söndag, augusti 30, 2009

Jan Myrdal om kriget i Afghanistan













ur FiB/Kulturfront
Död åt ockupanterna!


...Jag har respekt för dessa som nu argumenterar mot att också Sverige skickar militärer till Västerns kolonialkrig i Afghanistan.


Ty visst bör man argumentera. Tala förnuftigt. Det har jag gjort och gör. För snart trettio år sedan talade Gun Kessle och jag på det möte som blev inledningen till bildandet av solidaritets-arbetet i Sverige mot den dåvarande sovjetiska invasionen av Afghanistan.


...Den som ser efter i läggen kan av tidningsartiklar och böcker, även på svenska sparade TV och radioprogram se, att den sovjetiska mediebilden av den tidens ockupation till förväxling liknar den nu gängse officiella svenska (NATOs och Förenta Staternas). Godhet, ädelhet, kvinnornas befrielse, kamp mot terrorism; framtida demokrati och välstånd åt Afghanistans folk...


Det tog därför 15.000 liksäckar runt döda sovjetiska ockupanter innan de moraliska och förnuftiga argumenten mot den ockupationen kunde få politisk verkan...De vilka då i Storbritannien principiellt argumenterade mot talet om en civilisatorisk uppgift.


Och tog ställning för obildade, efterblivna och grymma infödingars rätt också när de i strid mot de civiliserades krigslagar försvarat hem och härd ("pro ariset foci") med alla medel. De var en liten minoritet gamla chartister och en handfull rätt isolerade politiska emigranter som en Karl Marx.


Avgörande för att det Brittiska imperiets politiker och militärer dock tvangs ge upp sina planer blev sedan militära nederlag och de alltför många döda soldaterna. Av den brittiska styrka som tågade hemåt mot Indien från Kabul den 6 januari 1842 kom blott en man en halvdöd en.


En som afghanerna skrattande brukade säga mig Dr. William Brydon kom den 13 januari fram till den brittiska garnisonen i Jalalabad. När man där frågade honom om de 16.500 övriga i armén svarade han: - Det är jag som är armén. Den repliken hördes världen över.


Likaså i slaget vid Maiwand utanför Kandahar den 27 juli år 1880 under det andra Afghankriget. Där led britterna totalt nederlag. De flydde. Enligt deras egna friserat officiella uppgifter stupade 21 officerare och 948 soldater.


Det var första gången i modern tid en reguljär brittisk styrka i ett kolonialkrig lidit militärt nederlag mot vad de ansett vara en sammanrafsad hop infödingar... Den fredsparoll som gavs 1943 under det tyska kriget i öster och 1985 under det sovjetiska kriget i Afghanistan - Död åt ockupanterna! - gäller också i dag...


Detta måste sägas så högt att också de stormaktsanpassliga hör det. Det är naturligtvis lika olämpligt och skadligt för den egna karriären att nu säga detta högt i Sverige (eller Förenta staterna) som det var i London 1842 eller 1880. Kanske något mindre farligt än att ha sagt det i Berlin våren 1943 eller i Moskva 1985...


Till de vilka nu frivilligt beger sig till ISAF-tjänst i Afghanistan bör dock klart sägas att kommande svenska militära dödsoffer inte rör sig om utkommenderade värnpliktiga, som de för sextio år sedan i Öster och Nordafrika stupade tyska soldaterna, utan om vuxna medborgare vilka medvetet och frivilligt om än mot betalning valt att ha gått ut i ett krig för EU:s, NATO:s och Förenta staternas imperiepolitik.

Etiketter: