lördag, april 23, 2011

Inflation, deflation och USAs ekonomi


Med president Obamas nya förslag till minskning av budgetunder-skottet, har alla världens regeringar, förutom Japan som numera är särskilt distraherad, officiellt föreslagit ett skifte mot deflation (ökat penningvärde)– naturligtvis med tillägget att det kanske inte kan uppnås.

Vid toppen av finanskrisen tidigt år 2009, steg dollarn till över 85 i handelsindex medan den 10-åriga avkastningen föll till endast över 2%.Det är inte särskilt länge sedan och värt att hålla i minnet, att det skulle krävas massiva och icke förutsedda ansträngningar å USAs Centralbank Federal Reserves vägnar, för att mer eller mindre få tillbaka dollarn och aktieavkastningen till där de var innan krisen maj 2008.

Detta i sig visar klart hur kraftigt dessa vindar hade blåst som i huvudsak hade gått åt deflations-hållet till, dvs ökat penningvärde. För när finanssystemet inte hade kunnat hålla uppe farten, kom i själva verket varupriserna att falla.

Ovanstående har beskrivits på otaliga sätt, men det enklaste är att när vindarna vänder åt deflation, åt förhöjt penningvärde, går investerarna över till valutor eftersom dollarn går upp och till obligationer när dessa vinster går ner.

En avgörande fråga är: har vi nått bottenstrecket för dollarn och högsta värde på obligationerna, eller står vi inför en inflationsbubbla? Detta är ett bryderi för investerarne, för vi känner till att både regeringens skuldsättning såväl som inflationsskyddet (guld och handelsvaror) innebär bubblor, men vi vet inte vilken av dem som först spricker.

Men det allra mest intelligenta och tröttande fallet med att gå tillbaka till deflation har IMF lagt fram i veckan, alltså Internationella ValutaFonden, i sin Global Financial Stability Report, det allra viktigaste dokument som kommit därifrån efter krisen.

Det är närmast alarmerande i sin syn på regeringens såväl som den privata skuldsättningen runt världen, liksom kommande svaghet i banksystemet. IMF vill ha budgetnedskärningar, skuldminskning och en tuff politik gentemot banker (man tänker nysta upp svagare bankers affärer, snarare än att låta dom flyta).

Som britterna förra året visat, är det möjligt att inskränka det berättigade i att ha gigantiska vinstmarginaler, då den offentliga krediten står på spel.

Faktum är att president Obama, som under sina första två år spenderat likt en drucken sjöman som vaknat upp bredvid J.M. Keynes, nu vill blidka TeaParty-rörelsen, och det säger oss något: Det är inte bara marknader som står emot inflationen, utan också väljarna.

Inflationen överför välstånd från kreditgivarna till låntagarna. Då den industriella världens befolkning åldras, finns mer kreditgivare än låntagare, och de håller uppe balansen inom den politiska makten.

Detta förklarar TePartyrörelsens framgång, vars ledarskap varit så splittrat och amatörmässigt, att dess inflytande verkade märkligt, men inte desto mindre handlade det om en helt rationell rädsla för att regeringarna ska komma att svepa bort värdet på pensionerna.

Världen kommer att vara ovillig att ta till sig IMFs råd; om de nu alls skulle göra det, om att vi haft en dubbelnedgång i recessionen. Marknaderna är extremt svåra att bemästra och därför skulle en deflation, låt vara en skattemässig återhållsamhet, utgöra en fördel för dessa som äger obligationer, medan en deflationsstyrd penningpolitik (särskilt om Federal Reserve avyttrat tillgångar) skulle ha förstört marknaden för obligationerna.

Av denna anledning är aktier inte nödvändigtvis ett bra skydd mot deflation, som de har varit tidigt under år 2009. Det bästa deflationsskyddet, eller snarare det billigaste i fråga om aktieportfölj,är en med VIX aktier. Det finns ingen ersättning för dessa aktier och/eller optionsmarknader.

ETF skulle imitera den fix som minskat känsligheten i index med en väldig marginal. Diagram finns som visar ETF mot det observerade VIX indexet.


övers ingrid Ternert

Etiketter: