onsdag, augusti 03, 2011

Osloattentatet



av Roland Sennerstam om religion och Osloattentaten. Han är barnläkare med egna erfarenheter av problematiken.

Newsmill 1 augNär jag lyssnar på högt placerade muslimska ledare i London som tar ton på en presskonferens efter terroristattacken i Norge, då går vad de säger inte enbart att marginalisera. De betraktar attacken som kristen terrorism riktad mot muslimer och som en stark upptrappning av läget i Europa.

Anders B Breivik kallar sig kulturellt kristen och inte religiöst kristen. Han har ingen personlig relation till Gud och Jesus och umgås inte med kristna men vill bygga på den kristna kulturen, som i flera decennier varit en del av Norge.


Därför passar Tempelriddarrollen honom väl, eftersom han är svag för rustningar och vapen och vill starta krig. De muslimska ledarna i London sätter tydligt ner foten och vill inte stillatigande se på längre, utan planerar att kraftfullt arbeta med att stå upp för islam och ha som mål att införa sharialagar i Storbritannien och övriga Europa.

Jag menar inte att vi skall ta allt detta skrammel som ett reellt hot. De religiösa kontexterna är ett begrepp för den samlade kraften i livshållningen och kommer ur en trohet mot familjens religiösa uppfostran, att hålla fast vid de religiösa texterna, delta i fredagsböner, gudstjänster, söndagsskolor och koranskolor, som dock är en reell kraft sedd av de troende som något gott, men med ambitioner långt utanför den privata sfären.

Vi kan nu inte i våra efteranalyser av det djupt tragiska i Norge lämna historien och religionens roll för människans tolkning av livet och världen utanför det vi diskuterar.

Detta måste man förstå och formulera bättre än som oväsentligheter i sammanhanget. Det kommer nämligen inte att försvinna under tystnad, då det har kommit att bli en svensk modell. Vi kan alltså inte låtsas som om detta inte finns och lämna det utanför vår planering för framtiden.

I Sverige äger nu en medial attack rum mot de inhemska religiösa trossamfunden, eftersom de inte är tillräckligt uppdaterade i hbt-frågorna. Det höjs röster om att vi därför skall strypa det statliga ekonomiska stödet till dessa.

Tystnaden mot de invadrande samfunden i den frågan speglar den problematik som artikeln här lyfter fram. Vi måste ta bort rasiststämpeln och ge utrymme för en öppen saklig dialog i frågor som kan leda till större samförstånd och tolerans.

Även om det vi problematiserar finns som spänningar inom det multikulturella samhället. Det är enda vägen till att bygga en stabil grund, utan alltför starka och dolda underströmmar.

Etiketter: