lördag, augusti 20, 2011

Sveriges närmande till Nato måste granskas

'Vårt närmande till Nato sker idag utan insyn och debatt' skriver Thage G Peterson och Anders Ferm den 11 augusti på DN Debatt. Idag betraktar man Sverige som ett bihang till Nato. I händelse av en allvarlig konflikt i Europa kommer vi sannolikt att dras med, särskilt som politikerna envisas med att tolka den så kallade solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget i militära termer.

NATO har heller inte gett oss några öppna säkerhetsgarantier och vi saknar det inflytande med vetorätt ett formellt medlemskap ger.

Eftersom vi deltar i Afghanistankriget kan vi heller inte göra anspråk på att vara opartiska medlare, då det förtroendet saknas.

Nu är det andra länder som sköter samtalen mellan afghanska talibaner och USA vad gäller Libyens framtid. Vi har inte längre några
soldater i FNs fredsbevarande operationer utan för istället krig i Afghanistan med flera hundra under Natos flagg.
...............
New York Times 22 juli. Roger Cohen intervjuar David H Petraeus, som är avgående befälhavaren för utlandsstyrkorna i Afghanistan.

Som Libyen visar, är USA inte längre ”angelägen att fortsätta hela vägen med markstyrkor, eftersom man sedan länge förstått att i den ideala situationen i kampen mot terrorismen i första hand gäller att förse värdnationen med underrättelser.

Om man med hjälp av det ändå inte kan agera, ska vi hjälpa dom att utveckla sin förmåga att på egen hand bekämpa terrorismen med möjlighet till insatser på avstånd (som drönare).”

Efter ett decennium av krig har USAs aptit på krig kommit att minska. Kriget slukar pengar, kostar liv och nu finns det inga segerparader. USA står vid en militär vändpunkt hundra år efter första världskriget, femtio år efter Vietnamkriget och tio år av krig i Afghanistan.

'Nu handlar det om drönare, inte om divisioner på marken… Men ännu fortsätter kriget'.

Petraeus har inte tid till enkla lösningar.Ska man gå över från krig till ockupation till krig mot terrorismen? Glöm det. Nu gäller det målinriktat dödande med hjälp av drönare.

I den afghanska terrängen måste man ”rensa, hålla stånd och bygga upp” på det sätt man gjort kring Kandahar… I själva verket förordar Petreaus en betydande närvaro på marken under så lång tid som bara är möjligt bortanför år 2014.

Sverige befinner sig i en gråzon. Vi är vare sig utanför eller med i Nato. Ska vi istället fullt ut utveckla vår traditionella svenska freds- och förhandlingslinje och dra gränsen vid deltagande i krig utanför landets gränser eller definitivt ge upp vårt alliansfrihet och gå med i Nato?
Samtidigt har Nato utvecklats från försvars- till militärallians med interventioner på olika ställen i världen. Detta på initiativ av vissa stormakter, som dessutom är permanenta medlemmar av FNs säkerhetsråd med legitimitet att intervenera utomlands. Resultaten av detta är inte positivt.

Efter tio år är kriget i Afghanistan snarare ett misslyckande. Säkerhetsläget blir allt sämre. Det råder inbördeskrig i Libyen och idag har ingen sida övertaget. De mest entusiastiska krigsivrarna Frankrike och Storbritannien börjar tröttna. Kriget blev för dyrt.


övers IT

Etiketter: