av Åke Kilander
Debattskriften ”Vägen ut ur Afghanistan” hävdar Pierre Schori att Sveriges inträde i kriget var ett ”strategiskt misstag” av två skäl. Det äventyrade allvarligt trovärdigheten av Sveriges militära alliansfrihet och Förenta Nationernas fredsbevarande förmåga.
Beslutet kan främst förklaras genom behovet av att stärka samarbetet med NATO och att underlätta omställningen av försvarsmakten – då dess framtida uppgifter främst skulle genomföras i partnerskap med NATO och i andra länder.
Schori hade från början varit motståndare till inträdet i kriget – svenska insatser borde ske under FNs ledning och skulle behövas, då som nu, mycket bättre i Afrika. Emellertid accepterade han länge att den svenska insatsen fortsatte, tills han helt nyligen ”tänkte om” genom ”de nya omständigheterna”.
Förenta staterna anföll Afghanistan i oktober 2001. Och Storbritannien upprättade tillsammans med andra allierade en särskild styrka, ISAF, med uppgift att skydda den nytillsatta administrationen i Kabul. FNs säkerhetsråd legitimerade i efterhand ISAFs existens. Det var ett sätt att inför fullbordat faktum försöka förmå angriparna att respektera de folkrättsliga regler som gäller under krig och ockupation.
Det var således inget 'FN-mandat' och ISAF agerade inte 'på uppdrag' av FN, vilket man lätt kunde få intryck av när man idag hör ledande svenska politiker. Sverige accepterade efter säkerhetsrådets beslut Storbritanniens förfrågan om att deltaga i ISAF och gick in i kriget med ett trettiotal man.
Idag, nio år senare, deltar Sverige med mer än 500 soldater i ett krig som bedrivs över hela Afghanistan. Sverige och ISAF står under NATOs och Förenta Staternas befäl utan något som helst eget inflytande över hur kriget förs eller varför.
Det är dags för en kursändring i den svenska politiken, anser Schori, och vill att den svenska militära insatsen avslutas när Riksdagens mandat i år går ut i oktober, ett mycket viktigt och avgörande ställningstagande.
”Vägen ut ur Afghanistan” innehåller en bakgrund till stormaktsinblandningen i Afghanistan och till Sovjetunionens och Förenta staternas krig under de senaste decennierna.
De olika faserna i de närmast berörda ländernas politiska utveckling beskrivs kortfattat men med känsla för väsentligheter.
Framställningen bygger till stor del på de diskussioner som förts inom statsledningar och bland forskare, ”Afghanistankännare” och diplomater. Den ger en god bild av hur Förenta staternas officiella krigsmål har förändrats och hur insatsen försatt Afghanistan i en alltmer katastrofal situation.
President Bush förklarade tre månader efter angreppet att kriget var vunnet, men att det nu blivit ”omöjligt att vinna”. ”Talibanerna” var besegrade men återupptagit motståndet och lär ha skugguvernörer i 33 av landets 34 provinser. De ”allierade” består numera nästan uteslutande av soldater från ett fåtal utvecklade västländer.
FN har inget inflytande på krigföringen och dess fredsbevarande insatser görs numera i Afrika, där 80 procent av trupperna kommer från tredje världen.
Det helt otillräckliga civila biståndet till Afghanistans återuppbyggnad utgör bara en liten bråkdel av krigskostnaderna och försvinner dessutom till största delen i korruption och lyxkonsumtion. Landets ekonomi ligger bokstavligt talat i ruiner.
Afghanistan är världens fattigaste land efter Niger, samtidigt som opiumodlingen och narkotikahandeln åter blomstrar.
Men president Obama har ”gjort världen säkrare” genom att ”introducera ett helt nytt utrikespolitiskt koncept”, skriver Schori. Tyvärr har detta hittills inneburit en kraftig upptrappning av kriget, samtidigt som Obama förklarat att han avser att börja dra tillbaka sina trupper från Afghanistan juli 2011.
Skildringen är faktaspäckad och intressant. Den saknar heller inte poänger som till exempel när Olof Palme 1982 kritiserade den sovjetiska närvaron i Afghanistan genom att citera Lenin, eller då president Carters säkerhetspolitiske rådgivare Brzezinski i en intervju 1998 medgav att CIAs inblandning provocerat fram den sovjetiska inmarschen. Och han avfärdar som nonsens talet om islamsk fundamentalism som en fara för hela världen .
Schori med sin bok för in den internationella debatten i Afghanistanfrågan i den svenska ankdammen, där inlägg av detta slag av personer i hans ställning varit ytterst sällsynta (undantage Tage G. Peterson och Maj-Britt Theorin). Detta är välkommet och särskilt betydelsefullt eftersom författaren är en erkänd auktoritet inom svensk utrikespolitik.
Hans kritik ligger dock inom ramen för den accepterade debatten inom tongivande media, institutioner och politiska partier: dessa som har ”problemformulerings- företräde”. Diskussionen rör krigets målsättningar, strategier, metoder, soldaternas säkerhet och beväpning samt de otaliga ”misstagen”.
Den är mycket kritisk vilket numera är accepterat, då folkopinionen både i Förenta staterna och Sverige för länge sedan vänt sig mot kriget. Men kritiken undviker en avgörande punkt. Schori hävdar att kriget i Afghanistan haft en folkrättslig grund, genom att USA agerat med stöd av FN-stadgans artikel 51 om rätt till självförsvar”.
De två FN-resolutionerna efter '9/11' nämnde inte Afghanistan. De erkände förvisso Förenta staternas rätt till självförsvar (vilket alla FNs medlemsstater har) men gav inget tillstånd att agera, vare sig i Afghanistan eller någon annanstans. Säkerhetsrådet ägde fortfarande frågan då Förenta Staterna egenmäktigt anföll Afghanistan. De som hävdar den uppfattningen i Sverige såväl som andra västländer har svårt att göra sin stämma hörd, vilket kanske inte är så underligt.
Konsekvensen av en sådan uppfattning blir att Förenta Staterna är krigsförbrytare (liksom dess allierade Sverige), att Förenta Staterna inte gjort några ”misstag” (som att försöka tillintetgöra al-Qaida eller införa västerländskt styrelseskick) när de angrep utan förmodligen haft helt andra skäl, att de utländska trupperna är ”ockupanter” och att afghanerna har rätt till att göra motstånd även med militära medel (då kan man tala om 'dödade' svenska soldater men inte 'mördade'). Pierre Schori påminner om Gunnar Myrdal under Vietnamkriget vars kritik av Förenta staterna runt 1968 var skarp, saklig och berättigad. Men Schori betraktade dess krigspolitik som ett ”misstag” och såg inte imperialistiska drivkrafter som dess främsta orsak.
För detta blev han kritiserad inom Vietnamrörelsen. Det krävdes långa intensiva diskussioner och politiska strider innan Vietnamrörelsen under 1971-1972 förmådde samarbeta på bred front i huvudfrågan dvs driva ut Förenta staterna ur Vietnam.
Förhoppningsvis kan dagens solidaritetsrörelse med Afghanistans folk nå ett snabbare resultat. Där har Pierre Schori en given plats, men det brådskar om hans förslag att dra hem de svenska trupperna i oktober i år ska bli verklighet.
Etiketter: Afghanistan krig
