderna samarbetar kring forskning och utveckling. Några exportregler gäller inte mellan dessa länder och samproduktion gör att nationella exportregler sätts ut spel.

Försvarsindustrin har de senaste tio åren genomgått en omstrukturering utan tidigare motstycke. Den startade i USA och Europa följde sedan efter- främst inom flygområdet. Många av Europas försvarsindustrier styrs av företag i USA genom nya ägarförhållanden som t ex Bofors.

Man kan inte längre tala om ”svensk vapenindustri”. Trots detta satsar staten årligen cirka fyra miljarder kronor på försvarsforskning. Detta kan jämföras med de 150 miljoner som man lägger på området nedrustning och säkerhetspolitik.

Tidigare var försvarsindustrin en viktig del av neutralitetspolitiken. Nu har vapentillverkning blivit en kommersiell fråga. Sverige exporterar mer vapen än någonsin tidigare. Exporten har ökat fyra år i rad, inte minst till krigförande länder, och uppgick år 2005 till 8,6 miljarder kronor.

Nygammal säkerhetspolitik behövs
Under många år var neutralitet, fredliga lösningar på konflikter, nedrustning, FN och solidaritet med den tredje världen det som karaktäriserade svensk politik.

Nu har solidariteten vänts från folken i de fattiga länderna till de rika länderna i väst med USA i spetsen. Samarbetet med Nato förstärks på olika sätt. Sverige är numera beredd att skicka soldater till rena krigsinsatser världen över för att hävda EU:s och Natos intressen och värderingar.

Det existerar ingen debatt om den totala förändring som svensk säkerhetspolitik genomgår. Det är särskilt allvarligt med tanke på de krig som pågår i världen. Vi kräver då att partierna klart deklarerar var de står. Vi vill att
• Sverige enbart ställer upp på fredsbevarande insatser på uppdrag av FN
• Sverige aktivt driver frågor om nedrustning och total skrotning av alla kärnvapen.
• Sverige skär ned anslagen till forskning och utveckling av krigsmateriel och för över pengarna till fredsforskning.
• Sverige inte tillåter vapenexport till länder i krig eller som kränker de mänskliga rättigheterna.
• Sverige motsätter sig en militarisering av rymden

för fredsrörelsen: Ingela Mårtensson



Fredskoalitionen Göteborg
fredskoalitionen@yahoogroups.com
pg 4064380-1
medlem 100 kr
student 50 kr
förening 200 kr
Glöm inte din mailadress!