lördag, februari 05, 2011

Varför USA fruktar arabisk demokrati


6 feb 2011 Egyptiska protesterna lönade sig - Mubarak säger att han avgår!

5 feb 2011 Asia Times av Pepe Escobar

Condoleeza, Condoleeza Ge honom ett visum - Talkör som hörts på Tahrir Square

Var och en som tror att Washingtons "överlämnande i laga ordning" lett av vicepresident Omar Suleiman (kallad Sheikh al-Torture, enligt demonstranter och mänskliga-rättighets aktivister) kunde tillfredsställa den egyptiska befolkningen, kommer att tro Adolf Hitler eller Josef Stalin kunnat komma undan med en ansiktslyftning.

De unga urbana massorna i Egypten som kämpar för bröd, frihet, demokrati, Internet, jobb och en rättmätig framtid - såväl som sina motparter över arabvärlden, två-tredjedelar av befolkningen - genomskådar det helt.

Verklig "förändring vi kan tro på" (den egyptiska versionen) betyder inte bara att bli av med diktatorn under 30 års tid, utan av hans chefstorterare, som hittills råkat vara den person man talar med i Washington, Tel Aviv och i europeiska huvudstäder, och en viktig exponent för en regim rutten in i märgen, beroende av hänsynslös exploatering av sina egna medborgare och mottagare av USAs hjälp att fortsätta den agenda som synbarligen ingen skulle ha röstat för i arabvärlden.

"Överlämnande i laga ordning" kunde också betraktas som en spöklik eufemism om att sitta på staketet - långt ifrån en explicit uppmaning om demokrati. Vita Huset har smält ihop till en rad vita kringlor för räddning av konceptet. Men faktum är att lika mycket som farao Mubarak är slav under USAs utrikespolitik, är USAs president Barack Obama begränsad av geopolitiiska imperativ och enorma företagsintressen som han inte ens kan drömma om att oroa.

På kollisionskurs mot 'stabilitet'
För att begränsa sig till jakten; handlar allt om olja och Israel. Det är essensen av Washingtons utrikespolitik under de sista sex decennierna så långt Mellanöstern, araber och den muslimska världen i stort angår. Detta har medfört daltande med diktatorer och diverse autokrater, och att täcka deras länder med militärbaser. Ett knivigt exempel - historien om hur USAs 'Central Intelligence Agency'(CIA) bröt ner demokratin i Iran 1953. Geostrategiskt är kodordet för denna strategi "stabilitet".

Egypten spelar en mycket speciell strategisk roll. Detta är hur Obama själv spridit ut om Hosni Mubaraks och hans regims strategiska värde, då han åkte till Kairo under juni 2009 för att framföra sitt frihetsbudskap till arabvärlden; "Han har på många sätt varit en ståndaktig allierad till Förenta Staterna. Han har upprätthållit fred med Israel, vilket är en mycket svår sak att göra i den regionen."

Så en av pelarna för en "kall fred" med Israel, är Egypten ett paradigm. Det är ett dubbelt fenomen, i USAs terminologi; Republikaner och Demokrater ser det på samma sätt. Där är Suez kanalen, genom vilken 1.8 miljoner fat råolja fraktas dagligen.

Men "partner med Israel" i 1979 års Camp David avtal är vad som förklarar alla de miljarder dollar som regnat på den egyptiska militären och de tre decennier med ovillkorligt stöd till den korrupta Mubaraks militärdiktatur(och gör inget misstag, USA delaktighet i den väldiga skräckbutiken är fullständigt dokumenterat i regimens kassavalv).

På ett parallellt spår, "översätts stabilitet" också som en taskig livskvalitet för synbart alla egyptier; demokratiska rättigheter för lokalbefolkningen är alltid sekundära i jämförelse med geostrategiska överväganden.

Den dominerande geostrategiska 'status quo' i MellanÖstern, det vill säga Washington/Tel Avivaxeln, har hypnotiserat den allmänna opinionen i Väst till att acceptera myten om att arabisk demokrati = Islamisk fundamentalism, utan hänsyn till hur alla försök till allmän resning i arabvärlden under de gångna decennierna har slagits ner.

Den israeliska regeringen går utöver denna ekvation; för Tel Aviv är islamsk fundamentalism = terrorism, vilket man kan ifrågasättas liksom att arabisk demokrati = terrorism. Inom de ramarna är den hemliga polisen Mubarak mer än någonsin en allierad.

Det gäller mig eller kaos
Ändå är det faktum att den tidigare president Anwar Sadat ingått en uppgörelse med Israel år 1979 i utbyte mot dyrbara gåvor från USA - ett system fortsatt under Mubarak - betyder inte att Egypten och Israel engagerar sig med franskt kyssande.

Ta till exempel den egyptiska statsTVn som ständigt sprider uppenbara lögner på Kairos gator förklädda till Västjournalister; vilket har lett till uppgjorda, skräckinjagande attacker inte bara mot utländska journalister utan mot de egyptier som arbetar tillsammans med dessa. Och tro det eller ej, Mubarak-ismen har haft mage att ta in israeliska Mossad, tillsammans med USA, plus Iran, Hizbollah och Hamas som deltagare i en väldig konspiration för att störta den.

Detta sker medan det egentligen var 'Jihad Amn-Ad-Dawlah' ('StatsApparatens Säkerhetstjänst') - den allvarligaste av de statliga säkerhetstjänsterna, en kontra-terrorism-enhet med extremt nära band till CIA, den Federala UndersökningsByrån och Mossad - som släppt sina skvadroner lösa mot demonstranter och utländsk media sak samma, finansierade av Mubaraks son Gamals miljardärvänner (som då allt kommer omkring inte flytt till London).

Som tillägg till det här perversa, säger Mubarak sedan att han är "trött på" och vill avgå men inte kan detta, för i så fall blir det kaos - det kaos regimens egna förbundna provocerat; medan hans nummer två, Suleiman, skyller på det Muslimska Brödraskapet för "upploppen".

Så mycket som revolutionen hotar en hel härskande klass' politiska överlevnad i Egypten, är de nya unga aktörerna, då de är ett uttryck för lokalsamhället,inte manipulerade av utländska makter - inklusive Suleimans nuvarande militärjunta, premiärminister Ahmed Shafiq, försvarsminister fältmarskalk Mohamed Tantawi och generallöjtnant Sami Annan, arméns stabschef - de nya unga aktörerna, eftersom de är ett uttryck för lokalsamhället och inte manipulerade av utländska makter. De är nya, mer autonoma, mer oförutsägbara, aktörer mad mer självrespekt. En annan faktor till skrämsel för USAs "stabilitets" myt.

Det som är ännu mer extraordinärt är då dessa nya aktörer kommer in i Maghreb, Mashrek och driver MellanÖstern direkt på kollisionskurs med Israels besatthet att upprätthålla ett extremt obalanserat status quo (vilket inbegriper folkmordet i slow motion på Palestina), provocerar man fram en stor strategisk kollision mellan USAs intressen och Israels.

Obamaadministrationen hade förstått att den absolut nödvändiga frågan att lösa var den palestinska tragedin. Nu är administrationen absolut hjälplösa i att ha att göra med ett Israel under den akuta paranojan att vara omringad av "fientliga" styrkor; Hizbollah i Libanon, Hamas i Gaza, ett ändå mer assertive milt islamskt Turkiet, ett "nukleärt" Iran, ett Egypten dominerat av det Muslimska Brödraskapet...

Sanningen ska göra eder fria - kanske det
"Men jag har verkligen en tro på att alla människor längtar efter vissa saker: möjligheten att säga vad man tycker och kunna påverka sin regering, tilltro till lag och rättvisa likaså, en transparent regering som inte stjäl från folket, friheten att välja hur man vill leva. De är inte bara amerikanska idéer. De innebär mänskliga rättigheter. Och det är därför vi stöder dom överallt."


övers Ingrid Ternert

Etiketter: