tisdag, augusti 30, 2011

”Dags för Sverige att reagerar mot Israels folkrättsbrott”



av Per Gahrton ordf Palestinagrupperna i Sverige
DN 2011-08-29
Per Gahrton- 'Sverige måste gå i spetsen och kräva sanktioner mot Israel för de folkrättsbrott som knappast längre förnekas av någon utanför landet'

Efter revolutionens seger i Libyen blir Israel alltmer ensamt som folkrättsbrytare i Mellanöstern. Tålamodet med särbehandlingen av Israel håller på att tryta i stora delar av världen. Var står Sverige?

Om vårt militära stöd till revoltörerna i Libyen ska bli ett led i en trovärdig politik för en global rättsordning måste Carl Bildt och den svenska regeringen snarast ta initiativ till målinriktade sanktioner mot de israeliska beslutsfattarna.

Det kan handla om blockering av bankkonton, inreseförbud, förbud mot import från bosättningar etc etc. Sverige har ett särskilt ansvar, skriver Per Gahrton.

Efter revolutionens seger i Libyen blir Israel alltmer ensamt som folkrättsbrytare i Mellanöstern. Ingenting tyder på att de nya demokratiska arabiska regimerna skulle acceptera ytterligare förlängning av den 44-åriga israeliska ockupationen av Palestina.
Redan syns tecken på att den nya regimen i Egypten är på väg att inta en tuffare hållning mot Israel, för palestiniernas sak.

FN:s kommission för Palestinas rättigheter krävde nyligen ”trovärdig och bestämd handling” för att stoppa de olagliga israeliska bosättningarna. Inom kort diskuterar FN:s säkerhetsråd Palestinas begäran att bli upptaget som FN:s 194 medlem,

något som troligen kommer att stödjas av en majoritet i generalförsamlingen. Tålamodet med särbehandling av Israel håller på att tryta i stora delar av världen. Var står Sverige?

Menar Bildt & co allvar med att den militära insatsen i Libyen skedde som ett led i en global rättsordning, lika för alla?

Eller är Libyenaktionen, som en del misstänker, bara ett utslag av nykolonial strävan att kontrollera viktiga oljetillgångar?

Den fortsatta hanteringen av Israels folkrättsbrott – vars förekomst knappast förnekas av någon utanför Israel – blir en test på vad för sorts världsordning Sverige medverkar till att bygga.

Å ena sidan finns glädjande tecken på framväxten av en global rättsordning. Srebrenicamördaren Mladic är infångad, i Kambodja har ledande röda khmerer ställts inför rätta för sitt ansvar för ”the killing fields”. Sudans president är efterlyst av Haagdomstolen(ICJ). Flera internationella domstolar har inrättats.

Det gäller bland annat före detta Jugoslavien, Rwanda, Libanon. EU utövar sanktioner mot nästan trettio länder, däribland Vitryssland, Burma, Eritrea, Iran, Liberia,
Somalia, Syrien, Zimbabwe.

Men å andra sidan går den israeliska ockupationen in i sitt fyrtiofemte år utan att omvärlden vidtagit en enda sanktionsåtgärd. Ständigt kommer rapporter om nya olagliga bosättningar.

I en ny rapport dokumenterar den israeliska människorättsorganisationen Btselem en okänd aspekt av ockupationen: Utöver de ökända bosättningarna runt Jerusalem och längs gränsen mellan Israel och Västbanken pågår en omfattande annekteringsprocess av hela Jordandalen, totalt 28,8 procent av Västbankens yta (”Dispossession and Exploitation – Israel’s Policy in the Jordan Valley and Northern Dead Sea”).

Enligt Btselem genomförs här en gigantisk ”stöld” av palestinsk mark, utan att omvärlden reagerar.

Att israelisk militär i somras stoppade en fredsmanifestation på internationellt vatten möttes med en axelryckning. Det israeliska parlamentets bifall till en lag som gör det till ett brott att uppmana till köpbojkott från de illegala judiska
bosättningarna har bara uppmärksammats marginellt.

Aung San Suu Kyi och Dalai Lama hyllas, med rätta, men vem bryr sig om den 90-årige israeliske fredsveteranen Uri Avnerys klagorop över demokratins söndervittring i Israel?

Och ändå är det inte självklart för den som lusläser Amnestys och Human Rights Watchs rapporter att den burmesiska militärjuntan och den kinesiska enpartistaten har begått fler brott mot folkrätt och mänskliga rättigheter än vad Israel gjort.

Larmsignaler har ringt mycket länge.
•Redan 1988 hette det i en diplomatrapport från svenska ambassaden i Tel Aviv:
”Sedan ett år tillbaka kvalificerar sig Israel – det land som i svensk 1950-talsdebatt ibland betecknades som ’nationernas blomma’ eller ’ett ljus för världen’ –för det bottenskikt av stater i vilka MR-situationen är sämst, om man betraktar situationen på de ockuperade områdena” (Pol III 1988-12-22).

•I februari 1989 publicerades Rädda Barnens rapport ”Barn som måltavla” där generalsekreterare Thomas Hammarberg konstaterade att ”den kanske mest anmärknings-värda slutsatsen i rapporten är att (de israeliska) soldaterna avsiktligt siktar mot de demonstrerande barnen och ungdomarna när de skjuter.”

•2004 dömdes Israel av Haagdomstolen för att ”skyddsbarriären” olagligt byggts på palestinsk mark. Alla FN-stater uppmanades medverka till att tvinga Israel att riva de olagliga delarna av muren.

•Enligt Btselem dödade israeler under de två åren efter 2009 års Gaza-invasion femton gånger fler palestinier än omvänt. (156 resp 11). Paradoxalt nog tycks de flesta svenska politiker vara medvetna om Israels folkrätts- och MR-brott.

• Efter ett besök i det ockuperade Palestina 2005 noterade Carl Bildt på sin blogg att muren är ”en uppenbar utmaning mot den internationella rätten”.

• Den 12 april 2005 ordnades en konferens om ”Folkrätten i skuggan av den israeliska ockupationen” med företrädare för LO, TCO, Svenska Kyrkan. Den massiva dokumenta-tionen av israeliska övergrepp ifrågasattes inte av någon deltagare.

• Vid Palestinagruppernas utfrågning inför valet 2010 fastslog samtliga riksdags-partier att Israel bryter mot folkrätten och krävde hårdare påtryckningar. Maria Weimer Fp: ”Hårt tryck på Israel, påtryckning så snart mänskliga rättigheter kränks”.

Gustav Blix M:”Israel begår allvarliga brott mot folkrätten, sätt tryck på Israel!”. Henrik Ehrenberg (KD): ”Det ska vara obehagligt för israeliska politiker att möta internationella företrädare”.

Det är hög tid att gå från ord till handling. Sverige har ett särskilt ansvar, eftersom det var Sverige som på FNs uppdrag i början av 2000-talet utarbetade en rapport om så kallade målinriktade sanktioner – ”Making targeted sanctions effective”.

Om Sveriges militära stöd till Libyens revoltörer skall bli ett led i en trovärdig politik för en global rättsordning måste regeringen snarast ta initiativ till målinriktade sanktioner mot israeliska beslutsfattare som är ansvariga för folkrätts-och människorättsbrott, däribland apartheidmuren, bosättningsbyggandet och blockaden av Gaza.
Det kan handla om blockering av bankkonton, inreseförbud, åtal inför Internationella brottmålsdomstolen (ICC), förbud mot import från bosättningar. Självklart måste Sveriges import av krigsmateriel från Israel helt upphöra och militärattachén i Tel Aviv hemkallas.

Om inget händer utropar Mahmoud Abbas en palestinsk stat i september. En majoritet av FN-staterna kommer troligen att rösta för att Palestina ska bli FN-medlem. Sverige bör givetvis rösta för förslaget. Men tyvärr lär USA lägga in sitt veto.

Risken för ett nytt storkrig är uppenbar. Ett svenskt utspel som bygger på principen att israeliska folk-och människorätts- brottslingar skall behandlas lika tufft som arabiska skulle kunna vrida utvecklingen i konstruktiva banor.

Utrikesminister Carl Bildt har visat att han förstått Palestinakonfliktens grundproblem. Den israeliska ockupationen måste avvecklas. Vad hindrar honom från att ta ett friskt initiativ som visar att folkrätt och mänskliga rättigheter gäller alla, också palestinier, och att alla folkrätts-brytare, också Israel, bestraffas med konkreta åtgärder?


Etiketter: