söndag, maj 29, 2011

Libyen-Sverige får inte låta ännu ett land bombas tillbaka till stenåldern



Sveriges medverkan i militärinsatsen i Libyen borde avslutas.
Vi kan inte låta ännu ett land bli bombat tillbaka till stenåldern, skriver Sveriges Fredsråd, IKFF mfl den 29 maj på SvD Brännpunkt.


Inom kort beslutar Nato om man ska be Sverige om en förlängning av Libyeninsatsen. Sverige borde svara nej.

Håkan Juholts besked den första maj att inte stödja en förlängning av Sveriges medverkan i Natos militärinsats i Libyen blev hälsad med applåder, inte enbart av mötet i Falun utan också av fredsrörelsen.

Många - även inom fredsrörelsen - har accepterat resolutionen om en flygförbudszon, eftersom man uppfattat den som en fredlig åtgärd till hinder för regeringssidans flyganfall mot civila mål i det inbördeskrig som brutit ut.

Svårigheten har varit att förutse de förödande konsekvenserna: USAs och Natos flygbombningar – i över två månader nu- även mot civil infrastruktur och på båda sidor med civila dödsoffer.

En medialt spridd föreställning om bombningarnas humanitära syften, blir för var bombdag som går undergrävd. Att svenska plan fotograferar en civil infrastruktur som sedan bombas av Nato, riskerar göra Sverige delaktig i krigsförbrytelser.

Ligger bombningarna av Libyen i linje med FN-stadgans fredsprincip? Kan de skydda civilbefolkningen? Är alla fredliga medel uttömda? Kan man anförtro Nato ledningen över FNinsatser? Ska Sverige delta? Allt fler svarar nej på dessa frågor.

Men ordföranden i Svenska FN-förbundet, Aleksander Gabelic, har angripit Håkan Juholts besked. Gabelic kräver fortsatt svenskt deltagande i det som allt tydligare utgör

USAs och gamla kolonialmakters militära stöd till ena sidan i ett inbördeskrig med rötter långt tillbaks i tiden, utlöst av folkliga protester i östra Libyen, som dunkla krafter omhändertaget.

Många stora folkrörelser är medlemmar i FN-förbundet. De flesta torde stödja FN-förbundet i förhoppning om att FN verkar för fred, folkrätt och människorätt, och i enlighet med sin stadga gör allt för att förhindra anfallskrig - det värsta av alla brott.
Anfallskrig var förbjudet långt innan FN grundats. Och lika länge har man förklätt anfallskrigen bakom förment ”skydd av civila” och ”befrielse av kvinnor”.

Den resolution 1973 som USA, Frankrike och Storbritannien drev fram i FNs Säkerhetsråd – med oklart och vacklande stöd av Arabförbundet och samtidigt mot den Afrikanska Unionens tydliga vilja – använde formuleringen ”skyldighet att skydda”.

Denna formulering har av USA framställts som en utveckling av folkrätten grundad på den resolution FNs generalförsamling antog år 2005, Skyldighet att skydda, populärt förkortad R2P.

Då i väl medvetande om risken att mäktiga stater skulle missbruka detta i eget syfte har generalförsamlingen sett till att kringgärda denna ”skyldighet” med en rad starka förbehåll.

För det första, om landets regering som äger ansvar att skydda befolkningen inte gör detta, ska omvärlden med alla till buds stående fredliga medel bistå och förmå den till det. Först därefter– och bara om situationen innebär ett hot mot internationell fred – kan säkerhetsrådet besluta om ett väpnat ingripande.

Resolutionen understryker att tillämpningen sker i enlighet med FN-stadgan– R2P står alltså inte över stadgan och måste bli föremål för fortsatt behandling.

Inget av detta har blivit uppfyllt, vilket gör att anfallet mot Libyen bryter mot folkrätten, något som experter har medgett.

Säkerhetsrådet står inte över FN-stadgan.

När dimridåerna skingrats och historien före och verkligheten efter anfallskriget börjar sippra fram, måste vi tyvärr än en gång konstatera hur möjligheten för fredlig lösning till civilbefolkningens fördel har undanröjts med hjälp en massiv medial krigshets.

Efter civilbefolkningens katastrofala lidande i Afghanistan och Irak har USA/Nato än en gång bevisat att oavsett vad man påstår sig bomba, är det människor som behöver skydd, de som stryker med, och kvinnorna och barnen drabbas hårdast.

Denna gång i FNs namn.

Detta borde FN-förbundets ordförande i sanningens namn beklaga och se till att ansluta sig till länder och folk runt världen som kräver ett omedelbart eld upphör, vapenvila och förhandlingar.

Självklart ska Sverige avsluta medverkan i denna militärinsats. Vi får inte låta ännu ett land bombas tillbaka till stenåldern.

av Kirsti Kolthoff, ordf IKFF, Ianthe Holmberg, ordf SKV, Kemal Görg, ordf Sveriges Fredsråd, Sissela Nordling Blanco, talespers Feministiskt initiativ

Etiketter: