lördag, juni 30, 2012

28 juni Gahrton om Almedagsveckan - krig fred Afghanistan


Aftonbladet 28 juni Per Gahrton om Almedagsveckan

Av de rätt många länder jag besökt kan jag inte påminna mig något som hela "makteliten", från den politiska högern till den fackliga vänstern via branschorganisationer, folkrörelser, forskningsinstitutioner och givetvis massmedia helt fredligt diskuterar på samma sätt som i Almedalen. Naturligtvis är det i första hand OrganisationsSverige, som träffas och minglar, men allmänheten har tillgång till och kan ibland medverka i arrangemangen.

Almedalen är faktiskt en symbol för Sveriges kanske viktigaste kapital – något som varken är järngruvorna, Nobelpriset eller deckarvågen – utan FREDEN, den yttre och den inre. Finns det något annat land som inte haft krig på sitt territorium under 198 år? Finns det något annat land med så lång och för det mesta effektiv inre social fred? Neutralitet, alliansfrihet, Saltsjöbadsanda, förhandlingskompromiss – för mig är detta honnörs- begrepp, motpoler till krig, kamp, strid, blod, våld.

Visst har både den yttre och den inre freden solkats i kanten ibland, t ex genom Kongoinsatsen på 60-talet som urartade i krig. Eller genom Ådalen 31, då fredliga arbetare blev mördade av statsmaktens lakejer. Att vi minns Ådalen 31 beror dock inte på, att det var en särskilt blodig konfrontation i ett internationellt perspektiv. Vi minns Ådalen 31 för att blodsutgjutelsen gick på tvärs med den sociala freden och vår tradition: Här strider vi inte om våra konflikter, vi pratar. Här etablerade vi inte proletariatets eller någon annan grupps diktatur, här skapar vi lösningar i samförstånd.

Denna "svenska modell" är kanske inte så hjältemodig. Det finns en del som tycker att vi borde ha förklarat Hitler krig, istället för att behålla vårt land fritt från nazistockupanter, så att vi kunde ta emot flyende danska judar och norska motståndskämpar. Det finns de som vill att vi ska vara med på riktigt i NATO och inte stå "vid sidan om".

Som om några hundra svenska soldater i Afghanistan – hur idealistiska de än är – skulle spela större roll för världsfreden än Roul Wallenbergs, Folke Bernadottes, Dag Hammarskjölds och andra svenskars freds- och medlingsinsatser. Vilka aldrig skulle blivit av, om vi inte hade varit alliansfria. Det finns skribenter som manar till "klasskamp" för total rättvisa, utan att minnas hur alla tidigare klasskamper urartat i segrares förtryck av förlorare.

Visst är det mer spännande med väpnat motstånd, befrielsekrig och klasskamp. Men det sannaste av alla folkliga talesätt lyder: Våld föder våld. Det som vinns med våld – också oblodigt våld – provocerar oundvikligt till motvåld. De största förlorarna är alltid de oskyldigaste. Därför är det alltid bättre att prata, kompromissa och nå samförstånd än att slåss och påtvinga andra segrarens vilja.

I denna konst är Sverige världsmästare. Almedalen är en mäktig symbol för freds- och samförstånds-Sverige. Därför ska jag åka dit, utan att förneka att det också är ett mediespektakel.

Per Gahrton

Etiketter: