fredag, juni 08, 2007

Ändå finns hopp för Palestina



Freden långt borta I sin artikel i Sydsvenskan den femte juni 2007 beskriver Ulf Bjereld hur sexdagarskriget för fyrtio år sedan innebar en brytpunkt. Israel blev då ockupationsmakt över områden med omkring en miljon arabiska invånare och började med sin bosättningspolitik överföra delar av sin egen befolkning till dessa ockuperade områden.


Därigenom rasade stödet för Israel i opinionen i väst från att före det ha uppfattats som den svagare parten i konflikten, hotad till sin existens av arabstaterna, påpekar Bjereld, och menar att styrkeförhållandet idag uppfattas som det motsatta. Att ansvaret för att uppnå en fredlig och varaktig lösning alltid ligger hos den starkare parten.


-Vägen till fred är på ett sätt inte svår. Det finns en stor internationell enighet om att freden skall baseras på en tvåstatslösning, där Israel och en palestinsk stat lever i fred, sida vid sida, skriver han.


Palestinierna och de arabiska staterna skall erkänna Israel efter 1967 års gränser, samtidigt som Israel återlämnar de ockuperade områdena, avvecklar bosättningarna och den mur eller barriär som byggts på Västbanken och fullt ut erkänner en palestinsk statsbildning…


– Fyrtio år är nog. Sveriges Kristna Råds styrelse publicerar dessutom ett uttalande.


Man begär av våra folkvalda ledare att alla de politiska och diplomatiska kanaler som står till buds skall användas för att uppnå ett slut på konflikten och en varaktig fred för båda parter.




I Aftonbladet Kultur den femte juni skriver Anita Goldman (här nedan starkt förkortat)
I morgon kan det bli möjligt om de hemliga politiska fredssamtal hon varit med om, det våld som aldrig tycks få ett slut – och det hopp som trots allt finns. (nedan starkt förkortat)


Sexdagarskriget för fyrtio år sedan
inleddes med spänningarna mellan Israel och Syrien och efter Israels anfall mot Egypten 1967.


För israelerna fanns då inget palestinskt folk och det var förbjudet enligt lag att tala med representanter för PLO, vlken betraktades som en terroristorganisation med Arafat som det värsta som hänt det judiska folket sedan Hitler.


För Goldman känns den första palestinska intifadan -87 väldigt avlägsen. - Om någon då hade sagt till mig att israeliskt stridsflyg skulle komma att bomba flyktingläger på ockuperat område, om någon sagt att en mur skulle byggas genom detta lilla sargade stycke uråldrigt land, då skulle jag inte ha trott det.


- Om någon sagt att en epidemi av självmordsbombare skulle växa upp och bära sin skörd av vrede och fasa in i israeliska bussar, kaféer och hem, att såväl gränspatruller som fattiga och förnedrade palestinier skulle öka år för år… nej, det skulle jag inte ha kunnat tro.


Att föda en människa går relativt snabbt. Att döda går snabbare. Att bygga ett fungerande samhälle – institutioner, skolor, en litteratur, sjukvård – går långsamt. Att förgöra detta går snabbt.


Att få en idé går snabbt, men att i grunden förändra en människas medvetande, hennes idéer om vem hon är och hur hennes värld ser ut, det går mycket långsamt fortsätter hon. På den tiden var det nära på majestätsbrott att tala om ett delat land och framför allt en delad huvudstad. I dag ses det som överenskomna positioner.


Men så började israeliska ledare använda religiöst språkbruk, de territoriella segrarna i sexdagarskriget beskrevs som ett återförenande med det bibliska hemlandet, något Goldman ser som mycket farligt.




Islamisterna såg nämligen det arabiska nederlaget som ett ”gudomligt” tecken på den sekulära arabismens (Nasser) felaktiga väg, medan fundamentalistiska judar i det såg en återknytning till Västbankens bibliska hem och en nationell konflikt över land och resurser i religiös språkdräkt - detta som i ordets rätta mening är en livsfarlig cocktail.


- Det finns ändå en rörelse som inger hopp, en tillnyktringsprocess, ett mognande, menar Goldman. Osynlig ibland, överröstad av våldsammas skrän och fasansfulla handlingar men ändå idogt verkande mot det som är rimligt och nödvändigt. För att kunna överleva och leva och älska även på detta lilla stycke omstridd jord.


Goldman äger hopp - Den som var fiende i går kan bli vän i morgon. Det som var omöjligt i går kan bli möjligt, ja verklighet, i morgon..

Etiketter:

0 Comments:

<< Home