söndag, maj 27, 2012

Syriens komplexitet (1-2)


Layla AnwarEn farlig och komplex situation i Syrien, verkligt farlig. Men så är alla situationer då de dyker upp i arabvärlden.

Detta är ett försök att få ordning på och sprida lite ljus över det som visar sig vara ett mörkt kapitel i Syriens historia.

Jag är inte säker på att lyckas men jag försöker. Min analys baserar sig på olika uppgifter i böcker plus vittnesmål från de syrier jag kommit i kontakt med.

Nära 40 års regering av Assad familjens alawitiska klan. Alawiterna är en gren av Shia och mycket svår att tränga igenom, t.ex förstå deras trossystem. En märklig kombination av Shiatroende och Druzisk ideologi.

Alawiterna är i minoritet i Syrien, ursprungligen från lägre klasser i samhället. Deras uppgång till makten under Assadregimen och greppet om viktiga sektorer inom regeringen säkrades genom att placera de egna på viktiga poster i samhället.

Som en syrisk bekant sa - de har infiltrerat Syriens samhälle som en åttafoting. Det förklarar hur Syriens alawiter kunnat ha kvar sin makt under en så lång tid, då de verkligen utgör en liten minoritet.

Det stämmer att sekularism var ordern för dagen och syriska samhället var sekulärt. Att förneka detta vore en uppenbar lögn. I vilket fall, då regeringen känt att snaran dragits åt runt nacken, genom de genuint folkliga protesterna mot repression-en plus en besvärlig ekonomisk situation, då i runda tal 3 miljoner syrier lever i
uppenbar fattigdom.

Och privilegier bara gäller den elit som Assadklanen relateras till,eftersom regimen hemfallit åt inbyggd sekterism och har sina särskilda band till Iran och Libanons Hizbollah. En regim kan inte fortsätta en så brutal nedbrytning av sina egna medborgare, såvida den följer en av två val,

antingen a) ett nihilistiskt närmande som i grunden säger -'mot mig och mina fiender' - ett populärt arabiskt talesätt, översatt till "Vi bränner ner allt" eller
b) Man vet naturligtvis att man så småningom blir av med det.

Det andra scenariet är lite mer komplicerat, och jag tror det är något man behöver reflektera över. Genom att vidhålla sin destruktiva handlingslinje-inbjuder i själva verket nuvarande syriska regim, reducerad till en liten klick, till händelser av utländsk intervention.

Jag tror personligen att Bashar Al-Assad förlorat kontrollen över sin närmaste regering. Jag menar "innersta" regering för det är så sakerna är i Syrien. De viktiga sektorerna, särskilt de väpnade styrkorna och säkerhetsapparaten, har ett eget fungerande system och styrs av den innersta klick, som knappast någonsin är offentlig - och backar upp korridoroperationer.

Det sägs att Assads gamle partisanfader, är den som idag kontrollerar Syrien, och inkluderar Maher Al-Assad, Bashars bror. Jag tror Bashar Al-Assad som person skulle bli kanonföda. Som vi säger på arabiska -han är placerad i kanonröret och när den kanonen avfyras, blir han den första att gå. Det betyder inte att hela regimen får sluta med honom, då uppbackade regimer som i fallet Syrien har en förbluffande makt att ömsa skinn och få ett nytt, som vi ska se.

Men det här räcker inte för en analys, då den inte tar hänsyn till de andra regionala spelarna - nämligen Iran, Turkiet och Israel plus de andra Arabländerna, särskilt Khatar. Sedan Iraks fall och nu Libyen på grund av västlig intervention och ockupation, är det klart att Västs sionistagenda för den arabiska regionen (Iran är inte arabisk)först och främst gör sig av med sekulära, progressiva regimer eller vad som är början på progressiva regimer.

Regimförändring betyder också UTPLÅNING av sina ideologiska rötter, vilka i grunden är antiimperialistiska (även om det finns brister) och har härstammat från kolonial erfarenhet. Så var fallet med Iraks Baathparti-stämpel och Libyens folkliga Jamahiriyah.

Dessa regimförändringar har följts av två distinkta trångmål 1) en ersättning för de partier som påstår sig vara islamska (i.e som härstammar i sin politiska ideologi från Islam) och 2) en period av intensiv klanmässig, etnisk och civil strävan att fullfölja den ursprungliga förstörelsen som har triggats av Västs invationer.

I Västs agenda för dessa regimer (Irak och Libyen) finns andra regionala spelare, som också tävlar markant om makt och inflytande. I fallet Irak var det Iran och Israel - och i fallet Libyen var det Turkiet och Khatar. Detta är en viktig punkt att hålla i minnet, för man kan helt enkelt inte skilja utvecklingar i varje särskilt arabland åt, utan att placera dem i en geopolitisk kontext.

Tillbaka till Syrien, som är det ursprungliga ämnet som spelar roll. Genom att dra observationer som de däruppe från Irak och Libyen, kan man också komma fram till Väst agenda för regimförändring i Syrien. Man kan också lägga till regionala spelare som Iran, Turkiet och Khatar (igen), vilka tävlar om att antingen ha kvar, utvidga eller förändra nuvarande regim.

Det betyder inte, att alla Syriens folkliga protester har framkallats av utländska makter, det betyder heller inte att de inte kan försvara sig, de minskar heller inte regimens brutala sönderfall, men betyder att Syrien inte är en ö och att de regionala försök som görs för att gripa makten även reflekteras internt.

Iran behöver behålla sitt grepp om Syrien av flera skäl, där ett är koninuitet av makten i Libanon, då Iran inte ger upp Syrien så lätt, och Assadregimen därmed fått ett förbluffande släpphänta ultimatum från Arabförbundet och den Internationella samfälligheten. Det är klart att den som blandar sig i Syrien genom att flexa sina muskler alltför mycket, triggar Irans (och Hizbollahs) vrede. Därmed har det "diplomatiska" närmandet varit att föredra,

vilket helt klart inte var fallet med Irak eller Libyen, där brutala makter tagit sig in för att få till en regimförändring. Turkiet och Khatar håller å ena sidan på att lirka med en regimförändring i Syrien. Inte för att de bryr sig särskilt mycket om det syriska folket, men eftersom Usa generöst har gav bort Irak till Iran, känner sig i synnerhet Turkiet förhindrad i sin plan för regional överlägsenhet. Konflikten eller tävlingen om regionalt inflytande mellan Turkeiet och Iran reflekteras då i Syrien.

Khatar å andra sidan har också planer att bli en stor arabspelare - och att överta den traditionella roll som Saudiarabien haft - och detta är också en del av den nya amerikanska agendan för regionen -med SaudiArabiens gradvisa isolering
-----
Man kan se Khatars uppstigande makt genom dess inympningar öppet och hemligt i Libanon (med dess band till Hizbollah) som fredsmäklare, med Israel som den första Gulfstaten vilken öppet inviteratTzipi Livni under 2006, med Bahrain där man blandar sig i för att skapa regimförändring i maskopi med Iran och Bahrains opposition, i Libyen där det öppet stött och deltagit i NATOs operationer, i Tunisien där man utvidgat en livlina till Ennhadas islamistparti som nu är vid makten efter Ben Alis fall.

Dessutom har Khatar utmärkta bilaterale band med Iran och nära 40% av dess ekonomi ägs gemensamt med iranska investerare från den islamska republiken. Och sist men inte minst är nu Khatar USAs bortskämda arabiska barn som ska vaggas till en fullvärdig politisk vuxen. Man kan säga att Khatar är som en parasit som försöker odla två ben. Och USA säkrar, så att man inte gör det.

Vad har då detta med Syrien att göra? Allt det jag nämnt där uppe reflekteras i Syrien, om det så är inom regimen eller i syriskan oppositionen mot regimen. Låt osss börja med den syriska oppositionen. Denna opposition har inte bara en utan skilda röster. En del vill ha med Turkiet, andra önskar en Västintervention och somliga vägrar kategoriskt båda. Och man kan inte förneka deras libyska variant.

Inuti Syrien gäller detsamma. Armésoldater deserterar inklusive några få alawiter och druser (enligt nyheterna) och går med demonstranterna. En del av dessa HAR beväpnats, det kan ligga en del sanning i påståenden att de har beväpnats av Turkiet, men i realiteten har avhoppare från armén tagit till vapen med dom.

Det förklarar hur några få demonstranter idag är beväpnade, vilket inte från början var fallet, då demonstrationerna/ upproret startade. Emellertid förblir majoriteten demonstranter obeväpnade och består av civila.

Vad händer på regimfronten? En viktig utveckling bör noteras. - För det första finns där den lokala milisen - Shabiha. Minns vad som tidigare sagts, att alawiterna är en liten minoritet i Syrien. Shabiha får förstärkning i män från följande a) Hizbollah i Libanon 2) Quds Brigaderna i Iran 3)och denna senaste nyhet från någon i Damaskus -Muqtada al Sadrs milis, Jaysh Al Mahdi, har anlänt med fullpackade bussar i Syrien.

Jag ska påminna om att Muqtada Al-Sadrs 'Jaysh Al-Mahdi' är en av de största shia-miliserna i Irak och ansvarat för en massiv sekteristisk rensning av icke-shiatrogna under det så-kallade "inbördeskriget" i Irak, som nådde sin höjdpunkt under 2006-2008

- För det andra spelar denna iranska förstärkning roll liksom dess ställföreträdare, på grund av: a)armén deser- tering b)behov av att hålla kvar Damaskus i regimens händer- märk väl har det mesta av dödandet skett i utkanten av huvudstaden och inte inne i staden.

Ett skäl för det är att (återigen enligt mina syriska källor) huvuddelen av Shabiha finns spridda över huvudstaden och snabbt tar itu med alla protester genom att direkt slå ner dessa utan att behöva förflytta tanks och manskap c) Det är en känd krigsstrategi, att om man förlorar huvudstaden förlorar man också slaget, och därför är det viktigt med en nära kontroll av Damaskus.

- För det tredje betyder förstärkningen från Iran en förberedelse för sekteristiskt krig. Ligger det i Irans intresse med inbördeskrig i Syrien? Mitt svar är ja, det gör det. Precis som det låg i Irans intresse att bedriva inbördeskrig i Irak, där man kunde garantera resultatet genom sina 33 väpnade shiamiliser plus dess eget revolutionsgarde.

Det kallas maktbalans. Hizbollah var för några dagar sedan i hög beredskap och begärde mobilisering av sina män. Idag hör 'Jaysh Al-Mahdi' till länder som Syrien. Dessa är två säkra tecken på att något förbereds i full skala.

Ligger det i Israels intresse med inbördeskrig i Syrien? Naturligtvis är det så. För första gången idag efter en relativt lång tystnad, har Ehud Barak kommit med uttalande om Syrien som löd - "Bashar Al-Assad har endast några fler månader, hans öde är samma som Husseins och Khadaffis".

- För det fjärde, handlar frågan om Turkiet? Kommer man återigen finna sig relativt utestängd, som man var i Irak eller får man också en del av kakan, men nu utan NATOs intervention som i Libyen?

Som jag sa, försöker jag sprida lite ljus över detta och jag har inte alla svar. Dessutom är jag medveten om att jag inte har täckt allt, exempelvis efterdyningarna till ett mycket troligt sektaristiskt krig i Syrien om Libanon och Irak, och Ryssland hålls också ute.

I vilket fall, trots ramarna för denna post, är det något som klingar sant - och äras den som äras bör - så sa någon på Twitter till mig, att vad gäller Syrien - skulle Iran inte bli nöjd förrän ordet arab sopats bort från varje arablands lexikon.

Han har rätt vad gäller detta. Det han glömde nämna är att samma gäller Israel. Vad man också behöver notera och hålla i minnet - från USAs ockuperade Irak, genom en av sina nickedockor, talmannen H.Zebari är utrikesministern som bett om ovillkorligt stöd till Assads regim.

Minns att de av USA/Iran installerade irakiska nickedockorna är våldsamma antiBaath-partister. Ändå har de US/Iran-installerade irakiska nickedockorna inga betänklig-heter att stödja den syriska Baathpartiregimen.


övers Ingrid Ternert

ev tidigare gjord

Etiketter: