onsdag, april 10, 2013

Afghanistan: kan biståndet köpa utveckling?


Afghanistan: kan biståndet köpa utveckling?
 Nu är soldaterna på väg bort från Afghanistan - kvar blir bara de soldater som ska utbilda afghansk militär, då de tar över ansvaret för säkerheten. Istället är det biståndet som ska lösa problemen.
Med 850 miljoner svenska kronor om året ska världens mest korrupta land stöpas om till en fungerande demokratisk rättsstat med nolltolerans i förhållande till korruption. Är det någon som över huvud taget tror detta är möjligt? Kan man köpa utveckling med hjälp av biståndspengar?

Om Afghanistan och bistånd som utrikespolitisk snuttefilt har vårens första Global bar handlat om. Moderatorn David Isaksson inledde med en fråga till Khazar Fatemi, som för ett par år sedan gjorde dokumentärfilmen ”Där mitt hjärta slår” om sin återresa till de kvarter i Afghanistan där hon bodde som barn.

– Afghanistan är en av våra absolut största biståndstagare. Hur kan dessa biståndspengar hanteras i det som kanske är världens mest korrupta land? – Svaret på frågan beror på vem man talar med. Jag hade möjligheten att åka runt till sjukhus och skolor i jordbruksområden, och ju längre ut jag kom, desto mindre känsla fick jag av korruption.

Jag såg sjukhus där man satsat på anställning av kvinnlig sjukhuspersonal och lyckats bra. På andra sjukhus hade man istället satsat på material, vilket inte slagit lika väl ut, sade Khazar Fatemi. – Din film gav en positiv grundton, men då du häromdagen talade i radions Konflikt, då var din grundsyn mer pessimistisk om Afghanistan, så vad beror detta på? frågade David Isaksson.

– När jag reste för tredje gången till Afghanistan var människor trötta, förbannade och litade inte på mig. Men alldeles nyligen, då jag var där för fjärde gången, kunde jag se nya bostadsområden byggas upp, och inte bara palats till regeringstjänstemännens släktingar.

Vid mina tidigare resor såg jag folk hängande i gathörn, men nu arbetade de med uppbyggnad. De kanske har sträckt på sig, eftersom de nu vet att de måste klara sig själva. Men, då det gäller korruption var den ännu värre, man berättade att mutorna är en del av polisens löner, sådant är systemet. Och farligast är korruptionen i just rättsväsendet.

– Hur var säkerheten, kommer talibanerna att ta över igen, då militären försvinner? – Vi åkte omkring i områden där svaret skulle bli ett direkt ja, ISAF hade redan lämnat området och det pågick en kamp mellan talibaner och kriminella.

Men studenterna i Kabul sa att de inte hade glömt hur hemskt det var att leva under talibanstyret, så de kommer inte återigen låta dom ta över. Men vi  kunde inte åka på vissa vägar utan vakt och heller inte resa efter klockan sex på kvällen, så säkerheten var försämrad. Sen vände sig David Isaksson till Vänsterpartiets biståndspolitiske talesman Hans Linde, som även sitter i Svenska Afghanistankommitténs styrelse.

– Det beror på hur biståndet utformas. Ett problem är att man öronmärkt bistånd till platser där de svenska soldaterna finns. Den militära insatsens mål får bli styrande. Men i ett bredare biståndspolitiskt perspektiv ser vi att de här trenderna som styr i vilka länder man går in och varifrån man drar sig tillbaka går väldigt snabbt, ett år är Afrika i fokus, nästa år Burma. Just nu har Afghanistan stort fokus i Sverige. Men vad händer när medias blickar riktats mot ett annat konfliktland? Jag är oroligt för hur långsiktiga de här biståndslöftena är.

Elisabeth Björnsdotter Rahm bröt in:
– Vi har lovat 850 miljoner om året i tio år, och det är inget vi ska backa från.
I publiken satt Svenska Afghanistankommitténs vice ordförande Börje Almqvist.
– Sverige har alltid varit trogna afghanska folket, oavsett om det varit talibaner, USA eller ryssar som styrt. Och det hoppas jag att vi fortsätter vara. Vi har fått ner mödradödligheten med en tredjedel på tio år och kunnat åttadubbla antalet barn i skolan de senaste tio åren.
– Är ni nöjda med utvecklingen i Afghanistan? frågade David Isaksson.
– Allt kunde självklart göras bättre. Ett stort problem med biståndet är att så mycket av pengarna inte ens kommer till Afghanistan utan hamnar hos överbetalda experter utomlands, svarade Khazar Fatemi.

Elisabeth Björnsdotter Rahm:
– Det är klart att man måste vara nöjd med utvecklingen i Afghanistan men vi började från en väldigt låg nivå, då inga flickor fick gå i skolan till exempel, så det finns mycket mer vi vill göra.

Hans Linde:
– Det har hänt mycket de senaste åren men med tanke på hur mycket bistånd som har gått till Afghanistan borde vi kunna förvänta oss mycket mer. Av USA:s bistånd till Afghanistan hamnar 90 procent i USA genom amerikanska underleverantörer. Det blir en omvänd näringspolitik för hemmamarknaden snarare än fattigdomsbekämpning.
Sen kom en fråga från publiken: – Hur skulle ni beskriva talibanerna och hur ser deras inlyftande ut?

– Talibanernas största inflytande är att de skräms, paralyserar. När jag bodde i Afghanistan för tjugo år sen pratade man inte om dem, och när de kom in kallades för araber för de kunde inte språket. Men sen gynnades man om man blev taliban så då blev många det. Det bästa sättet att motverka dem är att ge folk andra valmöjligheter, sade Khazar Fatemi.

– Ett missförstånd när man pratar om talibanerna är att man tror att det är en enhetlig rörelse, typ LO. Men det är en splittrad gruppering, med unga afghanska män som behöver en inkomst. Frågan är vad vi kan göra för att bekämpa orsakerna till att folk blir talibaner. Det handlar om att erbjuda unga män en utbildning och en möjlighet att få en inkomst. Men jag tror inte att det ensamt räcker. Det som slog mig när jag reste i Afghanistan är att afghanerna är ett stolt folk, de har en känsla av att de har blivit utsatta av övergrepp utifrån, det finns en djupliggande kränkning. Det mest destruktiva som görs just nu är användningen av drönare på gränsen till Pakistan, det driver många i armarna på talibanerna, sade

Khazar Fatemi
– Talibanerna är en gerillarörelsen och när man blir illa behandlad söker man sig till en rörelse där man kan få samhörighet och kraft och för att hämnas det som familjen och byn har drabbats av.

Sen kom ytterligare en fråga från publiken:
– I går hölls ett seminarium av Svenska Afghanistankommittén och Kvinna till Kvinna och det visade sig att bara 0,8 procent av biståndet går till att stärka kvinnor. Vad kan vi förvänta oss framöver?

– 0,8 procent är inget att skryta med. Sverige har fokus på att kvinnor ska utbilda sig och få möjlighet att bli företagare. Men den svenska regeringen kan inte säga att nu ska ni ha 50-50 utan det får man ta successivt, svarade Elisabeth Björnsdotter Rahm.

– Man satsar på flickor tills de är nio år, sen tar familjen över. De som går vidare och kan påverka är de som får stöd hemifrån. Det spelar ingen roll hur många universitet man bygger upp om inte familjens attityd förändras, sade Khazar Fatemi.

– Hur mycket bistånd går till kvinnor och hur mycket går till män? Den typen av kartläggning finns tyvärr inte i dag. Men det är rimligt att minst 50 procent ska gå till kvinnor, sade Hans Linde.

En Sida-anställd i publiken bröt in med en kommentar.
– Jag var nyligen på en klinik i norra Afghanistan där man ger preventivmedelsrådgivning och även utför aborter, helt finansierad av Sida. De samarbetade också med moskéer och hade preventivmedelsrådgivning i moskéerna, det var fantastiskt att se. Man hade en prislista utanför kliniken där det stod priser för p-piller, kondomer och till och med aborter. Det är definitivt mycket mer än 0,8 procent av biståndet som går till kvinnor.

Sen kom ytterligare frågor från publiken:
– Vi pratar mycket om kortsiktiga mål men hur satsar vi långsiktigt med de miljoner vi pumpar in?

– Vi pratar mycket om vad biståndet kan åstadkomma men en viktigt fråga är hur en freds- och försoningsprocess kan komma igång. Det är först när förutsättningarna på marken blir bättre som biståndet kan ge den effekt vi önskar. Vad kan Sverige bidra med till en fredsprocess? När jag var i Afghanistan för några veckor sen säger folk i allmänhet att de allra helst vill ha en fredsprocess, sade Thorvald Ohlsson, Svenska Afghanistankommitténs generalsekreterare, som satt i publiken.
– Vi måste ha resultatuppföljning och se vad som fungerar. Det finns många utmaningar i Afghanistan och det kommer inte gå att lösa på tio år, det kanske tar 30 år. Vi måste självklart ha fred i landet innan vi får fullt utslag på biståndet. Men därför behåller vi styrkor i Afghanistan, sade Elisabeth Björnsdotter Rahm.

– Ett generellt problem med svenskt bistånd är fokus på kortsiktiga resultat. Det är långsiktiga syften att till exempel stötta kvinnor och ändra attityden till människor med funktionshinder. Vad gäller fredprocessen har Sverige bränt en del broar, det är svårt att säga att vi vill ha dialog när vi har skjutit på dem i tio år. Om vi hade gått in 2001 tror jag att det hade varit lättare med SAK:s renommé, sade Hans Linde.

Men Khazar Fatemi höll inte med.
– Afghanerna vet skillnad på amerikaner och svenskar och även om Sverige har deltagit i kriget har de inte blivit bemötta på samma sätt. Men problemet är att vi har sett Afghanistan som problemet och satsat på det, då problemet kommer från Pakistan. Många grupper drar sig till Pakistan, som inte får så mycket fokus, och kan växa sig starkare där.

– Men om folk får självförtroende och resurser, om de tror på sig själva, så tror jag på dom.