onsdag, mars 28, 2012

Hur de palestinska barnen blir offer för det israeliska våldet


av Gunnar Olofsson Palestinarörelsen

På väg till skolan den 11 mars i år hjälpte Ayoub som är 12 år sin kusin att fånga in en hundvalp.

När han sprang efter hunden blev han träffad av en missil som en drönare med stor precision avfyrat, alltså ett obemannat israeliskt plan, så att han dog på fläcken.

Senare hittade man Ayoubs kropp ligga söndersliten i två delar,där övre kroppshalvan blivit kvar på marken och underkroppen inkastad i ett buskage.

Mordet på Ayoub är bara ett i raden av israeliska terrorattacker riktade mot palestinska barn. Attacker som inte har någon rimlig mening annat än att sprida skräck och förtvivlan bland palestinierna – något man också lyckas bra med.

Enligt palestinska grenen av Rädda Barnen – Defense for Children International, DCI Palestine Section – har 1356 palestinska barn blivit dödade av israelisk militär sedan år 2000 vid andra Intifadans utbrott. Enbart under offensiven i Gaza vintern 2008-2009 dödades över 300 barn.

Alla dessa döda barn hade en familj, en historia, ett liv som brutalt släcktes innan det knappt hade börjat. Ingen har blivit dömd för dessa mord, inga politiker i våra länder har krävt någon utredning. Internationell rätt gäller tydligen inte barn till palestinier...

I nuläget sitter 187 barn i israeliska fängelser enligt DCI-Palestine. 24 av dessa är under 15 år. Till skillnad från israeliska barn lyder de palestinska barnen under israeliska militärlagar, liksom alla palestinier på ockuperat land.

Medan FNs Barnkonvention definierar ett barn som en individ under 18 års ålder, har Militärorder 132 satt gränsen vid 12 år. Unga individer som i normala demokratiska länder betraktas som barn kan alltså behandlas, straffas och spärras in tillsammans med vuxna förbrytare.

Palestinska barn kan hållas frihetsberövade upp till 8 dagar utan domstolsbeslut, till skillnad från israeliska barn där 24 timmar gäller. Tiden från arrestering till avkunnad dom kan för palestinska barn vara upp till 2 år.

Varje år arresteras och åtalas omkring 700 palestinska barn i israeliska militärdomstolar. Ofta hämtas barnen mitt i natten från sina hem, misshandlas på polisstationer i olagliga israeliska bosättningar. De ställs inför rätta i rättegångar som inte tål en ordentlig granskning.

De tvingas också skriva under ”erkännanden” på hebreiska – ett språk som de inte förstår. Inne i Israel interneras barnen i fängelser där de inte får ha besök av anhöriga. Samtidigt berövas de olika rättigheter som den till utbildning. De flesta av dom är dömda för stenkastning mot israeliska militärfordon.

I en färsk rapport från den 20 mars 2012 med vittnesmål från 311 barn som hållits i militärt israeliskt förvar, konstaterar DCI-Palestine att 95% av barnen var försedda med handfängsel och 90% med ögonbindlar. 75% hade blivit utsatta för fysiskt våld och över hälften för olika hot och förödmjukelser.

60% av barnen hade arresterats mellan midnatt och gryning, 63% hade varit inspärrade i fängelser inne i Israel, 58% hade 'erkänt' under förhör och 29% skrivit på dokument som de inte kunde läsa. Allt klart i strid både mot Barnkonventionen, Tortyrkonventionen och den Fjärde Genèvekonventionen – konventioner som Israel undertecknat och är förpliktigad att följa.

I en tid då den arabiska demokrativåren välkomnas i land efter land i Mellanöstern är det märkvärdigt tyst om den israeliska rasismen och den militära diktaturen över palestinierna. Men ockupationen fortsätter med sin kolonisation av palestinskt land som för var dag utvidgas. Alltmer land beslagtas för de judiska bosättningarna med alla sina stängsel, murar och avspärrningar.

Idag bor omkring en halv miljon illegala bosättare på palestinsk mark. Den etniska rensningen av Jerusalem pågår oförtrutet och palestinska barn fortsätter att drabbas av riktade mord, arresteringar och inspärrningar. Men hur länge skall detta få fortsätta?

Det internationella samfundet har ju en skyldighet att skydda de palestinska barnen från övergrepp! Och man måste sätta press på Israel så att de avslutar sin ockupation. När har man egentligen tänkt att ta sitt ansvar?

Etiketter: