lördag, februari 26, 2011

Eliasson...Västmakterna kunde ha varit tuffare, men Iran...och Bildt


Den förra svenska utrikesministern(s) Jan Eliasson menar att västmakterna hade kunnat vara hårdare mot den libyska regimen utan att för den skull strypa all handel.

– Vi måste hela tiden välja sida. Jag tror det går att förena en hård linje när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati utan att avbryta kontakterna med landet, säger Eliasson till DN.se.

– Av stabilitetsskäl har Italien och andra länder drivit linjen att vi inte ska rucka båten. Men att inte leva upp till mänskliga rättighetskrav och demokrati, det är ju det som skapar instabilitet.

Hade vi kunnat påskynda processen mot demokrati?

– Det kan betraktas som inblandning i inre angelägenheter. Ibland låser sig ledarna och stoppar allt utbyte för att de tycker omvärlden lägger sig i för mycket. Men den här utvecklingen visar att vi måste visa var vi står. De här länderna måste vänja sig vid att vi tycker så här.

Eliasson säger sig inte tro på handelssanktioner som drabbar folket. Han pekar på Kubaembargot och Iraksanktionerna, där diktatorerna Castro och Saddam använt sanktionerna för att skylla eländet på omvärlden.

– Jag tror på riktade sanktioner som hindrar potentaterna att resa och skicka ut sina fruar att köpa pälsar och smycken.

I Sverige sade utrikesminister Carl Bildt i veckan i en intervju att det inte ”handlar om att stödja den ena eller den andra, det handlar om att försöka få stabilitet”, vilket väckt en storm av indignation i svensk politik.

– Det är pinsamt att inte Sverige tydligt visar att mänskliga rättigheter och demokrati måste väljas fullständigt instinktivt när en diktator skjuter sin egen befolkning och dessutom har en lång historia av repression. I detta läge behöver de ju allt stöd, säger Jan Eliasson.

Miljöpartiets Gustav Fridolin har ställt en skriftlig fråga till utrikesminister Bildt där han undrar om Sverige står neutral mellan demokrati och diktatur. S-kvinnornas talesperson Carina Hägg är också starkt kritisk i ett uttalande, där hon ironiskt påpekar att Libyen haft stabilitet de senaste 40 åren.

torsdag, februari 24, 2011

Demonstrationer i för Khadaffi förlorade städer har fått honom att fly

onsdag, februari 23, 2011

Jesus Alcala - Så har Eu krupit för Gaddafi


SvD 23 februari 2011
LIBYEN Trots den välkända brutaliteten i Libyen finns sedan några månader ett nära samarbete med EU-länderna för att se till att flyktingar inte når Europa. Sverige har ett betydande ansvar för EU-kontakterna med Libyen, skriver debattören Jesús Alcalá.

Gadaffis Libyen har från början och genom alla de drygt 40 åren varit en brutal diktatur. Fängelser fulla av politiska fångar. Politiska mord. Tortyr. Massavrättningar. Muammar Gaddafi har gjort sig känd som en grym och också bisarr ledare. Han har öppet hyllat Stalin och Hitler.

Han är en fanatisk antisemit och har hotat att utplåna Israel. Kanske är nu hans dagar som despot räknade, säkerligen till hans egen överraskning.

(Syftar Alcala verkligen på 'antisemitism', dvs förtryck av 'rasen' jude och inte på 'antisionism', dvs att avfärda Herzogs rasistiska ideologi från slutet av 1800talet? Han såg judarna som ett av Gud 'utvalt folk' stående över alla andra folk, alltså en rasistisk ideologi om den egna rätten till Israel som en 'rent judisk stat' Anm IT)

Hur omvärlden ska hantera förändringen i Libyen blir intressant att se. Kanske kommer krav på att frysa den fallne diktatorns tillgångar i Europa, kanske krav på att ställa honom till svars för brott mot de mänskliga rättigheterna.Så är gjort med Egyptens Mubarak och Tunisiens Ben Ali.

Hur ska då EU förhålla sig? Gaddafis Libyen är en viktig del av EU:s säkerhetspolitik, detta eftersom EU ser ”illegal” invandring som ett hot mot Gemenskapens säkerhet. Och Gaddafis Libyen har lovat EU att stoppa potentiella ”illegala” invandrare till Europa.

Löftet är avtalsreglerat: Under en treårsperiod utlovades Gaddafi 60 miljoner euro till bland annat stärkt kontroll av Libyens land- och sjögränser, till operativt samarbete mellan EU:s gränskontrollmyndighet Frontex och Libyens polis och militär, till utbyte av säkerhetsinformation, till övervakningsutrustning, till upprättande av flyktingläger, införskaffande av patrullbåtar och helikoptrar och så vidare.

Avtalet kom till i höstas. Det är ett ramavtal och det hade föregåtts av många påstötningar och mycket krypande från EU:s sida.

År 2004 beslutade EU att häva det tolvåriga vapenembargo som FN:s säkerhetsråd infört mot Libyen. Beslutet knöts till behovet av ett samarbetsavtal med Libyen om stopp för ”illegal afrikansk invandring” till Gemenskapen (EU Council Conclusions on Libya, Brussels, 11 October 2004, 13372/04).

Åren 2004 och 2007 besökte företrädare för Frontex Libyen. Man talade med militärer och med säkerhetstjänsten, blixtbesökte flyktingläger, noterade bristerna i gränskontrollerna och kom med förslag till samarbete: en europeisk task force på libysk mark, hjälp till en effektivare säkerhetstjänst, övervakningsutrustning... libyska myndigheter på europeiska Frontexprogram och så vidare.

År 2009 skrev migrationsminister Tobias Billström och EU-kommissionens viceordförande Jacques Barrot till Libyens ”Stora Jamahiriya” – egentligen Gaddafi själv – och vädjade om avtalsförhandlingar kring migrationskontroll (brev 13 juli
2009). Och i oktober 2010 reste EU-kommissionärerna Cecilia Malmström och Stefan Füle till Tripoli och kom alltså till sist överens med Gaddafi.

Parterna har sedan träffats ett tiotal gånger för att förhandla om detaljerna i avtalet. Så sent som för knappt fyra veckor sedan träffades man i Bryssel. Något protokoll över samtalen går inte att få fram. De är hemliga. Men EU-kommissionen
var mycket optimistisk. Så sa i varje fall den ansvarige kommissionären Stefan Füle inför EU-parlamentet strax före förhandlingarna.

Visserligen ville Libyen inte skriva under FN:s flyktingkonvention men EU-kommissionen trodde sig kunna få den libyska regeringen att inte avvisa flyktingar till hemländerna. Och visserligen hade Libyen anklagat representanterna för FN:s
flyktingkommissariat för spioneri och kastat ut dem ur landet, men EU-kommissionen menade att Libyen hade visat en stark vilja att fördjupa relationerna med EU (EU- parlamentet, Plenum 19 januari 2011).

Libyens flyktingläger är ökända, de liknar koncentrationsläger. Många flyktingar har dödats i lägren. Under det nu pågående upproret har rykten gjort gällande att flyktingar tvingats skjuta demonstranter på gatorna.

Sverige har ett betydande ansvar för EU-kontakterna med Libyen. Inte endast därför att Cecilia Malmström råkar vara kommissionär för asyl- och migrationsfrågor utan också för att svenska Rymdbolaget försökt sälja övervakningsutrustning till Gaddafi.

I februari 2010 besökte handelsminister Ewa Björling i sällskap med en svensk näringslivsdelegation Libyen. Björn Ohlsson från Rymdbolaget, ett statligt ägt företag som bland annat tillverkar satellitövervakningssystem, lovade Libyens
handelsminister att det svenska övervakningssystemet skulle kunna kontrollera flyktingrörelser.

Ohlssons uttalande orsakade en del upprördhet i svenska medier men Ewa Björling försökte lugna känslorna genom att säga att hon upplyst libyska myndigheter att ”svenska företag är bra på mänskliga rättigheter”.

Ja, Sverige och EU anser sig vara ”bra på mänskliga rättigheter”. Gäller detta också i de gångna årens samarbete med Libyen? Och vad händer nu? Vi hoppas få höra exempelvis Carl Bildts, Cecilia Malmströms, Ewa Björlings och Tobias Billströms synpunkter.

Etiketter:

Spänningar stiger över afghanska barns död


AP 22 februari 2011

Tonläget har höjts mot amerikanska befälhavare i Afghanistan om den undersökning som ska genomföras om de afghanska anklagelserna att internationella trupper skall ha dödat massor av civila i nordöstra Afghanistan.

Detta har blivit till en riktig fejd mellan president Hamid Karzai och högre militära USAanställda, som citerat en rapport om att afghanska föräldrar varit kända för att uppfostra sina barn genom att bränna deras händer och fötter.

Karzais talesman Waheed Omar beskrev den kommentar ISAFstyrkornas kommunikations-ansvarige amiral Gregory Smith gett som "vansinnig, förolämpande och racistiskt". Han har också krävt ett klargörande.

Meningsutbytet hade startat under en diskussion i presidentpalatset om afghanska anklagelser att NATOs styrkor under en fyradagars-operation i Kunarprovinsen hade dödat omkring 60 civila -- en anklagelse som den internationella koalitionen kom att ifrågasätta.

Mediarapporter och bilder från TVutsändningar om dessa anklagelser har visat flera sårade barn och andra med brännskadade ansikten, händer och fötter--ändå betraktades det som oklart, om dom blivit skadade i militära operationer.

Washington Post har citerat anonyma individer som deltagit vid mötet i president- palatset och sagt att general David Petraeus, NATOs högsta befälhavare i Afghanistan, sagt att afghaner medvetet kunde ha brännskadat sina egna barn för att överdriva anklagelserna om civila offer.

Iranska krigsfartyg ger samtidigt transit genom Suezkanalen till Libyens ledare Khadaffi, som uppmanat till att för sitt land kämpa och dö som martyrer.


övers ingrid Ternert

Etiketter:

måndag, februari 21, 2011

Mörka skuggor bakom arabiskt uppror


19 feb 2011 Voice of Russia av Artem Ananian

Alla dessa 'färgrevolutioner' som sveper över SydostAsien och Ryssland är som dominobrickor i en rad uppror, vilka triggats av regimförändringarna i Tunisien och Egypten.

Vid slutet av veckan gällde detta även Libyen med sammandrabbningar på gatorna i Benghazi och Al Bayda där dussintals döda rapporterats.

Förklaringen hittills är

-- för det första, ett folkligt avståndstagande från decennier av autokrati

-- för det andra, vreden över arbetslöshet, fattigdom och enkla levnadrsförhållanden

-- för det tredje, detta som 'internationella pengamagnater' utformat för att så ett hanterbart kaos och därmed underlätta för sig själva att grabba tag i MellanÖsterns olja.
-- och för det fjärde, en maktoffensiv utförd av politisk Islam.

MellanÖstern-observatören - professor Andrei Grozin - håller inte med utan lägger fram en mycket annorlunda hypotes:

"Jag tror vissa cirklar håller på att uttesta sina senaste teknologier för att sätta igång det här som i fd Sovjetunionen blivit känt som 'färgrevolutioner'.

Sociala media har i stor utsträckning använts i sin senaste arabiska version. Man lokaliserar ett missnöje på ett ställe i hetluften, och utnyttjar sedan Internet för att elda på massprotester. Genom USAs,EUs eller NATOs ledning, kan man lätt tillämpa scenariet i varje enskilt land."


I Ryssland följer man noga situationen och hoppas att dess nordafrikanska vänner och de i MellanÖstern snabbt kan finna en utväg ur sina problem. Man ser fram emot en återgång till normalläget i de egna hemländerna och uppmanar dessa till att hindra destruktiva element från att överta makten.


övers IT

Etiketter:

Dem Now rapport om Egypten

Etiketter:

Händelserna i Nordafrika oroar makthavarna både där och här


Även EU följer nu spänt utvecklingen i både Egypten, Libyen och Bahrein.

- I Libyen finns risk för ett rent sammanbrott med mycket omfattande humanitära och andra konsekvenser. Klart att det oroar väldigt mycket, säger utrikesminister Carl Bildt.

Stora demonstrationer förkommer fortfarande på Pärltorget i landets huvudstad Tripoli. Även i Bahrein har stora demonstrationer ägt rum och sammandrabbningar pågått med minst 200 döda och skadade.

Även i Jemens huvudstad Benghazi fortsätter protesterna och presidenten där har lovat att inte lämna över makten till sin son.

Apropå upprorsledare har enligt DN även i Chile en utrednong påbörjats om omständigheterna kring den förre socialistledaren och presidenten Allendes död i en blodig kupp år 1973. Diktatorn Augusto Pinochet regerade därefter Chile till 1990.

Officiellt skulle Allende ha begått självmord, vilket starkt ifrågasatts. I dag är enligt TT Chile det både politiskt och ekonomiskt mest stabila landet i regionen.

Flygplanens bombardemang 1973 skakade det chilenska presidentpalatset medan den militärjunta som förde diktatorn Augusto Pinochet till makten stormade byggnaden. Presidenten Salvador Allende gav ett sista radiotal till folket och påträffades kort därefter död.

Omständigheterna kring händelsen ska idag granskas. De ska ingå i en ny utredning av totalt 726 fall av Pinochetregimens brott mot de mänskliga rättigheterna.

Förhoppningsvis kommer trycket att bli hårt redan idag för att få fram vad som hänt de fängslade vid demonstrationerna i Afrika, och inte gömmas undan som i Chile och övriga Latinamerika.




IT

Etiketter:

söndag, februari 20, 2011

Layla Anwar - Irak är min största kärlek - och samtidigt den största besvikelsen


Layla Anwar - vem jag är? Den Eviga frågan. Har ännu inte fullt ut räknat ut det. Det man behöver veta om mig är att jag är en person från Mellanöstern, en Arabkvinna

- i 40-årsåldern och gammal nog att veta bättre. Jag har inget hemland. Jag lever samtidigt i Irak, Libanon, Palestina, Jordanien, Syrien och Egypten... Allt annat är grädde på moset.

Så den 19 feb 2011 protesterade irakierna... protesterade mot vaddå?
Protesterar mot korruption, det näst mest korrupta landet i världen. Protesterar för bröd, för vatten och för electricitet, då 50% av befolkningen är arbetslösa, särskilt SUNNI ARABER. FAKTA.

Protesterar ta mig i aschlet. Var var ni då de amerikanska tanksen rullade in? Var var ni då de sektaristiska shia och deras turbanklädda mullor svindlade er på ett par hundra dollar för ett finger doppat i mörkrött bläck för att ge en "demokratisk" röst...Var var ni då vi flydde i drivor, levde hundliv i exil...Var var ni då milisen som ni prisat och dansat för decimerade oss alla? Var i helvete var ni?

Var var ni, då ni lät en annan sekteristisk hora från Iran återta makten, en sekund i ämbetet och ni satt där och talade om nationell försoning och röstlådor?!
Var var ni då det irakiska motståndet ENSAM kämpade mot invasionen?
Samma skurk som installerat den mest korrupta regim som river isär oss alla...vilket betyder att stjäla våra resurser, att tortera era egna, att låta tusentals av oss ruttna i fängelset som vore de mindre värda... var i helvete var ni?

Jag ser er på TV med era slipsar och ni ger luft åt ert tal om konstitutionen och lagen? Vad för konstitution och vilken jävla lag? Där finns INGEN konstitution under Ockupation, INGEN konstitution under amerikansk och iransk överhöghet. Och där finns INGEN lag.

Att kräva bättre levnadsförhållanden av nickedockor är IDIOTI. Hundratals utländska företagare tjänar pengar på era axlar, tar in sitt eget folk och lämnar er så kallade välutbildade klass som så kallade arbetare i ert eget land.

Ditto för de skit-iranska företag ni bugar er för som några jävla idoler, just för att de bär turbaner, stjäl era resurser, ert land och allt ni äger, era jävla idioter.
Och hur är det med era fucked up Kurder? Tror ni på något sätt att ni skulle vara bättre? Er Barazani som ni dansar för som några jävla apor, i lön gör han några coola en miljon dollar i månaden...

Och ni ylar om det jävla Kurdistan. Vad då för Kurdistan? Ni pastorala fåraherdar.
Det Kurdistan som Israel bygger åt er?!!!

Så var befann ni er?

Nu river ni sönder era IDkort i protest, och säger ni inte längre är irakier...

Ta igen er, er skenhelighet.

Irak är min största kärlek och ni är min största besvikelse.

Gå och protestera så mycket ni vill, jag lånar er inte min röst. Jag har varit en ensam röst under de gångna fem åren och lidit den största förnedring i ert namn.

Gå ni och protestera på vad sätt ni vill, men en sak ska ni vara klar över --- det är inte bröd, jobb, electricitet och vatten ni behöver protestera mot... det första att protestera mot är ockupationen! Det hade varit en bra start.



övers ingrid Ternert

Etiketter:

lördag, februari 19, 2011

Bahrain - Ännu ett blodigt svar

Behövs 6 element för liv? Nej Nasa har funnit arsenikätande mikrober

torsdag, februari 17, 2011

Om Iran - Ett odogmatiskt ord i rättan tid!

Iranska oppositionens ledare bör tala klarspråk SvD Brännpunkt 20110217 av Amineh Kakabeveh riksdagsledamot(v)
Det behövs en kritisk granskning av dem som säger sig vara ledare för oppositionen i Iran.
De har hittills endast sagt sig vilja avsätta de nuvarande makthavarna men i övrigt saknas programförklaring

Revolterna i Nordafrika och arabvärlden överraskade västvärlden. När det gäller Iran är det annorlunda. Situationen i landet är välkänd men är både känsligare och mer svårhanterlig.

Det finns sedan länge en lång rad exilorganisationer och skilda politiska viljor med varierande förankring i hemlandet. Relationerna till USA och Europa är komplicerade.

Iran ignorerar totalt västvärldens kritik. Den opposition som uppträder under beteck-ningen Gröna bandet förlitar sig i sina strävanden i hög grad på ett maktskifte med starkt stöd utifrån.

Vi har med största sannolikhet ännu inte sett den sista stora demonstrationen mot regimen i Iran. Flera gånger i historien har de frihetstörstande studenterna vid Teherans och andra städers universitet, tillsammans med arbetarnas organisationer genomfört omfattande demonstrationer mot olika förtryckarregimer som härskat i landet.

Det finns nu anledning att förvänta sig folket åter kommer att resa sig. Den politiska temperaturen har stigit kraftigt under de två senaste åren. Först i spåren av fusket i samband med presidentvalet den 12 juni 2009 och sedan under demonstrationerna den 18 september 2010. Samtidigt har regimen trappat upp våldet mot demonstranterna.

Oppositionen mot regimen växer hela tiden under ytan. Kritiken riktar sig främst mot president Mahmoud Ahmadinejad.

Vad oppositionen verkligen vill, vilken samhällsutveckling man tänker sig efter en befrielse från den nuvarande regimen är mycket oklart. Det är en oklarhet man delar med egyptiska och tunisiska oppositionen.

Oppositionen i Iran har varit utsatt för en hårdare och våldsammare repression än i andra länder i Mellanöstern. Inte sällan talar man om att folkliga resningar kapas av personer och grupper som har andra intressen än de som genomfört den folkliga resningen. Det gäller därför att kritiskt granska dem som framställs eller vill framställa sig som ledande figurer i den folkliga kampen.

Vilket är deras program? I vilken grad har de stött den folkliga kampen för demokrati och bättre levnadsvillkor?

De som idag i medierna framställs som oppositionens främsta ledare – Mir-Hossein Mousavi och Mehdi Karroubi– har inte något klart program. Som ledare för Gröna bandet har de bara talat om att de vill ha bort den som har makten idag, Ahmadinejad. Men mycket få vet vad de verkligen vill.

När det gäller Mousavi bär han ansvaret för avrättningarna av tiotusentals politiska fångar i samband med Iran-Irakkrigets slut.

Oklart program betyder ofta skumma maktpolitiska syften. Befrielse från en diktatur innebär inte att man utan vidare träder in i ett demokratiskt samhälle.
Därför måste man avkräva iranska oppositionen ett klart program om vad de olika grupperingarna vill och vad deras ledare gjort för att stödja den folkliga kampen förutom att i lämpligt ögonblick ställa sig spetsen för den.

Hur vill man demokratisera statsskicket? Vad vill man göra åt den andlige ledarens maktställning? Så länge Gröna bandets ledare svävar på målet när det gäller honom och väktarrådets oinskränkta maktbefogenheter, förtjänar de ingen trovärdighet.

Vad har Gröna bandet för uppfattning när det gäller förhållandet mellan könen? Vad skall man göra med de ofantliga egendomar som mullorna stulit från det iranska folket under mer än 30 år? Vad vill man göra för landets minoriteter, kurder, araber, balocher, med flera?

Det finns många frågor att ställa till den iranska oppositionen – inte minst Gröna bandets ledare. Och det är inte säkert att de bästa svaren kommer från dem som idag framstår och framställs som oppositionens ledare.

Etiketter:

onsdag, februari 16, 2011

Film Dem Now 16 feb om revolt i Mellanöstern

Obama visar ut Iran som slagit ner protester och jämför med Egypten

Wikileaks dokument, Carl Bildt, Sverige och EU


av Ylva Nilsson DN Georgiens korta krig mot Ryssland 2008 fick den franska flygande duon – president Sarkozy och utrikesminister Kouchner – att kasta sig in som fredsmäklare. Europa ansåg sig inte ha råd med ett krig i den trakten.

Svenske utrikesministern Carl Bildt utbröt istället i hårda anklagelser mot Ryssland jämförde dem med nazi-Tyskland bland annat… vilket var obetänksamt eftersom han, tack vare Sveriges kommande EUordförandeskap, kunde misstas för att tala i EUs namn.

Olyckligt, ansåg större delen av övriga EU (utom balter och polacker som klappade händerna), eftersom Ryssland är en så viktig partner att man inte i onödan ska bränna broar till Moskva.

Direkt vansinne, tyckte den franska regeringen, eftersom det inte gjorde det enklare att ge EU rollen som medlare mellan Ryssland och Georgien.

Medlare väljer inte sida.

Utrikeminister Bernard Kouchner nöjde sig inte med att göra diplomatiska påstötningar på Carl Bildt för att få honom att lugna ned sig. Han sa till honom, över bordet på ett EU-möte, att hålla truten.

Ryssarna blev förstås ursinniga på Carl Bildt och ställde in ett antal möten med Sverige för att visa det.

Bildts aggressiva beteende i Georgien-konflikten sänkte hans aktier i EU-kretsar.
Det kostade honom också chansen att få bli EUs utrikesminister, en post skulle fyllas halvannat år efter och till vilken Bildt ofta hade nämnts som en stark kandidat.
En europeisk utrikesminister som ryssarna hatar? Som inte kan kontrollera sig under pågående kris? Omöjligt.

Och nu får vi veta via Wikileaks att Carl Bildt agerade i Georgien-konflikten enligt en amerikansk agenda, i samarbete med USA.

Någon som vill gissa vad Carl Bildts aktier i EU-kretsar står i numera?
16 feb

Det kallas e-PINE, enhanced partnership in northern Europe.
För de flesta är det okänt. UDs presschef vet till exempel inte vad e-PINE är.

Men gruppen träffas på högsta möjliga tjänstemannanivå två gånger per år, omväxlande i Washington och i Europa. USAs biträdande utrikesminister Daniel Fried deltar och från Sverige bland annat utrikesrådet Björn Lyrvall, visar dokumenten från Wikileaks.

Enligt de amerikanska diplomatrapporterna från mötena, daterade 2007 och 2008, har e-PINE till uppgift att koordinera politiken och utbyta information om bland annat Ryssland, Georgien, Vitryssland, Moldavien och Ukraina.

Det konstateras att alla e-PINE-länder har svårt att samarbeta med Ryssland och det är osannolikt att det kommer att bli lättare i och med Rysslands politiska förändring.

De svenska deltagarna förespråkar på ett möte i Washington 2008 att försöka ”bygga upp” Medvedev i ett försök att slå in en kil mellan honom och Putin.

De nio länderna, inklusive Sverige, är överens om att stödja en plan för Georgiens och Ukrainas Nato-inträde. De är också överens om att bilaterala kontakter (alltså kontakter två länder emellan) med Ryssland fungerar till Rysslands fördel. Det är bättre att agera från en position av ”styrka och enighet”, alltså tillsammans.

I augusti 2008 bröt kriget mellan Ryssland och Georgien ut. En oberoende undersökning på uppdrag av EU kom ett år senare fram till att det var Georgien som startade kriget, dock efter att ha blivit provocerade av Ryssland kring utbrytarrepubliken Sydossetien.

På ett e-PINE-sammanträde våren 2007 redogjorde USA för att man försökt påverka georgierna att sansa sig. Huvudfokuset var dock hur Georgien kunde stödjas på bästa möjliga sätt.

På ett möte efter kriget, i slutet av oktober 2008, inledde Björn Lyrvall diskussionen om Georgien enligt den amerikanska diplomatrapporten. Han underströk bland annat behovet av att visa stöd för landet och betonade att ”business as usual” med Ryssland inte längre är möjligt.

Det framgår av andra Wikileaksdokument att Sverige och USA haft samma syn på Georgienkonflikten.

Den amerikanska ambassaden i Stockholm konstaterar i juli 2009 att Sveriges utrikesminister Carl Bildt inför ordförandeskapet i EU tonat ner sina antiryska offentliga uttalanden, men att hans stöd för Georgien och lobbying bakom kulisserna ingalunda har upphört.

Etiketter:

måndag, februari 14, 2011

Rasismen i Israel, rabbiner kräver dödsläger


Mubarakregeringens kollaps och USAs intressen

Av Michel Chossudovsky, Mubarakregimen kan kollapsa i ansiktet på den nationella proteströrelsen...

Vilka är utsikterna för Egypten och Arabvärlden? "Diktatorer" dikterar inte, de lyder order. Det är sant i Egypten, Tunisien och Algeriet.

Diktatorer är utan tvekan politiska nickedockor. Diktatorer bestämmer inte.
President Hosni Mubarak var en trofast tjänare till västliga ekonomiska intressen och det var också Ben Ali. Den nationella regeringen är föremål för proteströrelsen.

Målet är att avsätta nickedockan snarare än dockans mästare. Slagorden i Egypten är "Ner med Mubarak, ner med regimen". Inga anti-amerikanska affischer har rapporterats... USAs övergripande och destruktiva inflytandete i Egypten och genom MellanÖstern är fortfarande överraskande.

De utländska makter som opererar bakom scenen är skyddade från proteströrelsen.

Inga tydliga politiska förändringar sker, såvida inte frågan om utländsk inblandning blir meningsfullt uppmärksammad av proteströrelsen.

USAs ambassad i Kairo är en viktig politisk del, som alltid överskuggar man den nationella regeringen. Ambassaden är inte proteströrelsens mål.

I Egypten infördes 1991 ett förödande IMFprogram under höjdpunkten av Gulfkriget. Man förhandlade om detta i utbyte mot nollställning av Egyptens multimiljarddollar militära skuld till USA såväl som till landets deltagande i kriget.

Den resulterande avregleringen av matpriser, svepande privatisering och massiva ekonomiska rustningsåtgärder har lett till ekonomiska neddragningar för den egyptiska befolkningen och destabilisering av ekonomin. Mubaraks regering fick lovord som modell till "IMF-elev".

BenAli-regimens roll i Tunisien var till för att tvinga på landet IMFs dödliga ekonomiska medicin, som under en period av mer än tjugo års tid har tjänat till att destabilisera den nationella ekonomin och utarma den tunisiska befolkningen.

Under de senaste 23 åren har den ekonomiska och sociala politiken i Tunisien varit dikterad av Washington Consensus.

Både Hosni Mubarak och Ben Ali har blivit kvar vid makten, för deras regeringar har varit lydiga och effektivt infört IMFs diktat. Diktatorer som Pinochet och Videla till Baby Doc, Ben Ali och Mubarak har Washington installerat.
I Latinamerika infördes historiskt sett diktatorer genom en serie USAsponsrade militärkupper. I dagens värld installerar man dom i "fria och rättvisa val" under det "internationella samfundets" överseende.

Budskap till proteströrelsen
De beslut som tas i WashingtonDC är hos hos USAs Statsdepartment, i Pentagon, vid Langley som är CIAs högkvarter, på H Street NW, som är Världsbankens och IMFs högkvarter.

Relationen mellan "diktatorn" gentemot utländska intressen måste tas upp. Avsätt de politiska nickedockorna men glöm inte att sikta in er på de 'verkliga diktatorerna'

Proteströrelsen borde sätta fokus på den politiska myndighetens verkliga säte; man skulle då rikta in sig mot (fredligt och i laga ordning) USAs ambassad, Europeiska Unionens delegation, IMFs och Världsbankens nationella missioner.

En meningsfull politisk förändring kan endast säkras om den nyliberala politikens ekonomiska politiska agenda kastas ut.

Regimförändring
Ifall proteströrelsen misslyckas med att fokusera de utländska makternas roll inklusive det tryck som utverkas av utländska "investerare", yttre långivare och internationella finansinstitut, så kommer inte målet om nationell suveränitet att uppnås.

I vilket fall är det som händer en tunn process av "regimförändring", vilket säkrar politisk kontinuitet. "Diktatorer" tillsätts och avsätts. När de har diskrediterats politiskt och inte längre tjänar sina USA-sponsorers intressen, då blir de utbytta mot en ny ledare, ofta rekryterad från den politiska oppositionens led.

I Tunisien har Obama administrationen redan positionerat sig. Man tänker spela en nyckelroll i'demokratiseringsprogrammet' (t.ex genom att hålla sk fria val). Man tänker också utnyttja den politiska krisen som ett medel att försvaga Frankrikes roll och stärka sin egen position i Nordafrika:

"Förenta Staterna, som var snabb med att uppförstora källan till protesterna på gatan i Tunisien, försöker trycka på fördelen av demokratiska reformer i landet och längre fram.

Den topprankade USAenvoyén i MellanÖstern, Jeffrey Feltman, var den första utländska tjänsteman som anlänt till landet efter att president Zine El Abidine Ben Ali blivit avsatt den 14 januari och efterlyste snabbt reformer.

Han sa på tisdagen att bara fria val kunde stärka och ge trovärdighet åt denna nordafrikanska stats omdiskuterade ledarskap.

"Jag kan verkligen inte förvänta mig att vi skall använda det tunisiska exemplet" i samtal med andra Arabregimer, tillade biträdande utrikesminister Feltman.

Han hade skickats till nordafrikanska länder för att erbjuda USAs hjälp i denna turbulenta maktomvandling och mött tunisiska ministrar och människor inom det civila samhället.

Feltman reser till Paris på onsdagen för att diskutera krisen med franska ledare och skapa intryck av att USA leder det internationella stödet för ett nytt Tunisien - till nackdel för dess forna kolonialmakt Frankrike...

Västliga nationer stödde länge Tunisiens fallne ledare och såg detta som ett bålverk gentemot islamistiska militanter i Nordafrikaregionen.

År 2006 talade USAs dåvarande försvarsminister Donald Rumsfeld i Tunis och prisade landets evolution.

USAS utrikesminister Hillary Clinton gick snabbt in med ett tal i Doha den 13 jan, där hon varnade arabledare för att ge sina medborgare större friheter och i och med det får extremister som utnyttjar situationen.

"Det finns ingen tvekan om att Förenta Staterna försöker att mycket snabbt positione sig i dagens värld på den goda sidan..." AFP-USA försöker med eftertryck skapa ett resultat utifrån det tunisiska upproret.

Kommer Washington att lyckas installera en ny nickedocksregim?

Det beror mycket på proteströrelsens förmåga att betona USAs hemliga roll i landets interna angelägenheter.


övers Ingrid Ternert

Etiketter:

söndag, februari 13, 2011

Första prioritet i Kairo att återställa ordningen







Premiärministern Ahmed Shafiq sade vid dagens presskonferens att idag är landets första prioritet att återställa ordningen och vardagen för medborgarna.

Parlamentet upplöses, konstitutionen upphävs — och inom sex månader planeras fria val.

Enligt Kairo TT-Reuters uppgav också Shafiq att såvitt han visste, befann sig fortfarande landets förre president Hosni Mubarak inom landet.

- Vad jag vet så är (ex)president Hosni Mubarak i Rödahavs-orten Sharm el-Sheikh, förklarade han.

En regeringstalesman uppgav också att det inte kommit in någon begäran om att frysa Mubaraks tillgångar utomlands, men om det hade funnits ett behov, skulle man göra det, rapporterar Reuters.

Egyptens nya militärledare pressas nu allt hårdare att snabbt lämna över makten till demokratiskt valda politiker. Samtidigt fortsätter folket att fira sin segerrika revolution som fått president Hosni Mubarak att avgå.

Men för första gången sedan den 28 januari rullar trafiken vid Befrielsetorget i Kairo nästan som vanligt. Militären gick på söndagsmorgonen in och började städa upp.

- Vi vill inte ha några demonstranter som sitter på torget efter i dag, sade militärpolischefen Mohamed Ibrahim Moustafa Ali.

En del demonstranter gjorde motstånd när militären kom. Fram på förmiddagen beräknades cirka 2 000 demonstranter finnas kvar på torget, samtidigt som biltrafiken kommit igång.

I dag träffas också regeringen för första gången sedan president Mubaraks fall. Ministrarna utsågs av Mubarak under hans sista dagar vid makten, men får enligt generalerna i De väpnade styrkornas högsta råd - i praktiken en junta som tagit över presidentens sysslor - tills vidare sitta kvar.

Ännu på söndagsmorgonen rådde eufori på gator och torg, trots att det för miljoner egyptier var första arbetsdagen sedan "faraoners" fall i fredags. Men protestgrupper flaggar för fler demonstrationer - såvida militären inte håller löftet om att lämna över makten till folket.

Generalerna har inte fixerat någon tidtabell för den utlovade övergången till civilt styre och demokrati. Däremot har de gjort klart att "återställd ordning" har högsta prioritet. Ett synligt tecken är soldater och stridsvagnar utanför centrala eller känsliga byggnader i huvudstaden Kairo.

På det numera världsberömda Befrielsetorget - där folket skrivit historia under 18 dagar - fortsatte hundratals att övernatta. Där tänker man bli kvar för att utöva högsta möjliga tryck på militärledningen.

- Uppfyller armén inte våra krav, återupptar vi upproret - och då ännu större och med hårdare metoder, säger Safwat Hegazi, en av protestledarna.

Några av organisatörerna bakom upproret har bildat ett förtroenderåd med uppdrag att försvara revolutionen och förhandla med militären. Dessa lovade i sin tur att upprätthålla Egyptens internationella åtaganden, vilket fått makthavare i Jerusalem att åtminstone officiellt dra en lättnadens suck. Egypten och Jordanien är nämligen de enda av arabländerna som har formella fredsavtal med Israel.

Alla frågar sig- vilket land står näst på tur efter upproren i Egypten och Tunisien?

Etiketter:

Egypten efter Mubarak

lördag, februari 12, 2011

Mubarak avgick och lärdomar dras

"Det finns behov av uppror överallt i arabvärlden"
SvD 12 feb 2011President Mubarak har avgått och egyptierna jublar Abdulhadi Khalaf, lektor i sociologi på Lunds universitet, tycker att det är dags för de politiska rörelserna att forma riktiga partier med förankring hos folket. "Nu behövs lugn", säger han.

Protesternas mål var att få Mubarak att avgå – vad ska ena oppositionen nu?
– Bakom kravet på Mubaraks avgång fanns en önskan att skapa ett rättvist samhälle. Det betyder olika saker för olika deltagare i protesten men grunden tycks vara att det ska vara ett demokratiskt samhälle. Alla är överens om att avskaffa korruptionen och se till att folkets får fri- och rättigheter.

Vad krävs för att Egypten ska utvecklas till en demokrati?

– Det råder ett fantastiskt lyckorus över att ha fått en despotisk regim på fall – nu behövs lugn. Man måste bilda riktiga politiska partier med förankring hos folket, det kräver tid.

– Klyftan mellan eliten och vanligt folk har växt sig väldigt djup under Mubaraks regim. Det gapet måste överbryggas.

Hur kunde demonstranterna uppnå sitt mål?

– Egentligen låter det otänkbart att en despotisk regim kunde falla på 18 dagar med hjälp av enkla metoder som internet och regionala och internationella protester. Det krävs att man går över en fruktans gräns. Rädsla är det starkaste vapen en diktatur har och fredagen den 28 januari när flera människor dödades var avgörandets stund inne. Tack och lov för hela Mellanöstern tog egyptierna beslutet att inte vara rädda.

Vilken roll kommer militären att spela framöver?

– De har varit tydliga med att de ska följa demonstranternas önskemål om att ta mått och steg för att skapa en demokrati med civilt styre. Chefen för de väpnade styrkornas högsta råd, Mohamed Hussein Tantawi, har visserligen den formella
makten just nu men jag tror inte att han har några större politiska ambitioner. Han räknas som en del av det gamla gardet

Men i det läge som råder är folket ännu inte i position att välja sina ledare. Det är inte en totalrevolution på det sättet att man slaktar hela den förra regimen. Utvecklingen mot demokrati kommer att ske successivt.

Hur ser du på händelseutvecklingen i resten av mellanöstern?

– Egypten har väldigt stor betydelse eftersom det är hjärtat av arabvärlden, både kulturellt, språkligt och ekonomiskt. Men man måste gå tillbaka till Tunisien, det var där allt sparkades igång. De omgivande länderna kommer få extra kraft från det
som hände i Tunisien och nu i Egypten.

Regimerna har det svårt nu. I både Kuwait och Bahrain lovar de styrande att dela ut större summor pengar och mat till befolkningen. Kanske kan det sakta ned en utveckling men jag tror inte att den kan förhindras.

– Det finns ett behov av uppror överallt i arabvärlden men varje land har vitt skilda omständigheter.

Vad tror du om upproren i Algeriet?

– Det tycks som att regimen där lyckades med att trycka ner upproret. Det som är positivt är att de inte var så brutala som jag trodde att de skulle vara. De demonstrerande algerierna var kloka nog att förvarna pressen så att de fanns på plats, just därför vågade inte regimen gå så hårt åt.

Etiketter:

Mubarak avgår efter 30 år vid makten

fredag, februari 11, 2011

Mubarakregeringens kollaps och USAs intressen


Av Michel Chossudovsky 29 jan Mubarakregimen kan kollapsa i ansiktet på den nationella proteströrelsen.....

Vilka är utsikterna för Egypten och Arabvärlden? "Diktatorer" dikterar inte, de lyder order. Det är sant i Egypten, Tunisien och Algeriet.

Diktatorer är utan tvekan politiska nickedockor. Diktatorer bestämmer inte.

President Hosni Mubarak var en trofast tjänare till västliga ekonomiska intressen och det var också Ben Ali.

Den nationella regeringen är föremål för proteströrelsen.

Målet är att avsätta nickedockan snarare än dockans mästare.

Slagorden i Egypten är "Ner med Mubarak, ner med regimen". Inga anti-amerikanska affischer har rapporterats... USAs övergripande och destruktiva inflytandete i Egypten och genom MellanÖstern är fortfarande överraskande.

De utländska makter som opererar bakom scenen är skyddade från proteströrelsen.

Inga tydliga politiska förändringar kommer att ske såvida frågan om utländsk inblandning blir meningsfullt uppmärksammad av proteströrelsen.

USAs ambassad i Kairo är en viktig politisk del, oförändrat överskuggar man den nationella regeringen. Ambassaden är inte något mål för proteströrelsen.

I Egypten infördes ett förödande IMFprogram 1991 under höjdpunkten av Gulfkriget. Det förhandlades om i utbyte mot en nollställning av Egyptens multimiljarddollar militärskuld till USA såväl som till landets deltagande i kriget.


Den resulterande avregleringen av matpriser, svepande privatisering och massiva ekonomiska rustningsåtgärder har lett till ekonomiska neddragningar för den egyptiska befolkningen och destabilisering av dess ekonomi. Mubaraks regering fick lovord som modell till "IMF-elev".

BenAli-regimens roll i Tunisien var till för att tvinga på IMFs dödliga ekonomiska medicin, som över en period av mer än tjugo års tid tjänat till att destabilisera den nationella ekonomin och utarma den tunisiska befolkningen.

Över de senaste 23 åren har ekonomisk och social politik i Tunisien blivit dikterad av Washington Consensus.

Både Hosni Mubarak och Ben Ali har blivit kvar vid makten, för att deras regeringar varit lydiga och effektivt infört IMFs diktat. Diktatorer som Pinochet och Videla till Baby Doc, Ben Ali och Mubarak är det Washington som installerat.

I Latinamerika historiskt sett infördes diktatorer genom en serie USAsponsrade militärkupper. I dagens värld installerar man dom i "fria och rättvisa val" under det "internationella samfundets" överseende.

Vårt budskap till proteströrelsen:
De beslut som tas i Washington DC, hos USAs Statsdepartment, i Pentagon, vid Langley som är CIAs högkvarter, på H Street NW, som är Världsbankens och IMFs högkvarter.

Relationen mellan "diktatorn" gentemot utländska intressen måste tas upp. Avsätt de politiska nickedockorna men glöm inte att sikta in er på de 'verkliga diktatorerna'

Proteströrelsen borde sätta fokus på den politiska myndighetens verkliga säte; man skulle då rikta in sig mot (fredligt och i laga ordning) USAs ambassad, Europeiska Unionens delegation, IMFs och Världsbankens nationella missioner.

En meningsfull politisk förändring kan endast säkras om den nyliberala politikens ekonomiska politiska agenda kastas ut.
Regimförändring
Ifall proteströrelsen misslyckas med att fokusera de utländska makternas roll inklusive det tryck som utverkas av utländska "investerare", yttre långivare och internationella finansinstitut, så kommer inte målet om nationell suveränitet att uppnås.

I vilket fall är det som händer en tunn process av "regimförändring", vilket säkrar politisk kontinuitet. "Diktatorer" tillsätts och avsätts. När de har diskrediterats politiskt och inte längre tjänar sina USA-sponsorers intressen, då blir de utbytta mot en ny ledare, ofta rekryterad från den politiska oppositionens led.

I Tunisien har Obama administrationen redan positionerat sig. Man tänker spela en nyckelroll i'demokratiseringsprogrammet' (t.ex genom att hålla sk fria val). Man tänker också utnyttja den politiska krisen som ett medel att försvaga Frankrikes roll och stärka sin egen position i Nordafrika:

"Förenta Staterna, som var snabb med att uppförstora källan till protesterna på gatan i Tunisien, försöker trycka på fördelen av demokratiska reformer i landet och längre fram.

Den topprankade USAenvoyén i MellanÖstern, Jeffrey Feltman, var den första utländska tjänsteman som anlände till landet efter att president Zine El Abidine Ben Ali blivit avsatt den 14 januari och efterlyste snabbt reformer.

Han sa på tisdagen att bara fria val kunde stärka och ge trovärdighet åt denna nordafrikanska stats omdiskuterade ledarskap.

"Jag kan verkligen inte förvänta mig att vi skall använda det tunisiska exemplet" i samtal med andra Arabregimer, tillade biträdande utrikesminister Feltman.

Han hade skickats till nordafrikanska länder för att erbjuda USAs hjälp i denna turbulenta maktomvandling och mött tunisiska ministrar och människor inom det civila samhället.

Feltman reser till Paris på onsdagen för att diskutera krisen med franska ledare och skapa intryck av att USA leder det internationella stödet för ett nytt Tunisien - till nackdel för dess forna kolonialmakt Frankrike...

Västliga nationer stödde länge Tunisiens fallne ledare och såg detta som ett bålverk gentemot islamistiska militanter i Nordafrikaregionen.

År 2006 talade USAs dåvarande försvarsminister Donald Rumsfeld i Tunis och prisade landets evolution.

USAS utrikesminister Hillary Clinton gick snabbt in med ett tal i Doha den 13 jan, där hon varnade arabledare för att ge sina medborgare större friheter och i och med det får extremister som utnyttjar situationen.

"Det finns ingen tvekan om att Förenta Staterna försöker att mycket snabbt positionera sig i dagens värld på den goda sidan..." " AFP- USA försöker med eftertryck skapa ett resultat utifrån det tunisiska upproret.

Kommer Washington att lyckas installera en ny nickedocksregim?

Det beror mycket på proteströrelsens förmåga att betona USAs luriga roll i landets interna angelägenheter.


övers Ingrid Ternert

Etiketter:

Mubarak kommer att avgå



En äldre medlem av Egyptens regerande parti sa till BBC att han "hoppas" president Hosni Mubarak kommer att överlämna makten till vicepresident Omar Suleiman. Hossan Badrawi, generalsekreterare i det Nationella demokratiiska Partiet (NDP), sa att Mubarak skulle "mest troligt" snart tala till nationen.



I dagens Egypten: Strejk bland arbetarna– Tusentals egyptiska arbetare gick i strejk på torsdagen med begäran om bättre kompensation och har satt tryck på en regering hukande under massiva protester med en befolkning som vill peta president Hosni Mubarak.

Olika förbund började strejka över landet, inklusive anställda inom olje, järnvägs och telekommunikation- industrier. Omkring 2000 arbetare är i strejk inom oljesektorn, sa Hamdi Abdel-Aziz, talesman för oljeministerier.

Under tiden rapporterar Los Angeles Times att Vita Husets medhjälpare erkänner att de olika meningarna inom Obamas grupp med rådgivare har resulterat i ett blandat budskap om Egypten.



övers Ingrid Ternert

Etiketter:

torsdag, februari 10, 2011

Film - Dem Now Egypten



tisdag, februari 08, 2011

Hur ska världen se ut? Åsa Linderborgs svar till Lars Wiman om Egypten



Egypten har under kort tid haft flera hundra små strejker runt om i landet.
Demonstrationerna på Tahrirtorget
är en kulmen på missnöjet. Om inte det här är klasskamp – vad är det då? Aftonbladet 2011 02 08


Björn Wiman, kulturchef på DN, bekymrar sig över att den svenska debatten om Egypten ”polariseras politiskt”. Lömska ideologer (läs vänstern) koloniserar hela frågan (DN 6 feb). Det förnumstiga tonläget tycks dölja en ovilja att själv ta ställning.

Han betygar sin vördnad för demonstranterna, men stödet är inte mer än halvhjärtat. Det är ett känslotillstånd han delar med många som stolt kallar sig liberaler.

Det är sympatiskt att inte ha tvärsäkra ståndpunkter. Jag avskyr mig själv när jag upptäcker att jag drar iväg i schematiseringar som gör våld på empiri och andras erfarenhet. Men Wimans text pockar ändå på ett klargörande i nån form, eftersom han undviker att yppa en enda idé om hur Egypten skulle kunna se ut, samtidigt som han raljerar över oss som har en åsikt.

Jag vet inte vad slags liberal Wiman själv räknar sig som, då han aldrig har formulerat en sammanhängande världsbild eller människosyn.

Ingen kan avkrävas svar om allting, men sen den 11 september 2001 har trots allt det mesta kretsat kring ”kampen mot terrorismen”.

Den föder principfrågor som alla, inte minst de intellektuella som gör anspråk på att uttolka världen, måste kunna resonera kring. Det gäller även den liberal som gör en dygd av att aldrig låsa fast sig i några trossatser:

Vilken roll ska USA och EU spela i Mellanöstern – ska de alls ”spela en roll” eller ska folken där själva få avgöra sin framtid med allt vad det kan innebära?

Var det rimligt att ockupera Irak? Ska Sverige delta i kriget mot Afghanistan? Har
palestinierna rätt att kräva säkerhet och med vilka metoder? Ska de ha ett eget land och var ska i så fall nationsgränserna gå?

Är diktatorn Mubarak att föredra framför en folkvald regering där Muslimska brödraskapet ingår?

Frågorna är svåra, men riktigt kniviga blir de om man vägrar se att de hänger ihop. Ska svaren få precision i sin komplexitet tarvas helt enkelt nån form av världsuppfattning – som visserligen kan revideras, men som ändå är någorlunda stabil i stunden. Lättast är att bara fnysa.

Utvecklingen i Mellanöstern kräver inte bara en uppfattning om USAs hegemoni, utan även om den ekonomiska världsordningen. Debattören Björn Wiman förnekar att det är klasskamp som pulserar under Tahrirtorget.

Jag skulle ha respekt för den hållningen om han presenterade fakta som bestrider påståendet, men det verkar vara själva ordet han – av ideologiska skäl – reser ragg mot.

Egypten har på kort tid haft flera hundra små strejker runt om i landet, strejker som handlar om lön, pris, profit. Det är organiserade reaktioner på dödsängeln IMFs nyliberala reformer, vilka trasat sönder det sociala skyddsnätet i ett land som tidigare kunde berömma sig om att vara regionens mest utvecklade välfärdssamhälle.

Om det här inte är klasskamp, vad är det då? Ge oss ett annat ord, kalla det vad som helst, men ta de här människornas situation på allvar.

Wiman hävdar att liberalerna inte har något ansvar för Mubarak. Det låter som ett försvar från den som rids av skuldkänslor. Björn Wimans eget ansvar är givetvis ringa om ens något, men få torde i dag kunna bestrida att den västerländska världsordningen rättfärdigats av en liberal ideologi.

Man kan som Wiman –åtminstone tidigare – vara av uppfattningen att USAs vapenarsenal bidrar till att sprida mänskliga rättigheter. Ingen kan dock längre förneka att liberala regeringar i väst har stöttat allsköns diktatorer, varav en heter Hosni Mubarak. Det har varit möjligt på grund av att liberala intellektuella världen över antingen mumlat eller gett sitt aktiva bifall.

Jag är övertygad om att Björn Wiman och jag är demokrater i lika hög grad i den meningen att vi reservationslöst omfattar idén om rösträtt. Men vi är båda representanter för ett selektivt engagemang för demokrati.

Exempel- Liberalerna har förfasat sig över den folkvalde ”diktatorn” Hugo Chàvez i åratal, men inte sagt flaska om diktatorn Mubarak (som fram tills härom dan omnämndes ”president”).

Samtidigt finns det en vänster som menar att man går borgerlighetens ärenden om man anser att kubanerna har rätt att välja regering. Själv brottas jag med min sedan barnsben sovjetiska barlast.

Skillnaden är att vänstern avkrävs uppgörelser med sitt arv, men aldrig borgerlig-heten. Att påpeka att liberalerna nu trampar snett i Mellanöstern som en gång halva vänstern i Östeuropa, bryter mot god ton.

Att Wimans text provocerar mig så svårt beror på att den illustrerar den svenska samhällsdebattens problem- Få vågar rannsaka sig själva i hopp om att samtalet ska gå vidare. Liberalerna gör det aldrig. Hur vill vi att världen ska se ut?

Finns det nån som vågar ge ett förslag? Nån som vågar stå för nåt?

Etiketter:

måndag, februari 07, 2011

En lagstiftning inspirerad av hemlig avlyssning i Storbritannien











Statlig utredning - Polisen ska få provocera fram brott
22 dec 2010

En offentlig utredning som på senare tid lämnats över till regeringen föreslår att polisen ska få möjlighet att använda sig av brottsprovokation i sitt utrednings-arbete. Man skulle till och med själv kunna begå brott i syfte att avslöja allvarlig brottslighet.

Beatrice Ask- "En rad förslag är väldigt provokativa". Hela utredningen ligger på regeringens hemsida.

När poliser infiltrerar kriminella gäng kan det i vissa fall vara nödvändigt att poliserna begår brott, säger utredaren, chefsrådman Stefan Reimer.

– För att man ska kunna komma in i de här grupperingarna och avslöja brottslighet, så kräver det många gånger att man lever med dem och visar sig beredd att göra vissa saker, säger Stefan Reimer.

Utredaren Stefan Reimer menar alltså att en polis ska kunna göra en del saker vid vissa brott i syfte att avslöja allvarlig brottslighet. Det är en del i polismetods-utredningens slutbetänkande som hade lämnats till regeringen samma dag.

Utredningen har haft i uppdrag att ta fram regler för särskilda spaningsmetoder. Förutom infiltratörer också vissa tekniska spaningsmetoder och i vilken grad privatpersoner får användas som hjälp i utredningar och brottsprovokation.

Utredningen föreslår att polisen får tillstånd att provocera fram brott, men bara i syfte att få fram bevis för andra brott, eller för att till exempel hitta stöldgods.
– Tanken är att om man utför provokationer där någon begår brott, ska man inte få lagföras för det man lurats till, bara det man tidigare gjort, som man utifrån detta kunnat få bevisning om, säger Stefan Reimer.

Idag finns inga regler för de här metoderna, till exempel för hur polisen får infiltrera kriminella gäng, men med utredningens förslag blir det man får göra tydligt, vem som kan fatta beslut och också hur spaningen ska kontrolleras.

Och att få till en reglering är viktigt, säger justitieminister Beatrice Ask, som däremot ställer sig frågande till vissa av de metoder man föreslår.– En rad förslag är väldigt provokativa, som att begå brott i sitt uppdrag. Men syftet har varit att få fram ett underlag, så att vi ska kunna diskutera detta och få till en reglering som fungerar, säger Beatrice Ask.

De brottsbekämpande myndigheterna ska kunna ha med sig tekniska hjälpmedel för att dolt ta upp ljud. Eller ta upp samtal där företrädare för myndigheten själv deltar, eller
2. Sådant som avhandlas vid sammanträde eller sammankomst, där allmänheten inte har tillträde, såvida myndighetens företrädare själv deltar i sammanträdet eller sammankomsten.Bedömning- Dold eller vilseledande ljudupptagning som sker i annat syfte än brottsutredning, alltså i annat syfte än t.ex skydds- eller dokumentationssyfte, behöver ingen särskild reglering.

Enligt 4 kap. 9 a § BrB är det straffbart att olovligen med tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud i hemlighet avlyssna eller uppta tal i enrum, samtal mellan andra eller förhandlingar vid sammanträde eller annan sammankomst,där allmänheten inte äger tillträde och själv inte deltar i eller obehörigen berett sig tillträde till.

Bestämmelsen kan sägas innebära att var och en som deltar i ett samtal (eller i ett sammanträde)i princip kan förfoga över detsamma och tillåta t.ex avlyssning eller ljudupptagning.

Detta återspeglas i att de nuvarande reglerna om hemlig teleavlyssning eller hemlig rumsavlyssning tar sikte på situationer där ingen av de som deltar i samtalet eller sammankomsten har samtyckt till avlyssningen eller upptagningen.

Det område som idag inte är reglerat på annat sätt än genom polislagens allmänna bestämmelser, avser alltså sådana fall där en företrädare för de brottsbekämpande myndigheterna tar upp ljud
(eller via en reglering som fungerar) säger Beatrice Ask.
10.1 Bakgrund
10.1.1 Upptagning av ljud. Dold kroppsmikrofon och liknande
Mikrofoner används för att i hemlighet spela in eller låta någon annan direkt ta del av samtal som t.ex en polis själv deltar i.

Metoden innebär att någon eller några av de personer som deltar i samtalet är ovetande om inspelningen eller avlyssningen. Metoden ska därför inte förväxlas med olovlig avlyssning enligt 4kap 9a § BrottsBalken, där samtliga personer som deltar i samtalet är ovetande om avlyssningen (se även lagen om hemlig rumsavlyssning).

Utrustningen fästs på tjänstemannens kläder eller direkt på kroppen. Det förekommer också att utrustningen bärs av en annan person som den brottsbekämpande myndigheten samarbetar med, t.ex en målsägande som är utsatt för ett utpressningsförsök.

En dold mikrofon behöver inte fästas på kläderna utan kan även bäras i en väska eller monteras i ett rum eller i en bil.

Dold kroppsmikrofon används i högst hundratalet fall årligen, främst i förunder-sökningar rörande grov organiserad brottslighet. Det finns huvudsakligen tre syften med användningen.

Metoden kan utgöra ett skydd för tjänstemannen. Den kan också användas för att den som leder en viss spaningsoperation ska, av rättssäkerhetsskäl eller av operativa skäl, ha möjlighet att följa händelseutvecklingen.

Uppgifter som kommer fram vid användning av dold kroppsmikrofon kan vidare användas som underlag för spaning och som bevis inför domstol. Utrustningen finns endast tillgänglig på ett fåtal platser i landet. Vissa myndigheter har föreskrifter om framför allt beslutsfattandet.

Etiketter:

lördag, februari 05, 2011

Varför USA fruktar arabisk demokrati


6 feb 2011 Egyptiska protesterna lönade sig - Mubarak säger att han avgår!

5 feb 2011 Asia Times av Pepe Escobar

Condoleeza, Condoleeza Ge honom ett visum - Talkör som hörts på Tahrir Square

Var och en som tror att Washingtons "överlämnande i laga ordning" lett av vicepresident Omar Suleiman (kallad Sheikh al-Torture, enligt demonstranter och mänskliga-rättighets aktivister) kunde tillfredsställa den egyptiska befolkningen, kommer att tro Adolf Hitler eller Josef Stalin kunnat komma undan med en ansiktslyftning.

De unga urbana massorna i Egypten som kämpar för bröd, frihet, demokrati, Internet, jobb och en rättmätig framtid - såväl som sina motparter över arabvärlden, två-tredjedelar av befolkningen - genomskådar det helt.

Verklig "förändring vi kan tro på" (den egyptiska versionen) betyder inte bara att bli av med diktatorn under 30 års tid, utan av hans chefstorterare, som hittills råkat vara den person man talar med i Washington, Tel Aviv och i europeiska huvudstäder, och en viktig exponent för en regim rutten in i märgen, beroende av hänsynslös exploatering av sina egna medborgare och mottagare av USAs hjälp att fortsätta den agenda som synbarligen ingen skulle ha röstat för i arabvärlden.

"Överlämnande i laga ordning" kunde också betraktas som en spöklik eufemism om att sitta på staketet - långt ifrån en explicit uppmaning om demokrati. Vita Huset har smält ihop till en rad vita kringlor för räddning av konceptet. Men faktum är att lika mycket som farao Mubarak är slav under USAs utrikespolitik, är USAs president Barack Obama begränsad av geopolitiiska imperativ och enorma företagsintressen som han inte ens kan drömma om att oroa.

På kollisionskurs mot 'stabilitet'
För att begränsa sig till jakten; handlar allt om olja och Israel. Det är essensen av Washingtons utrikespolitik under de sista sex decennierna så långt Mellanöstern, araber och den muslimska världen i stort angår. Detta har medfört daltande med diktatorer och diverse autokrater, och att täcka deras länder med militärbaser. Ett knivigt exempel - historien om hur USAs 'Central Intelligence Agency'(CIA) bröt ner demokratin i Iran 1953. Geostrategiskt är kodordet för denna strategi "stabilitet".

Egypten spelar en mycket speciell strategisk roll. Detta är hur Obama själv spridit ut om Hosni Mubaraks och hans regims strategiska värde, då han åkte till Kairo under juni 2009 för att framföra sitt frihetsbudskap till arabvärlden; "Han har på många sätt varit en ståndaktig allierad till Förenta Staterna. Han har upprätthållit fred med Israel, vilket är en mycket svår sak att göra i den regionen."

Så en av pelarna för en "kall fred" med Israel, är Egypten ett paradigm. Det är ett dubbelt fenomen, i USAs terminologi; Republikaner och Demokrater ser det på samma sätt. Där är Suez kanalen, genom vilken 1.8 miljoner fat råolja fraktas dagligen.

Men "partner med Israel" i 1979 års Camp David avtal är vad som förklarar alla de miljarder dollar som regnat på den egyptiska militären och de tre decennier med ovillkorligt stöd till den korrupta Mubaraks militärdiktatur(och gör inget misstag, USA delaktighet i den väldiga skräckbutiken är fullständigt dokumenterat i regimens kassavalv).

På ett parallellt spår, "översätts stabilitet" också som en taskig livskvalitet för synbart alla egyptier; demokratiska rättigheter för lokalbefolkningen är alltid sekundära i jämförelse med geostrategiska överväganden.

Den dominerande geostrategiska 'status quo' i MellanÖstern, det vill säga Washington/Tel Avivaxeln, har hypnotiserat den allmänna opinionen i Väst till att acceptera myten om att arabisk demokrati = Islamisk fundamentalism, utan hänsyn till hur alla försök till allmän resning i arabvärlden under de gångna decennierna har slagits ner.

Den israeliska regeringen går utöver denna ekvation; för Tel Aviv är islamsk fundamentalism = terrorism, vilket man kan ifrågasättas liksom att arabisk demokrati = terrorism. Inom de ramarna är den hemliga polisen Mubarak mer än någonsin en allierad.

Det gäller mig eller kaos
Ändå är det faktum att den tidigare president Anwar Sadat ingått en uppgörelse med Israel år 1979 i utbyte mot dyrbara gåvor från USA - ett system fortsatt under Mubarak - betyder inte att Egypten och Israel engagerar sig med franskt kyssande.

Ta till exempel den egyptiska statsTVn som ständigt sprider uppenbara lögner på Kairos gator förklädda till Västjournalister; vilket har lett till uppgjorda, skräckinjagande attacker inte bara mot utländska journalister utan mot de egyptier som arbetar tillsammans med dessa. Och tro det eller ej, Mubarak-ismen har haft mage att ta in israeliska Mossad, tillsammans med USA, plus Iran, Hizbollah och Hamas som deltagare i en väldig konspiration för att störta den.

Detta sker medan det egentligen var 'Jihad Amn-Ad-Dawlah' ('StatsApparatens Säkerhetstjänst') - den allvarligaste av de statliga säkerhetstjänsterna, en kontra-terrorism-enhet med extremt nära band till CIA, den Federala UndersökningsByrån och Mossad - som släppt sina skvadroner lösa mot demonstranter och utländsk media sak samma, finansierade av Mubaraks son Gamals miljardärvänner (som då allt kommer omkring inte flytt till London).

Som tillägg till det här perversa, säger Mubarak sedan att han är "trött på" och vill avgå men inte kan detta, för i så fall blir det kaos - det kaos regimens egna förbundna provocerat; medan hans nummer två, Suleiman, skyller på det Muslimska Brödraskapet för "upploppen".

Så mycket som revolutionen hotar en hel härskande klass' politiska överlevnad i Egypten, är de nya unga aktörerna, då de är ett uttryck för lokalsamhället,inte manipulerade av utländska makter - inklusive Suleimans nuvarande militärjunta, premiärminister Ahmed Shafiq, försvarsminister fältmarskalk Mohamed Tantawi och generallöjtnant Sami Annan, arméns stabschef - de nya unga aktörerna, eftersom de är ett uttryck för lokalsamhället och inte manipulerade av utländska makter. De är nya, mer autonoma, mer oförutsägbara, aktörer mad mer självrespekt. En annan faktor till skrämsel för USAs "stabilitets" myt.

Det som är ännu mer extraordinärt är då dessa nya aktörer kommer in i Maghreb, Mashrek och driver MellanÖstern direkt på kollisionskurs med Israels besatthet att upprätthålla ett extremt obalanserat status quo (vilket inbegriper folkmordet i slow motion på Palestina), provocerar man fram en stor strategisk kollision mellan USAs intressen och Israels.

Obamaadministrationen hade förstått att den absolut nödvändiga frågan att lösa var den palestinska tragedin. Nu är administrationen absolut hjälplösa i att ha att göra med ett Israel under den akuta paranojan att vara omringad av "fientliga" styrkor; Hizbollah i Libanon, Hamas i Gaza, ett ändå mer assertive milt islamskt Turkiet, ett "nukleärt" Iran, ett Egypten dominerat av det Muslimska Brödraskapet...

Sanningen ska göra eder fria - kanske det
"Men jag har verkligen en tro på att alla människor längtar efter vissa saker: möjligheten att säga vad man tycker och kunna påverka sin regering, tilltro till lag och rättvisa likaså, en transparent regering som inte stjäl från folket, friheten att välja hur man vill leva. De är inte bara amerikanska idéer. De innebär mänskliga rättigheter. Och det är därför vi stöder dom överallt."


övers Ingrid Ternert

Etiketter:

tisdag, februari 01, 2011

Film- Protester i Egypten - en miljon ute på gatorna