tisdag, augusti 23, 2011

Att avsätta Khadaffi räcker inte

23 aug Svd Brännpunkt av Mark Klamberg
Interventionen i Libyen kan ses som en framgång för de som önskar att statssuveräniteten ska vika vid massiva brott mot civilbefolkningen. De segrande rebellledarna måste förhindra övergrepp och hämndaktioner, inte minst för att själva undgå straff-rättsligt ansvar. Efter militärinterventionen har Sverige och Europa ett stort ansvar för återuppbyggnaden.

När rebellerna nu har intagit Tripoli är Khadaffis dagar räknade. Världssamfundets militärintervention i Libyen kan ses som en framgång för de som önskar att staters suveränitet ska få vika undan vid allvarliga och massiva brott mot den civila befolkningen.

Men den slutgiltiga domen över världssamfundets agerande och den här insatsen borde först falla, då vi om några år kan bedöma huruvida Libyen valt en fredlig och mer demokratisk väg än tidigare.

Interventionen har skett med folkrättsligt stöd genom säkerhetsrådets resolution 1973(2011) som tillsammans med resolution 1970 (2011) innehöll flera komponenter. Utöver att säkerhetsrådet gav Internationella brottmålsdomstolen ICC och dess åklagare behörighet att lagföra brott, upprättades ett vapenembargo och världssamfundet fick rätt att med alla nödvändiga medel upprätthålla en flygförbudzon och att skydda civilbefolkningen.

Det har uppstått en diskussion vad ”alla nödvändiga medel” innebär. På grundval av tidigare resolutioner råder det ingen tvekan om att det innebär utnyttjande av militärt våld, men omfattar det också världssamfundets rätt att avsätta Khadaffi?

Det förutsätter att skyddet av civilbefolkningen endast kan säkras genom Khadaffis avgång. Regimens omfattande användning av våld, Khadaffis oberäknelighet och ofta oförsonliga retorik talar för, att det här var enda framkomliga alternativ, vilket knappast lär tysta alla kritiker.

När Khadaffiregimen faller uppkommer åtminstone tre frågor:

1. För det första, vad kommer att hända med Khadaffi, hans söner och övriga ledare som är för regimen? ICC utfärdade den 27 juni 2011 en arresteringsorder beträffande Muammar Khadaffi som de facto statschef, sonen Saif Al-Islam Khadaffi som de facto premiärminister och Abdullah Al-Senussi, chefen för militära underrättelsetjänsten.

Eftersom Libyen inte har anslutit sig till Romstadgan för ICC, vilar domstolens behörighet på säkerhetsrådets resolution 1970 (2011) i vilken Libyen beordras att samarbeta med domstolen. Det kan möjligtvis komplicera processen då endast Libyen och de 116 stater som anslutit sig till Romstadgan har en skyldighet att samarbeta med domstolen.

Gentemot övriga stater finns enbart Säkerhetsrådets uppmaning till samarbete. Det är mot denna bakgrund vi bör betrakta rykten att Khadaffi ska ta sin tillflykt till Zimbabwe, en stat som inte anslutit sig till Romstadgan.

2. För det andra finns påståenden om att även personer i rebellrörelsen begått krigs-förbrytelser i sin kamp mot Khadaffiregimen vilket bland annat framfördes av en FN-kommission bestående av framstående personer som professor Bassiouni, juristen Asma Khader och den tidigare ICC-presidenten Philippe Kirsch.

Enligt rapporten var dock regeringens överträdelser betydligt mer omfattande och inkluderar såväl krigsförbrytelser som brott mot mänskligheten.

Alldeles oavsett kan den ena sidan oförrätter inte rättfärdiga övergrepp från den andra sidan. Mot denna bakgrund är det värt att påpeka, att åtal inför ICC kan riktas mot såväl regeringsföreträdare som medlemmar av rebellrörelsen.Därför är det viktigt att rebelledarna förhindrar övergrepp och hämndaktioner, inte minst för att själva undgå straffrättsligt ansvar.

3. Avslutningsvis, världssamfundets militära intervention i Libyen har skett med hänvisning till principen ”skyldigheten att skydda”– responsibility to protect(R2P). R2P-principen lanserades i en rapport 2001 och antogs i urvattnad form av FNs generalförsamling 2005. Resolution 1973 (2011) var det första exemplet där FNs säkerhetsråd uttryckligen auktoriserade användning av våld utifrån denna princip.

I en ibland försummad del av R2P-rapporten står att efter militär intervention finns en skyldighet att återuppbygga det berörda samhället. Det handlar om att bygga en varaktig fred, främja rättsstatens principer och en hållbar utveckling.
Som en del av världssamfundet har då Sverige och Europa ett ansvar att stödja Libyens återuppbyggnad.

Etiketter: