onsdag, mars 26, 2008

Äntligen klarspråk om den ruttnande svenska solidaritetspolitiken



Sverige kryper för Washington
Pierre Schori - 26 mars 2008 SvD Brännpunkt


Stoppa avvisningar till Irak
Världen har blivit osäkrare med Bushs krigspolitik. Internationella avtal och FN:s ställning har försvagats. Sveriges regering mumlar om folkrätten och myndigheterna tycks ha bejakat Washingtons propaganda, skriver Pierre Schori


Göran Perssons maktdemonstration i Blå Hallen
George W Bushs maktövertagande 2001 blev den första delen av den trippelchock som drabbade världen i det nya seklet.


Den nyvalde presidenten började säga upp internationella avtal och motarbeta FN. Den andra chocken var terrorattackerna den 11:e september som följdes av den tredje, det illegala Irakkriget 2003.


Bushs vägran att följa FN-spåret sopade i ett slag bort den världsvida solidariteten med USA efter den 11:e september. En rasande Kofi Annan övervägde att avgå och USA:s förre ÖB i Irak, generalen Sanchez, kallade kriget en mardröm utan slut.


Trots den stora amerikanska truppökningen blev 2007 det mest våldsamma året sedan invasionen. Och i den viktigaste frågan för att få slut på kriget – politiska framsteg – står president Bush naken som H C Andersens kejsare utan kläder.


I Irak är kriget inne på sitt sjätte år, i Afghanistan på det sjunde. Världen har blivit osäkrare med Bushs politik, och Irak och Afghanistan farligare.


Inte bara den muslimska världen ser bilden av hur tiotusentals västerländska soldater slåss i muslimska länder, medan Israel fortsätter sin expansion på ockuperad arabisk mark även efter Annapolismötet.


Själv ser jag en ny hotbild: utan ett radikalt regimskifte i Washington får vi räkna med växande motsättningar mellan Väst och den muslimska världen, ökande rekryteringsmöjligheter för internationell terrorism, starka påfrestningar inom EU och mellan Europa och USA samt risk för att FN dras in i Irak på Bush-Amerikas villkor.

Därför måste den amerikanska valrörelsen bli något mera än ett intressant skådespel för politiker och debattörer i Sverige som mest talar om skillnader mellan Clinton, McCain och Obama. Vi kan inte rösta i USA.


Men vi kan och bör tala om internationellt samarbete istället för amerikansk ensamgång, om att söka politiska lösningar framför rent militära, om dialog och inte isolering, som i fallen Hamas och Kuba men även vad gäller Taliban, Hizbollah och den irakiska motståndsrörelsen.


Vi behöver svar om USA:s långsiktiga mål i Irak. Hur ställer sig president-kandidaterna till avtalet som president Bush och premiärminister Maliki undertecknade i höstas? Där talas om en långsiktig amerikansk militär närvaro och en övergång från ett FN-mandat till en ”bilateral ram”.


McCain tycks vilja fullfölja Bushs politik medan demokraterna ännu inte sagt något konkret om baser eller FN:s roll.


Det finns en risk att detta republikanska krig blir ett amerikanskt krig med permanenta baser och tusentals kvarvarande soldater och ännu fler civila, inklusive de privata legosoldaterna, för vilka Bush nyligen krävt immunitet.


Ett sådant scenario skulle motsvara vad flera högerradikaler krävde redan 1988 i sitt ökända ”Projekt för ett nytt amerikanskt århundrade”, som talade om ”en stark militär närvaro i regionen ... för att försvara vitala amerikanska intressen”.


Detta vore en farlig utveckling som EU och dess medlemsstater kraftfullt borde ta avstånd från. FN behövs i Irak, utan en FN-resolution skapas varken legitimitet eller uthållighet. Men en vag FN-resolution skulle bli en giftbägare för världsorganisationen.


En ny FN-resolution måste bidra till en process där grannstater och omvärlden kan bistå irakierna att återvinna sin suveränitet och fred. FN:s roll får inte reduceras till att ”städa upp” efter USA eller att godkänna en fortsatt amerikansk militär närvaro mot parternas och regionens vilja.


Folkrättens ställning efter Bushs illegala krig och Guantánamo måste återupprättas. Dessvärre har draksådden från Irakkriget spritt sig också till Sverige på ett sätt som drabbat folkrätt och flyktingpolitik.


Regeringen mumlar om att folkrätten kan tolkas på olika sätt. I förra veckan fick dessutom regeringen skarp kritik av FN:s flyktingkommissarie António Guterres för de aviserade utvisningarna av irakiska flyktingar. Enligt FN är det svenska avtalet med Iraks regering inte giltigt eftersom det innebär ett brott mot grundläggande flyktingrättsliga principer.


Förklaringen verkar vara att Sveriges regering och myndigheter har anammat Washingtons propaganda. Presidenten hävdar att det inte råder inbördeskrig i Irak och att upprorsmakarna går mot nederlag. I Sverige påstår myndigheterna att det inte råder väpnad konflikt och att ”situationen i Irak utvecklas kontinuerligt”.


Irak har också blivit en värsta klassens kvinnofälla. Amerikanska antropologen Diane King har beskrivit hur systematiska massvåldtäkter av samma typ som i Balkan, Rwanda och Darfur tillämpas i Irak.


Genom att ”så sitt frö i en fiendes sköte” förstärks övergreppen och leder till kvinnans utstötning från den egna gruppen och till att även hennes barn ses som en potentiell fiende i hennes egen kropp.


Regeringen bör självfallet väga in denna form av kvinnoförtryck som måste klassas som krigsförbrytelser – i ett land som givetvis befinner sig i väpnad konflikt. Sveriges svar till António Guterres kan därför bara bli ett: att med omedelbar verkan införa ett moratorium för irakiska avvisningar.

PIERRE SCHORI

Etiketter: