söndag, september 04, 2011

Åsa Linderborg - Frisk syn på Libyenkriget efterlyses


28 augÅsa Linderborg Aftonbladet

I skrivande stund jagar en brittisk elitstyrka Gaddafi. Det finns inget FN-mandat för den marktruppen – uppdraget var att upprätta en flygförbudszon som skyddar civila – och den saknar stöd i folkrätten. För första gången tar FN, i strid med sin egen stadga, till vapenmakt för att störta en regim.

So what? Är det inte bra om världen blir av med en galen diktator?

Det finns ingen anständig demokrat som sörjer att den libyska diktaturens saga är all. Man ska hata USA bra mycket, om man inte tycker att libyerna har rätt till samma frihet som vi själva.

Men det är ingen obetydlig sak att FN, utan diskussion – eller snarare: att Nato under FN-flagg – anser sig ha rätt att avsätta och tillsätta regimer. Libyen 2011 kommer bli prejudikat.

Vad vill rebellerna? frågar alla. Ingen frågar: Vad vill Nato?

Mitt hjärta klappar för den libyska motståndsrörelsen med samma kraft som det slår för revolutionerna i Egypten och Tunisien. Men det finns en viktig skillnad; när stormakterna gjorde sitt militära ingripande – på rebellernas begäran, visst – så ändrade konflikten karaktär. Den libyska folkresningens sak knöts till ett gäng imperiemakter som i alla tider motarbetat en progressiv utveckling i regionen. Samma stormakter som har ägnat de senaste åren åt att ödelägga Irak och Afghanistan.

Man ska vara bra naiv om man tror att Nato kommer att lämna Libyen så snart Gaddafi fått sina solglasögon bortskjutna.

Interventionen i Libyen innebär att de flyttar fram sina positioner i en av världens mest oljerika regioner.

Frågan om Libyen är svår. Den som försvarar folkrätten eller ifrågasätter Natos motiv, eller undrar om 7 500 Natobombräder kan ha träffat fler mål än Gaddafis residens, eller fruktar att Libyen dras in i ett inferno av stamkrig, blir lätt beskylld för att vara diktaturkramare.

(Propagandaapparaten glömmer gärna bort att västvärlden kramade Mubarak och Ben Ali in i det sista – och fortfarande håller sin hand över Saudiarabiens och Jemens stenhårda diktatorer.)

Men det förvånar ändå att den antiimperialistiska vänstern inte ser problemen eller diskuterar frågans komplexitet. Inte ens en så glödande antiimperialist som Andreas Malm vädrar några farhågor (Aftonbladet 23 aug).

Om Libyen verkligen ska bli en demokrati värd namnet, räcker det inte att göra upp med arvet efter Gaddafi. Den kommande rebellregeringen måste också frigöra sig från västmakterna och minimera deras inflytande. Endast så kan det libyska folket uppnå ett reellt oberoende. En sådan politik skulle knappast accepteras i London, Paris och Washington.

Risken är stor att en ny galen diktator pekas ut och att Natobomberna åter börjar regna över Tripoli.

Etiketter: