söndag, januari 23, 2011

Den gröna revolutionen ur skilda perspektiv

Paradoxalt nog är det vida spridda missnöjet och dess skilda natur, som gör att regimen kan hålla på som den gör.
Och trots det uppenbara larmet av röster inom eliten, känner iranska regimen ändå till hur man för fram sitt budskap via statlig utsändning.

Man kan appellera till både nationalistiska och islamska känslor, och anklaga motståndarna för att ha fallit i händerna på fientliga staters ondskefulla inflytande. Ben Ali kan inte nå fram till folkliga stämningar som dessa.

Den tunisiska proteströrelsen hade en identifierbar fiende - en enda auktoritär ledare med sina korrupta bakblåsare, mer lik Shahen på 1970talet. Oppositionen i Iran opererar inom ett komplext konstitutionellt sammanhang och verklighet.

2009 års oro var spontan och oplanerad liksom händelserna i Tunis nyligen. Men ledarna i den Gröna Rörelsen visade sig inte vara beredda att ta kontrollen över proteströrelsen eller dirigera massorna på gatorna.

Tråkigt nog saknade man intresse för att rikta protesterna mot valfusket till en revolution, som kunnat få osäkra följder för dem själva och landet. Då allt kommer omkring, har ledare för den Gröna Rörelsen själva tidigare tjänat på olika officiella poster i den Islamska Republiken.
------
För att balansera det hela är kanske det mest överraskande att Ben Alis 23-åriga makt kommit till ett så abrupt slut, då man ser den iranska regimens lätthet att återhämta sig efter ett och ett halvt år av proteströrelser inom landet.

I Iran har många utbildade människor oroat sig för en Tunisen-liknande revolution som den häromnatten. Med alla sina fel erbjuder åtminstone nuvarande statsbildning i Iran ett slags skydd, där våldsamma uppror kunnat ge en kortlivad glädje men med oförutsedda följder.


av Ali Reza Eshraghi



övers Ingrid Ternert

Etiketter: