måndag, april 29, 2013

Thage G kräver Vitbok om kriget i Afghanistan (15 april)

  Fd försvarsminister Thage G Peterson i GP om kravet på VITBOK om Sveriges krig i Afghanistan  den 15 april 2013

Det svenska kriget i Afghanistan kräver en vitbok
Riksrevisionen har riktat förödande stark kritik mot att Sveriges verkliga kostnader för Afghanistankriget inte kommit fram.
Men det har inte Riksdagen brytt sig om, trots att det handlar om flera miljarder kronor, skriver Thage G Peterson.

-----Kostnaderna för Afghanistankriget är ofattbara och skrämmande. De har år efter år mörkats för Riksdagen och de svenska skattebetalarna. Det är dags för en vitbok om de svenska krigsinsatserna,skriver förre  försvarsminister Thage G Peterson.

Afghanistankriget har nu pågått i snart tolv år utan att fred har uppnåtts. Situationen i Afghanistan har till och med blivit värre än när kriget startade. Det civila samhället har skadats i grunden. Korruptionen och knarkhandeln har ökat. Miljoner människor har dödats, skadats och är på flykt.

För att reda ut oklarheter och vilseledande beskrivningar om Sveriges deltagande i kriget är en vitbok helt nödvändig. Både av moraliska och av hederliga skäl gentemot svenska folket. En expertkommission måste tillsättas för att komma tillrätta med osanningar och hemlighetsmakeriet.

Motivet för kriget har ständigt skiftat; demokratin skulle stärkas, korruptionen och knarkproduktionen skulle bekämpas, kvinnornas ställning skulle stärkas. När inget av detta har kunnat åstadkommas har Försvarshögskolan kärvt förklarat att Sverige är med i kriget för att kvalificera sig som militär partner till Nato och USA för framtida internationella militära operationer. För att träna Sverige för krig med andra ord!

Startades utan klart FN-mandat
Kriget startade utan något klart FN-mandat och är heller ingen FN-operation. Det är Nato:s krig. Soldaterna uppträder inte i FN:s blå baskrar utan i Nato:s hjälmar. Det var USA och Storbritannien som startade kriget.

Det sas att Sverige är i Afghanistan på ett fredsuppdrag. Men det är inte sant. Riksdagens beslut gällde ett så kallat fredsframtvingande uppdrag, det vill säga med rätt att döda. Vad Sverige har gjort i Afghanistan känner ingen utomstående till. 

Frågorna väntar på sina svar. Flera dokument, till exempel de så kallade incidentrapporterna om svenska Isaf-soldaters inblandning i strider och kanske dödande har Försvarsmakten hemligstämplat. Något inbjudningsbrev om svenskt deltagande i kriget har inte hittats i regeringskansliet.

Ofattbara kostnader
Kostnaderna för Afghanistankriget är ofattbara och skrämmande. De har år efter år mörkats för riksdagen och de svenska skattebetalarna. Finns utbildningskostnaderna med? Eller de omfattande förnyelsekostnaderna av det försvarsmateriel som förbrukats i Afghanistan?

Finns de dolda kostnaderna för omprioriteringar i materialanskaffningen med? Och kostnaderna för de speciella militärhelikoptrarna på flera miljarder kronor? Nyligen rapporterades om att en nybyggd bas som aldrig tagits i bruk skall rivas. Detta ökar krigets kostnader med 250 miljoner.

Riksrevisionen har riktat en förödande stark kritik mot att de verkliga kostnaderna inte kommit fram. Men det har inte riksdagen brytt sig om, trots att det inte handlar om några småsummor utan om flera miljarder kronor.

Om man översätter USA:s beräkningssätt till svenska förhållanden och utgår ifrån att en svensk soldat kostar lika mycket som en amerikansk, så skulle Sveriges faktiska kostnader för Afghanistankriget uppgå till en bra bit över 30 miljarder svenska kronor. En oberoende granskning måste komma till stånd.

Det finns ytterligare en viktig sak att tala om för svenska folket. Den 3 juni förra året besökte USA:s utrikesminister Hillary Clinton Sverige för samtal med den svenska regeringen. Uppgifter kom ut efter besöket att hon skulle ha fått försäkran om fortsatt svenskt deltagande i Afghanistankriget, det vill säga även efter år 2014, i det som kallas för fortsättningskriget.

Detta har till viss del bekräftats av försvarsminister Enström. Men om någon formell överenskommelse föreligger eller ej vet vi inte.

Häpnadsväckande
På Folk- och Försvarskonferensen i Sälen i år försade sig Nato:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen när han yttrade att Sverige redan sitter med vid förhandlingsbordet om ett fortsatt krig.

Hur ligger det till med det? Jag tycker att det är häpnadsväckande att det inte blivit en offentlig debatt om det svenska krigsäventyret i Afghanistan och dess väldiga kostnader.
Trots de redan enorma kostnaderna får Sverige inte spara en enda krona för att rehabilitera och ge ekonomisk och social hjälp till hemvändande svenska soldater och officerare, när de skall återgå till ett normalt civilt liv här hemma.

Thage G Peterson

Al-Qaida och Iran: Fiender att dra nytta av

av Matthew Duss


Den 22 april arresterade kanadensiska tjänstemän två män som påstods planera för att ett Usa-bundet passagerartåg skulle spåra ur. Tjänstemännen sa att al-Qaida element i Iran hade gett "anvisningar och ledning" till Chiheb Esseghaier, 30, och Raed Jaser, 35. Men polisen har inte funnit några bevis på Irans stats-sponsorskap. Och Teheran har förnekat varje koppling till komplotten.

Vilken är Irans relation till al-Qaida?
Iran och al-Qaida har haft en komplex och stenig relation under två decennier. Shi'a-teokratin och Sunni-terrorist organisationen är inte naturliga allierade. Al-Qaedas hårdföra Salafist/Wahabbist-tolkning av Islam ser Shiatroenden som kättare. Under 2009 proklamerade en al-Qaidaledare på den Arabiska Halvön att Shia, särskilt Irans, utgjorde större fara för Sunnis än Judar eller Kristna. Iran har pss varit fientliga mot al-Qaida och dess förre Taliban värdar i Afghanistan.

Men länder och rörelser med till synes olika synsätt kan arbeta tillsammans när omständigheterna så garanterar . 9/11_ Kommissionen rapporterade att Irans och al-Qaidas kontakter går två decennier tillbaka, och började då Osama bin Laden var baserad i Sudan.

Rapporten noterade också "starka men indirekta bevis" för att al-Qaida spelat en "viss men ännu okänd roll" i 1996 års bombning av KhobarTornen, amerikanska militärbaracker i Saudi-Arabien, genom den Iranstödda saudiska Hizbollah. Ett antal av 9/11-kaparna reste genom Iran till Afghanistan, trots det saknas bevis för att Teheran varit medveten om komplotten.

En del av den bästa tillgängliga informationen om relationen al-Qaida-Iran skulle man ha funnit i maj 2011 under räden mot Osama bin Ladens läger i Abbottabad, Pakistan. Dokument "visar att alliansen inte har en dylik relation, utan indirekta och obehagliga förhandlingar om frisläppanden av fängslade jihadister och deras familjer, inklusive medlemmar av Bin Ladens familj", enligt TerroristBekämpningsCentret vid West Point.

 "Fängslandet av prominenta al-Qaida medlemmar verkar ha sparkat igång en hotkampanj, som tagit gisslan och haft indirekta förhandlingar mellan al-Qaida och Iran, under vilka i åratal varit indragna i detta och skulle ha kunnat fortsätta med det."

Iran och al-Qaida är helt klart på kant med varandra i det syriska inbördeskriget. Bashar Assads regim är Irans viktigaste arabiska allierade, och Teheran lägger ner avsevärda ansträngningar att stå emot Damaskus.

Al-Qaida å andra sidan har anslutit sig till anti-Assad gerillan. Ayman al Zawahiri, Osama bin Ladens efterträdare, har bönat och bett de stridande runtom i regionen att gå in i striden mot Assad. Nusras front, några av Syriens starkaste rebeller, har nyligen förklarat sin trohet till alQaida 

Finns kända al-Qaida element i Iran? I så fall var? Hundratals al-Qaida krigare i Afghanistan har flytt västerut till Iran efter den Usa-ledda koalitionens intervention i okt 2001, och många har fängslats av iranska myndigheter i östra Iran nära den afghansk-pakistanska gränsen. Iran hävdar att man utvisat mer än 500 till sina hemländer i Mellanöstern, Afrika och Europa.

Vissa hög-profilerade fångar, inklusive den höga al-Qaida-strategen Saif al Adel och Osama bin Ladens svärson Sulaiman Abu Ghaith, har hållits i husarrest i Iran med sina familjer, möjligen som en försäkring mot al-Qaidas attacker mot iranska intressen eller utnyttjas i köpslående.

 Al Adel och Abu Ghaith har fått större frihet att resa i utbyte mot 2010 års frisläppande av en iransk diplomat som hållits i Pakistans klanområden. Under februari 2013 tillfångatogs Abu Gaith i Jordanien av Förenta Staterna.

Det är oklart hur nära man i Irans säkerhetstjänst håller ett öga på al-Qaida element, vilka för närvarande bor i östra Iran. Det avlägsna området längs den Afghanistansk-Pakistanska gränsen är sparsamt befolkad och hem till Balocher - en Sunni-etnisk grupp - som under ett decennium bedrivit ett långt uppror mot Pakistan och Iran.

 En rapport år 2011 från Usas finansdepartementet anklagade Teheran för ett hemligt avtal med al-Qaida, vilket skulle ha låtit gruppen överföra fonder och operativa genom Irans territorium. Men rapporten citerade inte iranska tjänstemän som varit inblandade i terrorism.

 Kanadensisk polis har sagt, att det hittills inte funnits några bevis på ett iranskt sponsorskap. Vad som är känt ifråga om Irans roll? Det skulle i så fall markera ett strategiskt skifte, såvida Iran varit aktivt inblandad i planeringen av al-Qaidas attacker.

 Kanadensiska tjänstemän har hävdat att al-Qaidaledare i Iran gett de bägge männen en avsevärd självständighet i planering och utförande av den påstådda komplotten. Den iranska ledaren hade förmodligen inte låtit dessa få denna operationella frihet. Utifrån de bevis som Canada släppt, var Teheran troligen inte inblandad på något särskilt sätt.

 Kostnaderna skulle heller inte ha uppvägt fördelarna för Iran. Någon bevisad iransk roll i den terroristattack som fått ett passagerartåg att spåra ur, skulle ytterligare ha stärkt den internationella opinionen mot Teheran. Emellertid är man redan isolerad och står inför en hel del rader av ekonomiska sanktioner.

Tidpunkten är också galen. Irans inblandning skulle ha kunnat skada förhandlingarna om landets kontroversiella kärnenergiprogram med Förenta Staterna och fem större världsmakter. Samtidigt har den iranska strategin varit otydlig, även mot dom som observerat Iran under decennier.
av Matthew Duss, politisk analytiker vid 'Center for American Progress'.

övers Ingrid Ternert

fredag, april 26, 2013

RT.com film om ryssen Berezovskys öde




tisdag, april 23, 2013

Bryt tystnaden! Kan Israel vara både judiskt och demokratiskt? Dags tala klarspråk om Israels ockupation – och det inre motståndet

av Torsten Kälvemark AftonBladet den 23 april 2013

Israelisk militär stoppar palestinier vid en vägspärr på Västbanken.
Sammanställda av gruppen Breaking the silence
Översättning Stefan Lindgren Leopard förlag

När nu Herbert Tingstens namn är på så mångas läppar funderar jag över vad han skulle ha sagt om dagens Israel. Många minns hans passionerade försvar för den unga judiska demokratin. Det hotade Israel hette boken från år 1957, där han knappt tio år efter den nya statens grundande sammanfattat sina argument.

Jag läser på nytt det avsnitt han skrev om israelisk inrikespolitik. Tingsten hade ju en gång i tiden skildrat ultrahögerns framväxt i Europa och han är i sin bok uppmärksam på ideologiska tendenser inom Israels politiska partier. Herut, lett av Menachem Begin, betecknar han som det första parti i världen, som främst har ett utrikespolitiskt mål: Han noterar: ”Herut kräver för närvarande ej ett erövringskrig … men det är inriktat på att Israel ska kunna utvidga sina historiska gränser vid ett lägligt tillfälle.”

Man måste ha historien klar för sig om man ska förstå den israeliska ockupationens inre logik. 1967 kom det lägliga tillfället när Västbanken kunde kontrolleras av Israel. 1977 kom Begin till makten och i dag är det i praktiken det gamla Herut-programmet som genomförs, låt vara att partinamnet med åren förändrats och att nya politiska grupperingar uppstått. I den senaste regeringskoalitionen har bosättarrörelsen i praktiken fått vetorätt och ockupationen cementerats för en lång tid framåt.

Begin krävde inget erövringskrig men är det inte just detta som nu pågår på de palestinska områdena: en stark krigsmakt som aktivt medverkar till att Israel ska kunna utvidga sina gränser och undan för undan ta för sig av andras land som kommer i nya makthavares händer. Inga bomber eller granater behövs. Det räcker med militär administration, nyckfull byråkrati och vardagliga tvångsrutiner.

Den dokumentation som en grupp israeliska krigsveteraner samlat i boken Bryt tystnaden! är ett konkret bevis på att ockupationen inte bara är ett förtryck av ett annat folk, utan den bidrar också till en erosion av moraliska värden i själva Israel.

Att utöva tortyr är en sak (det sköter säkerhetstjänstens proffs) men att som en vanlig värnpliktig soldat tvingas vara med om att bakbinda palestinska män och förödmjuka deras familjer är en annan sak. Man tvingas bryta både mot mänskliga rättigheter och gå emot den judiska etik som många av Israels första generationer bekänt sig till.

Vägspärrar, ögonbindlar, nattliga räder, gummikulor, husdemoleringar, skrämskott i natten. Allt detta finns med i den långa katalog av självupplevda trakasserier som de vittnande israeliska soldaterna dokumenterat i denna bok. ”Att störa de boendes vardag” är en av rubrikerna och mycket verkar handla om det. Oförutsägbara vägspärrar, husun-dersökningar, officerare som ibland gärna ser att man spöar upp araber. Till detta kommer godtyckliga arresteringar och summariska domar utan ände.

Mycket av uppförandet på de ockuperade områdena bottnar i det som den israeliske professorn David Shulman beskrivit, då han i New York review of books anmälde just denna dokumentsamling. Han karakteriserar ideologin bakom ockupationen och bosätt-ningarna som ”en svårartad form av rasism och protofascistisk nationalism, som blivit alltmer uppenbar och mäktig i dagens Israel, inklusive i delar av regeringen”.

Den kraftiga högervridningen skedde gradvis under senare år. Den liberala politiska tradition, som Herbert Tingsten för ett halvsekel sedan såg som grundläggande för den israeliska demokratin, har blivit marginaliserad. Martin Bubers humanistiska etik har blivit undanträngd av en rå fundamentalism med religion och jord som förtecken.

I det läget är det hög tid att tala klarspråk. Det gäller inte minst för dem som vill beteckna sig som ”Israels vänner” i parlament och på ledarredaktioner runt om i Västvärlden. För det är ju som Göran Rosenberg konstaterade: Den fortsatta ockupationen med murar, taggtrådsrullar och bosättningar är i grunden ett hot mot Israel, inte ett försvar.

Omvärldens tryck är viktigt. Men utan det inre motstånd som de protesterande soldaterna representerar, kommer inget att hända, trots att de insiktsfulla redan vet vad som står på spel: Ska Israel i framtiden kunna vara en stat som är både judisk och demokratisk?
Tystnaden kring denna sista fråga måste också brytas.

torsdag, april 18, 2013

Ökade attacker - nu tydligaste tecknet på hur avskyn mot utlänningarna blivit ohanterlig




3 jan New York Times - Då Matthew Rosenberg undersökte vad den amerikanska regeringen betraktar som något mystiskt med de afghanska soldater som i ökad takt attackerar Usas trupper, upptäckte han en chockerande verklighet: att folk till slut inte tycker om de som ockuperar och bombar deras land -”De afghanska säkerhetsstyrkornas insider-attacker mot västliga allierade har blivit 'signaturen till våldet år 2012´, är vad en tidigare amerikansk talesman hade sagt.

Ökningen av attacker har hittills gett det tydligaste tecknet på, att afghanernas avsky mot utlänningar nu blivit ohanterlig och amerikanska företrädare nu uttrycker oro över den förödande effekt , som detta ger på det utbildnings-uppdrag, vilket utgör kärnan i Usas plan rörande tillbakadragandet år 2014. ´Men bakom allt detta sammanfattar många högre koalitions- och afghanska företrädare, att nu efter nära tolv års krig många afghaner har kommit att betrakta de utländska trupperna på ett sätt som speglar talibanernas.


Hoppet har förvandlats till hat och vissa afghaner kommer framöver agera  med detta i botten.” Med andra ord har mer än ett decenniums ockupation och brutalt våld gjort stora delar av befolkningen till talibaner. (The Guardian 4 jan)

tisdag, april 16, 2013

Bostonsprängningen




Reality Check: Did The FBI Know About Boston Bombing Beforehand?

Video - (FOX19) -

Tonight we are learning more about the Boston Marathon bombing tonight and yet there are still so many questions that have not been answered.

The biggest question of course, who is behind it?

Could it be that the FBI knows more about this attack than they are letting on? Could they have known about the attack before hand?

Ben is looking back at some recent history in order to look forward in a Reality Check you won't see anywhere else.
 

Posted April 17, 2013


Question Everything You Hear About the Boston Marathon Bombing: From Oklahoma City to 9/11 to Newtown, the aftermath of major tragedies is rife with misinformation.

lördag, april 13, 2013

Usa förbereder årets Nato-övningar i Baltikum, SydKorea och Bosnien,

 U.S. Prepares This Year’s NATO Military Exercises In The Baltic

12 april 2013   Stop Nato! Opposition to global militarism

???????????????????????????????U.S. Naval Forces Europe-Africa/U.S. 6th Fleet Public Affairs Multinational - Multinationella Planerare säkrar framgångsrik övning bl.a i
Kiel Tyskland: Representanter från 10 nationer möttes för att planera den 41a 'Exercise Baltic Operations' (BALTOPS) vid  flottbasen i Kiel, Tyskland, 9-11 april. BALTOPS 13, som årligen besöks av Förenta Staternas Flotta, siktar på att förbättra den maritima säkerheten i Baltiska Havet genom ökad inter-operabilitet och samarbete bland regionala allierade.

Under konferensen, med tyska flottan som värd, arbetade deltagarna på att säkra logistiken och scheduling requirements for a challenging training schedule would be met. Förutom att fokusera på framtiden, övade deltagarna förmågan att planera kombinerade operationer med en multinationell besättning.

“Planeringskonferenser är en viktig del för att uppnå våra övergripande mål,” sa Lt. Cmdr. Justin Hsu, högsta övningsplanerare för Usas FlottStyrkor  Europa-Afrika/Usas 6e flotta. “Vi drar samman militärer från våra olika nationer med diverse bakgrunder, och får dom att bokstavligt och bildligt att tala samma språk för att planera en gemensam övning.”

 Som värd för planeringskonferensen har den tyska flottan ansvaret för en framgångsrik integrering av de 80 som planerar, vilka som skall delta-“Vi har klart visat alla deltagande nationers förmågan att planera och utveckla koalitionsstyrkornas operationer på den här nivån,” sa Tyska flottans befälhavare Jens Herfurth, övningens högste planerare för Tyskland. “De utmanande arbetsdagarna har fostrat en gemensam förståelse mellan deltagarna, vilka därmed fullföljer ett högre mål för  BALTOPS – vilket blivit en stor succe.” För närvarande planerar 12 nationer att delta med mer än 40 fartyg, flyg och Ubåt.
“Usa är den som ska stärka vårt regionala partnerskap och hålla fram säkerheten till sjöss och säkerheten i Baltiska Sjön,” sa Kapten William Suggs, Usas FlottAttaché i Tyskland, som deltog i planeringen. “Det arbete vi gjort här i Kiel och denna sommars BALTOPS övning, är största exempel på den förpliktelsen.”
Den tvåveckor långa övningen planerades börja i Lettland med en hamn-fas och summeras i Tyskland att fira  en kick-off  för den årliga flottveckan i Kiel. Länder som deltar i planeringskonferensen inkluderar Danmark, Finland, Georgien, Tyskland, Lettland, Litauen, Nederländerna, Polen, Sverige och Usa.

övers Ingrid Ternert



20130412_130412-sg-pres-korea_rdax_276x152


NATO Across the Globe: First Secretary General Visit To South Korea
First visit by a NATO Secretary General to Republic of Korea focuses on cooperation
===
The Alliance and the Republic of Korea are already working together in many areas, including Afghanistan, where Korean personnel have operated a Provincial Reconstruction Team in Parwan…
Regarding the situation in the Korean peninsula, the Secretary General reiterated NATO’s strong condemnation of North Korea’s actions, which he said “pose a serious threat to regional and international peace, security and stability.”

 The Alliance looks forward to stepping up its partnership with the Republic of Korea, NATO Secretary General Anders Fogh Rasmussen said Friday (12 April 2013) during a three-day long-planned visit to Seoul, the first ever by a NATO Secretary General. “NATO’s partnership with the Republic of Korea is still young, but it has great potential,” he said.
The Secretary General is in the Republic of Korea for talks with President Park Guen-hye as well as with other top government officials to explore ways of expanding cooperation.“Today’s security challenges are global and in many cases the most effective way to deal with them is to work with partners from around the globe,” Mr. Fogh Rasmussen said.

He said that NATO and Korea faced the same security challenges, such as piracy, the proliferation of weapons of mass destruction and cyber attacks, which can only be dealt with through increased cooperation. The Secretary General suggested closer cooperation in areas like logistics, military education and training, and disaster relief. “The dialogue and cooperation between NATO and the Republic of Korea are strong. And my visit is a clear signal that we are determined to make our partnerships even stronger in the future”, said Mr. Fogh Rasmussen.

The Alliance and the Republic of Korea are already working together in many areas, including Afghanistan, where Korean personnel have operated a Provincial Reconstruction Team in Parwan and provided financial aid to the Afghan National Army Trust Fund. The Secretary General said it was important for NATO and its partners to build on their cooperation developed during the Afghan mission. “In Afghanistan we have learned the skills we need to work together and the value of working together. Those are lessons we must keep and build on,” said Mr. Fogh Rasmussen.

Regarding the situation in the Korean peninsula, the Secretary General reiterated NATO’s strong condemnation of North Korea’s actions, which he said “pose a serious threat to regional and international peace, security and stability.”
“North Korea stands in continued defiance of the will of the international community. I urge the North Korean authorities to immediately stop such destabilising actions and its pursuit of weapons of mass destruction, which are in blatant violation of United Nations Security resolutions.

I call on Pyongyang to refrain from any further provocations and to fulfil its international obligations to fully implement all relevant United Nations Security Council resolutions”, he said.  During his visit to Seoul the Secretary General also met with Speaker of the National Assembly Kang Chang-hee, Minister of Foreign Affairs Yun Byung-se and Minister of Defence Kim Kwan Jin.

Bosnia Hosts Global NATO: 56 Nations On Five Continents

Sarajevo hosts NATO Partnership Workshop
image_thumbnail

NATO, Partnership for Peace, Mediterranean Dialogue, Istanbul Cooperation Initiative, Partners across the Globe: when NATO meets with it partner nations that is a lot of countries, people and organizations coming together. This was apparent in the Military Partnership Coordination Workshop hosted by Bosnia and Herzegovina in Sarajevo from 18 to 22 March 2013.

Led by SHAPE Military Cooperation Directorate, the Workshop was attended by representatives of 28 partner countries in a large, intense and fast-paced event where they could meet and be briefed by all levels of NATO headquarters in regional syndicates, bilateral meetings and plenary briefings.

The Workshop was chaired by Major General Sandor FUCSKU Deputy Chief of Staff Military Cooperation Directorate, a Bi-Strategic post under both Allied Command Operations and Allied Command Transformation. The guest of honour was General Mieczyslaw BIENIEK Deputy Supreme Allied Commander Transformation.

The event ran in parallel to an Operational Capabilities Concept Evaluation and Feedback Programme Road Map Talks as well as a full General and Flag Officers Programme. “With all these events taking place there was a massive exchange of information and the participants will be analyzing and acting upon the results of this workshop for many months into the future,” said Brigadier General Wolfgang RICHTER, J9 Division Head, Joint Force Command Naples.

“The high value of this event to NATO and the partner countries was more than evident in every aspect of the workshop …“Everyone heard the briefers stress NATO’s future being a shared one with its partners and how they need to be at the very core of our risk assessment,” said Colonel Bruno Costantini, Head of the Military Cooperation Branch at JFC Naples.

“I and my staff were able to engage with most of the nations we are responsible for and we will now, with the support of our own HQ, turn all this information and knowledge into as much action as possible”.


fredag, april 12, 2013

Deir Yassin massakern har inte slutat





Barghouti: Deir Yassin massakern har inte slutat - Ma'an news 9 april 2013 Betlehem -- Massakern i Deir Yassin under 1948 fortsätter idag, sa parlamentsledamoten Mustafa Barghouti på tisdagen, då palestinier markerar det 65e året sedan judiska miliser mördade över 100 palestinska byar.

"Det som hände för 65 år sedan i Deir Yassin var en fruktansvärd massaker som beredde väg för den etniska rensningen av 70 percent av det palestinska folket," sa Barghouti till Ma'an.

"Sanna etniska rensning pågår idag men på ett annorlunda sätt. Under 1948 använde man direkta massaker, nu utnyttjar dom flygräder i Gaza och skjuter unga palestinier på VästBanken."

Den 9 april 1948, då judiska milisgrupperna Irgun och Stern, den senare ledd av tidigare israeliske premiärminister
Menachem Begin, attackerat den palestinska byn Deir Yassin trots det faktum, att byborna hade undertecknat en ickeaggressions pakt.
Över 100 män, kvinnor och barn dödades av de judiska stridande i byn, vilket var avsett som en del av 'Corpus
Separatum'-planen för Jerusalem, del av FN delningsplan för Palestina år 1947. Överlevandes uttalanden från massakern rapporterar att bybor beordrats att ställa upp sig mot husväggarna innan de blev skjutna av judiska krigare, enligt 'Minnet av Deir Yassin'.
Milismedlemmar plundrade hem och stal juveler från bybor och det  rapporterades om sexuellt våld, vilket överlevares vittnesmål säger."Det som händer idag i Jerusalem är inte olikt det som hänt för alla dessa år sedan i Deir Yassin.
Etnisk rensning
sker i en långsammare takt idag, formen har förändrats men innehållet är detsamma," tillade Barghouti. Mer än 760 000 palestinier-- idag beräknade till 4.7 miljoner med sina efterlevanden -- fördrevs i exil eller drevs från sina hem år 1948, då staten Israel grundades.

Massakrar sådana som de i Deir Yassin var tidiga tecken, som tvingade palestinska civila till att fly från sina hem av
rädsla för att bli dödade av judiska milisgrupper. Ministeriet för den Palestinska InformationsMyndigheten gick ut med uttalande som fördömer massakern och kallar den ett "öppet sår", som fortsätter att uppröra det palestinska folket genom fortsatt israelisk aggression.

övers I.T

onsdag, april 10, 2013

Afghanistan: kan biståndet köpa utveckling?


Afghanistan: kan biståndet köpa utveckling?
 Nu är soldaterna på väg bort från Afghanistan - kvar blir bara de soldater som ska utbilda afghansk militär, då de tar över ansvaret för säkerheten. Istället är det biståndet som ska lösa problemen.
Med 850 miljoner svenska kronor om året ska världens mest korrupta land stöpas om till en fungerande demokratisk rättsstat med nolltolerans i förhållande till korruption. Är det någon som över huvud taget tror detta är möjligt? Kan man köpa utveckling med hjälp av biståndspengar?

Om Afghanistan och bistånd som utrikespolitisk snuttefilt har vårens första Global bar handlat om. Moderatorn David Isaksson inledde med en fråga till Khazar Fatemi, som för ett par år sedan gjorde dokumentärfilmen ”Där mitt hjärta slår” om sin återresa till de kvarter i Afghanistan där hon bodde som barn.

– Afghanistan är en av våra absolut största biståndstagare. Hur kan dessa biståndspengar hanteras i det som kanske är världens mest korrupta land? – Svaret på frågan beror på vem man talar med. Jag hade möjligheten att åka runt till sjukhus och skolor i jordbruksområden, och ju längre ut jag kom, desto mindre känsla fick jag av korruption.

Jag såg sjukhus där man satsat på anställning av kvinnlig sjukhuspersonal och lyckats bra. På andra sjukhus hade man istället satsat på material, vilket inte slagit lika väl ut, sade Khazar Fatemi. – Din film gav en positiv grundton, men då du häromdagen talade i radions Konflikt, då var din grundsyn mer pessimistisk om Afghanistan, så vad beror detta på? frågade David Isaksson.

– När jag reste för tredje gången till Afghanistan var människor trötta, förbannade och litade inte på mig. Men alldeles nyligen, då jag var där för fjärde gången, kunde jag se nya bostadsområden byggas upp, och inte bara palats till regeringstjänstemännens släktingar.

Vid mina tidigare resor såg jag folk hängande i gathörn, men nu arbetade de med uppbyggnad. De kanske har sträckt på sig, eftersom de nu vet att de måste klara sig själva. Men, då det gäller korruption var den ännu värre, man berättade att mutorna är en del av polisens löner, sådant är systemet. Och farligast är korruptionen i just rättsväsendet.

– Hur var säkerheten, kommer talibanerna att ta över igen, då militären försvinner? – Vi åkte omkring i områden där svaret skulle bli ett direkt ja, ISAF hade redan lämnat området och det pågick en kamp mellan talibaner och kriminella.

Men studenterna i Kabul sa att de inte hade glömt hur hemskt det var att leva under talibanstyret, så de kommer inte återigen låta dom ta över. Men vi  kunde inte åka på vissa vägar utan vakt och heller inte resa efter klockan sex på kvällen, så säkerheten var försämrad. Sen vände sig David Isaksson till Vänsterpartiets biståndspolitiske talesman Hans Linde, som även sitter i Svenska Afghanistankommitténs styrelse.

– Det beror på hur biståndet utformas. Ett problem är att man öronmärkt bistånd till platser där de svenska soldaterna finns. Den militära insatsens mål får bli styrande. Men i ett bredare biståndspolitiskt perspektiv ser vi att de här trenderna som styr i vilka länder man går in och varifrån man drar sig tillbaka går väldigt snabbt, ett år är Afrika i fokus, nästa år Burma. Just nu har Afghanistan stort fokus i Sverige. Men vad händer när medias blickar riktats mot ett annat konfliktland? Jag är oroligt för hur långsiktiga de här biståndslöftena är.

Elisabeth Björnsdotter Rahm bröt in:
– Vi har lovat 850 miljoner om året i tio år, och det är inget vi ska backa från.
I publiken satt Svenska Afghanistankommitténs vice ordförande Börje Almqvist.
– Sverige har alltid varit trogna afghanska folket, oavsett om det varit talibaner, USA eller ryssar som styrt. Och det hoppas jag att vi fortsätter vara. Vi har fått ner mödradödligheten med en tredjedel på tio år och kunnat åttadubbla antalet barn i skolan de senaste tio åren.
– Är ni nöjda med utvecklingen i Afghanistan? frågade David Isaksson.
– Allt kunde självklart göras bättre. Ett stort problem med biståndet är att så mycket av pengarna inte ens kommer till Afghanistan utan hamnar hos överbetalda experter utomlands, svarade Khazar Fatemi.

Elisabeth Björnsdotter Rahm:
– Det är klart att man måste vara nöjd med utvecklingen i Afghanistan men vi började från en väldigt låg nivå, då inga flickor fick gå i skolan till exempel, så det finns mycket mer vi vill göra.

Hans Linde:
– Det har hänt mycket de senaste åren men med tanke på hur mycket bistånd som har gått till Afghanistan borde vi kunna förvänta oss mycket mer. Av USA:s bistånd till Afghanistan hamnar 90 procent i USA genom amerikanska underleverantörer. Det blir en omvänd näringspolitik för hemmamarknaden snarare än fattigdomsbekämpning.
Sen kom en fråga från publiken: – Hur skulle ni beskriva talibanerna och hur ser deras inlyftande ut?

– Talibanernas största inflytande är att de skräms, paralyserar. När jag bodde i Afghanistan för tjugo år sen pratade man inte om dem, och när de kom in kallades för araber för de kunde inte språket. Men sen gynnades man om man blev taliban så då blev många det. Det bästa sättet att motverka dem är att ge folk andra valmöjligheter, sade Khazar Fatemi.

– Ett missförstånd när man pratar om talibanerna är att man tror att det är en enhetlig rörelse, typ LO. Men det är en splittrad gruppering, med unga afghanska män som behöver en inkomst. Frågan är vad vi kan göra för att bekämpa orsakerna till att folk blir talibaner. Det handlar om att erbjuda unga män en utbildning och en möjlighet att få en inkomst. Men jag tror inte att det ensamt räcker. Det som slog mig när jag reste i Afghanistan är att afghanerna är ett stolt folk, de har en känsla av att de har blivit utsatta av övergrepp utifrån, det finns en djupliggande kränkning. Det mest destruktiva som görs just nu är användningen av drönare på gränsen till Pakistan, det driver många i armarna på talibanerna, sade

Khazar Fatemi
– Talibanerna är en gerillarörelsen och när man blir illa behandlad söker man sig till en rörelse där man kan få samhörighet och kraft och för att hämnas det som familjen och byn har drabbats av.

Sen kom ytterligare en fråga från publiken:
– I går hölls ett seminarium av Svenska Afghanistankommittén och Kvinna till Kvinna och det visade sig att bara 0,8 procent av biståndet går till att stärka kvinnor. Vad kan vi förvänta oss framöver?

– 0,8 procent är inget att skryta med. Sverige har fokus på att kvinnor ska utbilda sig och få möjlighet att bli företagare. Men den svenska regeringen kan inte säga att nu ska ni ha 50-50 utan det får man ta successivt, svarade Elisabeth Björnsdotter Rahm.

– Man satsar på flickor tills de är nio år, sen tar familjen över. De som går vidare och kan påverka är de som får stöd hemifrån. Det spelar ingen roll hur många universitet man bygger upp om inte familjens attityd förändras, sade Khazar Fatemi.

– Hur mycket bistånd går till kvinnor och hur mycket går till män? Den typen av kartläggning finns tyvärr inte i dag. Men det är rimligt att minst 50 procent ska gå till kvinnor, sade Hans Linde.

En Sida-anställd i publiken bröt in med en kommentar.
– Jag var nyligen på en klinik i norra Afghanistan där man ger preventivmedelsrådgivning och även utför aborter, helt finansierad av Sida. De samarbetade också med moskéer och hade preventivmedelsrådgivning i moskéerna, det var fantastiskt att se. Man hade en prislista utanför kliniken där det stod priser för p-piller, kondomer och till och med aborter. Det är definitivt mycket mer än 0,8 procent av biståndet som går till kvinnor.

Sen kom ytterligare frågor från publiken:
– Vi pratar mycket om kortsiktiga mål men hur satsar vi långsiktigt med de miljoner vi pumpar in?

– Vi pratar mycket om vad biståndet kan åstadkomma men en viktigt fråga är hur en freds- och försoningsprocess kan komma igång. Det är först när förutsättningarna på marken blir bättre som biståndet kan ge den effekt vi önskar. Vad kan Sverige bidra med till en fredsprocess? När jag var i Afghanistan för några veckor sen säger folk i allmänhet att de allra helst vill ha en fredsprocess, sade Thorvald Ohlsson, Svenska Afghanistankommitténs generalsekreterare, som satt i publiken.
– Vi måste ha resultatuppföljning och se vad som fungerar. Det finns många utmaningar i Afghanistan och det kommer inte gå att lösa på tio år, det kanske tar 30 år. Vi måste självklart ha fred i landet innan vi får fullt utslag på biståndet. Men därför behåller vi styrkor i Afghanistan, sade Elisabeth Björnsdotter Rahm.

– Ett generellt problem med svenskt bistånd är fokus på kortsiktiga resultat. Det är långsiktiga syften att till exempel stötta kvinnor och ändra attityden till människor med funktionshinder. Vad gäller fredprocessen har Sverige bränt en del broar, det är svårt att säga att vi vill ha dialog när vi har skjutit på dem i tio år. Om vi hade gått in 2001 tror jag att det hade varit lättare med SAK:s renommé, sade Hans Linde.

Men Khazar Fatemi höll inte med.
– Afghanerna vet skillnad på amerikaner och svenskar och även om Sverige har deltagit i kriget har de inte blivit bemötta på samma sätt. Men problemet är att vi har sett Afghanistan som problemet och satsat på det, då problemet kommer från Pakistan. Många grupper drar sig till Pakistan, som inte får så mycket fokus, och kan växa sig starkare där.

– Men om folk får självförtroende och resurser, om de tror på sig själva, så tror jag på dom.

10 april 2013 "Trampa ner skiten" av George Galloway


av George Galloway MP

Trampa ner skiten - av George Galloway MP - Jag hatade Margaret Thatcher mer än någon annan i mitt liv - ända tills  massmördaren Tony Blair kom in.

9 april 2013 "Information Clearing House" - The old saw that one shouldn’t speak ill of the recently dead cannot possibly apply to controversial figures in public life. It certainly didn’t apply to President Hugo Chavez who predeceased Margaret Thatcher amidst a blizzard of abuse.

The main reason it must not preclude entering the lists amidst a wave of hagiographic sycophantic tosh of the kind that has engulfed Britain these last hours is that otherwise the hagiographers will have the field to themselves.

Every controversial divisive deadly thing that Thatcher did will be placed in soft focus, bathed in a rose-coloured light, and provide a first draft of history that will be, simply, wrong.
As is now well-known, I refused to do that today on the demise of a wicked woman who tore apart what remained good about my country, and set an agenda which has been followed, more or less, by all of her successors. I certainly wasn’t prepared to leave the obituaries to those who profited from her rule or those who have aped her ever since.

So here is my own memory of Thatcher and what she did in her time on this earth.
On one of my first political demonstrations – against the Conservative government of Edward Heath (1970-74) the slogan of the day was “Margaret Thatcher- Milk snatcher”. It was the first but not the last time I spat out her name in distaste.

Before Thatcher, every primary school pupil received 1/3 of a pint of milk every morning. For some it was the difference between breakfast and no breakfast. I was sometimes one of those.

I grew up in a brief period of social democracy in Britain, being dosed by the state with free cod-liver oil, orange juice and malt to build up my strength.

Having been born in a slum tenement into a one-room attic in an Irish immigrant area, I needed all of that and more. And like millions I got it, until Thatcher took it away.

She became the Conservative leader after Heath’s two electoral defeats in 1974 and his subsequent resignation. She was a new type of Tory leader, entirely lacking in anything resembling “noblesse oblige”. She was nasty, brutish and short of the class previously thought obligatory in Britain amongst leaders of the ruling elite. She was vulgar, money-worshipping, and blasphemous.

She believed the important part of the Biblical story of the “Good Samaritan” was not that he refused to pass by the suffering on the other side of the road but that he had “loadsamoney”. In the infamous sermon on the Mound in Edinburgh addressing the Church of Scotland she opined that there was “no such thing as society”…”only individuals”

As the Labour leader Neil Kinnock, in one of his better efforts, retorted: “No such thing as society? Only individuals? No such thing as honouring other people’s parents? No such thing as cherishing other people’s children? No such thing as us and always? Just ME and NOW? ME and NOW?”
She was the living embodiment of Marx’s prediction that under capitalism “all that is solid will melt into air… all that is sacred will be profaned”.

Upon her election as prime minister (with just 40% of the vote, her position ensured by the treacherous defection from the Labour cause of the rats now squirming on the Liberal-Democrat ship) she set about “transforming” Britain allright. She privatised Britain’s key industries, enriching her friends, and robbing the public of their birthright. When she took over “Financial Services” represented 3% of the British economy; when she left office it was 40%.

She destroyed the coal industry, the steel, car, bus and motor-cycle manufacturing, truck and bus-making, ship-building and print-industry, the railway workshops… she destroyed more than a third of Britain’s manufacturing capacity, significantly more than Hitler’s Luftwaffe ever achieved.

She did this not just because she prefered the spivs and gamblers in the city -they were her kind of people. But because above all, she hated trades unionism, and was determined to destroy it.
I was a leading member of the Scottish Labour Party at the time she came into office, and a full-time Labour organiser. Scotland was to become an industrial wasteland in the first years of her rule.

I was also, from 1973, a member of the then Transport and General Workers Union, one of her  key targets – especially our Docks section.Importantly, for me, I was an honorary member of the National Union of Mineworkers too.

In all of these capacities I was a front-line short-sword fighter in the rearguard action against Thatcherism.I fought her at Bathgate, at Linwood, when she was sacking the automotive industry. I fought her at Wapping – every Saturday night when she destroyed the Print workers on behalf of her friend, the organised crime firm owner, Rupert Murdoch.

I fought every day of the Miners strike when she destroyed the Miners Union and the communities they represented. I fought her at Timex in Dundee at Massey Ferguson in Kilmarnock, and at the aluminium smelter in Invergordon.

I fought against her poll tax – imposed first in Scotland – as a refusenik of the most iniquitous tax in Britain since mediaeval times, the tax which ended in flames – literally – whilst I was on the platform at Trafalgar Square. And which finally produced her political demise.

And I toured – as a political activist – the desolation in Britain’s post-industrial distressed areas which she left behind. The City of London – deregulated by her – boomed whilst the coalfields and steel areas sank into penury. I saw the rusted factories the flooded mines the idle shipyards and the devilish results of millions of newly and enforced idle hands.

I faced her in parliament from 1987 as well, on these and other issues.
You see it wasn’t just Britain that Thatcher made bleed. Her withdrawal of political status from Irish republican prisoners.

And her brutal, securocratic, militarisation of the situation in the north led to much additional suffering in Ireland.

State collusion in the murder of Catholics became endemic during her rule. And ten young men were starved to death for the restoration of political status, before our eyes in her dungeons. She finally died on the anniversary of their leader, Bobby Sands, being elected to parliament as he lay on his death-bed.

During the Falklands War, she sent hundreds of young Argentinian conscripts to a watery grave when she shot the Argentine warship the Belgrano in the back – as it was speeding away from the conflict. She mercilessly exploited the sacrifice of them, and our own soldiers sailors and airmen, to save her own political skin.
A lot of brave men had to leave their guts on Goose Green to keep Thatcher in power. She pushed her alter ego – the semi-imbecilic US president Ronald Reagan – into Cold War fanaticism and burgeoning expenditure on more and more terrifying weapons – many of them stationed on our soil.

She pushed his successor George Bush Sen into the first Iraq War.
I was there, I saw her lips move, when she described Nelson Mandela as a “common terrorist”.
She continued to recognise the genocidal and deposed Pol Pot regime in Cambodia – insisting that Pol Pot was the real and recognised leader of the Cambodians, even as they counted his victims in millions.

And she was the author of the policy of military, political, diplomatic and media support of the Afghan obscurantists who became the Taliban and Al Qaeda.

She even produced them on the platform of the Tory Party conference, hailing them as “freedom-fighters”.

I was one of the last men standing in parliament opposing this immoral policy of “my enemy’s enemy is my friend”. On the eve of the triumph of these “freedom Fighters” I told Thatcher to her face; “You have opened the gates for the barbarians….and a long dark night will now descend upon the people of Afghanistan”. I never said a truer word.

I hated Margaret Thatcher for what seems like all my life. I hated her more than I hated anyone – until the mass murderer Tony Blair came along. It would have been utter hypocrisy for me to have remained silent about her crimes today whilst the political class – including New Labour – poured honeyed words, lies actually, over her blood-spattered record.


I could not do it. I believe I spoke for millions. The wicked witch is dead. Tramp the dirt down.
George Galloway MP House of Commons London

April 09/10, 2013  Ken Loach Wants Thatcher's Funeral Privatised
By Ben Arnold "Let's privatize her funeral. Put it out to competitive tender and accept the cheapest bid. It's what she would have wanted."
------