fredag, september 02, 2011

Vad hindrar ett svenskt erkännande av Palestina?




av Ulf Bjereld 1 september 2011

Eftersom Sverige tidigare har gjort politiska överväganden när nya stater erkänts, finns det inte något som hindrar ett erkännande av Palestina. Utrikesminister Carl Bildt har dock hittills valt att inte på något sätt klargöra den svenska ståndpunkten i frågan. Det är dags för Carl Bildt att bryta tystnaden, skriver Ulf Bjereld, statsvetare och socialdemokrat.

Sverige väger – på gott och ont – in politiska överväganden i erkännandefrågorna på ett helt annat sätt än tidigare.

Ulf Bjereld
Inom några dagar förväntas den palestinska myndigheten utropa Palestina som en självständig stat. Utspelet kombineras med en ansökan om medlemskap i FN för staten Palestina. Imorgon, fredag, möts EU:s utrikesministrar som är djupt splittrade i frågan om huruvida man skall erkänna den palestinska staten. Sveriges utrikesminister Carl Bildt har hittills duckat i frågan.

Utropandet av den palestinska staten har föregåtts av ett långvarigt dödläge i fredsprocessen mellan israeler och palestinier. I protest mot att Israel vägrat stoppa utbyggnaden av illegala bosättningar på de ockuperade områdena Västbanken och östra Jerusalem har palestinierna bojkottat alla formella fredsförhandlingar.

Samtidigt har de två största palestinska organisationerna, Fatah och Hamas, enats om att upprätta en interimistisk palestinsk samlingsregering med uppgift att genomföra fria val i hela Palestina. Tidigare i år har den internationella valutafonden (IMF) efter en granskning klargjort att den palestinska myndigheten nu är fullt kapabel att hantera ekonomin hos en oberoende palestinsk stat.

Formellt är det generalförsamlingen som beslutar om nya medlemmar i FN, men först efter rekommendation av säkerhetsrådet. Mycket talar för att USA kommer att lägga in sitt veto i säkerhetsrådet mot en sådan rekommendation. Generalförsamlingen kan då välja att ändå erkänna den palestinska staten, om än utan att den erhåller medlemskap.

Den kommande striden i FN om hur den palestinska staten skall behandlas kommer att få skarpa återverkningar även i den svenska debatten. Skall Sverige erkänna staten Palestina i samband med att den utropas och stödja dess strävan efter FN-medlemskap?

Under flera decennier höll Sverige fast vid principen att de tre villkor som folkrätten anger för att en stat skall existera måste vara uppfyllda. Det måste finnas ett bebott territorium (villkoret är uppfyllt – Västbanken med östra Jerusalem och Gaza), ett folk som bebor området (villkoret är uppfyllt – det palestinska folket) samt en myndighet som utövar effektiv kontroll över området (villkoret är inte uppfyllt, eftersom det ytterst är Israel som genom ockupationen kontrollerar Västbanken med östra Jerusalem och gränserna till Gaza).

Men efter kalla krigets slut har Sverige vid flera tillfällen valt att göra avsteg från denna princip, till exempel genom erkännandet av Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering.

Vid den socialdemokratiska partikongressen hösten 2009 beslöts att partiet skulle verka för ett internationellt erkännande av Västsahara, trots att den marockanska ockupationsmakten kontrollerar områden som är tänkta att utgöra den västsaharianska staten.

Sverige har således lämnat den gamla principen och väger – på gott och ont – in politiska överväganden i erkännandefrågorna på ett helt annat sätt än tidigare.

Det är viktigt att komma ihåg att ett svenskt erkännande av staten Palestina inte på något sätt bryter mot folkrätten. Som Pål Wrange, docent i folkrätt och tidigare folkrättsrådgivare på UD, visar i en artikel på Newsmill (28/7 2011) vore ett svenskt erkännande folkrättsenligt, givet att palestinierna har lyckats skapa en enhetlig regering för både Västbanken och Gaza. Däremot bör ett svenskt erkännande kombineras med förklaringar av palestinierna om till exempel huruvida den palestinska statens gränser är provisoriska.

Och om vem som är ansvarig för de områden som inte kontrolleras av den palestinska regeringen, som till exempel de israeliska bosättningarna. Den palestinska staten förväntas liksom alla andra stater efterleva mänskliga rättigheter och annan folkrätt. Så får den den palestinska staten till exempel självklart inte tillåta några som helst beskjutningar från sitt territorium av civila mål i Israel.

Givet Sveriges nya praxis i erkännandefrågor är det svårt att hitta några övertygande argument till varför Sverige inte skulle erkänna den palestinska staten, förutsatt att det finns en palestinsk regering och en process för att utlysa och genomföra demokratiska val.

Visserligen hade en förhandlingslösning mellan palestinier och israeler varit att föredra. Men ingenting tyder i dagsläget att förhandlingsvägen skulle vara framkomlig. Bättre att då bejaka utropandet av staten Palestina och den vägen bidra till att förverkliga det palestinska folkets av det internationella samfundet sedan länge erkända rätt till självständighet.

EU kommer sannolikt inte att lyckas enas i frågan om ett erkännande. På samma sätt som vid erkännandet av Kosovo kommer de enskilda medlemsstaterna att gå sina egna vägar. Socialdemokraterna har en lång tradition av att bejaka såväl det judiska som det palestinska folkets rätt till självbestämmande och en egen statsbildning. Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin har vid flera tillfällen sagt att Sverige bör gå i täten för ett erkännande, när den palestinska staten väl utropas. Det finns skäl att tro att Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer att gå i samma riktning.

Men utrikesminister Carl Bildt (M) har hittills valt att inte på något sätt klargöra den svenska ståndpunkten i frågan. Det är dags för Carl Bildt att bryta tystnaden och svara på frågan: Kommer Sverige att i FN stödja palestiniernas ansökan om medlemskap och erkännande av den palestinska staten?

Etiketter: