tisdag, februari 27, 2007

Sverige har alternativ till Bildts politik

Om svensk utrikespolitik idag hade dominerats av fredsbevarande och humanitära aktioner under FN, skulle Sverige för länge sedan ha höjt rösten mot den förödande ockupationen av Irak.

Då hade vi istället verkat för en verklig fredspolititisk lösning och gjort allt vad som stod i vår makt för att vända den förödande trenden av krigshandlingar som dominerat "kriget mot terrorismen".

En politik som enligt Pentagon skapat sju gånger fler terrorister än vad som tidigare fanns vid Irakkrigets början. En politik som inte ligger i det fredsälskande svenska folkets intresse.

Vad som är tung svensk industris intresse däremot (där vapenindustrin numera domineras av amerikanska och brittiska ägare) tycks vara att sälja Jas och visa upp dess "stridsduglighet" i Afghanistan. Alltså bidra till att ändå fler civila dödas, de offer som nu är i majoritet vid bombningarna.

Vad som idag tycks vara det svenska politiska och militära etablissimangets intresse är att finna nya uppgifter för den svenska militärmakten, eftersom invasionsförsvaret numera nästan helt har lagts ner och själva skall vi ingå i EUs insatstrupper. Av denna anledning vill man nu föra fram sin svenska militära skicklighet som stridande part i Afghanistan, där ISAF numera ingår direkt under USAs ledning.

En kursändring som det svenska folket inte röstat för och som Riksdagens ledamöter inte ens ens tycks känna till. Istället försäkrade man det svenska folket inför EUomröstningen, att vår traditionella neutralitet och alliansfrihet ändå skulle bevaras.

Neutraliteten försvann dock väldigt snabbt efter EU-inträdet och vad som sedan återstod av alliansfriheten ger utrikesminister Carl Bildt idag ett tydligt exempel på, nämligen inte ett ord av kritik om Irakkriget från hans sida.

V borde nu framhålla de fredsbevarande och humanitära insatsernas betydelse. Vi borde in med trupper och poliser under FNs ledning, de som inte varit direkt militärt engagerade i Irak och då tillsammans med humanitärt inriktade NGOs, där ickekristna och ickemulimska organistioner har företräde.

Det krävs också en klar kontroll från FNs sida att se till att det krigshärjade landet inte dignar under skuldbördan.

Att ockupationsmakten enligt internationell lag betalar återuppbyggnaden av det raserade landet.

Att Haagkonventionen följs, den från 1907 som förbjuder en ockupationsmakt att roffa åt sig av det ockuperade landets naturresurser, vilket i Iraks fall är oljan.

Att så många länder som möjligt ställer sig bakom kravet på "Mellanöstern kärnvapenfri zon".

Att bidra till en försoningsprocess med regionens berörda länder av det slag man genomfört i Sydafrika efter apartheidtiden.

fredag, februari 23, 2007

Segraren skriver historien då som nu

Fler oroande rapporter i världen

Den amerikanska underrättelsetjänsten har idag delvis offentliggjort en rapport om den globala terrorismens trender, "Trends in Global Terrorism: implications for the United States", som lades fram för den amerikanska administrationen redan i april 2006.

Där säger man att irakkriget blivit en viktig uppgift för jihadister och en plantskola för en ny generation terroristledare, där antalet terrorister i världen ökat sjufalt sedan Irakkrigets början.

Det säger sig självt att dagens recept då inte är att föra mer ikrig i Irak eller, som den svenska regeringen nu vill, i Afghanistan för att "bekämpa terrorismen". Istället borde det vara humanitärt stöd som vi ger och bidra med en fredlig konfliktlösning, visa respekt för andra länders integritet och låta dem själva få bestämma över sin egen framtid.


Tendensen hos den svenska regeringen går emellertid i motsatt riktning. Om ett par år vill man sätta in JAS stridsflyg både i södra Afghanistan och i Afrika. Varför? Det gynnar ju knappast våra möjligheter att vinna "hearts and minds" bland dessa länders befolkningar. Flygbombningar är idag den största orsaken till civila förluster i Afghanistan, med 4000 dödade förra året.

Även svenska soldater har idag en större risk att mista livet, eftersom man numera ingår under gemensam amerikansk stridsledning och med den följer "träning" i strid.

Den förväntade svenska "stridserfarenheten" är tänkt att bidra till försäljningen av JAS och därmed kunna visa upp dess "stridsduglighet" för presumtiva köpare. Det räcker alltså inte att som idag agera via mutor och löfte om motköpsaffärer.

Det är väl värt att notera att "svensk" försvarsbudget ligger på samma extremt höga nivå idag som tidigare, trots att vi har skrotat insatsförsvaret. Vilket skulle bevisa "vår" utlandsägda vapenindustris koppling till de statliga utvecklingsanslagen

I Ericssons fall t.ex skulle man "aldrig ha fått sådana framgångar på världsmarknaden, om det inte hade legat ett försvarsanslag i botten", som den fd försvarsministern Leni Björklund förklarat, och något liknande har Mikael Odenberg uttalat.

Hur då detta skulle kunna gynna vårt anseende som en fredsälskande nation är däremot mycket svårare att bevisa. Frågan är om det svenska folket i det avseendet är villig att hänga med på noterna. För detta har vi vare sig diskuterat eller fått någon kunskap om.

lördag, februari 17, 2007

Fredskoalitionen Göteborg

Bloggen är till för dagskommentarer och ett komplement till www.fredskoalitionen.se
Kommentar till "USA missade Irans fredsinvit" SvD 17 feb (se artikeln längst ner. En marin uppladdning äger idag rum i Gulfen med stora slagskepp, hangarfartyg etc från USA, Storbritannien, Canada och andra länder, dessutom med mindre fartyg i östra Medelhavet som dessa från Israel och NATO där även Sverige ingår med en U-båt.


Det är sannolikt den som i över ett års tid legat och tränat amerikanska atomubåts- besättningar i San Diego antagligen för kommande jakt efter tystgående iranska U-båtar i det känsliga oljetrafikerade Hormuzsundet.

Idag väntar sig många att USA kommer att drabbas av en kraftig provokation som Iran då anklagas för och med det gör det "lagligt" för USA att "försvara sig" genom att anfalla Iran.

Ändå har Iran uppfört sig exemplariskt då det gäller att följa NPTavtalet och vara öppen för IAEAs inspektioner av den anrikning som idag äger rum. Denna har starka ekonomiska motiv eftersom de potentiella oljeinkomsterna framöver kommer att slukas av 80-miljonerbefolkningens eget energibehov.

Redan shahen på sin tid på -70talet fick godkänt av den nu fd försvarsministern Rumsfield och vicepresident Cheney då han ville uppföra ett kärnkraftverk för landets eget energibehov och därmed spara oljeexportens inkomster till landets egen försörjning.

Därför förnekar gärna krigsmotståndarna idag de anklagelser som riktats mot Iran att de förser irakiska shiamiliser med vapen. Och mycket riktigt finns det heller inga tillräckliga bevis för att just detta sker. Men det är ändå mycket troligt, eftersom irakerna upplevt detta så många gånger förut.

Signaturen Riverbend beskrev i början av Irakkriget i sin blogg hur människor i en Bagdadstadsdel råkade få syn på en grupp män som monterade upp ett luftvärn riktat mot bebyggelsen. De lyckades då övermannade attentatsmännen och fann till sin förvåning att dessa var iranier tillhörande Baadermilisen, vilka utbildas av det hårdföra iranska Republikanska Gardet.

När det gäller det första Gulfkriget i början av -90talet stämmer heller inte den officiella historieskrivningen. Vittnesmål från boende i den heliga shiastaden Najaf beskriver vad som hände efter det att Bush den äldre utlovat stöd till kurder i norr och shia i söder om de gjorde uppror mot centralmakten.

Baadermilisen och fattiga kriminella invaderade då den heliga shiastaden Najaf, härjade, brände och mördade befolkningen, även genom att placera människor i bildäck som därefter antändes. Till slut sände "Saddam" ut sitt Republikanska Garde, vilket då rensade upp i staden på sitt obönhörliga sätt.

Även före Iran-Irakkriget 1980 utfördes iranska attentat innanför den irakiska gränsen och en stad som själva Bagdad utsattes också för bomber under fyra månaders tid, innan Saddam förklarade sin iranska granne krig.

Det hela skedde strax efter att ayathollorna kommit till makten i Iran och USA oroade sig för sin oljeförsörjning. Man garderade sig då genom att stödja båda sidor med vapen i det kommande kriget mellan Iran och Irak, allt för att slå vakt om sina oljeintressen i området vilka annars kunde hotas.

Denna historieskrivning har aldrig kommit upp till ytan, trots att det finns så många människor som minns vad som hände i Bagdad på den tiden. Men detta är heller inget ovanligt i landets våldsamma historia, då även president Clinton fällde bomber över Bagdad under sanktionsåren på 1990-talet.

Ännu en förvirrad historieskrivning gäller den i väst så omtalade Halabjamassakern 1988 under Iran-Irakkriget, då 5000 människor gasades ihjäl i Kurdistan nära den iranska gränsen. Händelsen beskrivs av den förre amerikanska vapeninspektören Scott Ritter som en konfrontation nära den iranska gränsen mellan de iranska och de irakiska styrkorna där Halabja råkade befinna sig mitt emellan.

CIA var strax efter händelsen där och tog prover på de dödade för analys. Man kom då fram till att Halabjas invånare förgiftats av en cyanidbaserad gas typ den iranierna använde sig av, till skillnad från irakierna som använde sig av senapsgas.

Idag vallfärdar turister till Halabja, alltmedan befolkningen ironiskt anmärker att det enda byn fått ut av det inträffade är dessa minnesmärken, själva är de lika fattiga som förut.


SvD 17 feb Bibbi Hammargren

USA missade Irans fredsinvit
Bushadministrationen laddar upp för att kunna anfalla Iran, men Europa har inte insett allvaret, säger oroade källor i Washington. De ser ett hårdnande Iran som resultatet av Bushadministrationens nonchalans efter iranska förhandlingsinviter och USA:s vägran att ge Iran något i utbyte sedan man hjälpt till att störta talibanregimen i Afghanistan.
...

Trita Parsi pekar på att den amerikanska uppladdningen i Persiska viken snart är fullbordad i form av kärnvapenbestyckade ubåtar och hangarfartyg. Dessa är riktade mot Iran, hävdar han.

Liksom många andra Iranbedömare är han övertygad om att ett anfall på iranska kärnanläggningar bara skulle stärka regimen i Teheran inrikespolitiskt, samtidigt som det skulle leda till en farlig upptrappning av konflikterna i ett redan instabilt Mellanöstern.

Trots nederlaget i höstens kongressval har Bushadministrationen negligerat den tvärpolitiska Baker-Hamilton-gruppens rekommendationer om att tala med Iran och Syrien, dra ned på trupperna i Irak och sammankalla en stor fredskonferens om Mellanöstern.

President Bushs försök att knyta vapenfynd i Irak till den iranska regimen ifrågasätts av USA:s försvarschef, general Pace. Demokrater i kongressen mullrar varnande ifall Bush skulle anfalla Iran utan kongressens medgivande.

- Men inget är så farligt som en Bushadministraton som är desperat och det är de i Irak, kommenterar Parsi.

I en kommande artikel i tidskriften World Policy Journal pekar han på de ödesdigra följderna av USA:s vägran att ge Iran något tillbaka när man senhösten 2001, efter terrorattackerna vid "nine/eleven", hjälpte Bushadministrationen att störta talibanregimen i Afghanistan. President Bushs svar blev i stället att inkludera Iran i "ondskans axelmakt" tillsammans med Saddamregimen och Nordkorea.

- Teheran var chockat. För reformvänner som president Khatami var det förödande. Han hade stuckit ut hakan och argumenterat mot de mest hårdföra krafterna i Teheran men dessa tyckte att de fått bekräftelse på att USA inte var trovärdigt, säger Trita Parsi.

En ny förhandlingsinvit från Teheran kom våren 2003, strax efter Saddamregimens fall i Irak. Regimen i Iran hade blivit av med sin ärkefiende Saddam, som låg bakom ett kostsamt anfallskrig mot dem, men i stället var den islamiska republiken omringad av USA-trupper.

Via Schweiz ambassadör i Teheran, som skötte USA:s intressen där, lämnade Iran ett förhandlingserbjudande till Washington som sanktionerats av Högste ledaren ayatolla Ali Khamenei.

Trita Parsi som läst förslaget summerar: Iranierna erbjöd sig år 2003, långt innan Ahmadinejad valts till president, att sluta stödja palestinska Hamas och Islamiska jihad, bidra till Hizbollahs avväpning i Libanon, öppna iranska kärnanläggningar för oanmälda inspektioner fullt ut (detta var innan Iran återupptagit sin urananrikning), samarbeta kring terroristbekämpning (framför allt mot den gemensamma fienden al-Qaida) samt att med gemensamma krafter försöka stabilisera Irak.

Det mest överraskande i Teherans invit 2003, noterar Parsi, var att Iran erbjöd sig att stödja det saudiska fredsinitiativet (Arabförbundets Beirutdeklaration) vilket innebär en tvåstatslösning i Israel-Palestina.

I gengäld ville Iran ha säkerhetsgarantier, ett slut på USA:s sanktioner och ett erkännande av Irans legitima säkerhetsintressen i regionen.

- Men erbjudandet avfärdades av hökarna i Vita huset och Pentagon. Deras argument var enkelt men förödande: "Vi talar inte med ondskan". Dessutom straffades Schweiz för att man har agerat budbärare.

Teheran uppfattade amerikanernas kalla hand som en förolämpning. Svaret har blivit en hårdnande iransk attityd, hävdar Parsi.

- Men Teheran väntar på att en strategisk uppgörelse med väst, särskilt kring Irak. Irans utrikesminister Manouchehr Mottaki sade nyligen att USA behöver "ett hedervärt uttåg ur Irak" och tillade att "Iran är i stånd att hjälpa till".