fredag, juli 13, 2012

Inbördeskrig i Syrien med Usas assistans

Syriens president Bashar al-Assads isolering växer. Nawaf al-Fares avhopp visar att konflikten obevekligen glider in i ett etniskt inbördeskrig
av Julian Borgerguardian.co.uk

11 juli 2012
Bashar al-Assad blev alltmer isolerad. Syriens Bagdad-ambassadörs avhopp markerar för andra gång på en vecka, att Bashar al-Assad har övergetts av sina främsta sunni-allierade, och visar att regimens isolering av den alawitiska kärnan blir allt större, och först och främst att konflikten oundvikligt glider in i ett etniskt inbördeskrig.

Liksom det Republikanska Gardets general Manaf Tlass, vars avhopp blev känt förra torsdagen, är Nawaf al-Fares en del av den syriska sunnieliten, vars allians med Assad familjen och den allawitiska säkerhetsapparaten varit pelaren på vilken den syriska baathparti regimen byggdes.

Då pelaren faller ihop, blir vad som är kvar en tungt beväpnad, kraftigt militariserad allawitisk minoritet med ryggen mot muren i ansiktet på en hämndgirig, om än fragmenterad, sunnimajoritet.

Fares är en särskilt typisk figur. Assads val år 2009 av honom som Syriens första ambassadör i Bagdad på tre decennier, var högt respekterat och visade sin status i det syriska samhället. Han var ledare för Baathpartiet i sin hemstad Deir ez-Zor, sjunde största stad i Syrien, förutom att han tjänade som guvernör i den känsliga Quneitra provinsen längs den israeliska gränsen.

Mest betydelsefullt är att Fares är den syriska ledaren för Uqaydat klanen och finns längs den syrisk-irakiska gränsen längs floden Eufrat. Dessa och andra klaner vid gränsen har i regionens historia länge varit en mäktig kraft och vissa observatörer betraktar dessa som nyckeln till Assads överlevnad.

Salman Shaikh, chef över Brookings Doha Center sa: "Det här är i själva verket viktigare än Manaf Tlass avhopp, beroende på varifrån Fares kommer och hans klanförbindelser. Det enda regimen kunde frukta mer än något annat är en ny front österut. Deras ansträngningar att lugna ner revolten, särskilt i Deir Zor, hade klara politiska konsekvenser."

Tills nu har liksom kurderna, dessa stora klaner vid gränsen suttit på staketet, ovilliga att alltför tidigt gå emot Assad av rädsla för att dela shiagruppens öde i södra Irak, vilka under 1991 hade rest sig mot Saddam Hussein och trott de hade Usas stöd, enbart för att finna sig vara ensamma och massakrerades av Iraks Republikanska Garde.

Det var en blodig och hälsosam läxa som ingen i regionen kunnat glömma. Ambassadörens avhopp realiserar det största hoppet för den syriska oppositionen, att familjen Assads avgång skulle få andra medlemmar av sunnieliten att bryta med regimen. Något som i första hand verkar hålla eliten på plats är fruktan om vad som skulle hända deras familjer,ifall de skulle fly.

Familjen Assad lyckades få ut den ena medlemmen efter den andra från landet, innan Manaf, general och barndomsvän till Bashar al-Assad, gav sig i kast med det hela. Klanens hemvist i Damaskus har funnits där sedan den till stor del blev förstörd av säkerhetsstyrkorna.

Fares, som mäktig klanledare, skulle också ha haft de nödvändiga medlen till försvar av sin familj, innan han meddelat sin avgång. För andra blir det svårare att bli ifrågasatta och få sina pass konfiskerade. Men en sådan behandling minskar i sig de vanliga lojalitetsbanden.


övers Ingrid Ternert

Etiketter: