onsdag, januari 26, 2011

Tunisien Obs 1 och 2 - Nu på väg mot lugnet



Det gamla Tunisien är en till USA idealisk förbunden stat.
Verkligen, Tunisien är verkligen det exempel som USA ansåg tjäna sina egna intressen: en blandning av nyliberalism öppen för utländska investeringar, samarbete med amerikansk antiterrorism genom extrem överföring av misstänkta och strikt sekulärism- politiskt översatt till repression.

Regionens arabregimer har mest varit oroliga över att det som hänt i Tunisiens regering kunde komma att genljuda över hela regionen, också på olika sätt beroende på USA, som i Tunisiens fall mestadels varit distanserad från den palestinska kampen för självbestämmande, något som utgjort en så tydlig symbolik för dessa länders befolkningar.

Det finns ingen chans för någon av de här regimerna att följa Ben Alis väg utan att belägras och få förlita sig till en extrem repression, att ta bort alla rättigheter, utföra övergrepp av politiska fångar och polisvåld avsett till att införa skräck i befolkningen -och skydda de privilgerade korrupta eliterna från ansvar och detta allmänna ursinne.

Det spontana folkliga utbrottet i Tunisien som följt på det tragiska självmordet av Mohammed Bouazizi i den centrala tunisiska staden Sidi Bouzid den 17 dec 2010 var den gnista som tände den revolutionära elden. Detta som flammat upp kunde bara ha
skett i en omgivning av denna akuta sorg som har upplevts djupt och brett av vanliga tunisier, så djupt och brett att det inom några veckors tid skiftat fokus från de förtryckta till förtryckarna.

Skiftet visade sig då man den 14 jan avsatte Ben Ali, med ett mönster som kom igen från en annan avgående blodig diktator, Idi Amin några decennier tidigare. Men den viktiga läxan här är att förtryckande regimer avskilda från sina befolkningar är sårbara för de politiska eldar som kan starta med en särskild gnista i en avlägsen del av landet.

Att stå inför en sådan utsikt kan göra härskare som är beroende av sin egen styrka, både mer osäkra och mer beredda att utsträcka sitt grepp och släcka politiska eldar för att uppnå det omöjliga - att förhindra gnistbildning!

Mohammed Bouazizi martyrskap är urtypen för många plågade unga arbetslösa tunisiers pinande belägenhet. Denna utfattiga unga grönsaksgatuförsäljare satte eld på sig själv på öppen plats efter att polisen konfiskerat hans produkter för att han saknat tillstånd.

En sådan akt av principiellt och spontant självmord är inte vanlig i den arabiska kulturen där självmord, om det så sker i ett politiskt relevant läge, vanligtvis är ett medvetet val i kampen, som ett tag palestinier medvetet kom att förlita sig till och för närvarande delar av oppositionen i den irakiska kampen, i Pakistan och Afghanistan.

Sådana former av politiskt självmord är vanligtvis, men inte alltid, riktade mot civila, och de hör inte ihop med grundläggande idéer om moral och lag.

Vad Bouazizi gjort var utrycksfullt, inte aggressivt mot andra, och påminner mer om vad man gör i dylika asiatiska länder som Vietnam och Korea. Då Buddhistmunkar 1963satte eld på sig själva på Saigons gator tolkades det allmänt sett inom landet som en vändpunkt i Vietnamkriget.

Ett skri från den vrede som kom både på grund av den förtryckande vietnamesiska regimen och av den amerikanska militära interventionen. Den emotionella intensiteten i Mohammed Bouazizis begravning den 4 janurari tonades in i dessa ord av sorg och vrede: "Farväl, Mohammed, vi kommer att hämnas dig. Vi gråter för dig idag. Vi kommer att få dessa som förorsakat din död att gråta".

På slutet hoppas man att dessa nästan ofrånkomliga känslor av hämnd, visserligen förståeliga givet lidandets bakgrund och orättvisa, inte blir revolutionens kännemärke.

'Bröd, frihet, värdighet'

En annan mer hoppfull riktning fångades upp av en slogan som skulle ha inspirerats av den franska revolutionen: "bröd, frihet, värdighet". Att vara värt offren av de som gått ut på gatorna och gått emot det statliga våldet utan några vapen under dessa tidigare antal veckor, måste göra att varje ny tunisisk regeringsprocess följer upp de tunisiska massornas materiella behov, öppnar upp samhället för en demokratisk debatt och tävlan och säkrar så att skyddet av de mänskliga rättigheterna utgjort en ovillkorlig utfästelse från vilket ledarskap som än kommer fram.

Inte många revolutioner lyckas förverkliga sina idealistiska löften, dessa som inspirerat till perioden av kamp mot den etablerade ordningen. Det är mer typiskt att de brukar duka under för frestelsen att straffa de förgångnas brister och inbillade och verkliga motståndare istället för att förbättra tillvaron för befolkningen.

Det är ingen lätt situation. En sådan revolution som ägt rum i Tunisien kan lätt ansättas av bestämda försök att vända utgången. Det existerar verkligen mäktiga och befästa fiender och rivaler bland dessa som bekämpar en ny regering vid makten och
kan skapa inbillade fiender, såväl som det kan diskreditera revolutionens humanitära krav genom att fresta ledarskapet att ta upp blodiga kampanjer för att lägga fast sina krav på att regera landet.

Det är ofta ett tragiskt predikament: antingen uppvisa att man principfast håller fast vid konstitutionalism och sveps bort från makten eller att engagera sig i att rensa bort eventuella fientliga element och med det påbörja en ny diskrediterande cykel av repression.

Om Tunisien kunde finna en väg för att skydda sina revolutionära framsteg utan att behöva hemfalla åt förtryck? Mycket beror på hur denna fråga besvaras, och det beror inte bara på visdomen i tunisiernas mognad av vem som övertar kontrollen vid denna tid, utan också på vad den gamla regimen gör för att återfå makten och i vilken utsträckning det finns en uppmuntran och ett verkligt stöd utifrån. Som Robert Fisk påpekar, "Tunisien var inte tänkt att äga rum".

Utan tvekan kan Tunisien vänta sig väldiga utmaningar under denna övergångsfas. Hittills har det inte skett några förflyttningar av Ben Alis byråkratkrafter inom regeringen, inklusive polisen och säkerhetsstyrkorna som i decennier terroriserat befolkningen. Det fanns uppskattningsvis 40000 poliser (2/3 i vanliga kläder som minglade med befolkningen för att övervaka och lägga sig i).

Det sas att vänner varit rädda för att prata på kaféer eller restauranger och även i sina hem, på grund av denna ständiga övervakning. Hittills har inte de samvetsfångar släppts ut ur tunisiska fängelser, som befunnit sig där något särskilt intressant inträffat och dagligen visar på Ben Ali regimens brutalitet.

De som styr interimregeringen är gamla allierade till Ben Aliregimen, inklusive Mohammed Ghannouchi, hans huvudsakliga förbundna, ansedd som mer allierad med Väst än med det tunisiska folket, trots han i dagarna lovat stiga åt sidan så snart ordningen är återställd. Men även om detta genomomförs, kommer det att räcka?

Vi vet att revolutionen ägt rum på grund av modet hos unga tunisier att ge sig ut på gatorna i många delar av landet, och det har mötts av gevärseld och grym statsbrutalitet, och ändå har man stått emot. De såg ut att tycka att deras livsvillkor ändå var så grymma, att de hade lite att förlora och allt att vinna.

Vi vet att revolutionens flammor snabbt spridit sig genom och utanför de tunisiska gränserna genom att interaktivt förlita sig till Internet, där många över arabvärlden ersatt sina personliga porträtt på Facebook med beundrande bilder på ett revolutionärt uppror på tunisiska gator eller som tecken på solidaritet och man har satt in bilder på den tunisiska flaggan.

Det förekom även självmord bland regimoppositionella i åtskilliga arabländer. Vad vi inte vet är huruvida det kan komma ett ledarskap som håller fast vid revolutions- idealen, och kommer att tillåtas vara på det viset. Vad vi inte vet är hur bestämd och effektiv den kontrarevolutionära interna och externa taktiken kommer att bli.

Från andra situationer vet vi att eliter sällan frivilligt lämnar ifrån sig sina klassprivilegier av välstånd, status och inflytande och den tunisiska eliten har allierade i regionen och därutöver som i tysthet är i opposition mot Jasmin Revolutionen och extremt oroad över vidare följder för andra liknande regimer i regionen som är kvar vid makten så länge deras medborgare hålls i schack genom statlig terror.


övers Ingrid Ternert

Etiketter: