söndag, januari 29, 2012

Nu kan vi se den sanna kostnaden av Globaliseringen


Världens folk inser att det finns ett djupt fel med dagens världsekonomiska system
Sunday Observer Editorial 29 jan 2012 "The Guardian" --

Då Karl Marx uppmanade arbetare runt världen att förena sig, verkar det inte särskilt troligt att han skulle ha en iPhone-bojkott i åtanke. Men förslag till just en sådan kampanj i Usa har kastat ljus över möjliga brott mot firmor som producerar gods för HiTech-giganten Apple, och fått allmänheten att tänka till om vad som sker i andra ändan av produktionskedjan, med sitt fräsiga minimalistiska förråd.

Träffad av kritiken förklarade under förra fredagen Apples chef Tim Cook för sin stab att "Vi är måna om varenda arbetare i vår världsvida leveranskedja", och företaget inspekterar nu mängder av fabriker, vilket visar de senaste tecknen på att
allmänheten inte längre är villig att bortse ifrån världskapitalismens mörka sida.

Före den stora Kraschen hade globaliseringskritiker isolaterats till att betraktas som en dåraktig skara: tårgasade i Seattle och slagna med sablar i Prag, då ledare i Väst samlats för att gratulera sig själva om att skörda frukterna av en fri världshandel.

Då de asiatiska finanskriserna under 1990talet kullkastat regeringar och tvingat det ena desperata landet efter det andra in i massfattigdom och då med Internationella ValutaFonden till undsättning, bortförklarade ledare i Väst – även många på vänster-kanten, det hela som ett resultat av en dålig regering eller ett svagt ekonomiskt handhavande, istället för en förödande sidoeffekt av globaliseringen.

Och även efter de finansiella shockvågorna, som kom ut från den amerikanska husmark-naden under 2007 och framkallade katastrofala skadeverkningar på egendom i länder runt globen och den djupaste världsrecession alltsedan 1930talet, kände många att några nyp mot bankkapitalets regler och skarpare tänder på finansreglerna skulle ha kunnat fixa systemet.

Ändå har två saker fått världsledarnas försök att komma tillbaka till 'business as usual. Det första är att i många länder, mer än fyra år från början av kreditkrisen, väntar fortfarande miljoner människor på att det ekonomiska tillfrisknandet fattar greppet. Tillväxten är sjuk eller icke-existerande; arbetslösheten stiger; de enda människor som verkar komma undan är en liten, superrik elit.

Och det andra skälet är 'business as usual', att det har varit ett växande korus av missnöje långt ifrån maktens korridorer. Från ´Indignados´ i Spanien, som tagit till sitt hjärta de 50% av unga spanjorer som nu är utan jobb, till 'Occupy' rörelsen som kommit upp i New York, London och mängder av andra städer runt världen, till byborna i Guangdong i Kina, som protesterar mot regeringens stöld av land. Många tusentals missnöjda medborgare gör sin ilska känd om hur systemet har övergett dom.

Kraven från dessa grupper har kanske ännu inte fullständigt formulerats; men de har ljudligt identifierat det faktum att det finns något djupt felaktigt i dagens världs-ekonomiska system, som har de ofattbart rika i händerna på en oansvarig elit, medan miljoner har fångats i arbetslöshet och fattigdom.

Fokus på ungdomsarbetslösheten och ojämlikheten vid det årliga talandet i Davos före-gående vecka var en klar indikation på att maktbrytarna i den globala ekonomin till slut har insett att någonting gått fruktansvärt fel.

Sanningen är att det nyliberala konsensus, med sitt löfte om ekonomisk "frihet", har misslyckats att leverera. Öppnandet av Kina och Indien under de gångna 20 åren har lyft miljoner människor ut ur fattigdom. Men ojämlikhet här och på andra platser i utvecklingsländer har förblivit skamligt och borde inte ha lämnats utan utmaning.

Samtidigt har den vanliga arbetaren i de flesta större, rika ekonomier, inklusive UK, har sett hur det verkliga värdet på sina löner har skyfflats bort, så att de fann sig själva tävla, inte bara med sina grannar, utan med arbetare många tusentals kilometer därifrån.

Även om systemet har misslyckats för den vanliga arbetaren i Väst, misslyckas det också genom sina egna villkor, eftersom det underminerar konsumentefterfrågan och stänger ner den ekonomiska tillväxten. Den rika eliten som varit de stora vinnarna de sista 50åren kan bli stora spenderare, men parkera ändå mycket av sitt välstånd i Schweiz.

En växande samlad forskning visar att en allt större ojämlikhet inte bara är en fråga om moral och politik – det är också en ekonomisk fråga. De gångna två decenniernas kreditbubbla har hjälpt Usas och Europas konsumenter att få upp sin livskvalitet inför en obeveklig minskning av reallönerna; men frambesvärjda trick kan bara fungera under ett tag, och den resulterande skuldbördan skulle idag kunna ta många år framöver att arbeta av.

Medan tillståndet för arbetare på främmande platser avslöjar den sanna kostnaden för ett sänkt pris på en konsumentpryl, står det samtidigt klart att arbetare överallt har förlorat. Det vore inte fel att säga svaret är att vända sig inåt och vända om – även om vi kunde – till en inhemsk ekonomi.

Men det får inte vara tabu att ifrågasätta huruvida en rå globalisering kan medföra de fördelar som man utlovat. Inrikespolitiskt skulle en förändring av skatter och förmåner kunna hjälpa till att återställa balansen för dom som förlorat i tävlingen mot en utlokaliserad, privatiserad, vinnare-tar-allt världsekonomi.

OECD har nu föreslagit tyngre skatter på egendom, pensionsbidrag och hypoteksränte-betalning för de rika, som ett sätt att minska ojämlikheten, och man ökar tillväxten genom att de rika övertygas om det kloka i att investera sina pengar istället för att till exempel parkera dom i Park Lanes 'hönshus'.

Warren Buffett, miljardinvesterare och otroligt radikal, har velat föreslå att man skall tvinga rika investerare som han själv att betala samma skattesats som sin sekreterare, och att det också hade hjälpt.

I internationell skala borde det inte längre vara tabu att föreslå begränsningar i utländskt övertaganden eller ett icke ifrågasatt ständigt kapitalflöde runt världen. Vi borde välkomna det faktum, att Kinas arbetare själva blir alltmer bångstyriga ifråga om sin situation.

Högre löner och bättre förhållanden för dessa skulle kunna trycka upp priset på en iPod i London eller New York, men det kunde också hjälpa upp den kinesiska ekonomin till Pekings mål om en växande medelklass och stärka konsumenternas efterfrågan inom landet. Istället för en ekonomisk tillväxt som tungt förlitar sig till en billig export.

En stark, uthållig kinesisk tillväxt och en förbättrad standard för arbetarna hade också varit bra för Väst: Det kunde ha hjälpt Peking att minska sitt växande handelsöverskott genom att öppna upp vidsträckta nya marknader.

Apples kritiker har en gång blivit avvisade som naiva idealister; men går man igenom bråten från den Stora Recessionen, är det kanske ändå dags att plocka fram Marxs ord om arbetare i alla världens länder, stå upp och förena er!


övers Ingrid Ternert

Etiketter: