fredag, mars 04, 2011

Arabrevolutionen och anti-imperialismen. Vad säger Egyptens överhuvud?


The Arab Revolution and Anti-Imperialism
av Daniel Renwick 2 mars

Tunisien faller. Egypten faller. Anti-imperialismen blir skjuten i armen. Ben-Ali och Mubarak har i decennier agerat som inget hade hänt, men Västs nickedockor har tvingats från makten och den globala ordningen vacklar. Sprickor rämnar under våra fötter och vi alla undrar;

Vad kommer att hända härnäst? Vi är för nära dessa händelser för att kunna få en verklig bild av storleken. I vilket fall, det man borde göra är helt klart med empati, det att den globala världsordningen står eller faller med Pan-Arabiska revolutionen.

Striden på den arabiska gatan är en transnationell strid av episka mått. Det är en strid för värdighet, rättigheter och en strid för rättvisa – dom striderna kan man inte genomföra utan en verklig kännedom om fienden – om imperiemaktens styrka.

Då man inte kan finna något verkligt uppmuntrande när man tittar ner längs den arabista gatan, har från allra första stund subversiva krafter varit i görningen. Vilket handlar om variabler de rådande makterna inte gillar. Därför beväpnas dessa starka militärstyrkor istället för att stärka de demokratiska krafterna.

Demokratiska strukturer innebär alltid en risk för imperiemakterna. Som visades på Haiti under 1990, då Aristide i sista stund stal valet från USAs utvalde Marc Bazin.

Lagen om oavsikliga följder förklarar varför Väst inte destabiliserar stödregimer, eftersom man i så fall förlorar mer än man vinner. I vilket fall, då väl historiens hjul börjar snurra igen, knackar det gamla mottot på: "reformer för det bestående".

Vad betyder några erkännanden såvida man upprätthåller den allmänna ordningen? Omringningstaktik har kommit till användning, och det tycks fungera.

Hittills gör man fräcka och aggressiva ingrepp i Libyen och Algeriet – där Syrien och Iran befinner sig bakom ryggen.

Vad beträffar det "Internationella samfundet" - är västliga demokratiska modeller och "värdighet" det stora målet för Nordafrikas uppror – en utvidgning av vad som följer på "historiens slut".

Bland folkliga revolutionärer har hittills fientligheten gentemot imperiemaktens styrkor kommit efter det att man kastat diktatorerna över ända. I vilket fall kommer inte brutalitetens och rädslans politik inte att begränsas i historien. Den som under det sista århundradet utmärkt den arabiska gatan, såvida inte galvaniserade massor förstör ländernas infrastruktur och konfronterar de militära eliterna.

Vilket i Egyptens fall innebär konfrontation med Pentagon. Så som saker och ting har utvecklats, lever befolkningen i allvarlig fara, då det gamla gardet har förblivit inbäddat inom både exekutiva och militära strukturer, och man kommer att göra allt i sin makt för att krossa folkets styrkor.

Tråkigt nog har vi kunnat se det ständiga upprepandet av 'revolutionen’. Störtandet av en diktator är ett underbart drag i frigörelsen av ett folk, men om regimen stannar kvar, upprätthålls den rådande allmänna stabiliteten.

Revolutioner uppnår man genom att riva ner systemet och förstöra dess delar. Detta behöver fortfarande materialiseras, trots vi inte behöver ha någon tvekan om att viljan finns, fortlöpande och aktiv.

Det är väldigt svårt att se händelserna i Mellanöstern och kritiskt kommentera. Då vi pekar med ett finger, pekar tre tillbaka på oss, särskilt om vi håller till i Väst. Vi beklagar Khadaffi men tränar hans armé och förser honom med vapen.

Vår egen regering stöder folkviljan att störta Khadaffi, att avlägsna ett 42 årigt hinder till imperium. Till skillnad från Mubarak och Ben Ali har Khadaffi en djup och antagonistisk relation till de styrkor som nu rör sig runt omkring. NATO bryr sig dock inte om hans brutalitet.

Låt inte lura er. Det "Internationella Samfundet" lyssnar mycket mer på företag som BP än man gör på Benghazis invånare. Våra regeringar utnyttjar som alltid diskursen 'Mänskliga Rättigheter' för att koppla in sig på landets infrastruktur, underminera den och torrlägga den; ett vänligt dödande.

Om Nordafrikas väldiga gas- och oljetillgångar hamnar under imperiets hägn, är Projektet för ett Nytt Amerikanskt Århundrade(PNAC) tillbaka igen i sitt spår efter en serie förluster. PNACs gamla garde har kommit att fullt ut stödja USAs militära intervention mot Khadaffi."Knäppskallarna", kallade man dom, har förblivit i tron att USA hade ekonomiska möjligheter till att engagera sig i en annan konflikt, medan man helt tappades på blod under bluffkriget i Afghanistan.

Icke desto mindre visar de kort USA har på hand, att man stödjer oppositionsgrupper, kastar bränsle på inbördeskriget och uppmuntrar till inblandning i internationella organisationer eller utländska arméer. Gamarna cirklar runt och subversiva styrkor finns med i leken. Khadaffis regim har långt ifrån kollapsat och libyerna kan vänta sig en långt mer förrädisk fiende.

Ingen skall behöva ha någon tvekan om de arabiska revolutionära febrighet. Hjärtat i denna pan-arabiska rebelliskhet är Palestina. Och jag har ingen tvekan om att följderna av dessa uppror blir att Sionismen kommer att förstöras under de kommande 15 åren. Ändå på kort sikt, om inte revolutionerna förblir militant antiimperia-listiska kommer mycket att hänga i luften. Såvida inte vettvilliga styrkor blir utdrivna ur landet.

- Araber strider för imperimakters vilja, något som blir mer och mer uppenbart ju längre tiden går. Insatserna är väldigt höga och för första gången alltsedan upproren startade, är jag orolig över vem det är som tjänar på dom.

De arabiska upprorens tidvatten har allra minst kommit att leda till den stora majoritetens självgoda tankar. Många är alerta i vad de gör och det går i linje med tanken att avlägsna en "större ondska". I vilket fall finns det inget större ont.

Det har inte funnits något större skäl för arabiskt lidande sedan det Ottomanska Rikets fall. Det behöver bli känt, att vida omkring vare sig behövs eller välkomnas.
imperiet.

Den arabiska gatans förtryckta är de som bär såren av detta förtryck. Deras kedjor kommer att brytas och deras torterare dras inför rätta. Ingen skall få underminera folkets rätt till autonomi och nyfunnen frihet. Emellertid har dom utanför denna situation en roll att spela, vilken inte kommer att ge ett hysteriskt stöd åt andra länders revolutionärer.

Araberna utkämpar en strid som ändrar världen, men de kämpar inte för oss, särskilt som allt vad vi gör förvrider deras kamp och trivialiserar deras handlingar att bli resultatet av sociala nätverk. Detta är ingen "facebok-revolution" , den gäller inte att enbart mätta den västliga liberalismen, inte heller att proppa oljedirektörernas plånböcker fulla och tillfredsställa Västs törst efter olja.

Det är en kamp för självbestämmande och sann frigörelse. Kampens början var empatisk, då revolutionen precis börjat. Just nu manövrerar våra regeringar för ett evigt fortsatt arabiskt lidande, under en mer sofistikerad kloak.

Kontra-revolutionära operationer är avancerade och manipuleringen utbredd. Dessa med kritisk distans borde agera för att hindra de här typerna vad än det kostar. Ansvar är att teckna åt dom som befinner sig i odjurets mage. Om vi vill visa solidaritet, då måste vi utkämpa en större strid med starten på Londons gator – inte på Tripolis.


av Daniel Renwick som är London-baserad politisk analytiker och skriver i Straight Talk blog.

Etiketter: