torsdag, februari 17, 2011

Om Iran - Ett odogmatiskt ord i rättan tid!

Iranska oppositionens ledare bör tala klarspråk SvD Brännpunkt 20110217 av Amineh Kakabeveh riksdagsledamot(v)
Det behövs en kritisk granskning av dem som säger sig vara ledare för oppositionen i Iran.
De har hittills endast sagt sig vilja avsätta de nuvarande makthavarna men i övrigt saknas programförklaring

Revolterna i Nordafrika och arabvärlden överraskade västvärlden. När det gäller Iran är det annorlunda. Situationen i landet är välkänd men är både känsligare och mer svårhanterlig.

Det finns sedan länge en lång rad exilorganisationer och skilda politiska viljor med varierande förankring i hemlandet. Relationerna till USA och Europa är komplicerade.

Iran ignorerar totalt västvärldens kritik. Den opposition som uppträder under beteck-ningen Gröna bandet förlitar sig i sina strävanden i hög grad på ett maktskifte med starkt stöd utifrån.

Vi har med största sannolikhet ännu inte sett den sista stora demonstrationen mot regimen i Iran. Flera gånger i historien har de frihetstörstande studenterna vid Teherans och andra städers universitet, tillsammans med arbetarnas organisationer genomfört omfattande demonstrationer mot olika förtryckarregimer som härskat i landet.

Det finns nu anledning att förvänta sig folket åter kommer att resa sig. Den politiska temperaturen har stigit kraftigt under de två senaste åren. Först i spåren av fusket i samband med presidentvalet den 12 juni 2009 och sedan under demonstrationerna den 18 september 2010. Samtidigt har regimen trappat upp våldet mot demonstranterna.

Oppositionen mot regimen växer hela tiden under ytan. Kritiken riktar sig främst mot president Mahmoud Ahmadinejad.

Vad oppositionen verkligen vill, vilken samhällsutveckling man tänker sig efter en befrielse från den nuvarande regimen är mycket oklart. Det är en oklarhet man delar med egyptiska och tunisiska oppositionen.

Oppositionen i Iran har varit utsatt för en hårdare och våldsammare repression än i andra länder i Mellanöstern. Inte sällan talar man om att folkliga resningar kapas av personer och grupper som har andra intressen än de som genomfört den folkliga resningen. Det gäller därför att kritiskt granska dem som framställs eller vill framställa sig som ledande figurer i den folkliga kampen.

Vilket är deras program? I vilken grad har de stött den folkliga kampen för demokrati och bättre levnadsvillkor?

De som idag i medierna framställs som oppositionens främsta ledare – Mir-Hossein Mousavi och Mehdi Karroubi– har inte något klart program. Som ledare för Gröna bandet har de bara talat om att de vill ha bort den som har makten idag, Ahmadinejad. Men mycket få vet vad de verkligen vill.

När det gäller Mousavi bär han ansvaret för avrättningarna av tiotusentals politiska fångar i samband med Iran-Irakkrigets slut.

Oklart program betyder ofta skumma maktpolitiska syften. Befrielse från en diktatur innebär inte att man utan vidare träder in i ett demokratiskt samhälle.
Därför måste man avkräva iranska oppositionen ett klart program om vad de olika grupperingarna vill och vad deras ledare gjort för att stödja den folkliga kampen förutom att i lämpligt ögonblick ställa sig spetsen för den.

Hur vill man demokratisera statsskicket? Vad vill man göra åt den andlige ledarens maktställning? Så länge Gröna bandets ledare svävar på målet när det gäller honom och väktarrådets oinskränkta maktbefogenheter, förtjänar de ingen trovärdighet.

Vad har Gröna bandet för uppfattning när det gäller förhållandet mellan könen? Vad skall man göra med de ofantliga egendomar som mullorna stulit från det iranska folket under mer än 30 år? Vad vill man göra för landets minoriteter, kurder, araber, balocher, med flera?

Det finns många frågor att ställa till den iranska oppositionen – inte minst Gröna bandets ledare. Och det är inte säkert att de bästa svaren kommer från dem som idag framstår och framställs som oppositionens ledare.

Etiketter: