torsdag, december 22, 2011

Hur tänker egentligen en del människor om Irak?

Motvallsbloggen skrev häromsistens ett bra inlägg,
att man ibland undrar hur somliga människor tänker.

Menar Abir Al Sahlani verkligen vad hon säger? Det där med att det nu är stabilare i Irak pga avlivandet av Saddam, men det menade hon uppenbarligen inte, eftersom hon strax därpå hävdade att nu är det stor risk för inbördeskrig, för situationen är så instabil att hon tyckte USA skulle stanna där längre.

Så var det alltså med den stabiliteten. Dessutom skyllde hon instabiliteten på att gränserna hade öppnats för terrorister.

Bloggen fortsätter: Vad hon inte sa var att Saddam var mycket hård mot terrorister och var det något han hade motarbetat, och då med alla medel, så var det religiös fanatism och terrorism.

Saddam hade visserligen avlivat och torterat en hel del människor och hans gasattacker mot kurderna var naturligtvis förfärliga, men 1 – 1.5 miljon döda, en miljon flyktingar och en totalförstörd infrastruktur, för att inte tala om en hel del torterade även av USA...

Förutom detta att sprida utarmat uran över hela Irak, kom att ge en hel del missbildade barn – var verkligen det ett pris värt att betala?

Saddam Hussein har inte mördat lika många människor under hela sin tid som diktator och det är tveksamt om han skulle ha torterat fler än vad amerikanerna själva gjort eller de som de nya shiareligiösa makthavarana låtit tortera.

Saddam Hussein var till åren kommen och hade knappast så lång tid kvar innan han blev hängd. Han hade med mycket stor sannolikhet inte dödat mellan 1 och 1 1/2 milj människor och dessutom lyckats driva en miljon ut ur landet under resten av sitt liv.

Dessutom kan man ju undra om Abir Sahlani, som ansåg att man inte hade betalat ett för högt pris för att bli av med Saddam, hade egna släktingar och vänner som mördats och/eller torterats av Saddam Hussein och om detta inte lett till någon medkänsla med alla dom som förlorat anhöriga i kriget, eller som torterats de här åren efter
invasionen? Total empatibefrielse kallar jag ett sån't resonemang.

Den som säger så kan bara inte förstå vad det är man säger. Men visst, Al Sahlani hade samma uppfattning som Madeleine Albright, tidigare USAs utrikesminister, som också tyckte att en massa dödande av oskyldiga barn var ett pris värt att betala(märk väl då av andra).

Det är lätt att skära breda remmar ur andras läder, som min pappa brukade säga, att i det här fallet anse att andras död är ett lågt eller acceptabelt pris att betala – och betala för vad? Risken är, menade man i radioprogrammet, att det blossar upp ordentliga inbördeskrig, då de flesta amerikaner lämnar Irak (fast långtifrån alla som man idag låtsas tro).

Vidare menade Abir Al Sahlani att Saddam hade försummat att modernisera infrastruk turen under flera årtionden och att Irak innan kriget inte haft bättre infrastruktur än man har nu efter kriget. Detta torde inte vara riktigt sant.

Dessutom, hur illa man än tycker om Saddam, så måste man erkänna att en av orsakerna till att infrastrukturen eventuellt blev eftersatt var de ekonomiska sanktioner och det ständiga terrorbombandet av Irak under de 10 åren innan USA hade invaderat landet.

Jag funderade på allt detta när jag nyligen såg filmen Gazas Tårar på TV, om kriget mot befolkningen i Gaza, enligt filmaren en antikrigsfilm. Filmen var mycket stark och när jag såg den tänkte jag på att ungefär så måste det ha varit även i de städer i Libyen som Nato intensivt bombade, bl.a Bani Walid och Sirte, som i vissa delar av Irak i början av kriget, i till exempel Falluja .

Det var så förfärligt att se scener från Gazakriget att det är svårt att förstå hur någon vill få sitt land sönderbombat av Nato, som vissa syrier idag tycks önska, också för Syriens del. Tänker de inte alls, de som ber om samma aktioner mot Syrien, som Nato och andra arabstater utsatte Libyen för? Förstår de inte vad det är de ber om? Saknar de helt empati och insikter om vilket lidande något sådant ställer till med? Önskar de verkligen se sina släktingar bombade och kanske sina barn dödade? Önskar de få sitt lands ekosystem förstört av utarmat uran som ligger kvar och är farligt under jordens livstid?

Och nog ser det redan ut som om situationen i Libyen blir densamma som i Irak. Läs på bloggen Klassperspektiv om situationen där just nu. Inte verkar det vara lugnt och fredligt eller att alla är nöjda och belåtna med NTC och nuvarande situation.

Det är ju märkligt med tanke på att alla - NTC själva, Nato, EU och Västvärldens stora media försäkrat oss om att hela det libyska folket stått bakom NTC. Om så varit fallet skulle Khadaffi bara ha att tacka för sig och gå, senast på upprorets dag tre – men så föreföll det ju inte, vilket alla som tänker till lite inser.


också från bloggen Mathaba, aningen språkligt redigerad IT

Etiketter: