onsdag, februari 23, 2011

Jesus Alcala - Så har Eu krupit för Gaddafi


SvD 23 februari 2011
LIBYEN Trots den välkända brutaliteten i Libyen finns sedan några månader ett nära samarbete med EU-länderna för att se till att flyktingar inte når Europa. Sverige har ett betydande ansvar för EU-kontakterna med Libyen, skriver debattören Jesús Alcalá.

Gadaffis Libyen har från början och genom alla de drygt 40 åren varit en brutal diktatur. Fängelser fulla av politiska fångar. Politiska mord. Tortyr. Massavrättningar. Muammar Gaddafi har gjort sig känd som en grym och också bisarr ledare. Han har öppet hyllat Stalin och Hitler.

Han är en fanatisk antisemit och har hotat att utplåna Israel. Kanske är nu hans dagar som despot räknade, säkerligen till hans egen överraskning.

(Syftar Alcala verkligen på 'antisemitism', dvs förtryck av 'rasen' jude och inte på 'antisionism', dvs att avfärda Herzogs rasistiska ideologi från slutet av 1800talet? Han såg judarna som ett av Gud 'utvalt folk' stående över alla andra folk, alltså en rasistisk ideologi om den egna rätten till Israel som en 'rent judisk stat' Anm IT)

Hur omvärlden ska hantera förändringen i Libyen blir intressant att se. Kanske kommer krav på att frysa den fallne diktatorns tillgångar i Europa, kanske krav på att ställa honom till svars för brott mot de mänskliga rättigheterna.Så är gjort med Egyptens Mubarak och Tunisiens Ben Ali.

Hur ska då EU förhålla sig? Gaddafis Libyen är en viktig del av EU:s säkerhetspolitik, detta eftersom EU ser ”illegal” invandring som ett hot mot Gemenskapens säkerhet. Och Gaddafis Libyen har lovat EU att stoppa potentiella ”illegala” invandrare till Europa.

Löftet är avtalsreglerat: Under en treårsperiod utlovades Gaddafi 60 miljoner euro till bland annat stärkt kontroll av Libyens land- och sjögränser, till operativt samarbete mellan EU:s gränskontrollmyndighet Frontex och Libyens polis och militär, till utbyte av säkerhetsinformation, till övervakningsutrustning, till upprättande av flyktingläger, införskaffande av patrullbåtar och helikoptrar och så vidare.

Avtalet kom till i höstas. Det är ett ramavtal och det hade föregåtts av många påstötningar och mycket krypande från EU:s sida.

År 2004 beslutade EU att häva det tolvåriga vapenembargo som FN:s säkerhetsråd infört mot Libyen. Beslutet knöts till behovet av ett samarbetsavtal med Libyen om stopp för ”illegal afrikansk invandring” till Gemenskapen (EU Council Conclusions on Libya, Brussels, 11 October 2004, 13372/04).

Åren 2004 och 2007 besökte företrädare för Frontex Libyen. Man talade med militärer och med säkerhetstjänsten, blixtbesökte flyktingläger, noterade bristerna i gränskontrollerna och kom med förslag till samarbete: en europeisk task force på libysk mark, hjälp till en effektivare säkerhetstjänst, övervakningsutrustning... libyska myndigheter på europeiska Frontexprogram och så vidare.

År 2009 skrev migrationsminister Tobias Billström och EU-kommissionens viceordförande Jacques Barrot till Libyens ”Stora Jamahiriya” – egentligen Gaddafi själv – och vädjade om avtalsförhandlingar kring migrationskontroll (brev 13 juli
2009). Och i oktober 2010 reste EU-kommissionärerna Cecilia Malmström och Stefan Füle till Tripoli och kom alltså till sist överens med Gaddafi.

Parterna har sedan träffats ett tiotal gånger för att förhandla om detaljerna i avtalet. Så sent som för knappt fyra veckor sedan träffades man i Bryssel. Något protokoll över samtalen går inte att få fram. De är hemliga. Men EU-kommissionen
var mycket optimistisk. Så sa i varje fall den ansvarige kommissionären Stefan Füle inför EU-parlamentet strax före förhandlingarna.

Visserligen ville Libyen inte skriva under FN:s flyktingkonvention men EU-kommissionen trodde sig kunna få den libyska regeringen att inte avvisa flyktingar till hemländerna. Och visserligen hade Libyen anklagat representanterna för FN:s
flyktingkommissariat för spioneri och kastat ut dem ur landet, men EU-kommissionen menade att Libyen hade visat en stark vilja att fördjupa relationerna med EU (EU- parlamentet, Plenum 19 januari 2011).

Libyens flyktingläger är ökända, de liknar koncentrationsläger. Många flyktingar har dödats i lägren. Under det nu pågående upproret har rykten gjort gällande att flyktingar tvingats skjuta demonstranter på gatorna.

Sverige har ett betydande ansvar för EU-kontakterna med Libyen. Inte endast därför att Cecilia Malmström råkar vara kommissionär för asyl- och migrationsfrågor utan också för att svenska Rymdbolaget försökt sälja övervakningsutrustning till Gaddafi.

I februari 2010 besökte handelsminister Ewa Björling i sällskap med en svensk näringslivsdelegation Libyen. Björn Ohlsson från Rymdbolaget, ett statligt ägt företag som bland annat tillverkar satellitövervakningssystem, lovade Libyens
handelsminister att det svenska övervakningssystemet skulle kunna kontrollera flyktingrörelser.

Ohlssons uttalande orsakade en del upprördhet i svenska medier men Ewa Björling försökte lugna känslorna genom att säga att hon upplyst libyska myndigheter att ”svenska företag är bra på mänskliga rättigheter”.

Ja, Sverige och EU anser sig vara ”bra på mänskliga rättigheter”. Gäller detta också i de gångna årens samarbete med Libyen? Och vad händer nu? Vi hoppas få höra exempelvis Carl Bildts, Cecilia Malmströms, Ewa Björlings och Tobias Billströms synpunkter.

Etiketter: