söndag, oktober 30, 2011

'Slutdatum för Afghanistankriget nödvändigt'

av Anders Ferm Birgitta Hambraeus KG Hammar Lars-Gunnar Liljestrand Thage G Peterson Birger Schlaug
SvD Brännpunkt 30 okt Regeringens taktik är uppenbarligen att tiga ihjäl kriget i Afghanistan för ett fortsatt deltagande. Men det är häpnadsväckande att överlåta till Nato att avgöra hur länge Sverige ska stanna, skriver Birgitta Hambraeus, KG Hammar, Thage G Peterson med flera.

Kriget i Afghanistan har nu pågått i tio år – längre än första och andra världskriget tillsammans. Alla bedömare vet att kriget inte kan vinnas. I Europas huvudstäder planerar statsledningarna sedan länge för tillbakadragande av sina trupper. Men den svenska regeringen har hittills tigit som muren.

Uppgifter har de senaste dagarna kommit ut om att regeringen är på väg att träffa en överenskommelse med Miljöpartiet och Socialdemokraterna om att börja dra tillbaka soldater nästa år det vill säga 2012. Resterande ska tas hem 2014. Men ännu har inget sagts om vad som gäller därefter.

Den svenska insatsen har mandat av riksdagen till årets slut. En eventuell fortsätt- ning av kriget för svensk del ska beslutas av de folkvalda före jul.

I riksdagsbeslutet från december förra året talades det om en ”ambition” att avsluta det svenska deltagandet 2014. Regeringen har sagt att den stridande styrkan ska vara hemtagen 2014 men att det inte hindrar att svenska soldater kan komma att strida i Afghanistan även efter 2014.

Hur blir det med den saken i det nya förslaget till riksdagsbeslut? Ska man tro utrikesminister Carl Bildt är avsikten att fortsätta. I en intervju för Sveriges Radio den 20 april sa Bildt att den stridande styrkan ska vara hemtagen 2014 men att det inte hindrar att svenskar kan komma att strida i Afghanistan även efter 2014

då styrkan ska gå över till att stödja den afghanska armén. ”När vi talar om att vi ska vara stödjande låter det som att det ska vara ofarligt. Det kan det vara så länge man håller sig på kaserngården. Teamen följer med de afghanska förbanden ut och det är de som också hamnar i strider”.

Redan 2010 drog Holland tillbaka sina styrkor och i år har Kanada gjort samma sak. Det var två Natoländer med stora soldatkontingenter i Afghanistan. Frankrike, Storbritannien, Spanien, Italien, Tyskland och vårt grannland Danmark har sedan ett år tillbaka meddelat tidsplaner för att avsluta kriget.

Viktiga Natoländer planerar således uttåg enligt redan fastställda konkreta tidplaner. Men det alliansfria Sveriges regering har hittills vägrat att binda sig för ett definitivt avslut. Nato och Karzairegimen (Joint Afghan-Nato Inteqal Board) ska avgöra om Sverige ska dra tillbaka trupperna eller ej.

Regeringen menar tydligen att den viktiga frågan inte ska avgöras på demokratiskt sätt i Sverige utan av en militärallians som vi inte ens tillhör. Detta är mycket anmärk- ningsvärt. Ja, häpnadsväckande.

Afghanistankriget är impopulärt i alla länder. Mellan 50 och 70 procent av de tillfrågade i de stora Natoländerna är emot kriget och vill att trupperna ska tas hem. Så är det även i Sverige vilket regeringen är väl medveten om. Trots att Sverige har gått i krig för första gången på över 200 år, är det märkligt tyst från officiellt svenskt regeringshåll.

När utrikesminister Carl Bildt höll sitt första stora utrikespolitiska tal förra året nämndes Afghanistan i en enda mening och den syftade inte ens på kriget. Statsminister Fredrik Reinfeldt talade nyligen på Stockholms universitet om ”Sverige i världen” utan att säga ett enda ord om Afghanistan.

Taktiken från regeringshåll är uppenbarligen att tiga ihjäl kriget med sikte på att smyga igenom ett beslut om fortsatt svenskt deltagande i ett krig utan slut. Vad säger den politiska oppositionen?

Riksdagen borde inte av rent moraliska skäl sömngångaraktigt upprepa tidigare beslut utan i stället nu helt avsluta den svenska krigsinsatsen och inte ens tala om en förlängning. De svenska soldaterna bör tas hem redan vid det kommande årsskiftet så att Sverige därmed sätter definitiv punkt för sitt krigsdeltagande och att vi inte blir kvar i landet under den diffusa beteckningen ”stödjande trupper”.

Pengarna på den militära budgeten överförs till den civila. Det finns enorma behov av humanitärt bistånd och uppbyggnad av infrastruktur i Afghanistan. Skolor, sjukhus och uppbyggnad av civila institutioner är det viktigaste för detta land som är härjat av 30 års krig och är ett av världens fattigaste.

Sverige kan gå i spetsen för en bred humanitär hjälp till Afghanistan som ett uttryck för insikten att det är endast så vi kan framgångsrikt möta våld och terror. Riksrevisionen har kritiskt påpekat att klara mål för den svenska militära insatsen saknas. En elementär utvärdering visar att inga väsentliga resultat för Afghanistans folk har uppnåtts efter tio års krig.

• Våldet har trappats upp och slår ständigt nya rekord. År 2011 blir troligen både militärt och civilt det blodigaste året hittills.

• Landets ekonomi har blivit beroende av narkotikahanteringen som växer i skydd av det kaos som kriget innebär.

• De inledande framstegen för kvinnor och utbildningen har inte kunnat utvecklas. I stället har förtrycket av kvinnorna ökat och i de mest krisdrabbade områdena har all skolundervisning inställts som följd av kriget.

Afghanistans fulla suveränitet måste återställas. Varje kvardröjande utländsk basering innebär att man förlänger en kolonial situation med folkligt missnöje och hat mot utländska soldater.

Etiketter: