måndag, februari 14, 2011

Rasismen i Israel, rabbiner kräver dödsläger


Mubarakregeringens kollaps och USAs intressen

Av Michel Chossudovsky, Mubarakregimen kan kollapsa i ansiktet på den nationella proteströrelsen...

Vilka är utsikterna för Egypten och Arabvärlden? "Diktatorer" dikterar inte, de lyder order. Det är sant i Egypten, Tunisien och Algeriet.

Diktatorer är utan tvekan politiska nickedockor. Diktatorer bestämmer inte.
President Hosni Mubarak var en trofast tjänare till västliga ekonomiska intressen och det var också Ben Ali. Den nationella regeringen är föremål för proteströrelsen.

Målet är att avsätta nickedockan snarare än dockans mästare. Slagorden i Egypten är "Ner med Mubarak, ner med regimen". Inga anti-amerikanska affischer har rapporterats... USAs övergripande och destruktiva inflytandete i Egypten och genom MellanÖstern är fortfarande överraskande.

De utländska makter som opererar bakom scenen är skyddade från proteströrelsen.

Inga tydliga politiska förändringar sker, såvida inte frågan om utländsk inblandning blir meningsfullt uppmärksammad av proteströrelsen.

USAs ambassad i Kairo är en viktig politisk del, som alltid överskuggar man den nationella regeringen. Ambassaden är inte proteströrelsens mål.

I Egypten infördes 1991 ett förödande IMFprogram under höjdpunkten av Gulfkriget. Man förhandlade om detta i utbyte mot nollställning av Egyptens multimiljarddollar militära skuld till USA såväl som till landets deltagande i kriget.

Den resulterande avregleringen av matpriser, svepande privatisering och massiva ekonomiska rustningsåtgärder har lett till ekonomiska neddragningar för den egyptiska befolkningen och destabilisering av ekonomin. Mubaraks regering fick lovord som modell till "IMF-elev".

BenAli-regimens roll i Tunisien var till för att tvinga på landet IMFs dödliga ekonomiska medicin, som under en period av mer än tjugo års tid har tjänat till att destabilisera den nationella ekonomin och utarma den tunisiska befolkningen.

Under de senaste 23 åren har den ekonomiska och sociala politiken i Tunisien varit dikterad av Washington Consensus.

Både Hosni Mubarak och Ben Ali har blivit kvar vid makten, för deras regeringar har varit lydiga och effektivt infört IMFs diktat. Diktatorer som Pinochet och Videla till Baby Doc, Ben Ali och Mubarak har Washington installerat.
I Latinamerika infördes historiskt sett diktatorer genom en serie USAsponsrade militärkupper. I dagens värld installerar man dom i "fria och rättvisa val" under det "internationella samfundets" överseende.

Budskap till proteströrelsen
De beslut som tas i WashingtonDC är hos hos USAs Statsdepartment, i Pentagon, vid Langley som är CIAs högkvarter, på H Street NW, som är Världsbankens och IMFs högkvarter.

Relationen mellan "diktatorn" gentemot utländska intressen måste tas upp. Avsätt de politiska nickedockorna men glöm inte att sikta in er på de 'verkliga diktatorerna'

Proteströrelsen borde sätta fokus på den politiska myndighetens verkliga säte; man skulle då rikta in sig mot (fredligt och i laga ordning) USAs ambassad, Europeiska Unionens delegation, IMFs och Världsbankens nationella missioner.

En meningsfull politisk förändring kan endast säkras om den nyliberala politikens ekonomiska politiska agenda kastas ut.

Regimförändring
Ifall proteströrelsen misslyckas med att fokusera de utländska makternas roll inklusive det tryck som utverkas av utländska "investerare", yttre långivare och internationella finansinstitut, så kommer inte målet om nationell suveränitet att uppnås.

I vilket fall är det som händer en tunn process av "regimförändring", vilket säkrar politisk kontinuitet. "Diktatorer" tillsätts och avsätts. När de har diskrediterats politiskt och inte längre tjänar sina USA-sponsorers intressen, då blir de utbytta mot en ny ledare, ofta rekryterad från den politiska oppositionens led.

I Tunisien har Obama administrationen redan positionerat sig. Man tänker spela en nyckelroll i'demokratiseringsprogrammet' (t.ex genom att hålla sk fria val). Man tänker också utnyttja den politiska krisen som ett medel att försvaga Frankrikes roll och stärka sin egen position i Nordafrika:

"Förenta Staterna, som var snabb med att uppförstora källan till protesterna på gatan i Tunisien, försöker trycka på fördelen av demokratiska reformer i landet och längre fram.

Den topprankade USAenvoyén i MellanÖstern, Jeffrey Feltman, var den första utländska tjänsteman som anlänt till landet efter att president Zine El Abidine Ben Ali blivit avsatt den 14 januari och efterlyste snabbt reformer.

Han sa på tisdagen att bara fria val kunde stärka och ge trovärdighet åt denna nordafrikanska stats omdiskuterade ledarskap.

"Jag kan verkligen inte förvänta mig att vi skall använda det tunisiska exemplet" i samtal med andra Arabregimer, tillade biträdande utrikesminister Feltman.

Han hade skickats till nordafrikanska länder för att erbjuda USAs hjälp i denna turbulenta maktomvandling och mött tunisiska ministrar och människor inom det civila samhället.

Feltman reser till Paris på onsdagen för att diskutera krisen med franska ledare och skapa intryck av att USA leder det internationella stödet för ett nytt Tunisien - till nackdel för dess forna kolonialmakt Frankrike...

Västliga nationer stödde länge Tunisiens fallne ledare och såg detta som ett bålverk gentemot islamistiska militanter i Nordafrikaregionen.

År 2006 talade USAs dåvarande försvarsminister Donald Rumsfeld i Tunis och prisade landets evolution.

USAS utrikesminister Hillary Clinton gick snabbt in med ett tal i Doha den 13 jan, där hon varnade arabledare för att ge sina medborgare större friheter och i och med det får extremister som utnyttjar situationen.

"Det finns ingen tvekan om att Förenta Staterna försöker att mycket snabbt positione sig i dagens värld på den goda sidan..." AFP-USA försöker med eftertryck skapa ett resultat utifrån det tunisiska upproret.

Kommer Washington att lyckas installera en ny nickedocksregim?

Det beror mycket på proteströrelsens förmåga att betona USAs hemliga roll i landets interna angelägenheter.


övers Ingrid Ternert

Etiketter: